HFD 2011:63
Fråga om förutsättningar föreligger för sjukersättning tills vidare (I-III).
I
Försäkringskassan
Försäkringskassan beslutade den 17 september 2009 att avslå M.K:s ansökan om en fjärdedels sjukersättning. Sedan M.K. begärt omprövning beslutade Försäkringskassan den 30 november 2009 att inte ändra sitt tidigare beslut att inte bevilja M.K. sjukersättning från och med oktober 2009. Beslutet motiverades med att hennes arbetsförmåga inte bedömdes vara stadigvarande nedsatt.
länsrätten med yrkande en fjärdedels sjukersättning
M.K. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten med yrkande en fjärdedels sjukersättning. M.K. anförde i huvudsak följande. Hon har sedan 13 år tillbaka lidit av Sjögrens syndrom. På grund av sjukdomen har hon en bedövande trötthet som är svår att sova bort. Hon sover i genomsnitt cirka 11 - 15 timmar per dygn. Hon har en anpassad heltidstjänst på Samhall men mår bättre när hon arbetar 75 procent. Specialistläkaren i reumatologi och invärtesmedicin Rolf Manthorpe skriver i sitt intyg att tröttheten inte går över. Hon har bättre och sämre dagar, men under de dagar då hon mår sämre kan hon knappt prestera något alls utan sover i princip hela tiden. Dessutom har hon problem med att hon lätt får feber, främst vid fysisk ansträngning, vilket beror på de inflammationer hon har i kroppen. Hon lider även av värk i fingrarna.
Domskäl
Länsrätten i Göteborg (2010-02-05, ordförande Karlemon) yttrade: Enligt 7 kap.1 - 3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, har en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan och som var försäkrad vid försäkringsfallet rätt till sjukersättning. För rätt till sjukersättning krävs att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt och att åtgärder som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. AFL inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Enligt lagens förarbeten (prop. 2007/08:136 s. 103) avses med begreppet ”stadigvarande” att arbetsförmågan bedöms bestå för all överskådlig framtid. I förhållande till i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt kan sjukersättning utgå som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning ska beaktas den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. Sjukersättning utges tills vidare. - - - Länsrätten gör följande bedömning. - Det är i målet ostridigt att M.K:s arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Frågan i målet är därmed om hennes arbetsförmåga kan anses vara stadigvarande nedsatt. - Länsrätten konstaterar att det av den medicinska utredningen i målet framgår att sjukdomen begränsar M.K:s arbetsförmåga på grund av en extrem trötthet som medför att hon behöver vila mycket och hon har även ledvärk i fingrarna, feber vid fysisk ansträngning samt problem med sina ögon. Behandlande läkaren Rolf Manthorpe har gjort bedömningen att nedsättningen av arbetsförmågan bedöms vara livslång. Länsrätten anser mot denna bakgrund, samt med viss hänsyn till att Rolf Manthorpe är specialistläkare i reumatologi och invärtesmedicin och då det inte finns någon medicinsk utredning i målet som talar emot hans ställningstagande, att det medicinska underlaget i målet styrker att M.K:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Länsrätten finner sålunda att M.K. är berättigad till en fjärdedels sjukersättning från och med oktober 2009 och tillsvidare. - Länsrätten bifaller överklagandet på så vis att M.K. förklaras berättigad till en fjärdedels sjukersättning från och med oktober 2009 och tillsvidare. Målet visas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning.
