MIG 2007:25

Det förhållandet att ett barn lider av epilepsi och att den vård barnet skulle kunna erhålla i Sverige är av högre kvalitet än den vård barnet erhållit i hemlandet har i sig inte ansetts utgöra grund för att bevilja barnet och barnets mor uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Det har inte visats att barnets framtida utveckling och livskvalitet på ett avgörande sätt skulle äventyras genom att barnet återvänder till hemlandet. Härvid har även beaktats att omständigheterna i ett barns ärende inte behöver ha samma allvar och tyngd som krävs för vuxna personer.

Länsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen

A ansökte om asyl för sig och sonen B i mars 2005. Utöver skyddsskäl åberopades att B led av epilepsi och att han medicinerade kontinuerligt. I intyg angavs att B utreddes för en komplicerad krampsjukdom. Migrationsverket avslog ansökningarna den 5 oktober 2005 och beslutade att A och B skulle avvisas till Eritrea om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. Som skäl anfördes beträffande B:s sjukdom följande. Utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl enligt 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen (1989:529) är mycket begränsat. Det har i ärendet inte framkommit några skäl av den art som faller inom denna ram. Diagnos saknas i ärendet. A uppger att B fick vård i Eritrea och att han skulle tas till ett annat sjukhus där adekvat utrustning fanns att tillgå, när A valde att lämna landet. Med tanke på den relativt korta tid B och hans mor A vistats i Sverige står det inte i strid med principen om barnets bästa att han återvänder till Eritrea tillsammans med sin mor och där återförenas med resten av familjen. Ett återvändande kan inte i sig leda till en allvarlig bestående skada i hans psykosociala utveckling.

A överklagade beslutet till Länsrätten i Stockholm län, migrationsdomstolen, och åberopade, utöver tidigare angivna skyddsskäl, synnerligen ömmande omständigheter hänförliga till sonens sjukdom. Beträffande sonens sjukdom anfördes följande. B har ett allvarligt sjukdomstillstånd som ännu inte är medicinskt färdigutrett. Om frågan om uppehållstillstånd skall avgöras innan utredningen av hans tillstånd är klar bör en försiktighetsprincip råda, dvs. han ska beviljas uppehållstillstånd. Mot bakgrund av att den medicin har erhöll i hemlandet var felaktig torde slutsatsen att han inte kan erhålla adekvat vård där kunna dras. Om inte kontinuerlig uppföljning görs av hans tillstånd finns risk för att han försämras och i förlängningen drabbas av livshotande anfall. Enligt en WHO-rapport från 2001 saknas neurologer i Eritrea. Av rapporten framgår också att det saknas tillgång på vissa vanliga medicinska substanser. - Enligt ingivna läkarintyg var B:s epilepsi svårkontrollerad vid ankomsten till Sverige. De mediciner han fått i hemlandet är moderna och används även i Sverige men kombinationen av dem var olycklig.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Vad gäller pojkens hälsotillstånd är förhållandena inte sådana att de når upp till vad som krävs för beviljande av uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Han har i hemlandet behandlats med medicin som i alla fall delvis varit adekvat. Enligt vad A uppgivit var de kända på sjukhuset och besökte ofta vårdcentralen. Det finns en barnklinik i Asmara. Vistelsetiden i Sverige har inte varit så lång som krävs för att anpassning till Sverige skall beaktas. Detta fall kan inte ses som ett enskilt mål eftersom beviljat uppehållstillstånd i princip medför att alla barn med samma problematik har rätt till tillstånd i Sverige.

Domskäl

Länsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2006-10-04, ordförande Åberg och två nämndemän), yttrade i dom: Migrationsdomstolen finner, av samma skäl som Migrationsverket, att A:s asylberättelse inte är trovärdig. Vad gäller synnerligen ömmande omständigheter enligt 5 kap. 6 § första stycket utlänningslagen (2005:716) konstateras att pojken lider av en svårbehandlad epilepsi, dock inte livshotande. Det står klart att behandlingen har betydelse för hans framtida utveckling och livskvalitet. Han har lämnat hemlandet sex månader efter att sjukdomen debuterat varför det finns anledning att anta att läkarna i hemlandet behövt mer tid för att finna adekvat behandling. Uppgifterna om den vård och de mediciner han erhållit talar emot uppgifterna om att vårdmöjligheter och medicin saknas i Eritrea. I Sverige har nu närmare kunnat utredas vilken medicinering som är nödvändig, något som kan vara till hjälp för sjukvården i hemlandet. Möjlighet till vård finns i hemlandet, det är främst en fråga om kvalitetsskillnad. Den omständigheten att kvaliteten är högre i Sverige kan inte anses utgöra grund för uppehållstillstånd. Det som framkommit ger inte heller stöd för att denna skillnad skulle påverka pojkens framtida utveckling och livskvalitet på ett sådant avgörande sätt som krävs för att han skall kunna erhålla uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Han riskerar inte heller att skadas i sin psykosociala hälsa om han återvänder till hemlandet där hans pappa och tre syskon finns.

