HFD 2012 not 16

Not 16. Överklagande av S.A. av beslut ang. sjukpenning. -Försäkringskassan beslutade genom omprövningsbeslut den 9 juni 2009 att S.A. inte var berättigad till sjukpenning fr.o.m. den 19 mars samma år. Som skäl för beslutet angav kassan att det av utredningen framkommit att S.A. främst drabbats av vad som diagnosticerats som endometrios. S.A. hade smärtor i buken, besvär från knän och rygg samt spänningshuvudvärk. Försäkringskassan bedömde att underlaget visade att S.A. skulle ha svårt att klara av många av de arbeten som förekommer på den reguljära arbetsmarknaden, i synnerhet sådana som är fysiskt tunga eller innebär mycket gående eller stående. För andra och mer lämpade arbetsuppgifter bedömde kassan att det inte fanns stöd för slutsatsen att S.A:s arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel p.g.a. sjukdom. Sedan S.A. överklagat Försäkringskassans beslut upphävde Förvaltningsrätten i Malmö (2010-05-11, ordf. Lindblom) beslutet och förklarade att S.A. hade rätt till hel sjukpenning från den 19 mars 2009. Förvaltningsrätten gjorde därvid följande bedömning. S.A. har varit sjukskriven i varierande omfattning sedan november 2006 och helt sjukskriven sedan den 25 mars 2008. Bedömningen av hennes arbetsförmåga ska därmed göras i förhållande till arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. Bedömningen ska vidare göras utifrån hennes hälsotillstånd vid den aktuella tidpunkten, i detta fall den 19 mars 2009. Vid denna tidpunkt pekade bedömningen från både den försäkringsmedicinske rådgivaren och specialisten i smärtlindring på att S.A. hade full arbetsförmåga i ett lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det underlag från Arbetsförmedlingen som tillkommit därefter pekar emellertid i helt motsatt riktning. Arbetsförmedlingens bedömning bygger visserligen på en arbetsprövning som utfördes under senare delen av 2009. Det har emellertid inte framkommit något som tyder på att S.A. skulle ha försämrats vad gäller besvär eller arbetsförmåga mellan mars och december 2009. Förvaltningsrätten anser därför att även arbetsförmedlingens bedömning kan utgöra underlag för rättens prövning i detta mål. Arbetsförmedlingens bedömning bygger på arbete som utförts i miljöer som kunnat anpassas till S.A:s förutsättningar. Trots detta har hon inte klarat av att utföra arbetsuppgifterna utan att uppleva en markant försämring av sina smärtor. Det ligger visserligen i smärtupplevelsens natur att den är subjektiv. Det framkommer dock att S.A. haft en positiv attityd och gjort ett uppriktigt försök att klara arbetsuppgifterna. Mot denna bakgrund anser förvaltningsrätten att det är visat att S.A:s arbetsförmåga i mars 2009 var helt nedsatt i förhållande till varje typ av arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Hon har således rätt till sjukpenning från den 19 mars 2009. Målet lämnas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning. - Sedan Försäkringskassan överklagat upphävde Kammarrätten i Göteborg (2011-04-12, Svensson, Stenberg, Holmberg) förvaltningsrättens dom och fastställde Försäkringskassans beslut. - Kammarrätten gjorde därvid följande bedömning. S.A. har varit sjukskriven sedan november 2006. Hon har den 19 mars 2009 varit sjukskriven i mer än 180 dagar. Om det inte finns särskilda skäl mot det ska arbetsförmågan därför bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Det är inte sannolikt att hon kan återgå i arbete hos arbetsgivaren och andra skäl som talar mot en bedömning i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden har inte framkommit. - Arbetsförmedlingen har genomfört en utvärdering av S.A:s funktionsförmåga under hösten 2009. S.A. har i kammarrätten gett in medicinska underlag från mars och september 2010. Per Ekström vid Gynekologiska mottagningen har utifrån Arbetsförmedlingens arbetsprövning gjort bedömningen att hennes arbetsförmåga varit helt nedsatt i förhållande till samtliga på arbetsmarknaden förekommande arbeten. Detta underlag som avser tid efter Försäkringskassans beslut får beaktas tillsammans med uppgifterna i övrigt i målet. - Vid den tidpunkt som är aktuell för bedömning hade S.A. nyligen blivit utredd hos Malmö Multidisciplinära Smärtmottagning. Där gjordes bedömningen att hon hade en hel arbetsförmåga i ett huvudsakligen sittande arbete på den öppna arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund anser kammarrätten att S.A:s arbetsförmåga inte varit nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Rätt till sjukpenning föreligger därför inte. - S.A. överklagade och yrkade rätt till hel sjukpenning och anförde bl.a. följande. Arbetsförmedlingens utredning visar tydligt att hon inte har någon arbetsförmåga. De tester som gjordes på Malmö Multidisciplinära Smärtmottagning kan inte jämföras med ett arbete. Sjukdomen är kronisk och hon kommer inte att bli bättre. - Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet. - Högsta förvaltningsdomstolen (2012-04-18, Billum, Knutsson, Jermsten, Stenman, Nymansson) : Skälen