Kammarrätten i Göteborg
Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa kassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. Det är ostridigt att M.K:s arbetsförmåga, vid tidpunkten för beslutet och fortfarande, är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Behandlande läkaren har bedömt att nedsättningen av arbetsförmågan är livslång. Försäkringskassan delar inte den bedömningen. De medicinska underlagen anger att arbetsförmågan är nedsatt på grund av Sjögrens syndrom. I Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd anges beträffande diagnosen bl.a. följande. “Sjukdomen är kronisk men förlöper ofta i skov. Vid skoven kan man vanligen förbättra funktionen efter några veckor med inflammationsdämpande och immunmodulerande läkemedel men det beror på vilka organ som är drabbade. --- Vid kvarstående långdragna symtom är avstämningsmöte med försäkringskassa och arbetsgivare att rekommendera. Beroende på sjukdomsbilden och behandlingsresultatet kan sjukskrivningen ibland behöva förlängas. Ofta kan deltidssjukskrivning vara ett alternativ, ibland i långa perioder.” - För rätt till sjukersättning krävs att nedsättningen av arbetsförmågan bedöms bestå för all överskådlig framtid. En kronisk (livslång) sjukdom behöver inte alltid innebära att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt. I aktuellt fall rör det sig om en kronisk sjukdom som brukar gå i skov. Såvitt framgår av utredningen lider M.K. av Sjögrens syndrom sedan cirka 1993. De senaste åren har hon varit sjukskriven i varierande grad, huvudsakligen en fjärdedel, perioden den 10 juli - den 6 oktober 2008 och sedan den 18 maj 2009 - fortfarande. Hon var således inte sjukskriven under drygt sju månader, perioden den 7 oktober 2008 - den 17 maj 2009. Historiken ger stöd för att hennes sjukdom kommer i skov. Mot bakgrund härav och med stöd av vad som sägs om sjukdomen i beslutsstödet samt med beaktande av att Försäkringskassans handläggare konsulterat försäkringsmedicinsk rådgivare anser Försäkringskassan att det inte är styrkt att M.K:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt.
M.K. ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Hon arbetar i dag på Samhall med administrativa göromål och hon erhöll anställningen på grund av tröttheten. Hon är alltid trött och orkeslös men vid ett skov har hon svårt att prestera något överhuvudtaget. På arbetsplatsen har hon möjlighet att sova i sjukrummet och hon har ingen press på sig att prestera något som hon inte klarar av. Att hon arbetade heltid under tiden den 7 oktober 2008 - den 17 maj 2009 beror på att hon erhöll ett brev från Försäkringskassan om att hennes framtida lönegrundande inkomst skulle sänkas till 75 procent om hon inte började heltid omedelbart. Sjukdomssymtomen ter sig olika för olika personer, men tröttheten är handikappande för henne. Tröttheten går inte att dämpa med läkemedel.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2010-07-02, Nordberg, Nilsson, Sundberg, referent) yttrade: Frågan i målet är om M.K:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom med en fjärdedel. - Av utredningen framgår att M.K. lider av Sjögrens syndrom sedan 1993. Sjukdomen medför bl.a. en massiv trötthet och hon har till följd härav en anpassad tjänst på Samhall i Strömstad sedan 2003. Hon bedöms i dag ha optimala arbetsuppgifter och arbetet möjliggör för henne att gå ifrån och sova under arbetstid. Hon har under de senaste åren varit sjukskriven i varierande omfattning till följd av sina besvär, dock inte under tiden den 7 oktober 2008 - den 17 maj 2009. Av en SASSAM-kartläggning den 15 juni 2009 framgår dock att M.K. inte arbetat heltid under lång tid eftersom hon tagit ut arbetstidsförkortningstimmar samt haft mycket korttidsfrånvaro. - Försäkringskassan har åberopat vad som anges om sjukdomen i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd. Utöver vad Försäkringskassan återgett framgår i beslutstödet även att funktionen till följd av sjukdomen i vissa fall kan vara varaktigt nedsatt, både till följd av sjukdomen i sig och till följd av medicineringen. - Att det i målet är fråga om en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan vinner enligt kammarrättens mening stöd av den medicinska utredningen. Rolf Manthorpe, specialist i reumatologi och invärtesmedicin, har den 15 december 2008 uppgett att M.K. till följd av Sjögrens syndrom bl.a. lider av en massiv trötthet som inte går att behandla bort. Det är den extrema tröttheten som förekommer hela tiden som är den mest väsentliga faktorn till den nedsatta aktivitetsnivån. Rolf Manthorpe bedömer att arbetsförmågan är nedsatt till hälften och att nedsättningen är livslång. - Kammarrätten finner vid en sammantagen bedömning att M.K:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med en fjärdedel på grund av sjukdom. Hon är därför berättigad till sökt sjukersättning fr.o.m. oktober 2009. Försäkringskassans överklagande ska således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen
Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen, med upphävande av underinstansernas domar, skulle fastställa Försäkringskassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. M.K. har en kronisk sjukdom - Sjögrens syndrom - som går i skov. Den medicinska utredning som föreligger anger att arbetsförmågan vid tiden för läkarundersökningarna var nedsatt med en fjärdedel respektive med hälften men inte att den var stadigvarande nedsatt. M.K. har under de senaste åren varit sjukskriven i varierande grad men har även kunnat arbeta heltid, t.ex. under en period hösten 2008 - våren 2009. Hennes arbetsförmåga är inte stadigvarande nedsatt i det anpassade arbetet på Samhall eftersom arbetsförmågan varierar.
