HFD 2018 not 14

Romateatern överklagade beslutet och yrkade även ersättning för ombudskostnader. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. att mottagarna av utbetalningarna var godkända för F-skatt och att det därför inte förelegat någon skyldighet för bolaget att betala arbetsgivaravgifter.

Förvaltningsrätten avslog i nu aktuell del överklagandet och yrkandet om ersättning.

Bolaget fullföljde sin talan hos kammarrätten, som avslog överklagandet och yrkandet om ersättning för kostnader där. Kammarrätten fann att det stod klart att T.S. och M.L. inte varit självständiga i förhållande till bolaget och att de konsultarvoden som betalats till dem rätteligen utgjort lön.

Yrkanden m.m.

Skatteverket yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer underinstansernas avgöranden såvitt avser arbetsgivaravgifter och därtill hänförliga skattetillägg. Verket anför bl.a. följande. T.S. och M.L., som båda mottagit ersättning för arbete från bolaget, har varit godkända för F-skatt under aktuell tidsperiod och även åberopat detta skriftligen. Det saknas därmed laglig möjlighet att påföra bolaget arbetsgivaravgifter på ersättningarna. Omständigheter som att mottagarna bedömts vara anställda eller att ersättningarna ska beskattas i inkomstslaget tjänst saknar betydelse.

Romateatern yrkar ersättning för ombudskostnader i underinstanserna.

Skälen för avgörandet

Rättslig reglering m.m.

Reglerna om F-skatt infördes 1993 för att komma tillrätta med svårigheten för företag och enskilda, som anlitade någon för att utföra arbete, att avgöra om det förelåg skyldighet att verkställa skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på den utbetalda ersättningen. Avsikten med reformen var att innehav av F-skattsedel i princip skulle vara avgörande för den bedömningen. Den som betalade ersättning för arbete till någon som hade F-skattsedel skulle alltså inte göra skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter. F-skattsedeln har sedermera ersatts av ett godkännande för F-skatt och regelverket finns numera i socialavgiftslagen (2000:980) och skatteförfarandelagen (2011:1244).

I 2 kap.socialavgiftslagen regleras skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter. Enligt 5 § ska arbetsgivaravgifter inte betalas om den som tar emot ersättning för arbete är godkänd för F-skatt antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut. Om mottagaren är godkänd för F-skatt med villkor enligt 9 kap. 3 § skatteförfarandelagen, gäller detta bara om godkännandet åberopas skriftligen. I annat fall får uppgift om godkännande för F-skatt från betalningsmottagaren godtas om den lämnas i en handling som upprättas i samband med uppdraget och som innehåller nödvändiga identifikationsuppgifter för utbetalaren och mottagaren. Om utbetalaren känner till att en uppgift om godkännande för F-skatt är oriktig, får den dock inte godtas.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

T.S. och M.L. har, såvitt framkommit i målen, varit godkända för F-skatt vid tiden för utbetalningarna från bolaget vilket de även har åberopat skriftligen. De utbetalade ersättningarna avser arbete som har utförts av dem båda. Av 2 kap. 5 § socialavgiftslagen följer att bolaget vid sådana förhållanden inte är skyldigt att betala arbetsgivaravgifter på de aktuella ersättningarna. Den omständigheten att ersättningarna har ansetts utgöra inkomst av anställning för mottagarna saknar betydelse. Överklagandet ska således bifallas.

Bolaget yrkar ersättning för kostnader i underinstanserna. Eftersom bolaget inte har överklagat kammarrättens dom och någon annan grund för att pröva ersättningsyrkandet inte har framkommit ska yrkandet avvisas.

Förvaltningsrätten i Stockholm (2015-12-04, Lönnestav, ordförande): Skatteverket har anfört att de 274 800 kr som T.S. och M.L. ska återbetala till bolaget bör behandlas som återbetalning av lön och minska bolagets underlag för arbetsgivaravgifter. Förvaltningsrätten finner ingen anledning att frångå Skatteverkets bedömning i denna del. Avdrag för arbetsgivaravgifter och löneutgifter samt det skattetillägg som påförts ska således även minskas i motsvarande mån.