MIG 2011:8

A överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.

Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2010-09-08, ordförande Magnusson och tre nämndemän), avslog överklagandet och anförde bl.a. följande.

A får anses ha gjort sannolikt att hon har fött ett utomäktenskapligt barn i Bureo år 2002, att hon i anslutning till detta blivit knivhuggen på det sätt hon gjort gällande och att hon därefter lämnat Somaliland för att bosätta sig i byn Halima Adde. Hon har emellertid inte råkat ut för någonting efter det att hon lämnat Bureo år 2002. Hon har inte ens träffat någon av dem som hon gör gällande söker efter henne sedan år 2002. De uppgifter hon har lämnat om att hon under år 2009 ska ha eftersökts i Kismayo är endast andrahandsuppgifter. Detsamma gäller vad hon har anfört om att vissa av männen som söker efter henne ska ha kopplingar till Al Shabaab. Hon har inte lämnat någon rimlig förklaring till varför de som hon uppger söker efter henne ska ha kommit till Kismayo först under år 2009, trots att de redan år 2002 synes ha haft vetskap om att hon hade en moster i Kismayo. Enligt migrationsdomstolens mening kan A, med de uppgifter hon har lämnat, sammantaget inte anses ha gjort sannolikt att det efter de år som förflutit sedan år 2002 fortfarande skulle finnas en konkret och aktuell hotbild mot henne och hon har därmed inte gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för förföljelse eller att det finns grundad anledning att anta att hon om hon återvänder till hemlandet skulle löpa risk att utsättas för skyddsgrundande behandling eller bestraffning. Det råder inte en inre väpnad konflikt i Bureo eller i Kismayo med omnejd. A är därför inte att anse som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Hon är heller inte att anse som övrig skyddsbehövande och kan inte beviljas uppehållstillstånd på annan grund.

A överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att hon skulle beviljas uppehållstillstånd för bosättning, i första hand som flykting, i andra hand som alternativt skyddsbehövande eller i vart fall som övrig skyddsbehövande. Till stöd för sitt överklagande anförde hon sammanfattningsvis följande.

Hon har genomgående berättat en och samma historia och hon har vidhållit även de uppgifter som såväl Migrationsverket som migrationsdomstolen har ifrågasatt. Detta - tillsammans med att hennes berättelse innehåller unika detaljer - gör att hennes uppgifter är trovärdiga och att hon har gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för förföljelse i hemlandet.

Det framgår av rapporteringen att det inte är accepterat med utomäktenskapliga sexuella förbindelser och att Al Shabaab försöker upprätthålla sharialagarna i landet, vilket bl.a. innebär att utomäktenskapliga förbindelser ska föranleda piskstraff eller stening till döds. Traditionellt är det kvinnans manliga släktingar som har ansvaret för att kvinnan skyddas. I förevarande fall är det dock hennes manliga släktingar som hotar henne, vilket medför att det över huvud taget inte finns skydd för henne i hemlandet. Migrationsdomstolen menar att hon inte har lämnat någon rimlig förklaring till varför de som söker efter henne har kommit till Kismayo först under år 2009. Hon har hållit sig gömd för de manliga släktingarna och varit bosatt i en liten by utanför Kismayo. Hon har via sin moster fått reda på att de manliga släktingarna - som även fått stöd av Al Shabaab - kommit till Kismayo under år 2009 och då har hon flytt från hemlandet. Det finns inte något rimligt internt flyktalternativ för henne. Hon har tidigare flytt till den by där hon bott i sju år och där hon varit skyddad av sin moster och hennes man. Då även mostern och hennes familj utsatts för repressalier av Al Shabaab kan hon inte erhålla skydd från dem.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande.

A har inte gjort sannolikt att det finns en konkret och aktuell hotbild mot henne och den allmänna situationen för kvinnor i Somalia är inte sådan att alla, oavsett individuella omständigheter, ska anses förföljda på grund av kön.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2011-04-21, Wahlqvist, Råberg och Lindqvist, referent), som den 28 mars 2011 hållit muntlig förhandling i målet, yttrade efter att inledningsvis redogjort för vad som anförts vid den muntliga förhandlingen:

Utredningen i Migrationsöverdomstolen

I underlaget för Migrationsöverdomstolens bedömning ingår följande landinformation som åberopats hos underinstanserna. Somalia, Äktenskap samt vårdnad av barn, Migrationsverket 2009-06-17, Lifos nr 20971, Förändringar av traditioner rörande vårdnadsfrågor bland somalier i Etiopien, UD 2009-06-25, Lifos nr 21146, Somalia - nulägesbeskrivning, Migrationsverket 2009-09-21, Lifos nr 21489, Rättschefens kommentar angående klanskyddet och skyddet för minoritetsgrupper i Somalia, Migrationsverket 2009-04-03, Lifos nr 20644, Rättschefens kommentar till säkerhetssituationen i Mogadishu och övriga delar av Somalia, Migrationsverket rev. 2009-10-14, Lifos nr 19658, Somalia, Säkerhetssituationen och stridande grupper - uppdatering januari 2010, Migrationsverket, Lifos nr 22228 och Landprofil - Somalia 11 januari 2010, Migrationsverket, Lifos nr 22041.

I sistnämnda rapporter sägs bl.a. följande. I Somalia synes våldet mot kvinnor ha ökat över tid. Antalet rapporterade våldtäkter har ökat och inkluderar även gängvåldtäkter. Straffriheten för våld mot kvinnor är mycket utbredd. Kvinnor och flickor från minoritetsgrupper samt internflyktingar löper större risk att bli våldtagna. Kvinnor som saknar ett manligt nätverk är utsatta. Vanliga medborgare som inte tillhör någon av riskgrupperna, har inte problem med Al Shabaab så länge som de följer Al Shabaabs påbud. Vid upptäckt överträdelse kan de däremot arresteras eller dödas. Kroppsstraff såsom piskstraff, stympning och stening förekommer. Personer som tillhör riskgrupper, bl.a. oppositionella, blir avrättade. För att räknas som oppositionell kan det räcka med att visa att man inte delar Al Shabaabs värderingar. Al Shabaab har möjligheten, kapaciteten och motivet att följa efter en individ i hela Somalia, även i Puntland och Somaliland.

Skälen för avgörandet

Tillämpliga bestämmelser

Den 1 januari 2010 infördes ändringar i utlänningslagen till följd av tvåEU-direktiv; rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet ) och rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet).

4 kap. 1 § utlänningslagen har följande lydelse.

Med flykting avses i denna lag en utlänning som

- befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och

- inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda.

Som flykting ska även anses en utlänning som är statslös och som

- av samma skäl som anges i första stycket befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och

- inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit.

Av 2 b § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som flykting.

Den tidigare bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt som återfanns i4 kap. 2 § utlänningslagen har delats upp i två kategorier skyddsbehövande; alternativt skyddsbehövande och övrig skyddsbehövande. Den förstnämnda kategorin motsvarar begreppet alternativt skyddsbehövande i skyddsgrundsdirektivet och återfinns numera i 4 kap. 2 § utlänningslagen. Övrig skyddsbehövande, vilken kategori omfattar sådana skyddsbehövande som inte omfattas av direktivet, regleras i 4 kap. 2 a § utlänningslagen.

4 kap. 2 § utlänningslagen har följande lydelse.

Med alternativt skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 § befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att

1. det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och

2. utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses i 1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som där avses eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för sådan risk genom handlingar från enskilda.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande.

4 kap. 2 a § utlänningslagen har följande lydelse.

Med övrig skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 och 2 §§ befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i därför att han eller hon

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller

2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof. Första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som där avses eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för sådan risk genom handlingar från enskilda.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som övrig skyddsbehövande.

Bevisbörda m.m.

Inom asylrätten är det en grundläggande princip att det är den asylsökande som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Därav följer att sökanden också måste göra sin identitet sannolik (jfr MIG 2007:9). Den första fråga som Migrationsöverdomstolen sålunda har att ta ställning till är om A har gjort sin identitet och sin hemvist sannolik.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att A inte har åberopat några handlingar till stöd för sin identitet. Med hänsyn till vad som framkommit hos underinstanserna och vid den muntliga förhandlingen hos Migrationsöverdomstolen får hon emellertid anses ha gjort sin bakgrund, klantillhörighet (Ashraf) och hemvist sannolika. Prövningen av hennes anförda asylskäl ska därför ske mot Kismayoområdet i södra Somalia.

Migrationsöverdomstolen noterar att domstolen så sent som den 24 februari 2011 bedömt att det för närvarande råder en inre väpnad konflikt i södra och mellersta Somalia (se MIG 2011:4). A är därmed redan av detta skäl att betrakta som alternativt skyddsbehövande om hon inte bedöms kunna begagna sig av internflykt. Då domstolen emellertid har att initialt pröva om A är att betrakta som flykting blir det först fråga om att göra en individuell bedömning av de anförda skyddsskälen enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen.

