MIG 2012:14

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2012-04-25, Trägård, Jagander och Reimers, referent), yttrade:

1. Flyktingskap

Enligt 4 kap. 1 § första stycket utlänningslagen är en flykting bl.a. en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. I samma paragrafs andra stycke föreskrivs att detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. En flykting är i princip berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (5 kap. 1 § utlänningslagen).

Migrationsöverdomstolen konstaterar att det är ostridigt att A på grund av sin tidigare ställning inom Iraks Baathparti i och för sig uppfyller kriterierna för att anses som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. Frågan är därefter om A, såsom Migrationsverket gör gällande, ska vägras uppehållstillstånd i egenskap av flykting av det skälet att han är utesluten från att anses vara en sådan.

2. Frågan om A är utesluten från flyktingskap

a) Tillämpliga bestämmelser m.m.

Bestämmelser av betydelse för bedömningen av om en utlänning är utesluten från att betraktas som flykting återfinns både på internationell och nationell nivå samt i EU:s rättsliga reglering inom asylområdet. I det följande görs en genomgång av det regelverk som är relevant i målet.

Internationella bestämmelser

Artikel 1 F i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) har följande lydelse.

Stadgandena i denna konvention äga icke tillämpning på den beträffande vilken föreligga allvarliga skäl antaga, att han

a) förövat brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, sådana dessa brott blivit definierade i de internationella överenskommelser, som tillkommit för att meddela bestämmelser angående sådana brott; ellerb) förövat grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet, innan han erhöll tillträde till detsamma såsom flykting; ellerc) gjort sig skyldig till gärningar, stridande mot Förenta Nationernas syften och grundsatser.

Unionsrättsliga bestämmelser m.m.

En reglering som motsvarar den som framgår av artikel 1 F i Genèvekonventionen ovan finns även i skyddsgrundsdirektivet. I dess artikel 12 anges vilka utlänningar som är uteslutna från att anses som flyktingar. De nu aktuella delarna av artikeln har följande lydelse.

Artikel 12.2

En tredjelandsmedborgare eller en statslös person kan inte ges flyktingstatus om det finns synnerliga skäl för att anta atta) han eller hon har förövat brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott, ellerb) han eller hon har förövat ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet, innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting, vilket innebär den tidpunkt då uppehållstillstånd utfärdades på grundval av beviljad flyktingstatus; särskilt grymma handlingar, även om de begåtts i förment politiskt syfte, får betecknas som allvarliga icke-politiska brott, ellerc) han eller hon har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inledningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga.

Artikel 12.3Punkt 2 gäller personer som anstiftar eller på annat sätt deltar i förövandet av de brott eller gärningar som nämns däri.

EU-domstolen har genom sin dom den 9 november 2010 i målen C-57/09 och C-101/09 besvarat en begäran om förhandsavgörande från Tysklands Bundesverwaltungsgericht rörande bl.a. tolkningen av artikel 12.2 b och c i skyddsgrundsdirektivet. I domen uttalade sig EU-domstolen angående det personliga ansvaret för vissa gärningar, ett ansvar som kan medföra exkludering från flyktingskap. Målen rör ansökan om flyktingstatus respektive återkallande av tidigare beviljad flyktingstatus för personer som varit medlemmar i organisationer som finns med i förteckningen över personer, grupper och enheter i bilagan till rådets gemensamma ståndpunkt (2001/931/GUSP) om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism. I sitt avgörande konstaterade EU-domstolen vid tolkningen av artikel 12.2 b och c i skyddsgrundsdirektivet (p. 86-88, 95-98, 105 och 111) bl.a. följande.

