MIG 2007:32

Enligt egen uppgift reste A in i Sverige den 12 september 2005. A uppvisade en kopia av ett pass av vilket det framgick att han beviljats visering i Frankrike. Han ansökte om asyl den 10 februari 2006. Eftersom A före inresan i Sverige hade beviljats en visering av franska myndigheter, begärde Migrationsverket att franska myndigheter skulle överta prövningen av hans ansökan om asyl. Behörig myndighet i Frankrike accepterade den 31 maj 2006 Migrationsverkets begäran.

Den 3 juli 2006 anmälde A att han som skäl för att beviljas uppehållstillstånd åberopade även anknytning då han den 15 december 2005 genom islamisk vigsel och den 31 mars 2006 genom borgerlig vigsel gift sig med svenska medborgaren B. Makarna har ett gemensamt barn, som föddes den 21 december 2006. Barnet är svensk medborgare.

Den 30 september 2006 avvisade Migrationsverket A:s ansökan i dess helhet samt beslutade att överföra honom till Frankrike med stöd av artikel 19.1 i Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen).

A överklagade beslutet till migrationsdomstolen och yrkade bl.a. att hans åberopade anknytning till hustrun skulle prövas enligt utlänningslagen. Migrationsverket bestred ändring.

A överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade i första hand att Sverige skall överta prövningen av hans asylansökan enligt Dublinförordningen och i andra hand att han skall beviljas uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (2005:716) på grund av anknytning till sin hustru och deras gemensamma barn. Till stöd för sin talan anförde A bl.a. följande. Både hans hustru och deras gemensamma son är svenska medborgare. Sverige har rätt att ta över prövningen av hans asylansökan och därmed underlåta att tillämpa Dublinförordningen. Principen om barns bästa har inte beaktats i tillräcklig grad. Både asylansökan och anknytningen bör prövas i Sverige. I vart fall bör anknytningen prövas i sak i Sverige även om Dublinförordningen tillämpas. Hans begäran om tillämpning av undantagsregeln i artikel 3.2 i Dublinförordningen är högst motiverad. Om undantagsregeln aldrig skall användas, som Migrationsverket verkar anse, är det en motiverad fråga varför regeln finns. Migrationsdomstolen har konstaterat att hans anknytning inte kommer att prövas av Frankrike. Han riskerar därmed att avvisas till hemlandet innan hans anknytningsärende prövats av svenska myndigheter. Hemlandet är ett totalitärt och därmed oberäkneligt land. Han riskerar att under oöverskådlig tid inte få träffa sin hustru och son. Det är uppenbart att hans äktenskap är seriöst i och med sonens födelse och det är likaledes uppenbart att han hade beviljats uppehållstillstånd om han ansökt om det innan han reste in i Sverige. Praxis torde, till skillnad mot migrationsdomstolens bedömning, vara sådan att han, i vart fall efter sonens födelse, skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytningen efter inresan i Sverige. Han har således lidit rättsförlust av att inte ha fått sin ansökan prövad av Migrationsverket. Av detta skäl bör hans ansökan återförvisas till Migrationsverket.

Migrationsverket, som bestred bifall till överklagandet, vidhöll att A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd skall avvisas och att han, oaktat den åberopade anknytningen till hustru och barn i Sverige, skall överföras till Frankrike i enlighet med Dublinförordningen. Till stöd för sin inställning anförde Migrationsverket bl.a. följande. Franska myndigheter har accepterat att överta ansvaret för A:s asylansökan. Vad han anfört rörande anknytning till sin hustru och son ändrar inte Migrationsverkets bedömning. Dublinförordningens artikel 3.2 skall användas endast i undantagsfall. I motiveringen till den överklagade domen tycks migrationsdomstolen mena att Migrationsverket haft fog för sin bedömning att det inte förelåg skäl att underlåta tillämpning av Dublinförordningen, men att Migrationsverket samtidigt borde ha prövat anknytningsyrkandet i sak enligt utlänningslagen. Migrationsdomstolen menade dock att en sådan sakprövning ändå skulle ha lett till ett avslagsbeslut och att den klagande därför inte har lidit någon rättsförlust. En sakprövning av frågan om uppehålls- och arbetstillstånd enligt nationella regler i ärenden där annat EU-land skall ansvara för asylprövningen förutsätter att Sverige först avstår från överföring enligt Dublinförordningen. Det krävs särskilt starka skäl för att tillämpa undantagsregeln i förordningens artikel 3.2. Enligt dåvarande Utlänningsnämndens praxis kunde svenska myndigheter avstå från att åberopa Dublinkonventionens återtaganderegler då det fanns mycket starka humanitära skäl. Denna praxis ansågs gälla även då Dublinförordningen trädde i kraft. I regeringens proposition 2004/05:170 nämns Dublinförordningen mycket kortfattat. Det framgår inte att någon ändring av underlåtelsegrunderna är avsedd. Eftersom Dublinförordningen är tillämpbar i A:s fall har Migrationsverket haft fog för att avstå från att pröva hans asylansökan i sak. Således skall hans ansökan om uppehållstillstånd avvisas i enlighet med Migrationsöverdomstolens rättsfall MIG 2006:4.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-06-15, Wahlqvist, Ekman, Jagander, Wendleby, Riberdahl, K. Åberg, referent, och Lokrantz) - som den 10 januari 2007 meddelat prövningstillstånd och inhiberat verkställigheten av Migrationsverkets beslut den 30 september 2006 om överföring till Frankrike - gjorde, efter att sammanfattande ha redogjort för omständigheterna i målet, följande bedömning.