M.K. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Hon klarade av att arbeta heltid fram till 2008 eftersom hon arbetar på Samhall där hon kan sova i sjukrummet och inte har någon press på sig att prestera något hon inte klarar. Men till slut blev hon tvungen att sjukskriva sig med 25 procent. Att hon arbetade heltid mellan oktober 2008 och maj 2009 berodde på att Försäkringskassan uppmanade henne till det eftersom hennes framtida lönegrundande inkomst annars skulle sjunka till 75 procent.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2011-10-19, Dexe, Knutsson, Jermsten, Stenman, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.
Enligt 7 kap. 1 § första stycket AFL har en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning. För rätt till sjukersättning krävs att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt och att åtgärder som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. - i huvudsak medicinsk respektive arbetslivsinriktad rehabilitering - inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Av 7 kap. 1 § fjärde stycket följer att sjukersättning utges tills vidare.
I 7 kap. 3 § första stycket AFL stadgas att det vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt ska beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan.
Enligt 7 kap. 2 § AFL får försäkrad, vars arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt, hel sjukersättning eller aktivitetsersättning. Försäkrad, vars arbetsförmåga inte är nedsatt i sådan grad men med minst tre fjärdedelar, får tre fjärdedels ersättning. Är den försäkrades arbetsförmåga nedsatt i mindre grad men med minst hälften, utges halv ersättning. I övriga fall utges en fjärdedels ersättning.
Av 7 kap. 3 b § AFL följer att det efter ett beslut om sjukersättning ska göras en ny utredning av den försäkrades arbetsförmåga senast vart tredje år fram till dess att den försäkrade fyllt 60 år.
AFL har upphävts men är enligt 1 kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. Regler om sjukersättning motsvarande dem i AFL finns numera i 33 kap.socialförsäkringsbalken.
Reglerna om beviljande av sjukersättning ändrades per den 1 juli 2008. I motiven anförs bl.a. följande. Genom ändringen skärps kraven så att sjukersättning endast ska kunna beviljas i de fall rehabiliteringsåtgärder inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Nedsättningen av arbetsförmågan ska vara stadigvarande. Med detta begrepp avses att nedsättningen bedöms bestå för all överskådlig framtid. Det måste således röra sig om kroniska sjukdomar och irreversibla skador där ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns kan förbättras. Bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller om ytterligare rehabilitering kan leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga måste utgå från den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället. Det kan inte rimligen vägas in att det i framtiden skulle kunna komma fram behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmåga då kan återvinnas. Prövningen av den försäkrades arbetsförmåga ska göras i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden. Det tidigare kravet på att arbetet ska vara normalt förekommande på arbetsmarknaden har alltså tagits bort. Möjligheten att beakta andra faktorer än nedsättningen av arbetsförmågan har också tagits bort (prop. 2007/08:136 s. 88 och 103).
Av handlingarna framgår följande. Vid den tidpunkt då M.K. ansökte om sjukersättning hade hon haft sjukdomen primärt Sjögrens syndrom i ett antal år. Enligt läkarintyg debuterade sjukdomen cirka 1993. Hon uppvisar symtom i form av bl.a. en mycket uttalad permanent trötthet, hon har periodvis ledvärk i fingrarna och hon får lätt feber av fysisk ansträngning. Sedan 2003 är hon anställd inom Samhall och har kontorsarbete. Hon fick anställningen på grund av sin trötthet. Hon har arbetat heltid fram till juli 2008. Därefter var hon sjukskriven med 25 procent till oktober samma år. Hon arbetade sedan heltid fram till maj 2009 och var därefter åter sjukskriven med 25 procent. Hon har enligt uppgift haft mycket korttidsfrånvaro när hon arbetat heltid och hon har möjlighet att gå ifrån och sova under arbetsdagen. Den medicinska utredningen består huvudsakligen av två läkarutlåtanden. I det ena intygas att M.K:s arbetsförmåga är nedsatt med 50 procent och att nedsättningen är livslång. I det andra bedöms hennes arbetsförmåga vara nedsatt med 25 procent.
