MIG 2011:3

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2011-01-25, Wahlqvist, Schött, referent, och Råberg), yttrade:

I målet är fråga om förutsättningarna för att med tillämpning av 10 kap. 20 § första stycket 1 utlänningslagen besluta om särskild placering i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest för en i förvar tagen utlänning som enligt 8 kap. 8 § samma lag har utvisats för brott.

I 1 kap. 8 § utlänningslagen anges att lagen ska tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall.

I 11 kap.utlänningslagen finns bestämmelser om hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas samt förutsättningarna för att därvid bl.a. begränsa utlänningens rörelsefrihet. Enligt 2 § första stycket ska en utlänning som hålls i förvar enligt denna lag vistas i lokaler som har ordnats särskilt för detta ändamål. Migrationsverket har ansvaret för sådana lokaler. I paragrafens andra stycke anges att Migrationsverket har ansvaret för behandlingen och tillsynen av en utlänning som hålls i förvar. I tredje stycket anges att för behandlingen av en utlänning som enligt 10 kap. 20 § placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest gäller lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. i tillämpliga delar. Utlänningen ska, utöver vad som följer av sist nämnda lag, beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten, häktet eller arresten.

De utlänningar som enligt tidigare gällande utlänningsförfattningar togs i förvar placerades som regel i häkte, kriminalvårdsanstalt eller polisarrest. Genom en ändring den 1 oktober 1997 (SFS 1997:432) i då gällande utlänningslag överfördes ansvaret för förvarstagna personer och lokalerna de vistas i från polismyndigheterna till Statens invandrarverk. Syftet med lagändringen var att skapa ett regelsystem som i största möjliga utsträckning garanterar att förvarstagna utlänningar slipper vistas i häkte, kriminalvårdsanstalt eller polisarrest. Huvudregeln blev att förvarstagna i stället ska placeras i förvarslokal. Det behölls dock en möjlighet att i vissa fall placera utlänningar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. I förarbetena till 1997 års lagändringar (prop. 1996/97:147 s. 31 och 41) anförs bl.a. följande:

”Även i fortsättningen måste det finnas utrymme för att t.ex. placera de som uppträder på ett sätt som äventyrar deras egen eller andras säkerhet på kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Innan ett beslut om placering i t.ex. häkte övervägs, bör först möjligheterna att lösa problemet inom förvarslokalen prövas framför allt när det gäller de personer som inte är utvisade på grund av brott.

[---] Den första punkten gäller utlänningar som utvisats på grund av brott och som hålls i förvar i avvaktan på verkställighet av beslutet. Denna punkt innehåller inte några ytterligare rekvisit för att ett beslut om en sådan placering skall få fattas. Avsikten med detta är att ge Invandrarverket möjlighet att besluta att t.ex. en grov våldsbrottsling inte kan komma i fråga för placering i en förvarslokal. Det behöver i dessa fall således inte ha förekommit någon incident i förvarslokalen som ger anledning att befara att utlänningen av säkerhetsskäl inte kan vistas där.”

Några ändringar i sak gjordes inte i samband med att bestämmelserna om placering av förvarstagen fördes över till nuvarande utlänningslag.

Migrationsöverdomstolen gör följande bedömning.

Redan av ordalydelsen i 10 kap. 20 § första stycket 1 utlänningslagen framgår att även den utlänning som utvisats på grund av brott och som hålls i förvar inte utan särskild prövning får placeras i häkte, kriminalvårdsanstalt eller polisarrest. Också med beaktande av bestämmelsen i 1 kap. 8 § utlänningslagen måste en individuell prövning göras, eftersom en sådan särskild placering generellt får anses vara mera ingripande för den i förvar hållne utlänningen än en placering i Migrationsverkets förvarslokaler med där i 11 kap.3-11 §§utlänningslagen angivna rättigheter och begränsningar i friheten. Det kan även noteras att enligt 6 kap. 15 § andra stycket utlänningsförordningen (2006:97) ett placeringsbeslut enligt 10 kap. 20 § utlänningslagen ska vara motiverat och sättas upp särskilt.

Av de redovisade uttalandena i prop. 1996/97:147 framgår att även om huvudregeln är att förvarstagna ska vistas i förvarslokaler, säkerhetsskäl kan motivera att en förvarstagen utlänning placeras i exempelvis häkte. I förarbetena ges som exempel att en grov våldsbrottsling inte kan komma ifråga att placeras i förvarslokal. Lagstiftaren har uppenbarligen ansett att enbart den omständigheten att en person begått en viss typ av brottslighet i sig kan motivera ett antagande att utlänningen kommer att äventyra säker¬heten i förvarslokalen. Detta leder emellertid inte till att varje typ av brottslighet - även om den har grundat allmän domstols beslut om utvisning - ska leda till beslut om att utlänningen placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Det avgörande måste vara intresset av att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i förvarslokalen. En avvägning måste således göras i varje enskilt fall mellan detta intresse och kravet att utlänningens frihet inte begränsas mer än nödvändigt.

Förutom en dom för trafikbrott, där påföljden bestämdes till böter, är A endast dömd för förmögenhetsbrott av relativt begränsad omfattning, de senaste begångna för snart fem år sedan. Påföljden i den senare domen bestämdes till villkorlig dom, eftersom varken tingsrätten eller hovrätten ansåg brottsligheten vara av allvarligare art. Prövotiden för villkorliga domen har löpt ut. Det framgår inte av den senare brottmålsdomen att A i samband med brotten uppvisat något våldsamt eller hotfullt beteende. Det finns inte heller fog för att befara att den som dömts för motsvarande brottslighet i allmänhet skulle komma att äventyra säkerheten i en förvarslokal, om denne placeras där.

Utvisningen har inte ännu kunnat verkställas på grund av att det inte kunnat fastställas till vilket land A kan utvisas. Det kan därför befaras att han kommer att hållas i förvar till dess tiden för det av hovrätten fastställda återreseförbudet går ut och beslutet om utvisning enligt 12 kap. 22 § andra stycket utlänningslagen därmed upphör att gälla.

Vid en sammantagen bedömning av angivna omständigheter får A:s frihet som förvarstagen mer än nödvändigt anses bli inskränkt genom Migrationsverkets placeringsbeslut med stöd av 10 kap. 20 § första stycket 1 utlänningslagen. Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att Migrationsverkets placeringsbeslut undanröjs.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet samt undanröjer migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut den 24 september 2010.