Fråga i målet är om Migrationsverket bort pröva anknytning till hustru och barn i ärende om överföring enligt Dublinförordningen samt om den åberopade anknytningen utgör skäl för Sverige att med stöd av artikel 3.2 i Dublinförordningen överta asylprövningen.

En av grundtankarna bakom Dublinförordningen är en gemensam asylpolitik med ett gemensamt europeiskt asylsystem, som en del av Europeiska unionens mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i gemenskapen på laglig väg (förordningens inledning [1]). Dublinförordningen syftar till att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan (3). Metoden för att uppnå detta syfte bygger på objektiva kriterier, som är rättvisa både för medlemsstaterna och för de berörda personerna samt gör det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för fastställande av flyktingstatus (4).

Migrationsöverdomstolen har i rättsfallet MIG 2007:8 slagit fast att de bedömningar som tidigare gjorts av när Sverige av humanitära skäl i undantagsfall kan avstå från att tillämpa Dublinkonventionens ansvarighetsregler är väl avvägda och därför även fortsättningsvis kan tjäna som vägledning. Dublinförordningen innehåller i allt väsentligt samma regler som konventionen.

Vidare har Migrationsöverdomstolen i rättsfallet MIG 2006:4 slagit fast att ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen ersätter ett beslut om avvisning eller utvisning från Sverige och skall förenas med en avvisning av asylansökan.

Dublinförordningen, som är EG-rätt, är direkt tillämpbar lag i Sverige och förordningens bestämmelser har företräde framför nationell rätt. Artikel 9.2 i förordningen föreskriver bl.a. att, om den asylsökande har en giltig visering, den medlemsstat som utfärdat viseringen skall ansvara för prövningen av asylansökan, såvida inte viseringen har utfärdats på en annan medlemsstats vägnar eller efter skriftligt bemyndigande av en annan medlemsstat. A har före inresan i Sverige beviljats en visering av franska myndigheter. Enligt Dublinförordningen ankommer det således på franska myndigheter att pröva A:s asylansökan, vilket dessa också har accepterat att göra.

Fråga är då hur A:s åberopade anknytning till hustru och barn skall behandlas. Frågor om uppehållstillstånd måste prövas i ett sammanhang. Detta gäller oavsett om frågan skall avgöras inom ett nationellt system eller inom ramen för Dublinförordningen. För att upprätthålla denna grundläggande princip och samtidigt respektera syftena bakom Dublinförordningen, nämligen en gemensam asylpolitik med ett gemensamt europeiskt asylsystem, måste de skäl en asylsökande framför prövas helt inom ramen för Dublinförordningen i de fall dess tillämpning aktualiseras.

I artikel 3.2 i Dublinförordningen har tagits in bestämmelser som gör det möjligt för varje medlemsstat att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt förordningen. I så fall blir denna medlemsstat ansvarig i förordningens mening och skall överta de skyldigheter som följer med detta ansvar. Enligt Migrationsöverdomstolens mening får de skäl för uppehållstillstånd som anförs enligt grunderna anknytning eller synnerligen ömmande omständigheter prövas inom ramen för denna artikel.

Fråga är då om det finns skäl för Sverige att överta prövningen av A:s asylansökan, främst med hänsyn till anknytningen till hans hustru och deras barn, som båda är svenska medborgare.

Som ovan nämnts har Migrationsöverdomstolen i rättsfallet MIG 2007:8 slagit fast att de bedömningar som tidigare gjorts av när Sverige av humanitära skäl i undantagsfall kan avstå från att tillämpa Dublinkonventionens ansvarighetsregler är väl avvägda och därför även fortsättningsvis kan tjäna som vägledning och att utrymmet för att av humanitära skäl underlåta en överföring är mycket begränsat. Ovan har också konstaterats att Dublinförordningens bestämmelser i allt väsentligt stämmer överens med konventionens. Det krävs således starka humanitära skäl för att underlåta att tillämpa Dublinförordningens regler om överförande och att låta svenska myndigheter överta prövningen. Endast det förhållandet att en person skulle kunna beviljas uppehållstillstånd med stöd av nationella bestämmelser om anknytning eller synnerligen ömmande omständigheter är därför inte tillräckligt utan det krävs därutöver att det skall framstå som stötande ur ett humanitärt perspektiv att fullfölja överföringen. I det aktuella fallet är det inte klart att A skulle kunnat beviljas uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (jfr MIG 2007:11) och därutöver saknas några särskilda humanitära skäl för att Sverige skall ta över prövningen. Överklagandet skall således avslås.

Migrationsöverdomstolens domslut. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet. Migrationsöverdomstolens beslut den 10 januari 2007 att avbryta verkställigheten skall inte längre gälla.