HFD 2014 not 59
Ne bis in idem (resning beviljades i mål där en skattskyldig påförts skattetillägg avseende samma faktiska omständigheter som de som legat till grund för ett tidigare åtal för skattebrott)
Not 59. Ansökan av P.Z. om resning i mål om skattetillägg. - Skatteverket beslutade genom omprövningsbeslut den 18 september 2008 att för taxeringsåret 2007 skönsmässigt höja P.Z:s inkomst av tjänst med 1 250 000 kr avseende oredovisad lön och att med stöd av 5 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) påföra skattetillägg. Skatteverkets beslut överklagades men fastställdes slutligen av Kammarrätten i Stockholm i dom den 24 maj 2010. - P.Z. dömdes den 30 oktober 2008 av Svea hovrätt till fängelse för bl.a. skattebrott. Enligt åtalet, som väckts den 26 juni 2008, hade han i sin självdeklaration för taxeringsåret 2006 lämnat oriktiga uppgifter genom att ange sin inkomst av tjänst med ett 210 000 kr för lågt belopp. - P.Z. ansökte om resning och yrkade att skattetillägget skulle undanröjas. - Högsta förvaltningsdomstolen (2014-10-08, Melin, Sandström, Dexe, Nord, Rynning) : Skälen för avgörandet . Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - Av artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll framgår att ingen får lagföras eller straffas två gånger för samma brott. - Genom avgöranden under senare tid har det klargjorts att när en skattskyldig har åtalats för skattebrott får beslut inte fattas om skattetillägg som grundas på samma oriktiga uppgifter eller samma faktiska omständigheter som åtalet (se bl.a. HFD 2013 ref. 71). Vidare beviljades i HFD 2014 ref. 35 resning i ett mål där skattetillägg hade påförts i en sådan situation. Högsta förvaltningsdomstolen fann i likhet med Högsta domstolen att det svenska systemet hade blivit oförenligt med tilläggsprotokollets förbud mot dubbelbestraffning genom Europadomstolens avgörande den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland. Eftersom det av Skatteverket beslutade skattetillägget hade prövats av förvaltningsdomstol efter denna tidpunkt undanröjdes det. - Högsta förvaltningsdomstolen gör följande bedömning. - Skattetillägg har påförts P.Z. på grund av att han skönstaxerats för oredovisad lön. Skönstaxeringen har sin grund i att Skatteverket ansett att P.Z. under beskattningsåret 2006 i egenskap av företrädare för ett bolag tagit ut medel ur bolaget som inte redovisats, bl.a. ett belopp om sammanlagt 211 334 kr som hänförts till vissa provisionsersättningar. Av utredningen i målet framgår att det är bristerna i redovisningen rörande dessa ersättningar som avsågs med åtalet för skattebrott även om det i bl.a. brottmålsdomarna talas om taxeringsåret 2006 och inte taxeringsåret 2007. De båda förfarandena har således i realiteten grundats på samma faktiska omständigheter såvitt gäller dessa ersättningar. Skattetillägget i övrigt kan däremot inte anses ha sin grund i samma faktiska omständigheter som åtalet. - P.Z. har alltså dömts för skattebrott och påförts skattetillägg för samma faktiska omständigheter vad gäller nämnda provisionsersättningar. Kammarrättens dom meddelades i maj 2010, dvs. efter Europadomstolens dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Med samma synsätt som kom till uttryck i HFD 2014 ref. 35 ska P.Z. beviljas resning. Underlaget för beräkning av skattetillägget ska sättas ned med 211 334 kr. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande . Högsta förvaltningsdomstolen beviljar resning i Kammarrätten i Stockholms mål nr 8374-09 och ändrar kammarrättens dom på så sätt att underlaget för beräkning av skattetillägg sätts ned med 211 334 kr. - (mål nr 6861-13, fd Wernkvist)