för avgörandet . Rättslig reglering . Enligt 3 kap. 7 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det enligt tredje stycket beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. I femte stycket anges att från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt. - AFL har upphävts men är enligt 1 kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. Regler om sjukpenning motsvarande dem i 3 kap. 7 § femte stycket AFL finns numera i 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken. - Enligt 3 kap. 7 § femte stycket AFL i dess lydelse före den 1 juli 2008 skulle arbetsförmågan inte bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden utan i stället i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. I förarbetena till den lydelsen angavs att en bedömning av arbetsförmågan gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden skulle leda allt för långt och att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga (prop. 1996/97:28 s. 17 f.). - Enligt socialförsäkringsutskottet var det i första hand personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte skulle få ersättning från sjukförsäkringen (1996/97:SfU6 s. 10). - I förarbetena till i målet tillämplig lydelse av 3 kap. 7 § femte stycket AFL anges att ett uttalat syfte med den reformering av sjukförsäkringen som tidigare genomförts var att försäkringen skulle renodlas och att ersättning från försäkringen endast skulle utges när arbetsförmågan var nedsatt av medicinska orsaker. Denna renodling har dock inte åstadkommits utan sjukförsäkringen är för mjuk och situationen på arbetsmarknaden har tillmätts för stor betydelse. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska vidgas till att avse om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete någonstans på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete och det ska räcka att den försäkrade kan utföra något sådant arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte kunna påverka rätten till ersättning. Ersättning från sjukförsäkringen bör endast vara ett alternativ om arbetsförmågan är så nedsatt att något arbete av betydelse inte kan utföras. Det kan dock inte anses att en försäkrad kan försörja sig genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden om den försäkrade endast kan utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande (prop. 2007/08:136 s. 66 ff.). - Regeringen har den 15 mars 2012 beslutat propositionen Ett återinförande av begreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/12:113) med förslag till ändringar i bl.a. 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken som innebär att uttrycket ”den reguljära arbetsmarknaden” ersätts av uttrycket ”normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012. - Högsta förvaltningsdomstolens bedömning . För att sjukpenning ska utges krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Föreligger en sådan förmåga utges inte sjukpenning. - Bedömningen i ett enskilt fall ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda ska en bedömning göras huruvida den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete. Denna bedömning ska göras oavsett om den försäkrade kan få ett sådant arbete eller inte. - Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 3 kap. 7 § femte stycket AFL ska bedömningen göras i förhållande till ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. I de ovan refererade förarbetena anges att detta innebär att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete, dock inte arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande. - Av Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning från december 2009 framgår att S.A. inte klarar att stå till arbetsmarknadens förfogande ens i ett mycket anpassat arbete. Hon är i behov av medicinsk rehabilitering och strategier för att hantera smärta innan hon åter är aktuell för att klara arbetsmarknadens krav. Högsta förvaltningsdomstolen vill poängtera att även om det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl så kan en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen vara till god ledning vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga. I förevarande mål har dock bedömningen från Arbetsförmedlingen gjorts en relativt lång tid efter Försäkringskassans beslut om sjukpenning i mars 2009. - Av den medicinska utredning som förelåg vid tidpunkten för Försäkringskassans bedömning framgår att S.A. hade hel arbetsförmåga i ett arbete där arbetsuppgifterna utförs huvudsakligen stillasittande. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening får den reguljära arbetsmarknaden anses rymma sådana arbeten. S.A:s arbetsförmåga kan därför inte anses vara nedsatt med minst en fjärdedel och hon har därmed inte rätt till sjukpenning fr.o.m. den 19 mars 2009. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande . Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet. - (mål nr 3174-11, fd 2012-03-07, Samuelsson)