MIG 2006:4

Domskäl

Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen (2006-06-02, ordförande Mattsson) yttrade: Migrationsdomstolen finner inledningsvis att det inte föreligger behov av offentligt biträde. Överklagandet av Migrationsverkets beslut att inte förordna sådant biträde skall därför avslås. I huvudsaken gör migrationsdomstolen följande bedömning. I Dublinförordningen finns bestämmelser som anger kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat i EU som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en icke EU-medborgare har gett in i någon medlemsstat. Förordningen är i alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige sedan den 1 september 2003. Av handlingarna i målet framgår att Storbritannien den 6 mars 2006, efter en begäran från Sverige om återtagande av A K A E, påtagit sig ansvaret enligt Dublinförordningen och samtyckt till en överföring av honom. Enligt Dublinförordningen artikel 3 punkten 2 blir en medlemsstat som prövar en asylansökan, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i förordningen, ansvarig i förordningens mening och skall överta de skyldigheter som följer av detta ansvar. Migrationsverket har enligt ordalydelsen i det överklagade beslutet avslagit ansökan om asyl m.m. och avvisat honom med stöd av 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen. Någon materiell prövning har emellertid inte företagits av verket och enbart den omständigheten att myndighetens beslut kommit att utformas på ett felaktigt sätt kan inte innebära att Sverige får anses ha övertagit ansvaret enligt Dublinförordningen. Det är således Storbritannien som vid en tillämpning av Dublinförordningen är den stat som är ansvarig för prövningen av A K A E:s rätt till asyl. När det gäller A K A E:s invändningar att Dublinförordningen inte skall tillämpas i detta fall konstaterar migrationsdomstolen att Storbritannien har tillträtt Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967. Enligt preambel 2 till Dublinförordningen betraktas också samtliga medlemstater som säkra länder för medborgare i tredje land i det avseendet att ingen skickas tillbaka till sitt hemland för att bli utsatt för förföljelse. Ur ett flyktingrättsligt perspektiv föreligger således inte något hinder mot att med tillämpning av Dublinförordningen överföra A K A E till Storbritannien. Migrationsdomstolen finner inte heller att det föreligger något annat hinder mot att tillämpa Dublinförordningen i detta fall. Migrationsdomstolen anser således att Dublinförordningen är tillämplig och att det är Storbritannien som har ansvaret för att pröva A K A E:s rätt till asyl. Migrationsverkets beslut att överföra honom till Storbritannien skall därför fastställas. Verkets beslut såvitt avser uppehålls- och arbetstillstånd samt avvisning bör dock undanröjas. Det saknas anledning att avvakta med verkställigheten. Beslutet att överföra A K A E till Storbritannien får därför i enlighet med Dublinförordningen verkställas även om det inte har vunnit laga kraft. Överföringen skall ske inom sex månader från den dag Storbritannien godtog begäran om återtagande dvs. senast den 6 september 2006 såvida tidsfristen inte förlängs.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2006-10-05, Åberg, Riberdahl och Lindqvist) gjorde, efter att ha sammanfattande redogjort för omständigheterna i målet, följande bedömning. Migrationsöverdomstolen finner skäl att meddela prövningstillstånd och tar upp målet till slutligt avgörande. Som skäl för beslutet att undanröja Migrationsverkets beslut i de delar det rör uppehålls- och arbetstillstånd samt avvisning har migrationsdomstolen anfört bl.a. att Migrationsverket inte företagit någon materiell prövning av A K A E:s ansökan om asyl m.m. och att verkets beslut därför kommit att utformats på ett felaktigt sätt. Domstolen har vidare uttalat att denna omständighet inte innebär att Sverige får anses ha övertagit ansvaret för prövningen av asylansökan enligt Dublinförordningen. Enligt 1 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) skall vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag i tillämpliga delar gälla för ett beslut att enligt Dublinförordningen överföra en asylsökande till en annan medlemsstat. Detta innebär att ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen ersätter ett beslut om avvisning eller utvisning från Sverige. Av Dublinförordningen framgår att medlemsstaterna inte är skyldiga att pröva själva asylfrågan om den asylsökande i stället överförs till en annan medlemsstat enligt Dublinförordningen. En överföring enligt Dublinförordningen innebär således att det inte sker någon materiell prövning av asylansökan i Sverige. Ansökan om asyl skall därför inte avslås. Enligt svensk förvaltnings- och processrätt gäller emellertid att domstolar och myndigheter måste slutligt avgöra varje ärende på något sätt. Mot denna bakgrund finner Migrationsöverdomstolen, att ett beslut enligt Dublinförordningen om att överföra en asylsökande till en annan medlemsstat rätteligen skall förenas med en avvisning av asylansökan.

Hos Migrationsöverdomstolen är upplyst att överföringen av A K A E numera har verkställts. A K A E:s talan har därmed förfallit såväl vad gäller förordnande av offentligt biträde som överföring enligt Dublinförordningen. Målet skall därför avskrivas från vidare handläggning.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen meddelar prövningstillstånd och avskriver målet från vidare handläggning.