MIG 2008:32

A och B reste, enligt egen uppgift, in i Sverige den 2 oktober 2006 och ansökte om asyl m.m. Under Migrationsverkets utredning av deras asylansökan framkom att de den 7 mars 2005 hade ansökt om asyl på Cypern. Migrationsverket begärde därför med stöd av artikel 16.1 e i Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen) att Cypern skulle återta A och B. Cypriotiska myndigheter bekräftade till Migrationsverket den 6 december 2006 att Cypern skulle återta A och B.

Mot denna bakgrund beslutade Migrationsverket den 15 december 2006 att med stöd av 20.1 d i Dublinförordningen överföra A och B till Cypern samt att avvisa A:s och B:s asylansökan m.m. Beslutet vann därefter laga kraft. Den 16 januari 2007 överlämnade Migrationsverket ärendet till polismyndigheten för verkställighet med hänvisning till att A och B registrerats som avvikna.

Migrationsverket avslog den 12 september 2007 en begäran från A och B om en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen. A och B överklagade beslutet till migrationsdomstolen. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen (2007-10-24, ordförande Alm) avslog överklagandet och anförde följande. Migrationsverkets beslut den 15 december 2006 om att överföra A och B till Cypern enligt Dublinförordningen har vunnit laga kraft. Som regelsystemet är uppbyggt ska en skrivelse från en person som omfattas av ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut i normalfallet bedömas enligt de regler om verkställighetshinder som finns i 12 kap.18 och 19 §§utlänningslagen. Detta gäller också när avlägsnandebeslutet grundar sig på Dublinförordningen (jfr 1 kap. 9 § utlänningslagen och MIG 2006:4).

I det överklagade beslutet har Migrationsverket prövat A:s och B:s skrivelse den 3 september 2007 utifrån nyss angivna bestämmelser i 12 kap.utlänningslagen. Domstolen bedömer att Migrationsverket har agerat riktigt i detta avseende. Den prövning som då återstår för domstolen att göra är om det finns förutsättningar för att bevilja A och B ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen. Det anförda innebär att domstolen inte ska pröva om det tidigare beslutet, från den 15 december 2006, var riktigt eller i övrigt ta ställning till frågor om tillämpningen av Dublinförordningen.

För att en utlänning ska ha rätt till en ny prövning enligt 12 kap. 19 § krävs att han eller hon åberopar nya omständigheter som kan antas utgöra ett bestående hinder mot verkställigheten av det slag som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen. Bestämmelsen i 19 § tar sikte på förhållandena i det land till vilket avvisningen eller utvisningen ska verkställas, i det här fallet Cypern. Den omfattar emellertid även den situationen att utlänningen i det aktuella landet inte är skyddad från att sändas vidare till ett land där han eller hon skulle vara i fara. Utgångspunkten för Dublinförordningen är att samtliga de stater som deltar i tillämpningen av förordningen är säkra länder för medborgare i tredje land samt att alla iakttar principen om ”non-refoulement” (jfr ingressen punkt 2). Presumtionen är därmed att överföring till ett land enligt Dublinförordningen inte i sig kan antas utgöra ett bestående hinder mot verkställigheten av nu aktuellt slag. Detta antagande kan dock motbevisas. Inom ramen för en prövning enligt 12 kap. 19 § krävs då att de omständigheter som åberopas som stöd för att den aktuella staten inte upprätthåller principen om ”non-refoulement” är nya och inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller att utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare.

Vad A och B anfört i fråga om överföringen till Cypern har prövats tidigare, närmast genom Migrationsverkets beslut den 15 december 2006. Enligt domstolens bedömning har det inte framkommit några nya omständigheter som kan antas utgöra ett sådant bestående hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen. Vad som anförts i fråga om A:s och B:s humanitära situation faller utanför den prövning som domstolen ska göra enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen. Överklagandet ska därför avslås.

A och B överklagade migrationsdomstolens dom till Migrationsöverdomstolen och yrkade att domen skulle upphävas och att de skulle beviljas ny prövning av frågan om uppehållstillstånd. Till stöd härför anförde de i huvudsak att de försörjer sig själva och har anpassat sig till det svenska samhället.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Enligt verkets uppfattning talar beaktansvärda skäl för att bestämmelsen i 12 kap. 19 § utlänningslagen ska tillämpas även i fall där överföring ska ske enligt Dublinförordningen. Den prövning som i dessa fall ska göras avser emellertid endast frågan huruvida det framkommit nya omständigheter som medför att det kan antas att det finns hinder mot verkställighet till det land till vilket överföring ska ske i den mening som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen. Ett jakande svar på den frågan innebär således i sin tur att det finns anledning att på nytt pröva om det finns skäl för att avstå från att tillämpa Dublinförordningens regler om överföring i samma ordning som gjorts då tillståndsfrågan ursprungligen avvisades.

Sverige har enligt Dublinförordningen möjlighet att överta prövningen av ett asylärende då det föreligger särskilda skäl för detta. Enligt verkets uppfattning hindrar därför inte ordalydelsen i 12 kap. 19 § utlänningslagen att en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd görs även då den första prövningen resulterat i att ansökan om tillstånd har avvisats.

Av preambeln till Dublinförordningen framgår att det är en utgångspunkt för förordningens tillkomst och tillämpning att samtliga medlemsländer iakttar principen om ”non-refoulement” och därmed betraktas som säkra länder för medborgare i tredje land. Det kan emellertid inte helt uteslutas att nya omständigheter kan medföra att denna presumtion, på grund av särskilda förhållanden eller förändringar i omvärldsbilden, inte längre kan tas för given. Svenska myndigheter äger rätt att redan genom direkt tillämpning av artikel 3.2 i Dublinförordningen avstå tillämpningen av densamma. Bestämmelserna i 12 kap. 19 § utlänningslagen kan därmed ses som ett sätt att begränsa och reglera det utrymme som finns för medlemsstaterna att med stöd av artikel 3.2 i Dublinförordningen överta ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land gett in i någon annan medlemsstat.

A och B gavs tillfälle att yttra sig över Migrationsverkets svar men hördes inte av.