MIG 2009:24

A överklagade Migrationsverkets beslut till Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen, som i dom den 5 februari 2009 (ordförande Åhammar samt tre nämndemän) fann att det förelåg särskilda skäl till att medge A dispens i enlighet med 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen från kravet på hemvisttid och beviljade A svenskt medborgarskap. Migrationsdomstolen yttrade bl.a. att det av handlingarna i målet framgår att A växt upp i Sverige och bott cirka 25 år av sitt liv här. A har haft en kontinuerlig kontakt med Sverige eftersom hans mamma och syskon bott i landet. Enligt domstolens mening är A väl förtrogen med det svenska språket, svensk kultur och svenska förhållanden i övrigt. I den del kravet på hemvist under viss tid här i landet ska ge sökanden tid att växa in i det svenska samhället uppfyller A förutsättningarna med råge. Fråga blir då om A uppfyller den subjektiva delen av hemvistkravet på så sätt att han har för avsikt att stanna i landet och att han för närvarande bor hos sin mor. Avsaknaden av ett eget boende medför en försvagad anknytning till landet. Dock väger domstolen in i sin bedömning att A gett uttryck för att han har för avsikt att skaffa ett eget boende så snart han fått en anställning. Att A har tre barn bosatta i USA medför naturligtvis att han har en stark anknytning dit, men hans uppgivna avsikt att hålla livslång kontakt med sina barn medför inte nödvändigtvis att hans avsikt att framgent vara bosatt i Sverige kan ifrågasättas.

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle upphäva migrationsdomstolens dom och fastställa verkets beslut.

Verket anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan. Målet gäller huruvida en person som ansöker om svenskt medborgarskap, trots ett längre avbrott i sitt hemvist här i landet, genom dispens ska kunna tas upp till svensk medborgare redan efter en kortare tids ny hemvist här. Regeringen ansåg i ett beslut den 16 september 1982 (IM 282/82) att viss dispens från hemvistvillkoret kunde medges vid emigration när den tidigare vistelsen hade varit mycket lång och avbrottet kortvarigt. Utlänningsnämnden har i ett beslut den 10 april 2002 (UN 01/09 503) ansett det rimligt att anta att undantag i vart fall bör kunna göras när den tidigare vistelsen i Sverige hade varit mycket lång och avbrottet kortvarigt. Samma fråga var uppe för bedömning i ett beslut den 9 november 2000 (UN 00/02 544). I förevarande fall har A ostridigt haft en mycket lång tidigare vistelse i Sverige. Hans avbrott i vistelsen här har dock inte varit kortvarigt utan istället pågått cirka tio år. Han har endast haft ny hemvist i Sverige under en kort tid. Enligt Migrationsverkets uppfattning är den nya hemvisttiden alltför kort för att A redan nu ska beviljas svenskt medborgarskap. Migrationsdomstolens dom strider mot gällande praxis.

A bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Enligt uppgift från företrädare för Migrationsverket är syftet med hemvistvillkoret att "ge människor tillräckligt med tid att komma in i det svenska samhället". Han har haft permanent uppehållstillstånd sedan han var tre år gammal och har därför inga problem med "att komma in i det svenska samhället". Under sin senaste utlandsvistelse, som började år 1998, har han hela tiden haft kontakt med Sverige på många olika sätt och arbetat för svenska företag. Han anmälde sin flytt utomlands år 1998 utan tankar på konsekvenserna. Han ansåg att det var riktigt att göra denna anmälan eftersom han skulle bo och arbeta utomlands. De av Migrationsverket åberopade besluten IM 282/82 och UN 00/02 544 saknar relevans i det nu aktuella målet eftersom de tillkom då det inte var möjligt att ha dubbelt medborgarskap. Sedan Sverige blev medlem i EU har förhållandena på arbetsmarknaden gjort att ett permanent uppehållstillstånd inte är likvärdigt med ett medborgarskap. Som arbetsmarknaden ser ut idag är det speciellt angeläget och kan ha stor betydelse för hans framtida försörjningsförmåga att han erhåller svenskt medborgarskap.