A har inte åberopat någon skriftlig bevisning till stöd för sitt uppgivna skyddsbehov. Det ligger dock i sakens natur att många av de förhållanden som åberopas av en asylsökande angående skyddsbehov inte kan göras sannolika med skriftlig eller annan bevisning. I förarbetena till utlänningslagen framhålls därför att beviskraven inte kan ställas allt för högt när det gäller påståenden om risk för förföljelse, eftersom någon fullständig bevisning som klart kan styrka att det finns en sådan risk sällan kan läggas fram. Sökandens berättelse får därför godtas om den framstår som trovärdig och sannolik (se prop. 1996/97:25 s. 98). En förutsättning för att den asylsökande ska kunna få förmånen av den inom asylrätten tillämpbara bevislättnadsregeln tvivelsmålets fördel (benefit of the doubt) är att han eller hon gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och att hans eller hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts. Vid bedömningen av trovärdigheten i sökandens utsaga bör fästas vikt vid att berättelsen är sammanhängande och inte präglas av motstridiga uppgifter och att berättelsen till sina huvuddrag förblir oförändrad under asylprövningens gång i olika instanser. (MIG 2007:12.)

Migrationsöverdomstolens bedömning av trovärdigheten

A har uppgett i huvudsak följande. Hon har år 2002 fött ett utomäktenskapligt barn i Bureo, där hon är född och uppvuxen. I nära samband med födseln har hon knivhuggits av sin ena halvbror som ansett att hon dragit vanära över släkten genom sin utomäktenskapliga relation. Familjen och släkten i övrigt kommer från en minoritetsklan/minoritetsgrupp som utmärker sig för stor religiositet. Flera manliga släktingar anser att hon har begått ett brott mot sharialagstiftningen och att hon ska stenas. Hon lämnade kort tid därefter Bureo och bosatte sig i byn Halima Adde utanför Kismayo. Under år 2009 fick hon kännedom om att släktingar med hjälp av Al Shabaab letade efter henne i Kismayoområdet, varför hon med hjälp av en moster i Kismayo lämnade landet. Om hon återvänder till Somalia kommer hon att dödas av sina släktingar med hjälp av Al Sahbaab.

Migrationsöverdomstolen finner att A:s berättelse i allt väsentligt varit sammanhängande och oförändrad genom handläggningens gång. Hennes berättelse vid den muntliga förhandlingen hos Migrationsöverdomstolen ger också stöd för att hon verkligen upplevt det hon berättat om. A har därmed gjort sin berättelse trovärdig och sannolik och Migrationsöverdomstolen lägger den därför till grund för bedömningen av om hon är i behov av skydd.

Den grund i flyktingparagrafen som kan bli aktuell i A:s fall är förföljelse på grund av kön.

Flyktingskap på grund av kön

Lydelsen i 4 kap. 1 § utlänningslagen innebär att kön, ensamt eller i kombination med andra egenskaper hos den förföljde, kan grunda tillhörighet till en viss samhällsgrupp. Den som på grund av sådan samhällsgruppstillhörighet känner välgrundad fruktan för förföljelse ska anses som flykting, under samma förutsättningar som den som fruktar förföljelse t.ex. på grund av sin nationalitet eller sin religiösa åskådning. Med begreppet kön avses, förutom biologiskt kön, även s.k. socialt kön. Det senare begreppet avser socialt eller kulturellt bestämda, stereotypa, föreställningar om hur män respektive kvinnor ska bete sig. (Se prop. 2005/06:6 Flyktingskap och förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, s. 34.)

Flyktingbestämmelsens krav att fruktan för förföljelse ska vara välgrundad, dvs. att fruktan ska ha fog för sig, gäller vid påståenden om förföljelse på grund av kön, på samma sätt som beträffande övriga grunder för förföljelse. Vid prövningen av om fruktan är välgrundad ska alltså göras en bedömning av risken för att sökanden kan komma att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet. Förhållandena i hemlandet och den enskildes personliga förhållanden ska vägas in i denna bedömning. (A. prop. s. 27.)

