HFD 2015 not 60

Not 60. Ansökan om rättsprövning av beslut ang. bearbetningskoncession enligt minerallagen (1991:45). - Bergmästaren avslog i beslut den 18 februari 2013 en ansökan av Kopparberg Mining Exploration AB (bolaget) om bearbetningskoncession enligt minerallagen för området Håkansbodagruvan K nr 1. Bergmästaren fann i sitt beslut att Lovisagruvan AB bedrev aktiv gruvdrift inom bearbetningskoncessionen Lovisagruvan K nr 2, att det ansökta koncessionsområdet låg inom skyddsområdet för denna koncession, att malm producerats inom det koncessionsområdet i omgångar sedan 1993 och kontinuerligt och med god lönsamhet sedan 2004 samt att det därför framstod som sannolikt att denna äldre koncessionshavare kommer att exploatera malmfyndigheter i närområdet inom överskådlig framtid och därför ska åtnjuta skydd mot andra exploatörer. Kopparberg Mining Exploration AB överklagade bergmästarens beslut. I första hand yrkade bolaget att regeringen skulle bifalla bolagets ansökan om bearbetningskoncession och i andra hand att regeringen skulle återförvisa ärendet till bergmästaren för förnyad prövning. Som skäl för sina yrkanden anförde bolaget sammanfattningsvis följande. Bergmästaren har inte låtit Lovisagruvan AB ange sin inställning till att koncessionen beviljas och har därmed inte gjort någon egentlig prövning av ansökan enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 minerallagen. Minerallagens bestämmelser om skyddszon gäller endast vid ansökan om undersökningstillstånd och är inte tillämplig vid prövningen av en ansökan om bearbetningskoncession. De två koncessionsområdena avser två olika fyndigheter utan egentligt geografiskt samband. - Lovisagruvan AB yttrade sig över bolagets överklagande och anförde bl.a. Det är sannolikt att Lovisagruvan AB:s utvinning kan komma att utvidgas i riktning mot det av bolaget sökta koncessionsområdet. Det handlar inte om två olika fyndigheter utan geologiskt samband utan malmkropparna kan mycket väl vara såväl genetiskt som faktiskt kopplade till varandra, men att detta inte visats ännu. Ett beviljande av den ansökta koncessionen skulle starkt begränsa Lovisagruvan AB:s möjligheter att vidare undersöka och utöka den malmbas som behövs för företagets långsiktiga verksamhet. - Bolaget anförde därefter bl.a. följande. De av Lovisagruvan AB framförda synpunkterna har inte varit föremål för prövning av Bergsstaten och kan därför inte, enligt instansordningsprincipen, tas upp till behandling inom ramen för regeringens prövning av det överklagade beslutet. -Regeringen (Näringsdepartementet, 2014-06-12) avslog överklagandet på följande skäl. Bör ärendet lämnas tillbaka till bergmästaren? Med hänsyn till de uppgifter som framkommit från bolaget och Lovisagruvan AB under beredningen i Regeringskansliet får utredningen anses vara tillräcklig för att ärendet ska kunna tas upp till prövning i sak. Det finns inte heller i övrigt några hinder mot att regeringen prövar ärendet i sak. - Bearbetningskoncession. Enligt 4 kap. 2 § minerallagen är en av förutsättningarna för att bearbetningskoncession ska beviljas att fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen. - Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1988/92 s. 99) framgår bl.a. följande. ”Varje sådan ansökan där arronderingsfrågan blir aktuell skall prövas efter förutsättningarna i det enskilda fallet. Därvid måste bedömas om den äldre koncessionshavaren har ett berättigat intresse av att skydda närområdet kring det egna koncessionsområdet. En gruvinnehavares behov av att ha en malmreserv för senare exploatering måste respekteras. Om det däremot inte framstår som sannolikt att den äldre koncessionshavaren inom överskådlig framtid kommer att exploatera malmfyndigheter inom närområdet bör detta inte åtnjuta skydd mot andra exploatörer”. - Av utredningen i ärendet framgår att Lovisagruvan fortfarande är aktiv och att koncessionshavaren bedömer det som sannolikt att gruvdriften kommer att utvidgas i riktning mot det område som ansökan avser. Regeringen bedömer att Lovisagruvan AB har ett berättigat intresse av att skydda närområdet kring det egna koncessionsområdet. - Vad som framkommit i utredningen om den aktuella fyndighetens belägenhet i förhållande till Lovisagruvan talar starkt för att koncessionen inte kan beviljas utan att det skulle inkräkta på det skydd som företaget har enligt minerallagen mot andra exploatörer. - Med hänsyn till fyndighetens belägenhet är det därför som bergmästaren funnit inte lämpligt att bolaget beviljas den sökta koncessionen. - Kopparberg Mining Exploration AB ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva beslutet och återförvisa ärendet till i första hand bergmästaren och i andra hand regeringen för ny handläggning. Bolaget anförde sammanfattningsvis följande. Den grundläggande frågan i ärendet är om det på grund av fyndighetens belägenhet föreligger hinder mot den ansökta koncessionen samt om bergmästaren och därefter regeringen har gjort en korrekt bedömning av denna fråga. Bergmästaren avslog ansökan om bearbetningskoncession på grund av en felaktig tillämpning av arronderingsbestämmelsen i 4 kap. 2 § minerallagen (1991:45). Prövningen skedde på ett otillräckligt underlag eftersom någon kommunicering av ansökan aldrig skedde och bolaget inte heller gavs möjlighet att argumentera i frågan om lämplig arrondering. I beslutet togs dessutom felaktigt hänsyn till minerallagens skyddszonsbestämmelser, vilka endast ska beaktas vid ansökningar om undersökningstillstånd. Trots dessa brister återförvisades inte ärendet till bergmästaren och regeringen har inte närmare redogjort för varför detta inte skedde. Regeringen har i sitt beslut inte hänfört sig till skyddszonsreglerna, utan i stället grundat beslutet på nya uppgifter som inte var tillgängliga vid bergmästarens prövning. Det innebär ett åsidosättande av instansordningsprincipen. Regeringen har dessutom gjort en felaktig bedömning av anförda omständigheter och enbart beaktat Lovisagruvans uppgifter. - Högsta förvaltningsdomstolen (2015-11-09, Jermsten, Knutsson, Ståhl, Classon, Gäverth): Skälen för avgörandet.Av 1 § lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut framgår att en enskild får ansöka om rättsprövning av sådana beslut av regeringen som innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Enligt 7 § ska Högsta förvaltningsdomstolen upphäva regeringens beslut om det strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden har angett eller som klart framgår av omständigheterna. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet. - Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att det föreligger en viss handlingsfrihet vid beslutsfattandet, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (jfr prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - Enligt 4 kap. 2 § första stycket minerallagen ska bearbetningskoncession meddelas, om en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen. - Den aktuella bestämmelsen i minerallagen är allmänt hållen och ger ett förhållandevis stort utrymme för bedömning. Det har i målet inte kommit fram att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som föreligger i ett ärende om bearbetningskoncession. Det har inte heller kommit fram att det vid handläggningen förekommit något fel som kan ha påverkat utgången i ärendet. Regeringens beslut kan därför inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt som sökanden har angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut ska därför stå fast. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att regeringens beslut ska stå fast. - (mål nr 3465-14, fd Bergström)