MIG 2013:14
Då ett civilrättsligt äktenskap ingåtts finns det en presumtion för att den sökande maken ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Det ankommer på Migrationsverket att göra sannolikt att makarna inte har för avsikt att leva tillsammans. Enbart den omständigheten att makarna uppgett att de inledningsvis inte kommer att bo tillsammans vid hustruns ankomst till Sverige har inte medfört att de ansetts sakna avsikt att leva tillsammans.
A, medborgare i Syrien, ansökte om bl.a. uppehållstillstånd i Sverige i oktober 2011 och anförde i huvudsak följande. Hon är sedan augusti 2011 gift med den svenske medborgaren B. Han är bosatt i Sverige och hon vill därför flytta hit. Hon kommer att bo hos sin makes föräldrar i Lycksele, eftersom maken studerar i Umeå och för närvarande är upptagen med studierna där. Han kommer att besöka dem så ofta som möjligt.
Migrationsverket avslog ansökan den 3 januari 2012 och angav följande som skäl för beslutet. A:s avsikt är att bo med sin makes föräldrar i Lycksele. Maken ska bo i Umeå där han studerar och han kommer att besöka henne och sina föräldrar. Mot bakgrund av detta är deras avsikt för närvarande inte att sammanleva i Sverige, varför A inte kan beviljas uppehållstillstånd på anknytning till sin make med stöd av 5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen (2005:716).
Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen
A överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och anförde bl.a. följande. Hennes och makens avsikt har hela tiden varit att bo och leva tillsammans. B har av ekonomiska skäl haft en inneboende i sin lägenhet i Umeå och tanken var att hon skulle bo temporärt hos sina svärföräldrar under den tid det tog den inneboende att hitta en egen bostad. Hennes svärmor har dessutom ett uppdrag som wali, vilket innebär att hon ska hjälpa dem som nygifta i deras framtida liv tillsammans.
Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2012-08-09, ordförande Halme), avslog överklagandet vad gällde frågan om uppehållstillstånd och uttalade bl.a. följande. Makarna får anses ha lämnat en förhållandevis utförlig beskrivning av planeringen avseende deras boenden och var de kommer att träffas. Mot den bakgrunden är det närmast uteslutet att båda makarna skulle ha glömt att berätta att de i själva verket avsåg att snarast leva tillsammans i B:s lägenhet, närmare bestämt så fort hans inneboende hittat en annan bostad. Omständigheterna i målet leder till slutsatsen att makarna för närvarande saknar verklig avsikt att sammanleva.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
A överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle bevilja henne permanent uppehållstillstånd. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande.
Makar har rätt till återförening i Sverige under förutsättning att något av undantagen enligt 5 kap. 17 a § utlänningslagen inte föreligger. Hon och B har ingått äktenskap för att leva tillsammans. Vid tidpunkten för ansökan var tanken att hon inledningsvis under en övergångsperiod skulle bo hos makens föräldrar i Lycksele, dels på grund av att maken hyrde ut en del av den lägenhet i Umeå som han har under studietiden och dels på grund av att hon skulle få bättre möjlighet att lära sig svenska. De hade haft möjlighet att leva tillsammans varje vecka i samband med helgen. Under veckorna hade de också kunnat träffas, eftersom det bara tar knappt två timmar att pendla mellan Lycksele och Umeå. De hade under dessa omständigheter kunnat träffas så ofta att kravet på att de skulle leva tillsammans hade varit uppfyllt. Dessutom kommer B att inom överskådlig tid vara färdig med sina studier. Redan nu har emellertid förutsättningarna förändrats på grund av att B:s hyresgäst har flyttat och han har möjlighet att ensam finansiera hyreskostnaden, vilket gör att de kan leva tillsammans i lägenheten i Umeå under den tid som återstår för honom att slutföra sina studier.
Avsikten att bo tillsammans har funnits hela tiden. Även om förutsättningarna fortfarande varit desamma som vid tiden för hennes ansökan om uppehållstillstånd har det ändå klart visats att syftet med äktenskapet var att hon och hennes make skulle leva tillsammans. Att makar inte alltid kan träffas varje dag på grund av arbete eller studier betyder inte att de inte lever tillsammans. Även om hon alltså skulle ha inlett sin tid i Sverige med att bo hos sina svärföräldrar hade B och hon kunnat träffas så ofta att kravet ”lever tillsammans” varit uppfyllt. Det är dock förhållandena som de ser ut i dag som ska prövas, dvs. att de nu har möjlighet att leva tillsammans i och med att hon beviljas tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den tolkning av deras uppgifter som Migrationsverket gör, dvs. att deras avsikt inte har varit att leva tillsammans under en nära framtid, är alltför strikt för att vara rimlig under de aktuella omständigheterna. Oavsett om man väljer att bedöma frågan utifrån de förhållanden som förelåg tidigare under prövningen eller att pröva den med utgångspunkt i de nu rådande förhållandena får deras avsikt - med hänsyn till avståndet mellan orterna och deras möjlighet att träffas och leva tillsammans under helgerna och till viss del under veckorna - anses ha varit att leva tillsammans i anslutning till hennes ankomst till landet.
Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Makarna har ingått ett civilrättsligt giltigt äktenskap och det har inte framkommit att det skulle ha ingåtts uteslutande i syfte att bereda A uppehållstillstånd i Sverige. Hennes ansökan om uppehållstillstånd har avslagits med hänvisning till att hon inte har för avsikt att leva tillsammans med B. Migrationsöverdomstolen bör vid sin bedömning utgå från de uppgifter som lämnats under handläggningen hos verket. Vid den tidpunkten var makarnas avsikt att A skulle bo tillsammans med sin makes föräldrar under den tid han studerade i en annan stad. Av detta framgår klart att avsikten, i vart fall vid verkets prövning, inte var att makarna skulle sammanleva. En ospecificerad framtida avsikt att leva tillsammans är inte tillräcklig för att man ska underlåta att tillämpa bestämmelsen i 5 kap. 17 a § utlänningslagen. Det ifrågasätts inte att makarna i det här fallet planerar att bo tillsammans i framtiden. För att A inte ska nekas uppehållstillstånd måste hon emellertid kunna visa att det finns en konkret avsikt hos makarna att inom en nära framtid bosätta sig tillsammans. Så har inte skett.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2013-09-03, Jagander, Axelsson och Jahn, referent), yttrade:
1. Tillämpliga bestämmelser m.m.
Av 5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen framgår att uppehållstillstånd ska ges till bl.a. en utlänning som är make till någon som är bosatt i Sverige. Uppehållstillstånd får dock vägras, med stöd av 5 kap. 17 a § andra stycket 1 samma lag, om makarna inte lever tillsammans eller om de inte har för avsikt att göra det.
De aktuella bestämmelserna infördes i samband med genomförandet av rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening. Direktivet reglerar endast tredjelandsmedborgares rätt till återförening med familjemedlemmar (artikel 1). I syfte att uppnå en enhetlig, ändamålsenlig och icke diskriminerande lagstiftning har de svenska reglerna emellertid utformats på ett sådant sätt att de gäller uppehållstillstånd på grund av anknytning till make oavsett dennes medborgarskap (prop. 2005/06:72 s. 28). För makar gäller att de har rätt till uppehållstillstånd utan särskild prövning och begränsningarna i rätten till familjeåterförening för makar anges särskilt i lagtexten (a. prop. s. 31). Av författningskommentaren framgår vidare att bestämmelsen i 5 kap. 17 a § andra stycket 1 utlänningslagen innebär en kodifiering av praxis (a. prop. s. 88). I övrigt ges inte någon närmare vägledning för dess tillämpning i det avseende som nu är aktuellt.
2. Bevisbörda och utredningsskyldighet
När det gäller civilrättsligt giltiga äktenskap finns det, som framgått ovan, en presumtion för att den make som söker uppehållstillstånd också ska beviljas ett sådant tillstånd (”uppehållstillstånd ska ges”). Denna presumtion kan dock brytas under vissa omständigheter, t.ex. om det föreligger ett skenäktenskap eller - den situation som det nu aktuella målet handlar om - om makarna inte har för avsikt att leva tillsammans. Vad skenäktenskap (se 5 kap. 17 a § första stycket 2 utlänningslagen) beträffar har Migrationsöverdomstolen tidigare uttalat följande (se MIG 2007:19 och MIG 2007:60). Eftersom en uttrycklig rätt för makar att få uppehållstillstånd för familjeåterförening införts, innebär det att de begränsningar som medger att uppehållstillstånd får vägras ska vara av viss betydelse. Dessa omständigheter ska vara fastställda. Ett avslagsbeslut får sålunda inte grundas på någon form av subjektivt tyckande utan ska bedömas utifrån objektiva grunder. Bevisbördan för att det kan vara fråga om ett skenäktenskap ligger på staten. Vid misstanke om att det kan vara fråga om ett skenförhållande bör en fördjupad utredning göras för att klarlägga om det rör sig om ett sådant äktenskap. För att presumtionen i 5 kap. 3 § utlänningslagen ska brytas kommer det an på Migrationsverket att göra sannolikt att äktenskapet ingåtts uteslutande för att den ena av makarna ska få uppehållstillstånd i Sverige. Det krävs att Migrationsverket påvisar en eller flera konkreta omständigheter som typiskt sett är ägnade att ifrågasätta syftet med äktenskapet.
När frågan kommer upp om uppehållstillstånd ska vägras av det skälet att makar inte har för avsikt att leva tillsammans bör, enligt Migrationsöverdomstolens mening, de principer om bevisbörda och utredningsskyldighet tillämpas som kommit till uttryck i praxis när det gäller skenäktenskap. I båda fallen rör det sig om situationer där presumtionen i 5 kap. 3 § utlänningslagen, nämligen att den make som söker uppehållstillstånd här också ska beviljas tillstånd, inte gäller. När utlänningen har visat att ett civilrättsligt giltigt äktenskap ingåtts går alltså bevisbördan i normalfallet över till Migrationsverket, som har att göra sannolikt att makarna inte har för avsikt att leva tillsammans genom att peka på en eller flera konkreta omständigheter som typiskt sett är ägnade att inge tvivel vad denna avsikt beträffar. I det här sammanhanget kan det påminnas om att läget är annorlunda i situationer då makar levt tillsammans tidigare, inte gör det vid tiden för prövningen men påstår att de har för avsikt att i Sverige återuppta sitt liv tillsammans. Som Migrationsöverdomstolen tidigare kommit fram till har utlänningen då bevisbördan för att det finns en sådan avsikt (MIG 2007:38).
3. Migrationsöverdomstolens bedömning
I det nu aktuella målet är parterna överens om att A och B har ingått ett civilrättsligt giltigt äktenskap. Det är också ostridigt att äktenskapet inte är ett skenäktenskap. A och hennes make har inte tidigare levt tillsammans och det är därför inte heller frågan om att de planerar att återuppta en tidigare sammanlevnad i Sverige. Migrationsverkets inställning är att A inte, i vart fall inte vid tidpunkten för verkets prövning, visat att det finns en konkret avsikt från hennes och hennes makes sida att inom en nära framtid bosätta sig tillsammans. Mot bakgrund av de slutsatser som dragits i föregående avsnitt är det emellertid i den här situationen Migrationsverkets sak att göra sannolikt att makarna inte har för avsikt att leva tillsammans och att det därför finns grund för att vägra A uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 17 a § andra stycket 1 utlänningslagen.
Vad beträffar Migrationsverkets invändning angående den tidpunkt prövningen ska förläggas till konstaterar Migrationsöverdomstolen att, vid bedömningen av en fråga om uppehållstillstånd på grund av anknytning, har den instans som ska pröva frågan att utgå från de vid prövningstillfället rådande förhållandena (jfr MIG 2007:5). Detta innebär att Migrationsöverdomstolen ska beakta samtliga nu befintliga omständigheter i målet.
Enligt lagtextens ordalydelse är det avsikten att leva tillsammans som är avgörande för bedömningen av om uppehållstillstånd ska beviljas eller inte. Det framgår inte när denna avsikt ska föreligga men det får förutsättas att den ska finnas så länge ansökan om uppehållstillstånd är föremål för prövning i någon instans. Inte heller nämns det i bestämmelsen någon tidpunkt för när det är tänkt att avsikten senast ska ha manifesterats genom att makar faktiskt bor tillsammans och lever ihop. Varken lagtexten eller förarbetena ger emellertid stöd åt slutsatsen att enbart den omständigheten att två makar inte planerar att omedelbart bosätta sig tillsammans vid den sist anländas ankomst till Sverige medför att de ska anses sakna avsikt att leva tillsammans. Det förhållandet att makarna inte tänker bosätta sig tillsammans direkt vid ankomsten kan vara en konkret omständighet som tyder på att de saknar avsikt att leva tillsammans. Även andra omständigheter måste dock beaktas, såsom skälen för bosättningsplanerna och när i tiden sammanlevnaden är tänkt att ta sin början. En samlad bedömning av omständigheter av det här slaget måste göras i varje enskilt fall.
A och B uppgav i samband med A:s ansökan om uppehållstillstånd att de hade för avsikt att leva tillsammans och bilda familj men att A inledningsvis skulle bo hos B:s föräldrar i Lycksele. Detta borde ha föranlett Migrationsverket att genom kompletterande frågor vid en fördjupad utredning närmare utreda makarnas planer och avsikter i stället för att utan vidare utredning lägga uppgifterna till grund för att avslå A:s ansökan.
A och B har tydligt uttalat att de har för avsikt att leva tillsammans. De har i migrationsdomstolen lämnat en rimlig förklaring till varför de inte planerade att bosätta sig tillsammans i omedelbar anslutning till A:s ankomst till Sverige. Att det förhöll sig på det sättet förefaller snarare ha berott på praktiska omständigheter av tillfällig natur än på att det saknades avsikt hos dem att leva tillsammans. Makarna skulle, enligt deras egna uppgifter som det inte finns skäl att ifrågasätta, under denna övergångsperiod träffas regelbundet och på så sätt upprätthålla sin relation. Den förhållandevis korta restiden på knappt två timmar mellan Umeå och Lycksele ger stöd åt uppgifterna.
Mot denna bakgrund anser Migrationsöverdomstolen att det under förfarandet i migrationsdomstolen kommit fram sådana uppgifter att Migrationsverket inte kan anses ha gjort sannolikt att A och B saknar avsikt att leva tillsammans. Redan under detta skede av förfarandet saknades det därför förutsättningar för att vägra A uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 17 a § andra stycket 1 utlänningslagen. Hon borde följaktligen ha beviljats uppehållstillstånd av migrationsdomstolen i enlighet med 5 kap. 3 § första stycket 1 samma lag.
Migrationsöverdomstolen noterar att B:s bostadssituation numera har förändrats och att makarna har möjlighet att bosätta sig tillsammans i Umeå redan vid A:s ankomst till Sverige. De har inte bott stadigvarande tillsammans utomlands och A:s uppehållstillstånd ska därför tidsbegränsas (5 kap. 8 § utlänningslagen) med en giltighetstid på minst ett år (5 kap. 3 § sista stycket samma lag). Enligt huvudregeln i 4 kap. 23 § utlänningsförordningen (2006:97) får tidsbegränsade uppehållstillstånd inte beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller. Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att A beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till och med den 11 maj 2015.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet delvis och ändrar migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut den 3 januari 2012 på så sätt att A beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till och med den 11 maj 2015.