Om det inte är hemlandets myndigheter som utövar förföljelse, utan enskilda, ska flyktingskap föreligga om myndigheterna inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. (Jfr artikel 7 i skyddsgrundsdirektivet, särskilt punkten 2, där det framgår att skydd normalt ges när staten vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada, bl.a. genom att ombesörja att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada, och sökanden har tillgång till detta skydd.)

I prop. 2005/06:6 underströk regeringen också (s. 28) att det beträffande förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är viktigt att beakta samhällsstrukturen i den asylsökandes hemland och dess betydelse för statens vilja och förmåga att erbjuda invånarna skydd. Regeringen anförde vidare bl.a. följande. En person, som riskerar att bli utsatt av enskilda för förföljelse på grund av kön, vägras i vissa fall skydd i hemlandet som en uppenbar följd av rådande politiska, sociala, religiösa eller kulturella strukturer, vilka i detta sammanhang får sägas innefatta det som benämns könsmaktsstruktur. I sådana fall kan personen vara att betrakta som flykting. Om landets myndigheter genom att inte heller vidta nödvändiga åtgärder för att åstadkomma efterlevnad, i realiteten accepterar övergreppet har kvinnan ingen faktisk möjlighet att erhålla statens skydd mot förföljelsen. Likaså är mannens rätt att utöva makt över kvinnan i vissa kulturer en så obestridd och grundläggande del av samhällsstrukturen att det är omöjligt för kvinnan att få statens skydd mot våld och frihetsinskränkningar eller hedersrelaterade repressalier från män i hennes anhörigkrets. (Se även UNHCR Guidelines on international protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 7 May 2002, s. 6 ff. och MIG 2008:39.)

Migrationsöverdomstolens bedömning av de åberopade flyktingskälen

A har, med beaktande av den landinformation som åberopats i målet, gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan att utsättas för övergrepp från manliga släktingar i samarbete med Al Shabaab vid ett återvändande till Kismayoområdet till följd av att hon som kvinna inte följt de normer som gäller. Al Shabaab har i huvudsak kontrollen över södra Somalia (jfr MIG 2011:4) och hennes möjligheter att kunna erhålla ett effektivt skydd i denna del av landet får betraktas som mycket små, i det närmaste helt obefintliga. Hon har således uppfyllt sin bevisbörda och har rätt till skydd som flykting på grund av kön enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen om hon inte kan få skydd i någon annan del av Somalia.

Internt flyktalternativ

För att ett internt flyktalternativ ska anses föreligga måste det dels vara fråga om ett relevant alternativ, dvs. den enskilde ska på annan ort eller inom ett annat område ha tillgång till ett effektivt skydd, dels vara rimligt att utlänningen begagnar sig av ett sådant alternativ (jfr MIG 2007:9). Migrationsverket har bevisbördan för att ett internt flyktalternativ föreligger och det ankommer företrädesvis på Migrationsverket att identifiera det område i hemlandet som skulle kunna utgöra ett internt flyktalternativ i det enskilda fallet (jfr MIG 2009:4). Eftersom Migrationsöverdomstolen i avgörandet MIG 2011:4 bedömt att det råder en inre väpnad konflikt i hela södra och mellersta Somalia är någon internflykt inom dessa områden inte möjlig. Då uppkommer frågan om A kan ta sin tillflykt till Somaliland, vilket Migrationsverket anfört, eller Puntland.

I MIG 2011:4 uttalade Migrationsöverdomstolen att säkerhetsläget i Somaliland och Puntland ligger på en acceptabel nivå och att det är möjligt för asylsökande därifrån utan individuella skyddsskäl att återvända dit. Migrationsöverdomstolen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning. A har anknytning till Somaliland och det är där hon har sitt manliga nätverk. Hon har emellertid gjort sannolikt att den förföljelse som gör att hon är att betrakta som flykting i första hand utgår från hennes manliga nätverk och att myndigheterna i Somaliland inte varit villiga att ge henne ett effektivt skydd. Med hänsyn härtill finner Migrationsöverdomstolen att det till följd av de av A åberopade individuella skälen inte finns tillgång till ett effektivt skydd för henne i Somaliland. Det har inte ens påståtts att hon ska ha någon anknytning till Puntland. A saknar således ett internt flyktalternativ.

Sammanfattningsvis bedömer Migrationsöverdomstolen att A är att anse som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. Hon har därmed rätt till permanent uppehållstillstånd i Sverige och ska beviljas flyktingstatusförklaring (se 4 kap. 3 § utlänningslagen).