Den första frågan i målet är om M.K:s arbetsförmåga fr.o.m. oktober 2009 på grund av sjukdom kan anses ha varit stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel. Vidare ska, för att sjukersättning ska kunna beviljas, ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering bedömas inte kunna medföra att arbetsförmågan kan förbättras. Däremot krävs det inte att rehabiliteringsåtgärder har vidtagits. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden, inklusive skyddat arbete eller arbete med lönebidrag.
Enligt motivuttalanden ska begreppet stadigvarande nedsatt arbetsförmåga tolkas så att nedsättningen förväntas kvarstå under all överskådlig framtid. Det finns däremot varken i lagtext eller motiv stöd för att ställa upp ett krav på att nedsättningen ska kvarstå livslångt eller fram till pensionsåldern. Arbetsförmågan ska utredas på nytt minst vart tredje år.
M.K. yrkar en fjärdedels sjukersättning tills vidare. Av motivuttalanden i anslutning till att den äldre motsvarigheten fjärdedels förtidspension infördes framgår att möjligheten till fjärdedels förtidspension borde tillämpas med restriktivitet. För att en så - relativt sett - liten nedsättning av arbetsförmågan som en fjärdedel ska kunna konstateras föreligga ställs höga krav på att det finns ett klart samband mellan de medicinska faktorerna och nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga (prop. 1992/93:31 s. 65 och 83).
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att M.K. lider av en kronisk sjukdom som hon haft under lång tid. Hon har från det att hon började sin Samhallanställning 2003 arbetat heltid fram till juli 2008. Hon har därefter återigen arbetat heltid mellan oktober 2008 och maj 2009. Mot den angivna bakgrunden finner Högsta förvaltningsdomstolen - oavsett vilka bevekelsegrunder M.K. må ha haft för att återgå till heltidsarbete under den senare perioden - att hennes arbetsförmåga inte kan anses ha varit stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel fr.o.m. oktober 2009. Överklagandet ska därför bifallas.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Med bifall till överklagandet upphäver Högsta förvaltningsdomstolen kammarrättens och länsrättens domar och fastställer Försäkringskassans beslut.
II
H.S., som var född i maj 1979 och beviljad hel aktivitetsersättning till och med april 2009, ansökte om hel sjukersättning från och med maj 2009. Försäkringskassan beslutade den 23 april 2009, vilket inte ändrades vid omprövning den 8 september 2009, att bevilja H.S. hel tidsbegränsad sjukersättning från och med maj 2009 till och med oktober 2010. Som skäl angavs bl.a. att det inte visats att alla arbetsinriktade rehabiliteringsinsatser vidtagits och uttömts, att det inte var klarlagt att ytterligare arbetsinriktade rehabiliteringsåtgärder inte kunde förbättra arbetsförmågan i förhållande till ett särskilt anpassat och skyddat arbete samt att H.S. därför inte kunde bevilja sjukersättning tills vidare.
H.S. överklagade omprövningsbeslutet och yrkade att han skulle beviljas hel sjukersättning tills vidare. Till stöd för sitt överklagande hänvisade han till läkarutlåtanden och uttalande från arbetslivskonsulenten.
Försäkringskassan bestred bifall.
