HFD 2012:22
Fråga om rätt till sjukpenning på grund av nedsatt arbetsförmåga. (I och II).
I
A.N. var anställd med 87,5 procent av heltid som lokalvårdare vid ett kommunalt äldreboende. Hon var beviljad en fjärdedels sjukpenning för perioden 8 september 2009 - 25 juli 2010 på grund av kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL. Försäkringskassan beslutade den 21 juli 2010 att A.N. inte längre hade rätt till sjukpenning från och med den 26 juli 2010. Hon bedömdes inte ha en nedsatt arbetsförmåga i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden med anledning av att behandlande läkare i medicinskt underlag den 18 mars 2010 bedömt att A.N. skulle klara ett stillasittande arbete. I omprövningsbeslut den 16 september 2010 beslutade Försäkringskassan att inte ändra tidigare beslut att inte bevilja sjukpenning från och med den 26 juli 2010.
Förvaltningsrätten i Växjö
A.N. överklagade Försäkringskassans omprövningsbeslut hos förvaltningsrätten. Hon anförde i huvudsak att hon hade en lungkapacitet på 10 procent och att någon förbättring inte var att vänta. På avstämningsmöte med kassan och behandlande läkare den 16 mars 2010 gjordes bedömningen att det inte var rimligt att hon skulle klara av att arbeta mer än 75 procent i ett annat arbete även om det skulle vara stillasittande.
Domskäl
Förvaltningsrätten i Växjö (2011-02-23, ordförande Lindblad) yttrade: Enligt 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. En sådan förmåga ska dock inte beaktas om det finns särskilda skäl mot det. En sådan förmåga ska inte heller beaktas om det i annat fall kan anses oskäligt. - Frågan i målet är om A.N. har rätt till sjukpenning från och med den 26 juli 2010. A.N:s arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. - A.N. har i målet anfört att hennes lungkapacitet i november 2009 var 75 procent men att den nu är 10 procent. Behandlande läkaren, Margareta Wargelius, har uppgett att A.N. skulle kunna klara ett stillasittande arbete men ej angett i vilken omfattning. Hon har vidare beskrivit att A.N:s lungfunktion successivt blir allt sämre. Vid en sammantagen bedömning finner förvaltningsrätten att A.N:s sjukdom har satt ned hennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel och att hon därför ska beviljas sjukpenning från och med den 26 juli 2010. - Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och förklarar att A.N. är berättigad till sjukpenning från och med den 26 juli 2010. - Målet överlämnas till Försäkringskassan för erforderliga åtgärder.
Kammarrätten i Jönköping
Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa kassans beslut. Försäkringskassan anförde följande. Prövningen av A.N:s arbetsförmåga ska göras mot hela den reguljära arbetsmarknaden. Enligt behandlande läkare skulle A.S. klara ett stillasittande arbete.
Domskäl
Kammarrätten i Jönköping (2011-04-12, Lihuvudh, Löfgren, referent, Lönnberg) yttrade: Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning. Vad Försäkringskassan anfört i kammarrätten föranleder inte annat ställningstagande. Överklagandet ska därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen
Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle undanröja underinstansernas domar och fastställa Försäkringskassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. Frågan i målet är om en person som anses klara ett stillasittande arbete, t.ex. att sitta vid en dator, ska anses sakna arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden. Den medicinska utredningen i målet får tolkas så att A.N. skulle kunna klara ett stillasittande arbete utan ansträngande förflyttningar i en omfattning som inte är förenlig med rätt till en fjärdedels sjukpenning. Det finns ett flertal arbeten på den reguljära arbetsmarknaden som är stillasittande och som inte innefattar konditionskrävande förflyttningar. A.N. bör därför anses ha förmåga att försörja sig genom ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden.
A.N. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. att hennes arbete i dagsläget var helt anpassat till hennes hela tiden försämrade hälsotillstånd och att hon inte klarar att arbeta mer i ett annat arbete även om det skulle vara stillasittande.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2012-04-19, Billum, Knutsson, Jermsten, Stenman, Nymansson) yttrade:
Skälen för avgörandet
Rättslig reglering
Enligt 3 kap. 7 § första stycket AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det enligt tredje stycket beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. I femte stycket anges att från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt.
AFL har upphävts men är enligt 1 kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. Regler om sjukpenning motsvarande dem i 3 kap. 7 § femte stycket AFL finns numera i 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken.
