MIG 2007:25

A ansökte om asyl för sig och sonen B i mars 2005. Utöver skyddsskäl åberopades att B led av epilepsi och att han medicinerade kontinuerligt. I intyg angavs att B utreddes för en komplicerad krampsjukdom. Migrationsverket avslog ansökningarna den 5 oktober 2005 och beslutade att A och B skulle avvisas till Eritrea om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. Som skäl anfördes beträffande B:s sjukdom följande. Utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl enligt 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen (1989:529) är mycket begränsat. Det har i ärendet inte framkommit några skäl av den art som faller inom denna ram. Diagnos saknas i ärendet. A uppger att B fick vård i Eritrea och att han skulle tas till ett annat sjukhus där adekvat utrustning fanns att tillgå, när A valde att lämna landet. Med tanke på den relativt korta tid B och hans mor A vistats i Sverige står det inte i strid med principen om barnets bästa att han återvänder till Eritrea tillsammans med sin mor och där återförenas med resten av familjen. Ett återvändande kan inte i sig leda till en allvarlig bestående skada i hans psykosociala utveckling.

A överklagade beslutet till Länsrätten i Stockholm län, migrationsdomstolen, och åberopade, utöver tidigare angivna skyddsskäl, synnerligen ömmande omständigheter hänförliga till sonens sjukdom. Beträffande sonens sjukdom anfördes följande. B har ett allvarligt sjukdomstillstånd som ännu inte är medicinskt färdigutrett. Om frågan om uppehållstillstånd skall avgöras innan utredningen av hans tillstånd är klar bör en försiktighetsprincip råda, dvs. han ska beviljas uppehållstillstånd. Mot bakgrund av att den medicin har erhöll i hemlandet var felaktig torde slutsatsen att han inte kan erhålla adekvat vård där kunna dras. Om inte kontinuerlig uppföljning görs av hans tillstånd finns risk för att han försämras och i förlängningen drabbas av livshotande anfall. Enligt en WHO-rapport från 2001 saknas neurologer i Eritrea. Av rapporten framgår också att det saknas tillgång på vissa vanliga medicinska substanser. - Enligt ingivna läkarintyg var B:s epilepsi svårkontrollerad vid ankomsten till Sverige. De mediciner han fått i hemlandet är moderna och används även i Sverige men kombinationen av dem var olycklig.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Vad gäller pojkens hälsotillstånd är förhållandena inte sådana att de når upp till vad som krävs för beviljande av uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Han har i hemlandet behandlats med medicin som i alla fall delvis varit adekvat. Enligt vad A uppgivit var de kända på sjukhuset och besökte ofta vårdcentralen. Det finns en barnklinik i Asmara. Vistelsetiden i Sverige har inte varit så lång som krävs för att anpassning till Sverige skall beaktas. Detta fall kan inte ses som ett enskilt mål eftersom beviljat uppehållstillstånd i princip medför att alla barn med samma problematik har rätt till tillstånd i Sverige.

A överklagade migrationsdomstolens dom och anförde bl.a. följande. Det finns inte barnneurologer i Eritrea. Att utreda vilken typ av vård pojken behöver är därför omöjligt. Tillgången på adekvat medicin är i bästa fall sporadisk och i värsta fall obefintlig. Utan medicin blir tillståndet snabbt livshotande. När det gäller barns vårdbehov krävs inte livshotande sjukdom. Barnets framtida utveckling och livskvalitet skall vägas in vilket domstolen inte gjort i tillräcklig utsträckning. Vid osäkerhet om förhållandena i hemlandet bör en försiktighetsprincip vara gällande.

Migrationsverket anförde i yttrande bl.a. följande. Det är sannolikt att vården i Sverige är av bättre kvalitet än den i Eritrea. Pojken har dock erhållit vård och adekvata mediciner i hemlandet. Det har inte gjorts sannolikt att skillnaderna i vårdkvalitet är av sådan betydelse för hans framtida utveckling och livskvalitet att synnerligen ömmande omständligheter kan anses föreligga. Att han vid ankomsten till Sverige var underdoserad och i viss mån felmedicinerad berodde på att läkarna i hemlandet inte fått tillräcklig tid på sig att ställa in rätt medicin samt att han inte fått läkarvård på elva månader före ankomsten till Sverige. Även i Sverige har det tagit tid att ställa in rätt medicinering. Utredningen visar att vård och behandling finns tillgänglig i hemlandet.

A åberopade läkarintyg vari anges bl.a. följande. B har haft flera stora anfall var och varannan vecka under hösten, dessutom också s.k. myoklona anfall (korta ryckningar i kroppen utan medvetandeförlust). Efter årsskiftet är B:s tillstånd försämrat och han blev på grund av detta inlagd på barnkliniken i februari 2007 för fördjupad kompletterande medicinsk bedömning. Han hade då hög feber och återkommande frossbrytningar. Dessa feberperioder är återkommande och har varit ett i sig signifikant problem som nu utreds separat från epilepsin. Den antiepileptiska medicineringen måste ökas och det är väldigt påtagligt att hans neurologiska problematik, utvecklingsförsening och svåra epilepsi kräver en multidiciplinär utredning och upprepade specialistbedömningar. Flera åtgärder är planerade och den här typen av specialistbedömningar och återkommande utredningar skulle inte kunna gå att genomföra på samma sätt i hemlandet. Dessutom är de traditionella och ”gammaldags” antiepileptiska medicinerna inte tillräckliga för att behandla honom. Skulle behandlingen avslutas tvärt finns en påtaglig risk för akut försämring av epilepsin som i värsta fall kan vara livshotande.