Enligt artikel 12.2. b och c, liksom för övrigt artikel 1 F b och c i Genèvekonventionen, kan en person inte ges flyktingstatus om det finns ”synnerliga skäl” för att anta att ”[vederbörande] har förövat” ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet innan denne fick tillträde till landet som flykting eller att ”[vederbörande] har gjort sig skyldig” till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser. Det framgår av lydelsen av dessa bestämmelser i direktivet att den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten endast kan tillämpa bestämmelserna efter att i varje enskilt fall ha gjort en prövning av de exakta omständigheter som myndigheten har kännedom om i syfte att fastställa huruvida det föreligger synnerliga skäl att anta att de handlingar som begåtts av den berörda personen, som för övrigt uppfyller kraven för att beviljas flyktingsstatus, omfattas av ett av dessa båda skäl till undantag. Även om de handlingar som begåtts av en organisation, som förts upp i förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 på grund av dess deltagande i terroristhandlingar, omfattas av de skäl till undantag som anges i artikel 12.2 b och c i direktivet, får enbart det förhållandet att den berörda personen har tillhört en sådan organisation följaktligen inte automatiskt leda till att vederbörande inte kan beviljas flyktingstatus i enlighet med dessa bestämmelser. För att kunna fastställa att det föreligger skäl till undantag enligt artikel 12.2 b och c i direktivet är det nödvändigt att den berörda personen, med beaktande av de beviskrav som uppställs i nämnda artikel 12.2, kan göras delvis ansvarig för de handlingar som den aktuella organisationen har begått under den period då vederbörande var medlem. Detta individuella ansvar ska bedömas i enlighet med såväl objektiva som subjektiva kriterier. Den behöriga myndigheten ska härvid bl.a. undersöka den roll som den berörda personen faktiskt har haft vid utförandet av de ifrågavarande handlingarna, dennes ställning i organisationen, den grad av kännedom som denne hade eller borde ha haft rörande organisationens verksamhet, de eventuella påtryckningar som denne varit utsatt för eller andra faktorer som kan ha påverkat dennes beteende. Om en myndighet efter en sådan undersökning konstaterar att den berörda personen hade en framträdande position i en organisation som tillämpar terroristmetoder, kan myndigheten förutsätta att denna person har ett individuellt ansvar för handlingar som organisationen har begått under den relevanta perioden, men den måste fortfarande pröva samtliga relevanta omständigheter innan den kan anta ett beslut att inte bevilja vederbörande flyktingstatus i enlighet med artikel 12.2 b eller c i direktivet. Ett beslut att inte bevilja flyktingstatus med tillämpning av artikel 12.2 b eller c i direktivet förutsätter inte att den berörda personen utgör en befintlig fara för den mottagande medlemsstaten. Inte heller krävs det någon proportionalitetsprövning i det enskilda fallet för att anta ett beslut att inte bevilja flyktingstatus med tillämpning av artikel 12.2 b eller c i direktivet.

Nationella bestämmelser m.m.

Den 1 januari 2010 infördes ändringar i utlänningslagens bestämmelser avseende uppehållstillstånd grundat på en utlännings behov av internationellt skydd. Ändringarna gjordes för att genomföra bl.a. skyddsgrundsdirektivet. Direktivets bestämmelser om uteslutning av en tredjelandsmedborgare från att anses som flykting har genomförts genom ändringar i 4 kap. 2 b § utlänningslagen. Paragrafen har numera följande lydelse.

En utlänning är utesluten från att anses som flykting om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till1. brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott,2. ett grovt icke-politiskt brott utanför Sverige innan han eller hon kom hit, eller3. gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inledningen och artikel 1 och 2 i Förenta nationernas stadga.Det som anges i första stycket gäller även en utlänning som har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av de brott eller gärningar som där nämns.

I förarbetena till 4 kap. 2 b § utlänningslagen (prop. 2009/10:31 s. 105-109 och 261) anförs bl.a. följande. Paragrafen motsvarar artikel 12.2 i skyddsgrundsdirektivet, som i sin tur motsvaras av artikel 1 F i Genèvekonventionen, och avser bl.a. uteslutning från flyktingskap av den som har gjort sig skyldig till brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott. Med tanke på de allvarliga konsekvenser som kan följa av att en asylsökande utesluts från att vara flykting måste bestämmelsen tolkas restriktivt. Det ska föreligga en faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan anta att utlänningen har begått någon av gärningarna. Ledning för tolkning av bestämmelsen kan hämtas från FN:s flyktingkommissaries handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning punkterna 147-163 (härefter UNHCR:s handbok) och UNHCR:s riktlinjer om uteslutning från flyktingskap (Guidelines on International Protection: Application of the Exclusion Clauses: Article 1 F of the 1951 Convention relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/03/05, 4 september 2003; härefter UNHCR:s riktlinjer). Att en utlänning är utesluten från att anses som flykting innebär inte att han eller hon är utesluten från att erhålla uppehållstillstånd på någon annan grund.