Den tredje nämndemannen var skiljaktig och ansåg att det inte gjorts troligt att den medicinska kunskapen finns i Eritrea för att ge pojken den vård han behöver.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen

A överklagade migrationsdomstolens dom och anförde bl.a. följande. Det finns inte barnneurologer i Eritrea. Att utreda vilken typ av vård pojken behöver är därför omöjligt. Tillgången på adekvat medicin är i bästa fall sporadisk och i värsta fall obefintlig. Utan medicin blir tillståndet snabbt livshotande. När det gäller barns vårdbehov krävs inte livshotande sjukdom. Barnets framtida utveckling och livskvalitet skall vägas in vilket domstolen inte gjort i tillräcklig utsträckning. Vid osäkerhet om förhållandena i hemlandet bör en försiktighetsprincip vara gällande.

Migrationsverket anförde i yttrande bl.a. följande. Det är sannolikt att vården i Sverige är av bättre kvalitet än den i Eritrea. Pojken har dock erhållit vård och adekvata mediciner i hemlandet. Det har inte gjorts sannolikt att skillnaderna i vårdkvalitet är av sådan betydelse för hans framtida utveckling och livskvalitet att synnerligen ömmande omständligheter kan anses föreligga. Att han vid ankomsten till Sverige var underdoserad och i viss mån felmedicinerad berodde på att läkarna i hemlandet inte fått tillräcklig tid på sig att ställa in rätt medicin samt att han inte fått läkarvård på elva månader före ankomsten till Sverige. Även i Sverige har det tagit tid att ställa in rätt medicinering. Utredningen visar att vård och behandling finns tillgänglig i hemlandet.

A åberopade läkarintyg vari anges bl.a. följande. B har haft flera stora anfall var och varannan vecka under hösten, dessutom också s.k. myoklona anfall (korta ryckningar i kroppen utan medvetandeförlust). Efter årsskiftet är B:s tillstånd försämrat och han blev på grund av detta inlagd på barnkliniken i februari 2007 för fördjupad kompletterande medicinsk bedömning. Han hade då hög feber och återkommande frossbrytningar. Dessa feberperioder är återkommande och har varit ett i sig signifikant problem som nu utreds separat från epilepsin. Den antiepileptiska medicineringen måste ökas och det är väldigt påtagligt att hans neurologiska problematik, utvecklingsförsening och svåra epilepsi kräver en multidiciplinär utredning och upprepade specialistbedömningar. Flera åtgärder är planerade och den här typen av specialistbedömningar och återkommande utredningar skulle inte kunna gå att genomföra på samma sätt i hemlandet. Dessutom är de traditionella och ”gammaldags” antiepileptiska medicinerna inte tillräckliga för att behandla honom. Skulle behandlingen avslutas tvärt finns en påtaglig risk för akut försämring av epilepsin som i värsta fall kan vara livshotande.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-05-30, Heckscher, Lindeblad, referent, och K. Åberg), yttrade: Migrationsöverdomstolen delar migrationsdomstolens uppfattning att A inte gjort sannolikt att hon och hennes son är att anse som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt.

Vad härefter gäller frågan huruvida synnerligen ömmande omständigheter kan anses föreligga i målet konstaterar Migrationsöverdomstolen att, för att uppehållstillstånd skall beviljas, det krävs att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. De personliga förhållanden som särskilt skall beaktas är utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet (prop. 2004/05:170 s. 280).

Migrationsöverdomstolen understryker i sammanhanget att tillståndsgrunden ”synnerligen ömmande omständigheter” är en undantagsreglering. Uppehållstillstånd skall undantagsvis kunna ges till personer som kan anföra mycket starka humanitära skäl för att få stanna i Sverige.

I målet är ostridigt att B drabbats av epilepsi vid nio månaders ålder, och att han i hemlandet behandlats för sitt tillstånd. I Sverige har behandlingen fortsatt med delvis andra mediciner.

B och hans mamma är bosatta i Eritreas huvudstad Asmara. Där finns flera sjukhus och däribland en barnklinik. B behandlades för sin sjukdom under sex månader i hemlandet innan han och hans mamma påbörjade den resa till Sverige som skulle ta elva månader. Vad pojken erhållit för vård under denna tid är oklart. Enligt svenska läkare var han underdoserad vid ankomsten hit, och hans sjukdom var svårkontrollerad. Vid inresan till Sverige uppgav A att sonen hade epilepsi och att han medicinerade kontinuerligt för detta. Hon uppgav inget som gav anledning att anta att det inte skulle finnas tillfredsställande vård för pojken i hemlandet eller svårigheter vad gäller tillgången på mediciner.

Att den vård som B skulle kunna få i Sverige är av högre kvalitet kan inte i sig medföra att uppehållstillstånd beviljas. Vård finns att tillgå i Asmara, och det har inte visats i målet att B:s framtida utveckling och livskvalitet på ett avgörande sätt skulle äventyras genom att han återvänder till hemlandet. Migrationsöverdomstolen finner vidare att B inte kan anses ha anpassat sig till svenska förhållanden på sådant sätt att han skulle riskera att skadas i sin psykosociala hälsa av att, tillsammans med sin mamma, återvända till hemlandet där hans pappa och syskon finns.

Även med beaktande av att omständigheter i ett barns ärende inte behöver ha samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna personer skall kunna få uppehållstillstånd, finner Migrationsöverdomstolen vid en sammantagen bedömning att omständigheterna i målet inte är sådana att A och B kan medges uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Överklagandet skall därför avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.