Enligt 3 kap. 7 § femte stycket AFL i dess lydelse före den 1 juli 2008 skulle arbetsförmågan inte bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden utan i stället i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. I förarbetena till den lydelsen angavs att en bedömning av arbetsförmågan gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden skulle leda allt för långt och att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga (prop. 1996/97:28 s. 17 f.).
Enligt socialförsäkringsutskottet var det i första hand personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte skulle få ersättning från sjukförsäkringen (1996/97:SfU6 s. 10).
I förarbetena till i målet tillämplig lydelse av 3 kap. 7 § femte stycket AFL anges att ett uttalat syfte med den reformering av sjukförsäkringen som tidigare genomförts var att försäkringen skulle renodlas och att ersättning från försäkringen endast skulle utges när arbetsförmågan var nedsatt av medicinska orsaker. Denna renodling har dock inte åstadkommits utan sjukförsäkringen är för mjuk och situationen på arbetsmarknaden har tillmätts för stor betydelse. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska vidgas till att avse om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete någonstans på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete och det ska räcka att den försäkrade kan utföra något sådant arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte kunna påverka rätten till ersättning. Ersättning från sjukförsäkringen bör endast vara ett alternativ om arbetsförmågan är så nedsatt att något arbete av betydelse inte kan utföras. Det kan dock inte anses att en försäkrad kan försörja sig genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden om den försäkrade endast kan utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande (prop. 2007/08:136 s. 66 ff.).
Regeringen har den 15 mars 2012 beslutat propositionen Ett återinförande av begreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/12:113) med förslag till ändringar i bl.a. 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken som innebär att uttrycket ”den reguljära arbetsmarknaden” ersätts av uttrycket ”normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
För att sjukpenning ska utges krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Föreligger en sådan förmåga utges inte sjukpenning.
Bedömningen i ett enskilt fall ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda ska en bedömning göras huruvida den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete. Denna bedömning ska göras oavsett om den försäkrade kan få ett sådant arbete eller inte.
Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 3 kap. 7 § femte stycket AFL ska bedömningen göras i förhållande till ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. I de ovan refererade förarbetena anges att detta innebär att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete, dock inte arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande.
Den behandlande läkaren har gjort bedömningen att A.N. skulle kunna klara av ett stillasittande arbete, men att hon inte klarar ett tyngre fysiskt arbete eller förflyttningar som kräver kondition. Som exempel på arbeten som hon klarar av anges att arbeta vid en dator.
Fram till den 7 september 2009 arbetade A.N. 35 timmar i veckan. Hon beviljades en fjärdedels sjukskrivning eftersom hon inte orkade cykla mellan vissa tillkommande arbetsplatser. Utredningen visar inte annat än att hon då hade kunnat fortsätta att arbeta ordinarie arbetstid som lokalvårdare om inte dessa förflyttningar hade krävts. Med hänsyn till detta, till den bedömning som den behandlande läkaren har gjort samt till det förhållandet att hon arbetar drygt fem timmar om dagen som lokalvårdare, kan hennes arbetsförmåga inte anses vara nedsatt med minst en fjärdedel i ett fysiskt lätt arbete utan konditionskrävande moment. Den reguljära arbetsmarknaden får enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening anses rymma sådana arbeten. A.N. har därmed inte rätt till sjukpenning från och med den 26 juli 2010.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens och förvaltningsrättens domar och fastställer Försäkringskassans beslut.
II
Förvaltningsrätten i Härnösand
Försäkringskassan beslutade den 21 april 2009 att U.G., som varit sjukskriven i varierande omfattning sedan februari 2004, inte längre hade rätt till sjukpenning från och med den 28 april 2009. Kassan bedömde att det, med hänsyn till U.G:s knäledssjukdom, förelåg objektiva fynd som styrkte nedsättning av arbetsförmågan i arbeten som ställde höga krav på gående samt, med hänsyn till hennes artros i tummarnas grundleder, i arbeten som var finmotoriskt belastande. Däremot förelåg inte sådan nedsättning i förhållande till lämpligt förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Försäkringskassan beslutade i omprövningsbeslut den 16 september 2009 att inte ändra sitt tidigare beslut att U.G. inte skulle få sjukpenning från och med den 28 april 2009.
U.G. överklagade omprövningsbeslutet hos förvaltningsrätten.
