MIG 2008:13
Sociala problem i hemlandet bör regelmässigt lösas i samråd med hemlandets sociala myndigheter och utgör principiellt inte synnerliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd.
Syskonen A och B, födda 2001 och 2003, ansökte om uppehållstillstånd vid Sveriges ambassad i Thailand och åberopade anknytning till sin mormor C, bosatt här i landet med permanent uppehållstillstånd. Syskonen åberopade att deras föräldrar inte vill ta hand om dem. Enligt C bor syskonen i hennes hus i Thailand, där de tas hand om av personer mot ersättning från C. Syskonen uppgavs leva i misär. Enligt vad C hört från grannar i Thailand slår de personer som tar hand om syskonen dem och utför sexuella aktiviteter framför deras ögon. Syskonens mor har givit sitt skriftliga medgivande till att C tar hand om syskonen. I beslut den 21 februari 2006 avslog Migrationsverket ansökan och anförde sammanfattningsvis följande. A och B inte är barn till C. Inte heller har C adopterat syskonen. Uppehållstillstånd kan därför inte ges med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 2 eller 2 a utlänningslagen (1989:529). Inte heller har det funnits hushållsgemenskap mellan å ena sidan A och B samt å andra sidan C. Uppehållstillstånd kan därför inte beviljas med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 3 utlänningslagen. Inte heller finns särskilda skäl av humanitär art eller udda och ömmande omständigheter av tillräcklig omfattning för att uppehållstillstånd skall beviljas.
Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen
A och B överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och anförde bl.a. att de ser C och hennes svenske make som sina föräldrar. Deras far har officiellt avsagt sig faderskapet för dem och lämnat vårdnaden om dem till deras mor. Hon försvann spårlöst år 2005. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen (2007-06-25, ordföranden Forsberg, skiljaktig, och tre nämndemän), yttrade bl.a.: Migrationsverket har fattat sitt beslut enligt den tidigare gällande utlänningslagen. Enligt övergångsbestämmelserna till den nu gällande utlänningslagen (2005:716) upphörde den äldre lagen att gälla den 31 mars 2006, samtidigt som den nuvarande lagen trädde i kraft. Migrationsdomstolen prövar därför överklagandet i enlighet med den nya utlänningslagen. Oavsett om A och B haft hushållsgemenskap med C innan hon flyttade till Sverige framgår det av utredningarna i målet att de samtidigt bodde tillsammans med sin mor och att de fortsatte att bo tillsammans med modern efter det att C lämnat hemlandet. Migrationsdomstolen finner således att det inte föreligger ett sådant beroendeförhållande som avses i 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen. Av målet framgår att A och B är minderåriga samt att deras föräldrar övergivit dem. När deras mor övergav dem år 2005 överlämnade hon allt ansvar på C. Innan C reste till Sverige bodde hon tillsammans med A och hon har tillbringat flera månader varje år tillsammans med A och B i Thailand sedan dess. A och B betraktar C som sin mor. C står för försörjningen av A och B och har försökt ordna för deras välfärd genom att betala olika personer för att bo tillsammans med dem och ta hand om dem. Detta har inte fungerat och A och B har under tiden farit mycket illa. Då A och B övergivits av sina föräldrar och inte har någon annan släkt i hemlandet som vill eller kan ta hand om dem och bereda dem stöd och trygghet finner migrationsdomstolen vid en samlad bedömning att omständigheterna i målet får anses vara inte bara ömmande utan även udda. Förutsättningarna för att bevilja A och B uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen på grund av särskild anknytning till Sverige får därför anses vara uppfyllda. Ordföranden Forsberg var skiljaktig och ansåg att situationen för A och B inte är så udda att synnerliga skäl föreligger att bevilja A och B uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa verkets beslut. Migrationsverket anförde sammanfattningsvis följande. I målet är frågan om två små systrar, fyra och sex år gamla, bör beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin mormor, som bor i Sverige, till vilken barnens mor har överlåtit vårdnaden. Barnens mormor har på egen hand placerat barnen i olika familjer i Thailand, vilket uppges inte ha fungerat. Mormodern och hennes svenske make uppger att barnen i Thailand inte får den tillsyn och omsorg de behöver samt att de på grund av barnens beteende misstänker att dessa har utsatts för sexuella övergrepp. Vidare uppges systrarna vara övergivna av sin mor. De har inte någon annan anknytning till Sverige än att deras mormor och hennes make är bosatta här. Omständigheterna förefaller ömmande. Enligt tidigare praxis är det emellertid fråga om sociala problem som regelmässigt bör lösas i samråd med sociala och polisiära myndigheter i hemlandet. Det bör därmed åligga thailändska myndigheter att ge barnen det skydd och den omvårdnad som erfordras. Vidare har i tidigare praxis fastslagits att barn bör vistas hos sina föräldrar. Barnens mor bor kvar i Thailand och det förhållandet att modern överlämnat ansvaret för dem till mormodern kan inte anses medföra att barnens anknytning till sin mormor bör ges försteg framför anknytningen till modern.