Förvaltningsrätten i Linköping (2010-05-05, ordförande Idstrand) yttrade: Av förarbetena till tillämplig reglering i lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, (prop. 2007/08:136 s. 88) framgår bl.a. följande. Bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller om ytterligare rehabilitering kan leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga måste utgå från den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället. Det kan inte rimligen vägas in att det i framtiden skulle kunna komma fram behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmågan då kan återvinnas. Det är dock inte orimligt att sådana metoder och hjälpmedel kommer att tas fram som gör det möjligt för en del av dem som bedömts stadigvarande arbetsoförmögna att återkomma i förvärvsarbete. De bestämmelser som redan finns om rehabilitering av den som har sjukersättning kan då bli tillämpliga. - Av Försäkringskassans utredning framgår bl.a. följande. H.S. har en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning, ADHD, samt lindrig utvecklingsstörning. Han har behandlats medicinskt med framsteg. Handikappet är medfött och livslångt. H.S. deltar i sysselsättning där hänsyn tas till hans handikapp. Han har aldrig förvärvsarbetat på arbetsmarknaden. Försäkringskassan anser att H.S:s funktionsbegränsningar påverkar hans arbetsförmåga, men anser inte att underlaget visar att alla möjliga arbetsinriktade rehabiliteringsinsatser har vidtagits och uttömts. - I läkarutlåtande av Jan Böhrnsen den 12 mars 2009 framgår att H.S. lider av en lindrig utvecklingsstörning med tydlig intelligensminskning, koncentrationsstörning, uppmärksamhetsproblem, humörsvängningar och är impulsstyrd. I arbetssituationen kan han utföra enklare sysslor men måste hela tiden ha handfast handledning. Han klarar inte av att ta några egna initiativ. Han klarar heller inte av att hantera pengar och förstår inte dess värde. Den medicinska behandlingen har förändrats så att H.S. bytt medicinering med gott utfall. Trots denna förbättring anser överläkare Jan Böhrnsen att H.S. aldrig kommer att kunna arbeta på den allmänna arbetsmarknaden. - Arbetsmarknadskonsulent Bo Gustavsson vid Söderköpings kommun har i samtal den 25 mars 2009 delat Jan Böhrnsens bedömning att H.S. aldrig kommer att kunna arbeta i på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. - Förvaltningsrätten gör följande bedömning - Försäkringskassan anser att det är uppenbart att H.S. aldrig kommer att kunna arbeta i på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Kassan anser honom även i nuläget stå långt ifrån den skyddade arbetsmarknaden men att det inte finns något i det medicinska underlaget som helt utesluter detta i framtiden. - Förvaltningsrätten finner att de medicinska underlagen, som nu föreligger i målet, ger stöd för att H.S:s arbetsförmåga får anses varaktigt helt nedsatt. Förvaltningsrätten finner även att dessa förhållanden gäller i förhållande till särskilt anpassade och skyddade arbeten i framtiden. Rätt till sjukersättning tills vidare föreligger därmed, varför överklagandet ska bifallas. - Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och förklarar H.S. berättigad till hel sjukersättning tillsvidare från och med april 2009.
Kammarrätten i Jönköping
Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa Försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde kassan bl.a. följande. Enligt gällande rätt kan sjukersättning utges tidigast från och med den månad då den försäkrade fyller 30 år. H.S. fyllde 30 år i maj 2009 och sjukersättning kan således inte lagligen utges till honom från och med april 2009. Hans sjukdomstillstånd är kroniskt och ytterligare medicinsk rehabilitering är inte aktuell. Det kan däremot inte anses klarlagt att hans möjligheter till förbättrad arbetsförmåga genom arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är uttömda. Hans arbetsförmåga kan därmed inte bedömas som stadigvarande nedsatt och därmed har han inte rätt till sjukersättning tills vidare.
H.S. svarade inte i målet.
Domskäl
Kammarrätten i Jönköping (2010-10-04, Lihuvudh, Löfgren, referent, Aula) yttrade: Som Försäkringskassan anfört kan sjukersättning inte lagligen utges för april 2009 utan först från och med maj 2009. Förvaltningsrättens dom ska därför upphävas i denna del. - I frågan om sjukersättning tills vidare eller med tidsbegränsning gör kammarrätten samma bedömning som förvaltningsrätten. Överklagandet i den delen ska således avslås. - Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom såvitt avser sjukersättning för april månad 2009. Kammarrätten avslår överklagandet i övrigt.
Högsta förvaltningsdomstolen
Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva kammarrättens och förvaltningsrättens domar samt fastställa Försäkringskassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. Sjukersättning kan beviljas när medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns kan förbättras. H.S. har en funktionsnedsättning som påverkar hans arbetsförmåga. Han deltar i daglig sysselsättning där hänsyn tas till hans funktionsbegränsning men han har aldrig förvärvsarbetat. Även om vissa uttalanden har gjorts beträffande H.S:s arbetsförmåga har det inte gjorts någon arbetsinriktad insats med sikte på ett särskilt anpassat och skyddat arbete. Samma krav på att arbetslivsinriktade åtgärder ska vara uttömda måste ställas på alla försäkrade vilket medför att H.S:s arbetsförmåga inte kan bedömas vara stadigvarande nedsatt.
H.S. bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2011-10-19, Dexe, Knutsson, Jermsten, Stenman, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.
Enligt 7 kap. - - - se första - sjätte styckena i Skälen för avgörandet i referatets del I - - - (prop. 2007/08:136 s. 88 och 103).