Redan nu kan nämnas att det i UNHCR:s riktlinjer (p. 2) anges att tanken bakom uteslutningsgrunderna är att vissa handlingar är så allvarliga att de som begått dem inte förtjänar internationellt skydd som flyktingar. Bestämmelsernas främsta syfte är att frånta personer som begått fruktansvärda handlingar och allvarliga brott internationellt flyktingskydd och att försäkra sig om att sådana personer inte missbrukar asylrätten för att undvika att bli ställda till svars för sina handlingar.

b) Särskilt om beviskravet m.m.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att regeringen i förarbetena till 4 kap. 2 b § utlänningslagen inte har berört det förhållandet att kravet på den bevisning som erfordras för att en utlänning ska vara utesluten från att anses som flykting uttrycks på olika sätt i bestämmelserna i Genèvekonventionen, skyddsgrundsdirektivet respektive utlänningslagen; ”allvarliga skäl antaga”, ”synnerliga skäl för att anta” respektive ”synnerlig anledning att anta”. I förarbetena till utlänningslagen anförs emellertid att bestämmelsen i 4 kap. 2 b § bygger på skyddsgrundsdirektivet och Genèvekonventionen (prop. 2009/10:31 s. 261). Vidare gav regeringen i förarbetena till en ändring i 1989 års utlänningslag uttryck för uppfattningen att det inte kunde komma i fråga att Sverige skulle tillämpa Genèvekonventionen på ett sätt som, oavsett i vilken riktning det skedde, avsevärt avvek från tillämpningen i andra länder (prop. 1996/97:25 s. 96 f.). Mot denna bakgrund menar Migrationsöverdomstolen att det finns fog för att anse att det beviskrav som finns intaget i 4 kap. 2 b § utlänningslagen står i överensstämmelse med det beviskrav som uppställs i Genèvekonventionen och i skyddsgrundsdirektivet.

För att beviskravet ”synnerlig anledning att anta” ska vara uppfyllt är det inte nödvändigt att den sökande är dömd för brottet, inte heller behöver bevisningen motsvara vad som krävs i ett brottmål. Det är dock viktigt att beviskravet ställs tillräckligt högt med tanke på det övergripande syftet med Genèvekonventionen (och motsvarande unionsrättsliga och nationella bestämmelser), nämligen att tillförsäkra internationellt skydd åt dem som är utsatta för förföljelse. Erkännanden och vittnesmål som är att anse som tillförlitliga kan exempelvis vara tillräcklig bevisning för att grund för uteslutning föreligger (jfr UNHCR:s riktlinjer p. 35).

Migrationsöverdomstolen konstaterar vidare att det ligger i sakens natur att bevisbördan för att en uteslutningsgrund föreligger vilar på staten. Dessutom bör regeln om tvivelsmålets fördel (”benefit of the doubt”) tillämpas också när det gäller att bedöma om en person är utesluten från flyktingskap (jfr UNHCR:s riktlinjer p. 34). En förutsättning för att den asylsökande ska kunna få förmånen av denna bevislättnadsregel är emellertid att han eller hon gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och att hans eller hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts (se UNHCR:s handbok punkterna 203 och 204). Vid bedömningen av trovärdigheten i sökandens utsaga bör enligt bevislättnadsregeln normalt fästas vikt vid att berättelsen är sammanhängande och inte präglas av motstridiga uppgifter. De omständigheter som åberopas får inte heller strida mot allmänt kända fakta, t.ex. relevant och aktuell landinformation. Betydelse i trovärdighetshänseende tillmäts också det förhållandet att berättelsen till sina huvuddrag förblir oförändrad under asylprövningens gång i olika instanser. (Jfr MIG 2007:12)

c) Uteslutning på grund av brott mot mänskligheten

Migrationsverket gör bl.a. gällande att A bär ansvar för sådant brott mot mänskligheten som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen och därför är utesluten från att anses som flykting.

