MIG 2007:35
Bestämmelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen om synnerligen ömmande omständigheter är av undantagskaraktär. För att uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse skall kunna beviljas vuxna personer av enbart medicinska skäl krävs att hälsotillståndet är synnerligen allvarligt. För att bevilja uppehållstillstånd på grund av psykisk ohälsa måste medicinsk utredning ge stöd för att den psykiska ohälsan är så svår att tillståndet är livshotande. Om självdestruktiva handlingar har företagits måste de ha utförts på grund av svår psykisk ohälsa som är styrkt.
A, som är medborgare i Bangladesh, reste in i Sverige den 30 juni 2005 och ansökte samma dag om asyl.
A anförde hos Migrationsverket i den del det gällde skyddsbehov i huvudsak att han blev medlem i Awami League år 2000. Han deltog i demonstrationer, sammankomster och satte upp affischer. År 2001 blev han informationssekreterare. I oktober 2001 fick han problem med anhängarna till partierna inom fyrpartikoalitionen.I samband med ett slagsmål i mars 2005, vilket han inte deltog i, dödades en person och A anklagades för mordet. Dagen efter greps han av polisen och hölls kvar under två veckor. Polisen utsatte honom för våld och tortyr för att förmå honom att erkänna mordet och olaga vapeninnehav. Efter frisläppandet vårdades han för de skador han fått. Han mottog även dödshot från politiska motståndare. Beträffande synnerligen ömmande omständigheter anförde A i huvudsak följande. Han har ont i höger sida och i höger axel samt höger höft. Han har ärr efter knivskärning, cigarettbränning och slag med järnrör. Han mår ofta illa och får kräkningar på grund av polistortyren, av vilken han även har men i form av en svaghetskänsla och smärta i hela kroppen. Psykiskt mår han mycket dåligt. Han har ständig huvudvärk, vilken blir mycket kraftig när han anstränger sig eller när minnena plågar honom. Han är glömsk och närminnet är dåligt. Han sover mycket illa och har hemska mardrömmar om det våld som han utsatts för i Bangladesh. Han känner ibland att han inte har någon kontroll över det han gör. Om han ser mycket folk eller hör något ljud kan det väcka en mängd minnen till liv och han blir rädd och trivs då inte med sig själv. Det leder till att han tror att han kommer att mördas. Han har återupplevelser av tortyren och får skakningar i kroppen.
Migrationsverket avslog den 2 november 2005 A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument samt beslutade att avvisa honom. Som skäl för beslutet anfördes i huvudsak följande. A har inte gjort sannolikt att han riskerar asylgrundande förföljelse vid ett återvändande och bedöms inte vara flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Det har inte framkommit att han skulle lida av ett livshotande sjukdomstillstånd som det inte finns vård för i hemlandet. Inte heller har det framkommit tillräckliga skäl för att bevilja A uppehållstillstånd på humanitär grund.
Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen
A överklagade beslutet. Han vidhöll det han tidigare åberopat och tillade i huvudsak att den bild Migrationsverket har av situationen i Bangladesh inte överensstämmer med den bild som finns i tillgängliga rapporter. Förundersökningen mot honom pågår fortfarande. Polisen och hans politiska motståndare söker alltjämt efter honom. Han har varit inlagd på psykiatrisk klinik i december 2005 samt i januari och mars 2006.
Migrationsverket bestred ändring och vidhöll sin inställning som den redovisats i det överklagade beslutet samt tillade att det framgår av ingivet journalblad att A vid utskrivningen från psykiatrisk klinik inte bedömdes vara suicidal eller psykotisk.
Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen (2006-06-16, ordförande Åhammar, skiljaktig, samt tre nämndemän), biföll överklagandet och beviljade A permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter samt yttrade bl.a.: Migrationsdomstolen ifrågasätter inte att A kan ha utsatts för polisvåld/tortyr och anklagats för mord i Bangladesh, men anser att han inte uttömt de inhemska möjligheterna till dels skydd, dels att få anklagelserna mot honom prövade i domstol. Även med beaktande av de allmänna förhållandena vad gäller mänskliga rättigheter i Bangladesh fann domstolen vid en samlad bedömning att A inte är att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt.
Angående synnerligen ömmande omständigheter fann migrationsdomstolen vid en sammantagen bedömning att vad som framkommit i målet om A:s hälsotillstånd får anses utgöra sådana synnerligen ömmande omständigheter som avses i 5 kap. 6 § utlänningslagen (2005:716).
Åhammar var skiljaktig och anförde i huvudsak följande. Han är ense med majoriteten att A inte är att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Av materialet i målet avseende A:s hälsotillstånd framkommer inte att A:s hälsotillstånd är av sådan allvarlig karaktär att det kan anses föreligga synnerligen ömmande omständigheter. Uppgifter om en persons fysiska eller psykiska hälsotillstånd styrks bäst genom medicinsk utredning i form av läkarintyg. De i målet ingivna journalhandlingarna samt vad som framkommit om A:s hälsotillstånd vid den muntliga förhandlingen visar inte att han lider av sådan svår psykisk ohälsa som kan jämställas med en livshotande sjukdom. De självdestruktiva handlingar som åberopats i målet kan inte anses ha gjorts på grund av en svår psykisk ohälsa som påvisats i en psykiatrisk utredning (jfr Utlänningslagen - Vägledande beslut, UN 479-05). Inte heller vid en samlad bedömning föreligger synnerligen ömmande omständigheter för att bevilja A uppehållstillstånd. Överklagandet skulle därför ha avslagits. I övrigt var Åhammar ense med majoriteten.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
Migrationsverket överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle upphäva migrationsdomstolens dom och fastställa Migrationsverkets beslut. Till stöd för överklagandet anförde Migrationsverket i huvudsak följande.
A har givit in journalhandlingar och läkarintyg till utvisande av att han mår psykiskt mycket dåligt och att det föreligger synnerligen ömmande omständigheter. De journalanteckningar som A givit in kan inte ensamma utvisa att det föreligger en livshotande psykisk sjukdom. Det är inte visat att de självdestruktiva handlingar som förekommit kan antas ha utförts på grund av svår psykisk sjukdom. Den medicinering som A erhållit har visat sig ha god effekt och utgångspunkten bör därför vara att han fått den medicinska behandling som han behöver. Endast tre av 14 av WHO listade mediciner för psykiatrisk behandling saknas i Bangladesh. Vidare tillhandahålls psykiatrisk vård såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata. Nödvändig vård finns således att tillgå i Bangladesh.
Det har enligt Migrationsverkets bedömning inte framkommit några starka skäl som medför att A:s hälsotillstånd kan anses väga särskilt tungt i den samlade bedömningen. Det har inte heller framkommit omständigheter som medför att det finns anledning att tro att A skulle, jämfört med befolkningen i övrigt, få särskilda svårigheter att få erforderlig omvårdnad i hemlandet eller att verkställigheten av en utvisning skulle medföra risk för ett livshotande tillstånd. Vad A anfört om att han aldrig kan åtnjuta den trygghet i hemlandet som effektiv vård förutsätter medför inget annat ställningstagande.
A bestred bifall till överklagandet och yrkade att han skulle beviljas uppehållstillstånd som flykting, som skyddsbehövande eller på grund av synnerligen ömmande omständigheter. A anförde bl.a. följande.
Hans psykiska sjukdom kan anses utgöra en allvarlig psykisk störning i den mening som avses. Störningen har sin grund i det trauma som han fått utstå i sitt hemland. Denna störning har bedömts föreligga inte bara av den läkare som skrev vårdintyg på Södersjukhuset, utan även av den psykiatriska expertisen på S:t Görans sjukhus där han under nästan en månads tid har vårdats med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128). Tillståndet har visats vara återkommande och därför livshotande, då han vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv.
De självdestruktiva handlingar som han utfört har sin grund i den psykiska störningen och han kan inte anses vara ansvarig för dessa.
Det kan förväntas att den vård som han kan få i Sverige kan leda till en förbättring av hans tillstånd. Av den medicinska bevisningen framgår att vården periodvis har lett till en tillfällig förbättring.
I Bangladesh råder det en mycket allvarligt brist på medicinsk expertis och vårdplatser, speciellt inom mentalvården. Adekvat vård kan således i de allra flesta fall inte erhållas i Bangladesh. Även en person med en allvarlig psykisk störning där tillståndet är livshotande riskerar vid ett återvändande att bli utan adekvat vård, även om ekonomiska förutsättningar föreligger för den enskilde. Han kan i hemlandet aldrig åtnjuta den trygghet som effektiv vård förutsätter.
Journalhandlingars kvalitet kan givetvis variera beroende på vårdgivarens kompetens. I förevarande fall kan det konstateras att journalhandlingarna har upprättats på ett av Sveriges största universitetssjukhus, på dess psykiatriska klinik och på en avdelning där överläkaren och annan personal har mångårig erfarenhet av de problem som asylsökande från bl.a. Bangladesh har. Bevisvärdet av aktuell journal bör därmed anses vara högt.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-06-25, Ekman, Schömer, referent, och Bjernelius Lundahl), yttrade:
Skyddsbehov
Migrationsöverdomstolen finner i likhet med migrationsdomstolen att A inte är att anse som flykting. Migrationsöverdomstolen finner vidare, trots att de allmänna förhållandena i Bangladesh har förvärrats sedan migrationsdomstolens dom, att det inte föreligger förutsättningar att anse A som skyddsbehövande i övrigt. Det saknas därmed förutsättningar att bevilja A uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande i övrigt med stöd av 5 kap. 1 § första stycket utlänningslagen.
Synnerligen ömmande omständigheter
Av 5 kap. 6 § utlänningslagen framgår följande. Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.
Redan av ordalydelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen framgår att tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter är av undantagskaraktär. Att lagstiftaren valt rekvisitet ”synnerligen” visar att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Vid en prövning enligt lagrummet skall det ske en sammanvägd bedömning av omständigheterna. Det krävs att omständigheterna är sådana att utlänningens sammanvägda situation framstår som synnerligen ömmande. (Jfr prop. 2004/05:170 s. 185 ff. ) Av lagtexten framgår att omständigheter rörande utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet särskilt skall beaktas. Migrationsöverdomstolen har därför att först bedöma dessa omständigheter.
Ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att uppehållstillstånd bör beviljas. Begreppet hälsotillstånd tillåter ett beaktande av hela hälsoskalan. Eftersom det är en samlad bedömning som skall göras i det enskilda fallet, går det inte att fastlägga när ett visst hälsotillstånd skall leda till uppehållstillstånd. Ett skäl för uppehållstillstånd kan vara att utlänningen har en livshotande somatisk eller psykisk sjukdom eller lider av ett synnerligen allvarligt funktionshinder. Det skall beaktas om det är rimligt att vård ges i Sverige och de ekonomiska konsekvenserna av om uppehållstillstånd ges. Det måste även vägas in om vården kan ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. Förutsättningarna för att utlänningen skall kunna erhålla adekvat vård i hemlandet skall även beaktas. Det är inte tillräckligt att vården i Sverige är bättre än i utlänningens hemland. Om hälsotillståndet är sådant att en verkställighet av beslutet skulle medföra en allvarlig risk för utlänningens liv eller hälsa kan uppehållstillstånd beviljas. (Se prop. 2004/05:170, s. 280.)
För att uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen skall kunna beviljas vuxna personer av enbart medicinska skäl krävs att hälsotillståndet är synnerligen allvarligt, vilket givetvis också måste vara tillfredsställande dokumenterat. Åberopade läkarintyg bör innehålla uppgifter om läkarens tjänsteställning, varför intyget utfärdats, bedömningsunderlaget och vilka medicinska slutsatser som kan dras av detta underlag. Vid värderingen av ett läkarintyg kan journalanteckningar vara av betydelse, men fristående journalanteckningar helt utan koppling till ett läkarintyg torde sällan ha något högre eget bevisvärde.
En särskild bedömningsgrund som kan hänföras till sjukdom eller vårdbehov utgör de fall där den sökande gör gällande att självmordsrisk föreligger. I mål där det uppges att självmordsbenägenhet föreligger måste rätten bedöma i vad mån självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar har gjorts på grund av svår psykisk ohälsa som påvisats i en psykiatrisk utredning. Även om utgångspunkten är att varje individ primärt har ett eget ansvar för sitt liv och sina handlingar, kan i vissa fall allvarliga självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar av en svårt och inte endast tillfälligt psykiskt störd person leda till att uppehållstillstånd beviljas på grundval av synnerligen ömmande omständigheter. I den bedömningen beaktas även om vård eller annat stöd finns i mottagarlandet.
Handlingar eller uttalanden med självdestruktiv innebörd kan emellertid i en del fall mer vara uttryck för besvikelse eller desperation efter ett besked om avvisning eller utvisning än för svår psykisk ohälsa. I sådana fall kan handlingarna eller uttalandena inte ges samma tyngd vid prövningen av rätten till uppehållstillstånd.
Inledningsvis kan det konstateras att den vård som kan ges A i Sverige kan förväntas leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hans tillstånd. Det finns därmed anledning att undersöka om A:s hälsotillstånd är sådant att det är att jämställa med en livshotande somatisk eller psykisk sjukdom för vilken adekvat vård i hemlandet saknas.
Utlänningsnämnden har varit mycket restriktiv i bedömningen av om ett visst hälsotillstånd kan motivera att en utlänning beviljas uppehållstillstånd (jfr Utlänningslagen - Vägledande beslut, reg. 23-94). I förarbetena till nu gällande utlänningslag anges inte att någon ändring i förhållande till den äldre bestämmelsen i 1989 års utlänningslag varit avsedd.
Av handlingarna i målet framgår att A under tiden den 13-22 december 2005, den 26-30 januari 2006, den 11-17 mars 2006 och den 26-30 maj 2006 har vårdats på psykiatrisk klinik under diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Vidare har han under tiden den 14 oktober-12 november 2006 vårdats med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. Därefter har A vårdats inom öppenvården.
De journalblad som A åberopat är inte direkt kopplade till något läkarintyg och har därför, ensamma, inte någon större tyngd vid bedömningen av hans hälsotillstånd. Yttrandet utfärdat den 16 november 2006 av överläkaren Elisabeth Haking, Norra Stockholms psykiatriska klinik, baseras på journalhandlingar och innehåller inte en självständig bedömning av A:s psykiska hälsa. Utlåtandet utfärdat den 12 februari 2007 av överläkaren Gunnel Schmidt, Kista Rehab psykosenhet, anger i huvudsak att A behandlas för traumatiskt stressyndrom med psykotiska och depressiva symtom samt ångest. I övrigt redogörs främst för hur A upplever sitt tillstånd.
Enligt Migrationsöverdomstolens mening ger den medicinska utredningen stöd för att A lider av psykisk ohälsa. Utredningen visar dock inte att A lider av så svår psykisk ohälsa att hans tillstånd är livshotande. Migrationsöverdomstolen fäster särskild vikt vid att de läkarintyg som åberopats inte har utformats enligt den modell som föreskrivs i SOSFS 2005:29 ”Utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m.”. Denna omständighet gör intygen svåra att värdera. Härtill kommer att den medicinska dokumentationen inte ger tillräckligt stöd för att anse att de självdestruktiva handlingar som A företagit har utförts på grund av svår psykisk ohälsa.
Den psykiatriska vård som finns att tillgå i Bangladesh kan ha vissa brister, men får enligt lagens mening anses vara adekvat. A har tidigare behandlats i hemlandet för psykiska problem, både i hemmet och som inlagd på sjukhus. Med hänsyn till att A inte lider av sådant psykiskt hälsotillstånd som är att jämföra med livshotande psykisk sjukdom och till att adekvat psykiatrisk vård finns att tillgå i Bangladesh, finner Migrationsöverdomstolen att förutsättningar saknas för att bevilja A uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen endast på grund av medicinska skäl.
Migrationsöverdomstolen har därefter att särskilt beakta A:s anpassning till Sverige. Den anpassning till Sverige som framkommer i målet hänför sig enbart till A:s vistelsetid i landet, vilken i sin helhet är legal. Migrationsöverdomstolen har tidigare uttalat att utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt (MIG 2007:15). A har en tämligen kort vistelsetid i Sverige. Anpassningen till Sverige kan därför inte i sig ge rätt till uppehållstillstånd.
I de fall där situationen i utlänningens hemland är svår beviljas han eller hon uppehållstillstånd i första hand som skyddsbehövande. Omständigheterna kan dock vara sådana att det vid en samlad bedömning av de individuella omständigheterna ter sig inhumant att tvinga utlänningen att återvända till hemlandet. Migrationsöverdomstolen finner dock att situationen för A i hemlandet inte kan anses så svår att den i sig är tillräcklig för att bevilja honom uppehållstillstånd. Vid denna bedömning har Migrationsöverdomstolen vägt in den allmänna situationen i Bangladesh, de traumatiska händelser A säger sig ha upplevt, den vård som finns i hemlandet samt att A uppgivit att han har föräldrar och syskon där, vilka kan förväntas ge honom stöd.
Av det anförda framgår att det inte finns någon enskild omständighet som är tillräcklig för att A skall kunna beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 § utlänningslagen på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Inte heller vid en samlad bedömning av de i målet förekommande omständigheterna kan uppehållstillstånd beviljas honom med stöd av denna bestämmelse.
Migrationsöverdomstolens avgörande: Migrationsöverdomstolen bifaller Migrationsverkets överklagande och undanröjer migrationsdomstolens dom i huvudsaken och fastställer Migrationsverkets beslut med den ändringen att A, med stöd av 8 kap.5 och 7 §§utlänningslagen, skall utvisas i stället för avvisas.