Det är ostridigt i målet att H.S:s arbetsförmåga vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut var helt nedsatt. Vidare synes det vara ostridigt att han inte heller i framtiden kommer att kunna klara ett arbete på den öppna arbetsmarknaden och att han i nuläget står långt från den skyddade arbetsmarknaden. Detta vinner också stöd av den medicinska utredningen i målet. Frågan är om H.S. med hjälp av arbetslivsinriktade insatser skulle kunna rehabiliteras till ett skyddat arbete.
I målet är fråga om en person med en medfödd funktionsnedsättning som ända sedan barndomen varit föremål för insatser i syfte att höja hans funktionsförmåga. Sedan han gick ut särskolegymnasium har han haft daglig verksamhet i kombination med sjukbidrag respektive aktivitetsersättning. Han har aldrig förvärvsarbetat. Under tiden med aktivitetsersättning har han inte nått dithän att ett skyddat arbete har varit aktuellt. Enligt det läkarutlåtande som föreligger i målet har H.S. aldrig haft någon arbetsförmåga och den kommer inte att utvecklas på något vis. Försäkringskassan har inte presenterat någon utredning i målet som tyder på motsatsen. Eftersom han fortfarande vid 30 års ålder står långt från den skyddade arbetsmarknaden förefaller det inte sannolikt att ytterligare rehabiliterande insatser skulle vara framgångsrika.
Mot den angivna bakgrunden gör Högsta förvaltningsdomstolen bedömningen att sådana åtgärder som avses i 3 kap. 7 b § och 22 kap. AFL inte kan antas kunna leda till att H.S. uppnår någon arbetsförmåga. Han är därmed berättigad till hel sjukersättning. Överklagandet ska således avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.
III
Försäkringskassan beviljade i beslut den 19 februari 2009 M.W. halv tidsbegränsad sjukersättning för tiden juni - oktober 2008 samt hel tidsbegränsad sjukersättning för tiden november 2008 - december 2009. Vidare avslog Försäkringskassan M.W:s ansökan om halv sjukersättning tills vidare fr.o.m. november 2008. Sedan M.W. begärt omprövning ändrade Försäkringskassan i beslut den 15 september 2009 inte sitt tidigare beslut. Som skäl för avslag i fråga om sjukersättning tills vidare anförde Försäkringskassan bl.a. följande. Försäkringskassan gör bedömningen att det inte är styrkt att M.W:s arbetsförmåga i förhållande till ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden kan anses stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom.
Länsrätten i Uppsala län
M.W. överklagade Försäkringskassans beslut och yrkade att hon skulle få halv sjukersättning tills vidare. M.W. åberopade intyg den 18 september 2009 av överläkaren Birgitta Nilsson, Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Domskäl
Länsrätten i Uppsala län (2010-01-25, ordförande Moliis) yttrade, efter att ha redogjort för tillämpliga bestämmelser gällande fr.o.m. den 1 juli 2008, följande. M.W. arbetar som vårdbiträde hos Knivsta kommun. Hon har varit sjukskriven sedan juli 2006. - I Läkarutlåtande om hälsotillstånd den 21 augusti 2008 av läkaren Karin Rinander Lindgren anges diagnoserna synrubbning, inskränkt synfält, myalgi, myofasciellt syndrom och huvudvärk. I avsnittet sjukdomens början och förlopp m.m. anges bl.a. följande. M.W. har en skallskada efter dykolycka år 2006. M.W. har därefter haft smärtproblematik, huvudvärk och ett myofasciellt syndrom. Hon har även synnedsättning och har besökt ögonkliniken i april 2008. Karin Rinander Lindgren bedömer att nuvarande funktionsnedsättning kan vara minst ett år men att den inte är varaktig. - Försäkringskassans försäkringsmedicinska rådgivare Bo Zetterlund gör i yttrande den 20 augusti 2009 bedömningen att underlaget styrker betydande begränsning av arbetsförmågan under många år sett mot hela arbetsmarknaden. Det går däremot inte att styrka att smärtan och därmed förmågebegränsningen kommer att vara varaktig, dvs. oförändrad i 20 -25 år till. I yttrandet anges därutöver bl.a. följande. M.W:s diagnos kan anses vara myalgi, som även kallas myofasciellt smärttillstånd dvs. smärta i muskler och bindväv. Det är teoretiskt möjligt att rökstopp och viktnedgång kan ha en gynnsam effekt på M.W:s smärttillstånd. - I det åberopade intyget från Birgitta Nilsson anges bl.a. följande. Intyget är en komplettering till tidigare utlåtande. Hon har tidigare skrivit att det är uteslutet att M.W. ska arbeta mer än 50 procent. Med detta avser hon att M.W. inte står till arbetsmarknadens förfogande vad gäller 50 procent. M.W. kommer inte heller att göra det och Birgitta Nilsson anger att detta innebär att M.W:s arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. - Länsrättens bedömning - Målet gäller frågan om M.W:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och om hon därför kan beviljas en sjukersättning som inte är tidsbegränsad. - Med hänsyn till den medicinska utredning som föreligger i målet, särskilt yttrande av Försäkringskassans försäkringsmedicinska rådgivare, kan M.W:s arbetsförmåga vad gäller ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden inte bedömas vara stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Mot denna bakgrund skall överklagandet avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm
M.W. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle besluta att hon hade rätt att erhålla halv sjukersättning tills vidare från och med november 2008. Som skäl anförde hon bl.a. följande. Den tvistiga frågan är om hennes arbetsförmåga kan anses stadigvarande nedsatt med hälften från och med november 2008 och om alla rehabiliteringsmöjligheter bedöms vara uttömda så att hon har rätt till sjukersättning tills vidare från denna tidpunkt. Det är riktigt att hon genomgått medicinsk rehabilitering. Det framgår emellertid tydligt av utredningen i målet att denna rehabilitering inte kommer att leda till att hennes arbetsförmåga förbättras. M.W. gav in ytterligare utlåtanden, bl.a. från dr Shu Wang och husläkare Peter Ohlsén.
Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det är inte visat utifrån det medicinska underlaget i målet att M.W:s arbetsförmåga, i förhållande till ett arbete på hela arbetsmarknaden, kan anses stadigvarande nedsatt i den meningen att nedsättningen bedöms bestå för all överskådlig framtid. Rökstopp och viktnedgång får anses vara ett led i behandlingen av M.W:s besvär och hennes rehabilitering, vilket gör att det inte kan stå klart om arbetsförmågan kan komma att förbättras inom överskådlig framtid. Vidare skriver husläkare Ohlsén att M.W. är i behov av fortsatt rehabilitering men att hon under en lång tid framgent kommer att ha en varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Det var inte visat, vid tidpunkten för det överklagade beslutet, att ytterligare medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedömdes leda till att M.W. skulle kunna återfå någon arbetsförmåga. Medicinsk rehabilitering pågick och arbetslivsinriktad rehabilitering var planerad att påbörjas efter det att medicinsk behandling och utredning hade genomgåtts. Det kan således inte anses vara visat att M.W:s arbetsförmåga är stadigvarande halvt nedsatt, för all överskådlig framtid, i förhållande till ett arbete på hela arbetsmarknaden.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2010-11-17, Lindeblad, Åberg, Bohlin, referent) yttrade bl.a. följande. Frågan i målet gäller om M.W. har rätt till halv sjukersättning tills vidare från och med november 2008. En förutsättning för att M.W. ska ha rätt till sjukersättning är att hennes arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annat jämförbart tillstånd och att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden. - Enligt de nya reglerna om sjukersättning ska, vid bedömningen av om M.W:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt, prövningen göras mot hela arbetsmarknaden varvid även anpassade arbeten ska ingå. Även om överläkare Birgitta Nilsson anser att den utredning som M.W. genomgått på Smärtmottagningen vid Akademiska sjukhuset delvis kan likställas med arbetsprövning, har någon egentlig prövning av M.W:s arbetsförmåga sett mot hela arbetsmarknaden inte förekommit. Mot bakgrund av detta och vid en sammantagen bedömning av utredningen i målet, anser kammarrätten att det vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut inte kan anses visat att M.W:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i förhållande till ett förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden. Hon har därför inte rätt till sjukersättning tills vidare från och med november 2008. Överklagandet ska därmed avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen
M.W. överklagade kammarrättens dom och yrkade att hon skulle beviljas halv sjukersättning tills vidare fr.o.m. november 2008. Hon anförde bl.a. följande. Den försäkringsmedicinske rådgivaren har bedömt att underlaget styrker betydande begränsning av arbetsförmågan sett mot hela arbetsmarknaden, dvs. även i förhållande till skyddat arbete och arbete med lönebidrag. Försäkringskassan gör gällande att det är sannolikt att arbetsförmågan kan komma att återvinnas men det framgår inte vad kassan stödjer sin uppfattning på. Det kan inte utläsas av den försäkringsmedicinske rådgivarens yttrande att det skulle finnas andra åtgärder än rökstopp och viktnedgång som skulle kunna förbättra arbetsförmågan. Livsstilsförändringar som rökstopp och viktnedgång bör inte jämställas med medicinsk behandling och rehabilitering.
Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. För rätt till sjukersättning krävs att arbetsförmågan vid tiden för det överklagade beslutet kunde anses vara nedsatt för all överskådlig framtid i arbete på hela arbetsmarknaden vari ingår skyddat arbete och arbete med lönebidrag. Vidare krävs att det inte fanns några rehabiliteringsåtgärder som kunde bedömas leda till en återvunnen arbetsförmåga. Med hänsyn till den typ av sjukdomsbesvär det är fråga om i målet, myalgi/myofasciellt smärttillstånd, dvs. smärta i muskler och bindväv, kan arbetsförmågan sannolikt komma att kunna återvinnas även om det tar lång tid. Försäkringskassan har inte hävdat att rökstopp och viktnedgång ska anses som medicinsk behandling eller rehabilitering. Däremot talade det förhållandet att den försäkringsmedicinske rådgivaren bedömt att viktminskning och rökstopp i viss mån kan verka smärtlindrande för att smärttillståndet sannolikt inte skulle bestå för överskådlig framtid.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2011-10-19, Dexe, Knutsson, Jermsten, Stenman, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.
Enligt 7 kap. - - - se första - sjätte styckena i Skälen för avgörandet i referatets del I - - - (prop. 2007/08:136 s. 88 och 103).
Av handlingarna i målet framgår följande. M.W. drabbades sommaren 2006 av ett skalltrauma i samband med en dykolycka och var därefter sjukskriven med bl.a. diagnosen myofasciellt smärttillstånd. Under hösten 2008 genomgick hon fem veckors smärtrehabilitering vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ansvarig läkare gjorde sedan bedömningen att det är uteslutet att tänka sig att M.W. någonsin kommer att arbeta mer än 50 procent. Andra behandlande läkare syntes ha samma uppfattning. Den försäkringsmedicinske rådgivaren gjorde bedömningen att underlaget styrker betydande begränsning av arbetsförmågan under många år sett mot hela arbetsmarknaden. Det gick däremot inte att styrka att smärtan och därmed förmågebegränsningen kommer att vara varaktig, dvs. oförändrad i 20-25 år till.
M.W. yrkar halv sjukersättning tills vidare. Den första frågan i målet är om M.W:s arbetsförmåga fr.o.m. november 2008 på grund av sjukdom kan anses ha varit stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel. Vidare ska, för att sjukersättning ska kunna beviljas, ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering bedömas inte kunna medföra att arbetsförmågan kan förbättras. Däremot krävs det inte att rehabiliteringsåtgärder har vidtagits. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden, inklusive skyddat arbete eller arbete med lönebidrag.
Enligt motivuttalanden ska begreppet stadigvarande nedsatt arbetsförmåga tolkas så att nedsättningen förväntas kvarstå under all överskådlig framtid. Det finns däremot varken i lagtext eller motiv stöd för att ställa upp ett krav på att nedsättningen ska kvarstå livslångt eller fram till pensionsåldern. Arbetsförmågan ska utredas på nytt minst vart tredje år.
I målet är fråga om en typ av sjukdomsbesvär - smärta i muskler och bindväv - av vilka inga generella slutsatser kan dras beträffande bedömningen av nedsättningens varaktighet över tid. Avgörande blir det underlag i form av medicinsk och annan utredning som föreligger i det enskilda fallet.
Högsta förvaltningsdomstolens finner i och för sig att M.W:s besvär är sådana att hennes arbetsförmåga kan antas komma att vara nedsatt under förhållandevis lång tid. Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för slutsatsen att hennes arbetsförmåga kan anses ha varit stadigvarande nedsatt fr.o.m. november 2008. Överklagandet ska därför avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.