HFD 2016 not 30
Beslut den 18 november 2016 i mål 3425-16
Bakgrund
SkiStar AB driver skidanläggningar i Sverige och kombinerar detta med hotellverksamhet och förmedling av boende till bl.a. skidturister och konferensgäster. Bolaget tillhandahåller ofta ett paket av tjänster som kan innehålla dels ett förmedlat boende, dels egenproducerade tjänster såsom liftkort, skidhyra, skidskola, bokning, service och information. Även upphandlade tjänster såsom skoter- och hundspannsturer samt serveringstjänster tillhandahålls av bolaget. Resan till och från skidorten står gästen normalt själv för.
Bolaget överväger nu att hyra lägenheter och stugor på lång sikt för att i sin tur upplåta dem på kort tid till bolagets gäster. Bolaget ska disponera och sköta om de inhyrda objekten under hela hyrestiden, oavsett om de är upplåtna till någon gäst.
I ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om dess förvärv kunde anses komma resenärerna direkt till godo och därför omfattas av reglerna om vinstmarginalbeskattning av resebyråverksamhet i 9 b kap.mervärdesskattelagen (1994:200) eller om förvärven skulle anses gjorda för bolagets egenproducerade tjänster och därmed falla utanför detta regelverk.
Skatterättsnämnden fann att förvärven var att hänföra till egenproducerade tjänster och att kostnaden för dem därmed inte omfattades av reglerna om vinstmarginalbeskattning.
Yrkanden m.m.
Skatteverket yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Bolaget har inga invändningar mot att förhandsbeskedet fastställs.
Skälen för avgörandet
Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får, efter ansökan av en enskild, förhandsbesked lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
I 9 b kap.mervärdesskattelagen finns bestämmelser om vinstmarginalbeskattning vid omsättning i resebyråverksamhet. Bestämmelserna tillämpas om en resebyrå eller en researrangör som ett led i omsättningen förvärvar varor och tjänster från andra beskattningsbara personer eller förmedlar varorna och tjänsterna i eget namn för deras räkning. Beskattningsunderlaget utgörs av byråns eller arrangörens vinstmarginal och inte av ersättningen för resetjänsten. Enbart kostnader för varor och tjänster som kommer resenären direkt till godo ska beaktas när vinstmarginalen beräknas.
Bestämmelserna i 9 b kap.mervärdesskattelagen motsvaras av artiklarna 306–310 i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG).
Av EU-domstolens praxis framgår att även andra företag än resebyråer och researrangörer kan omfattas av reglerna om vinstmarginalbeskattning om de tjänster företaget tillhandahåller är likadana som eller jämförbara med sådana som tillhandahålls av en resebyrå eller researrangör (EU-domstolens domar i Madgett och Baldwin, C-308/96 och C-94/97, EU:C:1998:496, punkterna 20–23 och 27 och iSt, C-200/04, EU:C:2005:608, punkterna 22, 28, 29, 34 och 40). Den omständigheten att en researrangör bara tillhandahåller inkvartering och inte transport utesluter inte en tillämpning av reglerna om vinstmarginalbeskattning (domstolens dom i Van Ginkel, C-163/91, EU:C:1992:435, punkterna 24 och 27).
Bolagets fråga gäller hur kostnaden för de i ansökan om förhandsbesked beskrivna förvärven ska bedömas vid tillämpningen av bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning i 9 b kap. mervärdeskattelagen. Skatterättsnämnden ansåg att förvärven var gjorda för egenproducerade tjänster och att kostnaden för dem därmed inte omfattades av dessa regler.
En förutsättning för att den ställda frågan ska bli aktuell för bolagets del är att bolaget omfattas av bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning i resebyråverksamhet. Bolaget har emellertid inte ställt någon fråga om detta utan synes närmast ha utgått från att så är fallet.
Mot denna bakgrund får det lämnade förhandsbeskedet antas vara av ringa betydelse för bolaget. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening finns det inte heller på annan grund skäl att lämna förhandsbesked. Skatterättsnämnden borde därför ha avvisat ansökningen (jfr HFD 2014 ref. 18).
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer förhandsbeskedet och avvisar ansökningen.
I avgörandet deltog justitieråden Jermsten , Knutsson , Silfverberg , Askersjö och Baran. Föredragande var justitiesekreteraren Ann Linders.
______________________________
Skatterättsnämnden (2016-06-10, Harmsen Hogendoorn, ordförande, Pettersson, Bolin, Fored, Olsson, Sandberg Nilsson och Tunudd):
Förhandsbesked
Fråga 1: Bolagets kostnad för förvärv av inhyrda lägenheter och stugor enligt i ansökan angivna typfall omfattas inte av bestämmelsen i 9 b kap. 2 § andra stycket mervärdeskattelagen.
Fråga 2: [text här utelämnad]
Motivering
Fråga 1: Bolagets fråga är för det första om kostnaden för förvärv av inhyrda lägenheter och stugor enligt de angivna typfallen är sådana förvärv som kommer resenärerna direkt till godo, och som ska beaktas vid bestämmandet av bolagets marginal enligt 9 b kap. 2 § mervärdeskattelagen, eller om de ska anses vara egenproducerade tjänster och därmed omfattas av det allmänna systemet för mervärdesskatt.
En förutsättning för bolagets fråga är att bolaget – trots att något resemoment inte ingår i det sammansatta tillhandahållandet – kan tillämpa de särskilda bestämmelserna för resebyråverksamhet.
Bestämmelsen i 9 b kap. 1 § mervärdeskattelagen har utformats något annorlunda än motsvarande bestämmelse i mervärdesskattedirektivet. I 9 b kap. 1 § mervärdeskattelagen anges att bestämmelserna om resebyråverksamhet ska tillämpas vid sådan omsättning av resor som en resebyrå tillhandahåller resenärer. Den särskilda ordningen för mervärdesskatt på resebyråers transaktioner ska enligt artikel 306 i mervärdesskattedirektivet tillämpas om resebyråerna handlar i eget namn gentemot kunder och använder andra beskattningsbara personers leveranser och tjänster för att tillhandahålla reseprestationer. Då en unionskonform tolkning av den svenska bestämmelsen inte synes vara möjlig, kan av bolaget tillhandahållna sammansatta tjänster utan resemoment sålunda omfattas av de särskilda reglerna enbart under förutsättning att bolaget åberopar direkt effekt av nämnda bestämmelse i mervärdesskattedirektivet, jfr även med EU-domstolens dom i mål nr C-163/91, Van Ginkel.
Bolaget hyr in fastigheter och lägenheter på långa kontrakt och fastighetsägarna har inte dispositionsrätt till objekten. Det är således bolaget som tar ansvar för de inhyrda objekten vad gäller skötsel och service och som står den kommersiella risken för uthyrningen, dvs. bolaget disponerar fastigheterna som om det vore ägare till dem och använder egna resurser för att förädla inköpta tjänsterna till egna tjänster.
Skatterättsnämnden anser mot denna bakgrund att tjänsterna i alla tre typfallen är att hänföra till egenproducerade tjänster. Egenproducerade tjänster faller utanför vinstmarginalbeskattningssystemet, då fråga blir om en kostnad för en vara eller tjänst som inte kommer resenären direkt till godo i enlighet med de krav som ställs upp i såväl 9 b kap. 2 § mervärdesskattelagen som motsvarande bestämmelse i mervärdesskattedirektivet.