A och B bestred ändring av migrationsdomstolens dom och anförde sammanfattningsvis följande. Deras föräldrar eller övriga släktingar i Thailand har inte möjlighet eller intresse av att ta hand om dem. Den närmaste släkting som kan göra detta är deras mormor. För det fall de inte tillåts att komma till Sverige är de utlämnade åt främmande familjer och barnflickor som deras mormor och hennes make betalar arvode till. Det har redan visat sig att de har farit illa, utan att deras släktingar i Thailand har ingripit. Mot bakgrund av vad som framkommit måste det anses visat att den omständigheten att de har släktingar i hemlandet inte bör föranleda att deras situation skall anses som mindre udda och ömmande. Deras situation bör tvärtom anses som än mer svår eftersom de har släktingar som faktiskt inte bryr sig om dem, eller som inte har förmåga att göra det. Det sociala systemet i Thailand är oerhört svagt och till endast för barn som inte har någon släkting eller annan vuxen som tar hand om dem. Omsorgen om barn, äldre och andra svaga personer är i Thailand präglad av familjära och kulturella traditioner och det är i första hand familjens ansvar att ta hand om sina släktingar. Det finns barnhem i Thailand men såvitt är känt strävar samtliga barnhem direkt efter mottagandet av ett barn att finna en adoptivfamilj för detta. En placering på barnhem leder sålunda till att barnen antingen får bo på barnhem eller adopteras av främmande människor. Vidare har vårdnaden om dem överförts till deras mormor.
Migrationsverket anförde härefter följande. De handlingar som getts in i målet ger inte stöd för påståendet att barnens mormor har den legala vårdnaden om barnen, utan innebär endast att den faktiska vårdnaden överförts. Den legala vårdnaden tillkommer fortfarande flickornas mor. Verket ifrågasätter i och för sig inte att barnens förhållanden i Thailand har varit både knappa och otrygga. Detta är emellertid ett problem som i första hand bör lösas av de thailändska myndigheterna. I ärendet har inte lagts fram någon utredning som visar att barnens mor skulle sakna förmåga att ta hand om dem, om hon får bistånd från thailändska myndigheter för detta. Vidare är det inte visat annat än att barnen, om myndigheterna i hemlandet skulle finna modern olämplig som vårdnadshavare, kommer att placeras hos foster- eller adoptivföräldrar som efter vederbörlig prövning har bedömts vara lämpliga att svara för omvårdnaden om dem. Barnen kommer då också att få stanna kvar i sin invanda miljö i hemlandet. Mormodern och hennes make är båda äldre än 50 år. Vid prövningen av om en person är lämpad att adoptera dras normalt, av hänsyn till barnets bästa, en övre åldergräns vid 45 år eftersom förmågan att ta hand om ett barn anses minska med stigande ålder. Om hänsynen till barnens bästa innebär att deras mormor och hennes make på grund av sin ålder inte är lämpade som adoptivföräldrar, måste motsvarande gälla vid prövningen av om det är förenligt med barnens bästa att de beviljas uppehållstillstånd för att tas om hand av dem. Hänsynen till barnets bästa kan inte samtidigt vara ett skäl mot att låta mormodern och hennes make adoptera barnen och ett skäl för att anförtro dem den faktiska vårdnaden om barnen.