I förarbetena till 4 kap. 2 b § utlänningslagen (prop. 2009/10:31 s. 106 f.) anförs att artikel 12.2 a i skyddsgrundsdirektivet motsvarar 1 F a i Genèvekonventionen och avser brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott. Dessa brott har alltsedan andra världskrigets slut getts skiftande definitioner. Ledning för vad som avses med internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott finns i punkten 150 i UNCHR:s handbok. Där anges att den mest uttömmande definitionen finns i 1945 års Londonöverenskommelse och i stadgan för den internationella krigstribunalen (Nürnbergtribunalen). En annan viktig internationell överenskommelse som räknas upp i UNHCR:s handbok är 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

Av UNHCR:s riktlinjer (p. 13) framgår att det som särskiljer brott mot mänskligheten, vilka omfattar folkmord, mord, våldtäkt och tortyr, är att de måste utföras som en del i en utbredd och systematisk attack riktad mot civilbefolkningen. En isolerad handling kan dock utgöra brott mot mänskligheten om den är en del av ett sammanhängande system eller en serie av systematiska och upprepade handlingar. Eftersom sådana brott kan ske såväl i fredstid som under väpnad konflikt är detta den bredaste kategorin i artikel 1 F a i Genèvekonventionen.

Den senast överenskomna definitionen av brott mot mänskligheten finns i stadgan för Internationella brottmålsdomstolen (fortsättningsvis Romstadgan) från år 1998 (a. prop. s. 106 f. och 261). Där anges i artikel 7.1 att med brott mot mänskligheten avses bl.a. mord, tortyr och våldtäkt när gärningarna begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet. Med brott mot mänskligheten avses även förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga eller andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten, i samband med en gärning som avses i denna punkt eller ett annat brott som omfattas av domstolens jurisdiktion.

I artikel 7.2 i Romstadgan anges vidare att med angrepp riktat mot civilbefolkning avses ett beteende som består i upprepat förövande av gärningar som avses i samma artikel punkt 1 mot civilbefolkning för att främja en stats eller en organisations politik att genomföra ett sådant angrepp. Med begreppet tortyr avses uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll; tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner. Slutligen innehåller Romstadgan också en definition av begreppet förföljelse där det anges att detta innebär uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs identitet (artikel 7.2 g).

Migrationsöverdomstolens bedömning

Migrationsöverdomstolen finner att prövningen av om det i målet är fråga om ett sådant brott mot mänskligheten som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen lämpligen bör göras mot bakgrund av den senast överenskomna definitionen av brottet, dvs. den som Romstadgan innehåller.

Som framgått ovan gör Migrationsverket gällande att A är utesluten från att anses som flykting på grund av att han på sätt som avses i 4 kap. 2 b § andra stycket har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av bl.a. brott mot mänskligheten. Av grundläggande betydelse för frågan om A är utesluten från att anses som flykting av detta skäl är inledningsvis om förhållandena i Irak under den tid som A utförde sitt uppdrag inom Baathpartiet var av sådant slag att det då begicks brott mot mänskligheten.

Av den landinformation som Migrationsverket har åberopat i målet framgår bl.a. följande. Den irakiska regimen under Saddam Husseins styre stod bakom ett stort antal summariska avrättningar och det förekom många rapporter om att regimen avrättade personer som man trodde var involverade i sammansvärjningar mot Saddam Hussein eller Baathpartiet. Trots att den irakiska konstitutionen förbjöd tortyr torterade säkerhetstjänsten rutinmässigt fångar. Familjemedlemmar och personer lierade med påstådda oppositionella hölls gripna eller mördades. Flera politiska partier var förbjudna och att vara medlem i dem var straffbart med döden. Regimen stod också bakom dödandet och tortyren av personer misstänkta för, eller av släktingar till personer misstänkta för, bl.a. ekonomiska brott, desertering och ett flertal andra gärningar. Politiska mord och terroristaktioner ägde rum i det kurdkontrollerade området i norra Irak. Även ett stort antal försvinnanden rapporterades under Saddam Husseins tid vid makten. Utöver tiotusentals försvinnanden har organisationer som arbetat för mänskliga rättigheter rapporterat om att regimen hållit tusentals irakier fängslade utan att dessa fått ha någon som helst kontakt med omvärlden. (U.S. Department of State, Country Reports on Human Rights Practices, Iraq, 2001)