Domskäl
Förvaltningsrätten i Härnösand (2010-05-31, ordförande Häggman) yttrade, efter att ha redogjort för det medicinska underlaget, m.m.: Som Försäkringskassan har anfört skall fråga om U.G:s arbetsförmåga prövas gentemot ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Den medicinska utredningen i målet visar att U.G:s arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom. Förvaltningsrätten finner att det främst är hennes besvär i händerna som utgör hinder vid arbete. Rent praktiskt har en utredning gjorts hos Arbetsförmedlingen som visar att även i ett mycket lätt och väl ("optimalt") anpassat arbete har U.G. inte mer arbetsförmåga än som motsvarar halvtidsarbete. Det finns ingen medicinsk utredning som visar att hennes besvär på grund av sjukdom (artros) har förbättrats i någon avgörande omfattning, tvärtom syns de ha försämrats, vilket även av läkare anförs vara ett naturligt förlopp. Förvaltningsrätten gör därför bedömningen att utredningen i målet inte visar annat än att U.G:s arbetsförmåga i förhållande till ett lättare, anpassat arbete på den reguljära arbetsmarknaden är nedsatt med hälften. Hon är därför berättigad till sökt sjukpenning. - Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och förklarar att U.G. är berättigad till halv sjukpenning från och med den 28 april 2009.
Kammarrätten i Sundsvall
Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten med upphävande av domen skulle fastställa Försäkringskassans beslut den 16 september 2009. Till stöd för överklagandet anförde Försäkringskassan bl.a. följande. Den samlade utredningen i målet ger stöd för att det föreligger en viss begränsning i arbeten som ställer höga krav på gående med hänsyn tagen till knäledssjukdomen samt i arbeten som är finmotoriskt belastande med avseende på artrosen i tummarnas grundleder. Det framgår dock inte av objektiva undersökningsfynd och de begränsningar som beskrivs i befintlig medicinsk utredning att U.G:s arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i ett lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
U.G. motsatte sig bifall till överklagandet. Till stöd för sin inställning anförde hon bl.a. följande. Under våren 2010 har hon arbetat 75 procent på sin nuvarande tjänst. Situationen var sådan att hon inte kunde försörja sig på sin halvtidslön. Hon tackade därför ja till utökad arbetstid av ekonomiska skäl. Priset som hon har fått betala för den utökade arbetstiden är ökad värk, koncentrationssvårigheter, sämre sömn och ingen ork till annat arbete. Hennes läkare Agnieszka Rautman ville sjukskriva henne på halvtid men på egen begäran fortsatte hon att arbeta 75 procent.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (2011-02-16, Ekholm, Branting, Eriksson, referent) yttrade: Av 3 kap. 7 § första stycket AFL framgår följande. Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört. - Av i kammarrätten ingivet intyg från familjeläkare Agnieszka Rautman, daterat den 18 juni 2010, framgår bl.a. följande. U.G. har kraftig artros i olika leder, knäledartros bilateralt och artros i axlar. Hon har återkommande impingementsyndrom. Hon kan inte gå nedför trappor eller backar och inte stå på knä. Hon klarar hemmaarbetet men undviker många rörelser. Hon har ingen kraft i pincettgreppet. Hon är numera tvungen att arbeta 75 procent och vill gärna fortsätta med det så länge det bara går. I verkligheten är hennes arbetsförmåga nedsatt till 50 procent. - Kammarrättens bedömning - Av utredningen i målet framgår att U.G. har arbetat 75 procent av heltid sedan den 1 juni 2010. Hon har begränsad rörelseförmåga och nedsatt kraft i händerna. Det framgår av den medicinska utredningen i målet att det är U.G:s besvär i knä och händer som huvudsakligen begränsar hennes arbetsförmåga. Hennes arbetsförmåga förefaller av vad som framkommit av den medicinska utredningen inte enbart vara begränsad i finmotoriskt arbete utan även i annat arbete som kräver normal handfunktion. U.G. har en kraftigt nedsatt greppförmåga i framförallt den vänstra handen, vilket kan antas utgöra en väsentlig begränsning i de flesta normalt förekommande arbetsuppgifter. Mot denna bakgrund och vad som i övrigt har framkommit av utredningen i målet finner kammarrätten att U.G:s arbetsförmåga är nedsatt med en fjärdedel. Överklagandet ska därför endast bifallas på så sätt att U.G. förklaras berättigad till en fjärdedels sjukpenning. - Kammarrätten förklarar med ändring av förvaltningsrättens dom att U.G. har rätt till en fjärdedels sjukpenning från och med den 28 april 2009.