A och B anförde slutligen att de thailändska myndigheterna hittills inte har varit behjälpliga med insatser för att hjälpa dem trots att de övergivits av sin mor. Enligt svensk sociallagstiftning kan de tillåtas att bo hos sin mormor inom ramen för ett s.k. familjehem, om en familjehemsutredning visar att hemmet är lämpligt.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2008-04-02, Wahlqvist, Råberg, referent, och Linder), yttrade:
Den fråga som Migrationsöverdomstolen har att ta ställning till i målet är om A och B bör beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin mormor med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen.
Enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen får uppehållstillstånd ges till en utlänning när det finns synnerliga skäl härför och utlänningen på annat sätt än vad som anges i 3 a § första och andra styckena har särskild anknytning till Sverige. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen anförs (se prop. 2004/05:170 s. 183 f och s. 277) att bestämmelsen är avsedd att vara av undantagskaraktär och att tillståndgrunden är tänkt att kunna tillämpas som en ventil i varierande situationer. Genom att rekvisitet synnerliga skäl införts i lagtexten framgår enligt regeringen att det skall röra sig om ömmande och udda situationer för att uppehållstillstånd skall beviljas.
Enligt 1 kap. 10 § utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Prövningen av barnets bästa i förhållande till utlänningslagstiftningen kan dock inte ges så långtgående innebörd att det nästan blir ett eget kriterium att vara barn. En inställning som innebär att barn regelmässigt anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet, strider mot det synsätt som barnkonventionen ger uttryck för (se prop. 1996/97:25 s. 247 och 249).
Migrationsöverdomstolen har i rättsfallet MIG 2007:1 anfört att vad som i den konkreta situationen är det bästa för ett barn ofta inte är något entydigt men att det under normala förhållanden generellt sett torde vara bäst för barnet att få vara kvar i sin invanda miljö i hemlandet. Migrationsöverdomstolen fann vidare, att om ett barns situation i hemlandet inte kan anses som särskilt utsatt, föreligger inte synnerliga skäl för uppehållstillstånd.
I nu aktuellt mål har åberopats att A och B har övergivits av sina föräldrar. Föräldrarna finns kvar i hemlandet men tar enligt uppgift inte hand om barnen, utan detta sköts istället av andra personer där mot ersättning från barnens mormor i Sverige.
Det är ostridigt i målet att det, förutom barnens föräldrar, även finns andra släktingar till dem i Thailand. De kan därför inte betraktas som helt utlämnade där utan en social struktur får anses finnas för dem. Det är även ostridigt att det i systrarnas hemland finns fungerande myndigheter som har till uppgift att ta hand om barn som saknar anhöriga vilka inte kan eller vill ta hand om dem. Enligt uppgift från barnens ombud finns det barnhem i Thailand vilka efter mottagandet av ett barn som inte tas om hand strävar efter att finna en adoptivfamilj till det, i samarbete med den centrala adoptionsmyndigheten. Förhållandena i Thailand får i detta hänseende anses vara godtagbara.
Migrationsöverdomstolen finner att de skäl som åberopats till stöd för ansökan om uppehållstillstånd i första hand gäller sociala problem. Sådana bör regelmässigt lösas i samråd med hemlandets sociala myndigheter samt - i den mån det finns anledning att misstänka brott - polisiära myndigheter. Sociala problem bör således principiellt inte utgöra synnerliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd (jfr Utlänningslagen - Vägledande beslut, UN 17-93). Vidare konstaterar Migrationsöverdomstolen att barnens mormor inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov. Det finns därmed inget hinder för henne att återvända till Thailand för att där ta hand om barnen.
Migrationsöverdomstolen finner mot denna bakgrund att det inte föreligger synnerliga skäl att bevilja A och B uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen. Någon annan grund för uppehållstillstånd har inte framkommit.
Överklagandet skall således bifallas och Migrationsverkets beslut att avslå A:s och B:s ansökningar om uppehållstillstånd fastställas.
Migrationsöverdomstolens domslut. Migrationsöverdomstolen bifaller, med upphävande av migrationsdomstolens dom, överklagandet och fastställer Migrationsverkets beslut den 21 februari 2006.