Vidare framgår det av landinformationen att användandet av dödsstraff hade stor utbredning och att det infördes nya straff som halshuggning och amputering av tungan under Saddam Husseins regim i Irak. Amputering av tungan infördes år 2000 som straff för förtal av eller kritik mot presidenten eller hans familj. I oktober 2000 halshöggs ett dussintal kvinnor anklagade för prostitution utan att det hade ägt rum någon juridisk process. Hundratals personer, inklusive möjliga samvetsfångar, avrättades. Politiska fångar och häktade utsattes för brutala former av tortyr. (Amnesty International, report 2001, Iraq)

Migrationsöverdomstolen finner mot bakgrund av den åberopade landinformationen att det står klart att det under Saddam Husseins styre i Irak begicks sådana brott mot mänskligheten som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen. Frågan är då om A i utlänningslagens mening kan åläggas ett individuellt ansvar för att ha anstiftat eller på annat sätt ha deltagit i denna brottslighet.

Av UNHCR:s riktlinjer (p. 18) framgår att ett individuellt ansvar i allmänhet härleds ur det förhållandet att personen har utfört den kriminella handlingen eller i väsentlig mån medverkat till att den utförts, i medvetande om att hans eller hennes handling eller underlåtenhet kommer att underlätta det brottsliga handlandet. Individen måste inte fysiskt ha begått den kriminella handlingen i fråga. Att anstifta, medverka eller delta i en gemensam kriminell verksamhet kan vara tillräckligt. Vidare framgår (p. 19) att den omständigheten att en person varit en högre medlem av en repressiv statsmakt eller medlem i en organisation som är inblandad i olagliga våldsamheter inte i sig innebär att denne har ett individuellt ansvar för uteslutningsgrundande handlingar. En presumtion för ansvar kan dock uppstå när personen förblir medlem av en statsmakt som helt klart är engagerad i aktiviteter som faller in under tillämpningsområdet för artikel 1 F i Genèvekonventionen. I denna bedömning ska även inbegripas gruppens faktiska aktiviteter, dess organisatoriska struktur, individens position inom gruppen och hans eller hennes förmåga att i betydande utsträckning påverka gruppens aktiviteter liksom möjligheten till splittring av gruppen.

Av betydelse för den nu aktuella prövningen är vidare EU-domstolens uttalanden i den ovan redovisade domen, oaktat att de rör tolkningen av artikel 12.2 b och c i skyddsgrundsdirektivet, närmare bestämt att det är nödvändigt att den berörda personen kan göras delvis ansvarig för de handlingar som den aktuella organisationen har begått för att skäl för uteslutning ska föreligga. Domstolen uttalade att den behöriga myndigheten härvid bl.a. ska undersöka den roll som den berörda personen faktiskt har haft vid utförandet av de ifrågavarande handlingarna, dennes ställning i organisationen, den grad av kännedom som denne hade eller borde ha haft rörande organisationens verksamhet, de eventuella påtryckningar som denne varit utsatt för eller andra faktorer som kan ha påverkat dennes beteende. Om en myndighet efter en sådan undersökning konstaterar att den berörda personen haft en framträdande position i en organisation som tillämpar terroristmetoder, kan myndigheten förutsätta att denna person har ett individuellt ansvar för handlingar som organisationen begått under den relevanta perioden, men den måste fortfarande pröva samtliga relevanta omständigheter innan den kan anta ett beslut att inte bevilja vederbörande flyktingstatus i enlighet med artikel 12.2 b eller c i direktivet. Enligt Migrationsöverdomstolens mening har de uttalanden från EU-domstolen som nu redovisats bäring även på de överväganden som ska göras i samband med bedömningen av om någon av uteslutningsgrunderna i direktivets artikel 12.2 a är för handen.

Det är ostridigt i målet att A haft någon form av högre position inom Baathpartiet och uppgifterna om hans identitet och arbete har inte heller ifrågasatts. A har vid den muntliga utredningen hos Migrationsverket uppgett att han var grenmedlem i Baathpartiet. Vid den muntliga förhandlingen i migrationsdomstolen har han uppgett att när han slutade 2003 hade han positionen medlem av grupp. A har hela tiden vidhållit att han har haft en hög position inom Baathpartiet, att den s.k. debaathifieringskampanjen drabbade baathpartister av graden medlem av grupp och högre samt att de som berördes utgjorde mindre än en procent av hela partiet (se Temanotat, Baath-partiet. Medlemskapsnivåer og partiorganisasjon, Landinfo (Norge), 13 juni 2008). A har vidare uppgett att den militära grad han innehade bara gavs till dem som var aktiva medlemmar eller andra högre medlemmar av partiet samt att han omfattades av debaathifieringen och att han på grund av denna tvingades stannade hemma från arbetet under ett års tid.

Migrationsöverdomstolen finner att A, mot bakgrund av hans höga position och långvariga arbete inom Baathpartiet, får antas ha haft god kännedom om Baathpartiets brottsliga avsikter och gärningar mot ideologiska motståndare till regimen. Detta är omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att han har varit delaktig i de brott mot mänskligheten som begicks i Irak under den aktuella tiden. Enbart dessa omständigheter kan dock inte automatiskt leda till att A inte kan beviljas uppehållstillstånd som flykting. En bedömning måste också göras av bl.a. vilken roll A faktiskt har haft med avseende på de brottsliga handlingar som nu är ifråga. Migrationsöverdomstolen gör i denna del följande bedömning.

A har själv vidgått att han under sitt arbete på universitetet har lämnat information om studenter och att syftet med denna rapportering har varit att kartlägga dissidenters verksamhet. Han har utöver detta inte vidtagit några direkta åtgärder. Migrationsverket har inte anfört något ytterligare konkret som närmare skulle kunna beskriva A:s verksamhet som anmälare och några sådana uppgifter framgår inte heller, utöver vad A själv uppger, av utredningen i övrigt. Migrationsverket gör gällande att, i en situation där den enskilde har ett val mellan att passivt delta och att aktivt delta för en regim som är känd för att begå brott mot mänskligheten, det får anses utgöra ett aktivt deltagande i sådan brottslighet att anmäla oliktänkande. A anför för egen del att de uppgifter han lämnade om studenter inte var sådana att någon riskerade att skadas, utan syftet var att få en bild av verksamheten på universitetet. Dissidenters aktiviteter skulle motarbetas genom utbildning och information. Han hade inte lämnat något information om han hade trott att det skulle leda till att en student riskerade grova övergrepp. Han har inte haft någon särskild funktion som informatör och hans arbetsuppgifter handlade inte om underrättelseverksamhet. Det han arbetade med handlade snarare om kulturella frågor och utbildningsfrågor än om frågor gällande inre säkerhet.

Av utredningen i målet framgår en del om den information som A, inom ramen för sitt uppdrag för Baathpartiet, lämnade om oliktänkande under sin tid vid universitetet, om hur det gick till när informationen lämnades och om syftet med hans kartläggningsverksamhet. Migrationsöverdomstolen finner emellertid att de omständigheter som kommit fram i dessa avseenden inte är av sådant påtagligt slag att det finns fog för att dra slutsatsen att enskilda individer, på grund av den information A lämnade, har råkat ut för sådana övergrepp som innefattas i brott mot mänskligheten. Vid sådant förhållande finner Migrationsöverdomstolen att det inte finns synnerlig anledning att anta att A i lagens mening har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten. Beviskravet i 4 kap. 2 b § utlänningslagen är därmed inte uppfyllt. A är därför inte på denna grund utesluten från att anses som flykting.

d) Uteslutning på grund av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser

Migrationsverket gör slutligen gällande att A har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inledningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga och att han därför är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § första stycket 3 utlänningslagen.

I förarbetena till 4 kap. 2 b § utlänningslagen anförs, som påpekats ovan, att ledning för tolkning av bestämmelsen kan hämtas från UNHCR:s handbok punkterna 147-163 och UNHCR:s riktlinjer (prop. 2009/10:31 s. 261). Det görs i förarbetena inga särskilda uttalanden när det gäller tolkningen av den nu aktuella uteslutningsgrunden.

I UNHCR:s handbok anges följande beträffande gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser (punkterna 162 och 163). Denna mycket allmänt hållna uteslutningsklausul sammanfaller delvis med den i artikel 1 F a i Genèvekonventionen. Det är uppenbart att ett brott mot freden, en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten också är en gärning som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser. Även om artikel 1 F c inte inför någon ny komponent, är den avsedd att på ett allmänt sätt täcka sådana handlingar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser vilka inte helt täcks av de två föregående uteslutningsklausulerna. Om man läser de tre klausulerna tillsammans får det antas, trots att så inte uttryckligen sägs, att gärningar som omfattas av den ifrågavarande klausulen också måste vara av brottslig art. Förenta nationernas syften och grundsatser uttrycks i förordet till Förenta nationernas stadga samt i stadgans första och andra artikel. Här uppräknas de grundläggande principer som ska styra medlemsstaternas uppträdande i förhållande till varandra och i förhållande till det internationella samfundet som helhet. Från dessa bestämmelser kan man dra slutsatsen att en individ som är skyldig till en gärning som strider mot dessa grundsatser måste ha haft en maktposition i en medlemsstat och bidragit till att staten kränkt dessa grundsatser. Det finns emellertid knappast några dokumenterade fall som berör tillämpningen av denna klausul som mot bakgrund av den mycket allmänna utformningen därför bör tillämpas med försiktighet.

Migrationsöverdomstolens bedömning

Till stöd för sin uppfattning att A har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser åberopar Migrationsverket samma omständigheter som enligt verket innebär att A har anstiftat eller deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten. Som framgår ovan har Migrationsöverdomstolen redan kommit fram till att det inte finns synnerlig anledning att anta att A har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten i den mening som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen. Migrationsverket åberopar inte några andra omständigheter som i sig skulle kunna medföra att A är utesluten från att anses som flykting av det skälet att han har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av en gärning som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser. Migrationsverket har inte heller anfört att de omständigheter som verket åberopar skulle innefatta en brottslig gärning i någon annan mening än vad som avses med brott mot mänskligheten. Mot denna bakgrund finns det inte heller synnerlig anledning att anta att A har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser.

Migrationsöverdomstolen delar sammanfattningsvis migrationsdomstolens bedömning att A är att anse som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen och att han med stöd av 5 kap. 1 § samma lag ska beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige. Eftersom A uppfyller kraven för att betecknas som flykting ska han också beviljas flyktingstatusförklaring i enlighet med 4 kap. 3 § utlänningslagen. Migrationsverkets överklagande beträffande A ska därför avslås.

3. Frågan om B är flykting

När det gäller B har denne inte själv varit politiskt aktiv utan har till följd av sin fars verksamhet utsatts för förföljelse. Av UNHCR:s handbok punkterna 184-186 framgår bl.a. att i de fall familjens överhuvud uppfyller kriterierna för flyktingskap ska i regel övriga familjemedlemmar också tillerkännas ställning som flykting. Principen om familjens enhet verkar till förmån för anhöriga, inte tvärtom. I första hand omfattar principen make, maka och minderåriga barn. Den bör emellertid också tillämpas beträffande andra familjemedlemmar under förutsättning att de tillhör samma hushåll.

Förhållandena beträffande B är enligt Migrationsöverdomstolen sådana att denne bör omfattas av principen om familjens enhet. Även B ska således beviljas permanent uppehållstillstånd och flyktingstatusförklaring. Migrationsverkets överklagande beträffande B ska därför också avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet och fastställer migrationsdomstolens domslut såvitt avser permanent uppehållstillstånd och flyktingstatusförklaring.