U.G. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen och fastställa förvaltningsrättens beslut att bevilja henne halv sjukpenning. Hon anförde bl.a. följande. Försäkringskassan förefaller att grunda sitt beslut på hennes symtom i händerna men dessa är endast en del av sjukdomsbilden. Hon lider av artros i flera av kroppens leder och sjukdomen är kronisk och förvärras med tiden. Samtliga läkare har i sina utlåtanden bedömt hennes arbetsförmåga till 50 procent i ett maximalt anpassat arbete. Arbetsförmedlingen har efter att ha utrett hennes arbetsförmåga kommit fram till samma slutsats. Hon arbetar som jurist vid Kvinnojouren i Örnsköldsvik och arbetsuppgifterna är maximalt anpassade efter hennes besvär. Hon har försökt arbeta 75 procent men det fungerade inte utan redan efter kort tid förvärrades symtomen och hon blev påtagligt försämrad.
Högsta förvaltningsdomstolen
Även Försäkringskassan överklagade och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva underinstansernas domar och fastställa Försäkringskassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. Frågan i målet är om U.G. kan klara ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden trots kraftigt nedsatt greppförmåga i framför allt vänster hand. Kammarrättens ståndpunkt, att en kraftigt nedsatt greppförmåga i ena handen kan antas utgöra en väsentlig begränsning i de flesta normalt förekommande arbetsuppgifter är riktig, men innebär inte att det inte finns något enskilt arbete på den reguljära arbetsmarknaden som den försäkrade kan klara trots sina besvär. I förarbetena framhålls särskilt att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till varje typ av arbete och det räcker med att den försäkrade kan utföra något sådant arbete för att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt på den reguljära arbetsmarknaden. U.G. får, trots sina besvär, anses kunna finna ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden som hon kan utföra på heltid och som inte kräver full greppförmåga i händerna. Hon har därför inte rätt till sjukpenning fr.o.m. den 28 april 2009.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2012-04-19, Billum, Knutsson, Jermsten, Stenman, Nymansson) yttrade:
Skälen för avgörandet
Rättslig reglering
Enligt 3 kap. 7 § första - - - se första-nionde styckena i Högsta förvaltningsdomstolens domskäl i referatets del I - - - och sällan förekommande.
U.G. har varit sjukskriven i varierande omfattning sedan februari 2004. Under 2007 och 2008 deltog hon i arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan med Arbetsförmedlingen som resulterade i att hon fr.o.m. den 23 oktober 2008 kunde stå till arbetsmarknadens förfogande på halvtid. Resterande tid var hon sjukskriven. I juni 2009 började hon arbeta på halvtid och ett år senare gick hon upp till 75 procent.
U.G. har kraftig artros i olika leder med begränsad rörelseförmåga och nedsatt kraft i händerna som följd. Av det medicinska underlag som förelåg vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut framgår att U.G. bedöms ha arbetsförmåga i ett anpassat arbete men att det är tveksamt om hon klarar arbete på heltid. Artros i knäna bedöms hindra arbetsuppgifter som innebär gång nerför trappor och backar samt långa sträckor på plan mark. Artros i händerna begränsar i hög grad hennes förmåga att arbeta med händerna. Av utlåtande från Arbetsförmedlingen från oktober/november 2007 framgår att U.G. bedöms ha 50 procent arbetsförmåga förutsatt att arbetsmiljön och arbetsuppgifterna är optimalt anpassade till hennes problem. Hon har själv uppgett att hennes arbete vid Kvinnojouren är ett sådant arbete men att hon trots det inte orkar arbeta mer än halvtid.
Den medicinska utredningen i målet visar bl.a. att U.G. har nedsatt arbetsförmåga i arbeten som kräver att hon kan gå obehindrat samt i arbeten som kräver fullgod handfunktion. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet finner Högsta förvaltningsdomstolen att kombinationen av funktionshindren i U.G:s fall gör att hennes arbetsförmåga får antas vara nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen ger däremot inte stöd för att arbetsförmågan skulle vara nedsatt i högre utsträckning än så. Såväl U.G:s som Försäkringskassans överklagande ska därför avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandena.