Prop. 2010/11:121

EU:s viseringskodex

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 april 2011

Fredrik Reinfeldt

Tobias Billström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) trädde i kraft den 5 oktober 2009. Viseringskodexen är direkt tillämplig i Sverige. I propositionen lämnas förslag till de ändringar i utlänningslagen som föranleds av viseringskodexen.

I viseringskodexen finns bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut i enlighet med nationell lagstiftning. Det föreslås därför bestämmelser om överklagande av viseringsbeslut i utlänningslagen. Det föreslås också vissa andra kompletteringar, t.ex. vad gäller representation mellan medlemsstater och samarbete med externa tjänsteleverantörer. Propositionen innehåller också förslag innebärande att de bestämmelser om viseringar i utlänningslagen som inte är förenliga med viseringskodexen tas bort.

Viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Kodexens bestämmelser om rätt att överklaga beslut i viseringsärenden ska börja tillämpas den 5 april 2011. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2011.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 3 § samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 4 a § och 14 kap. 5 a §, samt närmast före 14 kap. 5 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 a §

Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) 1 .

2 kap.

3 §2

Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

1 EUT L 243, 15.9.2009, s. 1 (Celex 32009R0810). 2 Senaste lydelse 2006:219.

3 kap.

1 §

En utlänning får beviljas visering om han eller hon

1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,

2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,

3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,

4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,

5. inte har meddelats inreseförbud, samt

6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen.

4 §

Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.

En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för

Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En

längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.

5 §

Beslut om visering meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering får också meddelas av Regeringskansliet.

Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av Migrationsverket och Regeringskansliet.

6 §

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.

7 kap.

1 §

Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter

har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.

2 §

Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.

8 §

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen beslutas av

Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

13 kap.

10 §3

Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om

Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell

3 Senaste lydelse 2006:219.

Pr visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

op. 2010/11:121

beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EESland eller i Schweiz.

14 kap.

3 §4

Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär

– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EESmedborgare, utan att själv vara EES-medborgare,

– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller

– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

Visering

5 a §

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan

4 Senaste lydelse 2006:219.

Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

16 kap.

1 §5

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva säkerhetsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.

Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011.

5 Senaste lydelse 2009:845.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) antogs den 13 juli 2009. Förordningen finns i bilaga 1.

Regeringen beslutade den 2 oktober 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till de författningsändringar som behövs med anledning av viseringskodexen. Utredningen, som antog namnet Viseringsutredningen, överlämnade den 24 september 2009 delbetänkandet EU:s Viseringskodex (SOU 2009:77). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2009/7818/EMA).

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

4. Schengensamarbetet

4.1. Bakgrund

Schengensamarbetet har två syften. Det ska dels främja den fria rörligheten för personer, dels stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring.

Den fria rörligheten ska främjas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet.

För att den fria rörligheten för personer inte ska leda till ökad internationell brottslighet och olaglig invandring innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar.

4.2. Schengenkonventionen och CCI

De grundläggande EU-rättsliga bestämmelserna om viseringar fanns tidigare i Schengenkonventionen (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna [SÖ 1998:49]).

I Schengenkonventionen återfanns bestämmelser om viseringar i tredje kapitlet. Bestämmelser om viseringar för kortare vistelser fanns under avsnitt 1, artiklarna 9–17. Dessa artiklar har upphävts genom artikel 56.1 i viseringskodexen. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar för kortare vistelse kompletterades med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Dessa anvisningar har upphävts genom artikel 56.2.a i viseringskodexen.

4.3. VIS-förordningen

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VISförordningen) trädde i kraft den 2 september 2008. Kommissionen ska enligt VIS-förordningen besluta när VIS ska tas i drift. Förordningen ska tillämpas från och med den dagen. Det planerade datumet för driftsstart är den 11 oktober 2011.

De övergripande målen för inrättandet av VIS är att förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och samrådet mellan viseringsmyndigheter. VIS ska underlätta utbytet av uppgifter om viseringsansökningar och beslut med anledning av sådana ansökningar. Syftet är att underlätta handläggningen av viseringsansökningar, att förebygga kringgåendet av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan, att underlätta kampen mot bedrägerier och kontrollen vid de yttre gränserna och inom medlemsstaternas territorium, att underlätta tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublin II-förordningen) samt att bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas inre säkerhet. VIS-förordningen anger villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om bl.a. viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna.

Departementspromemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5) innehåller förslag till författningsändringar som behövs med anledning av förordningen. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

VIS-förordningen kompletteras av ett rådsbeslut om åtkomst till VIS för brottsbekämpande myndigheter och Europol i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott (rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008). Riksdagen har godkänt utkastet till rådsbeslut (prop. 2007/08:132, bet. 2007/08:Ju27, rskr. 2007/08:250). Författningsändringar med anledning av rådsbeslutet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

4.4. Ändringsförordningen till CCI

Den 29 maj 2009 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införande av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (ändringsförordningen) i kraft. Ändringsförordningen tillkom för att i avvaktan på viseringskodexen skapa en rättslig grund för upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar, vilket föreskrivs i VIS-förordningen. Enligt dåvarande tidsplan skulle VIS komma att tas i drift innan viseringskodexen skulle börja tillämpas. Ändringsförordningen gav också en rättslig ram för bl.a. samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstater och externa tjänsteleverantörer samt för hur medlemsstaternas viseringsmyndigheter skulle organiseras. Ändringsförordningens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med viseringskodexens bestämmelser. Bestämmelserna i Ändringsförordningen har upphävts genom artikel 56.2. a och artikel 56.2. g i viseringskodexen.

4.5. Andra EU-rättsakter med bestämmelser om viseringar

Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringsskyldiga regleras i rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

Ytterligare bestämmelser som rör viseringar finns bl.a. i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), förkortad gränskodexen. I gränskodexen anges bl.a. vilka inresevillkor som gäller för tredjelandsmedborgare för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod.

Bestämmelser om nödfallsviseringar fanns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Denna förordning har upphävts genom artikel 56.2. f i viseringskodexen. Vilka andra rättsakter med bestämmelser som rör viseringar som upphävts genom viseringskodexen framgår av artikel 56 i kodexen.

5. Viseringskodexen

Viseringskodexen trädde i kraft den 5 oktober 2009 och flertalet bestämmelser började tillämpas den 5 april 2010. Vissa bestämmelser om kommittéförfarande och underrättelser började dock tillämpas redan den

dag som viseringskodexen trädde i kraft och överklagandebestämmelserna ska tillämpas först från och med den 5 april 2011.

5.1. Avdelning I, Allmänna bestämmelser

Artikel 1 innehåller förordningens syfte och tillämpningsområde. Genom viseringskodexen införs gemensamma förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod (artikel 1.1). Bestämmelserna ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 måste ha visering när de passerar de yttre gränserna. De ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer (artikel 1.2). Viseringskodexens bestämmelser omfattar också visering för flygplanstransitering (artikel 1.3).

Artikel 2 innehåller definitioner. Med begreppet visering avses enligt artikel 2.2 ett tillstånd som utfärdas av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium eller för transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. Med enhetlig visering avses enligt artikel 2.3 en visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium. En visering med territoriellt begränsad giltighet är enligt artikel 2.4 en visering som är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters territorium. Med konsulat avses enligt artikel 2.9 en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventionen. Med kommersiell mellanhand avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare).

5.2. Avdelning II, Visering för flygplatstransitering

Bestämmelser om vilka tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering finns i artikel 3.

5.3. Avdelning III, Förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar

Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med viseringsansökningar (kapitel I)

Artikel 4 innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansökningar. Som huvudregel ska enligt artikel 4.1 sådana ansökningar handläggas av konsulat, som också ska fatta beslut med anledning av dem. Med avvikelse från huvudregeln får enligt artikel 4.2 ansökningar prövas och beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av myndigheter som ansvarar för personkontroller vid sådana gränser. En medlemsstat kan begära att även andra myndigheter än de nu nämnda ska medverka vid prövningen av och vid beslut om ansökningar (artikel 4.4).

I artikel 5 finns bestämmelser om vilken medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut med anledning av en viseringsansökan.

Artikel 6 behandlar territoriell behörighet, dvs. i vilket land tredjelandsmedborgaren ska lämna in ansökan.

Artikel 7 behandlar behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium.

I artikel 8 finns bestämmelser om överenskommelser om representation mellan medlemsstaterna. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva ansökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar (artikel 8.1). Enligt huvudregeln omfattar överenskommelser om representation endast rätt att bevilja viseringsansökningar. Om den representerande medlemsstaten överväger att avslå en ansökan ska den överlämna ansökan till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 8.2). Av artikel 8.4. d framgår dock att den representerande medlemsstaten får bemyndigas att avslå viseringsansökningar.

Ansökan (kapitel II)

Artikel 9 innehåller praktiska bestämmelser om inlämnande av viseringsansökningar. Enligt huvudregeln ska ansökan ges in tidigast tre månader före den tidpunkt då det planerade besöket ska inledas (artikel 9.1). Det får ställas krav på att sökandena ska avtala om ett besök för att ge in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum inom två veckor från den dag då det begärdes (artikel 9.2). Brådskande fall behandlas i artikel 9.3. Av artikel 9.4 framgår att ansökningar får lämnas in till konsulatet av sökanden eller under vissa förutsättningar av ackrediterade kommersiella mellanhänder. Av samma artikel framgår vidare att ansökningar i vissa fall får lämnas in till honorärkonsulat och externa tjänsteleverantörer.

Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar finns i artikel 10. Den sökande ska som huvudregel infinna sig personligen för att lämna in sin ansökan (artikel 10.1). Undantag kan dock göras för sökande vars integritet och pålitlighet är kända (artikel 10.2). Vid inlämnandet av ansökan ska sökanden enligt artikel 10.3 ge in

ansökningsformulär, resehandlingar och fotografi. Han eller hon ska också, i tillämpliga fall, tillåta upptagande av fingeravtryck. Sökanden ska också betala viseringsavgift, tillhandahålla styrkande handlingar samt, i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av en tillräcklig och giltig medicinsk reseförsäkring.

Artikel 11 innehåller bestämmelser om ansökningsformulär. Artikeln innehåller bl.a. föreskrifter om vilka språk formuläret ska finnas tillgängligt på. Ansökningsformuläret finns som bilaga I till viseringskodexen.

Artikel 12 består av en uppräkning av de krav som ställs på en giltig resehandling. Resehandlingen ska enligt artikeln vara giltig i minst tre månader antingen efter datumet för den planerade avresan från medlemsstaternas territorium eller, i fall det rör sig om flera besök, efter datumet för den senaste avresan från detta territorium. Vidare föreskrivs att resehandlingen ska innehålla åtminstone två lediga sidor och ha utfärdats under de senaste tio åren.

Artikel 13 behandlar biometriska kännetecken. Medlemsstaterna ska ta upp biometriska kännetecken bestående av ett fotografi och fingeravtryck av tio fingrar från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (artikel 13.1). Artikel 13.2 innehåller bestämmelser för hur de biometriska kännetecknen ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt fingeravtryck av tio fingrar, upptagna plant och digitalt registrerade, samlas in. Artikel 13.3 innehåller bestämmelser om när tidigare lämnade fingeravtryck kan användas vid en senare ansökan. Artiklarna 13.4–13.6 innehåller bestämmelser om registrering i VIS, tekniska standarder och krav på personal som upptar biometriska kännetecken. I artikel 13.7 anges de kategorier av sökande som ska undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Bland annat ska barn under 12 år undantas.

Artikel 14 innehåller bestämmelser om vilka styrkande handlingar en viseringssökande ska ge in. Det rör sig bl.a. om handlingar som ska ange syftet med resan och handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för den önskade viseringen löper ut. I bestämmelsen hänvisas vidare till bilaga II, där det finns en icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar som konsulaten kan kräva att viseringssökanden ger in. Konsulat får enligt artikel 14.6 göra undantag från kraven på styrkande handlingar när det gäller sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.

I artikel 15 finns bestämmelser om medicinsk reseförsäkring. Sökanden ska styrka att han eller hon har en lämplig och giltig reseförsäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall. Den medicinska reseförsäkringen ska som huvudregel vara giltig inom samtliga medlemsstaters territorium och omfatta den period som den berörda personens planerade vistelse eller transitering varar och ha ett

försäkringsbelopp som uppgår till minst 30 000 EUR (artikel 15.3). Artikel 15.4 innehåller föreskrifter om var försäkringen ska tecknas. Under vissa förutsättningar kan försäkringskravet anses uppfyllt om det kan presumeras att en lämplig försäkringsnivå föreligger (artikel 15.6). Innehavare av diplomatpass är enligt artikel 15.7 undantagna från kravet på medicinsk reseförsäkring.

Artikel 16 innehåller föreskrifter om avgift för viseringsansökningar. Denna avgift är som huvudregel 60 EUR för vuxna och barn som fyllt tolv år och 35 EUR för barn mellan sex och tolv år (artikel 16.1 respektive 16.2). I artikel 16.4 anges i vilka fall avgift inte ska tas ut. Det gäller bl.a. för barn under sex år. Enligt artikel 16.5 kan undantag från viseringsavgift beviljas för vissa kategorier av sökande. Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag. Artikel 16.6 anger när det i enskilda fall är tillåtet att avstå från att ta ut avgift. Artikel 16.7 anger vilken valuta som ska användas vid betalning av avgiften och vilken växelkurs som ska användas vid betalning i euro.

Artikel 17 behandlar den särskilda avgift – serviceavgift – som externa tjänsteleverantörer får ta ut utöver viseringsavgiften. Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer har de en skyldighet att bibehålla möjligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt till medlemsstaternas konsulat (artikel 17.5).

Prövning av och beslut om viseringsansökningar (kapitel III)

I artikel 18 finns bestämmelser om fastställande av vilket konsulat som är behörigt. När en viseringsansökan har lämnats in ska det aktuella konsulatet enligt artikel 18.1 pröva om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut. Om konsulatet inte är behörigt, ska ansökningsformuläret utan dröjsmål lämnas tillbaka, viseringsavgiften återbetalas och konsulatet ge anvisning om vilket konsulat som är behörigt (artikel 18.2).

Artikel 19 innehåller bestämmelser om när en ansökan kan tas upp till prövning. Enligt artikel 19.1 ska det behöriga konsulatet kontrollera att viseringsansökan har lämnats in i rätt tid, är fullständig, att biometriska kännetecken har tagits upp och att viseringsavgiften har betalats. När konsulatet finner att dessa villkor är uppfyllda, ska ansökan tas upp till prövning (artikel 19.2). I artikel 19.2 finns även en upplysning om att uppgifter i VIS endast får registreras av behörig konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Om konsulatet finner att villkoren inte är uppfyllda ska ansökan inte tas upp till prövning och konsulatet ska utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret och andra handlingar som getts in av sökanden, förstöra upptagna biometriska kännetecken och återbetala viseringsavgiften (artikel 19.3). Undantagsvis kan enligt artikel 19.4 en viseringsansökan som inte uppfyller villkoren ändå tas upp till prövning av humanitära skäl eller på grund av nationella intressen eller internationella förpliktelser.

När en ansökan tas upp till prövning, ska konsulatet enligt artikel 20.1 stämpla sökandens resehandling. I bilaga III till viseringskodexen finns närmare bestämmelser om utformningen av stämpeln och hur den ska

föras på resehandlingen. Diplomatpass, tjänstepass och andra särskilda pass ska dock enligt artikel 20.2 inte stämplas. Bestämmelserna i artikel 20 ska tillämpas fram till dess VIS är fullständigt operativt (artikel 20.3).

I artikel 21 finns bestämmelser om kontroll av inresevillkor och riskbedömning vid prövningen av viseringsansökningar. Enligt artikel 21.1 ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen. Risken för olaglig invandring, risken för medlemsstaternas säkerhet och sökandens avsikt att innan viseringstiden har gått ut lämna medlemsstaternas territorium bör särskilt uppmärksammas vid bedömningen. VIS ska enligt artikel 21.2 rådfrågas vid varje ansökan i enlighet med reglerna om detta i VISförordningen och medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder. Vad som särskilt ska kontrolleras för att avgöra om sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen framgår av artikel 21.3. Vad som ska kontrolleras i övrigt, vad bedömningen ska grundas på samt hur förfarandet i övrigt ska gå till framgår av artiklarna 21.4–21.9.

I artikel 22 finns bestämmelser om föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter. En medlemsstat kan enligt artikel 22.1 kräva att andra medlemsstater samråder med medlemsstatens centrala myndigheter innan de utfärdar viseringar till medborgare från vissa tredjeländer eller specifika kategorier av sådana medborgare. Krav på samråd gäller inte för viseringar för flygplatstransitering. Artikel 22.2 innehåller tidsfrister för svar på konsultationer. I artiklarna 22.3–22.4 finns bestämmelser om underrättelser om begäran om samråd.

Beslut i viseringsärendet ska enligt artikel 23.1 fattas inom femton kalenderdagar från det att en ansökan som ska tas upp till prövning har lämnats in. Denna period kan enligt artikel 23.2 och artikel 23.3 i enskilda fall utsträckas till 60 kalenderdagar. Såvida inte viseringsansökan återtas, ska beslut enligt artikel 23.4 fattas om att utfärda en enhetlig visering, att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet, att avslå viseringsansökan eller att avbryta handläggningen av ansökan och vidarebefordra den till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter.

Utfärdande av visering (kapitel IV)

I artikel 24 finns bestämmelser om utfärdande av enhetlig visering. Beslut om viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vistelsen ska grundas på den prövning avseende inresevillkor och risker som ska göras i enlighet med artikel 21. En enhetlig visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor men giltighetstiden får inte överstiga fem år. När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen (artikel 24.1). I bestämmelsen finns också närmare anvisningar om hur giltighetstiden för enhetliga viseringar för flera inresor ska bestämmas (artikel 24.2). Artikel 24.3 innehåller bestämmelser om registrering av uppgifter i VIS vid beslut att utfärda enhetlig visering.

Artikel 25 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet. En sådan visering ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser avvika från principen att inresevillkoren i gränskodexen ska vara uppfyllda eller om konsultation enligt artikel 22 resulterat i att en annan medlemsstat har invänt mot utfärdandet av en enhetlig visering eller att något samråd enligt artikel 22 inte hunnit genomföras. En visering med territoriellt begränsad giltighet får undantagsvis även utfärdas om det gäller en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en vistelse på tre månader (artikel 25.1). I bestämmelsen föreskrivs vidare att visering med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis kan dock en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, förutsatt att dessa samtycker till detta (artikel 25.2). Artiklarna 25.3–25.5 innehåller ytterligare bestämmelser om när en territoriellt begränsad visering får utfärdas samt om underrättelseskyldighet och registrering i VIS.

Artikel 26 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering för flygplatstransitering.

Artikel 27 ger anvisningar om hur viseringsmärket ska fyllas i. Artikel 28 beskriver hur man ska göra för att makulera ett redan ifyllt viseringsmärke.

Artikel 29 beskriver hur ett viseringsmärke ska påföras resehandlingen. Av artikel 30 framgår att innehav av en enhetlig eller en territoriellt begränsad visering inte automatiskt ger rätt till inresa.

Artikel 31 innehåller bestämmelser som ger en medlemsstat möjlighet att kräva att dess centrala myndigheter underrättas om viseringar som utfärdas till särskilda tredjelandsmedborgare eller särskilda kategorier av sådana medborgare, med undantag för viseringar för flygplatstransitering (artikel 31.1). Bestämmelsen innehåller vidare regler om underrättelse till och från kommissionen samt om registrering i VIS (artiklarna 31.2– 32.4).

Artikel 32 behandlar avslag på en viseringsansökan. En ansökan om visering ska avslås om sökanden ger in en resehandling som är en efterbildning eller förfalskning, inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen, inte tillhandahåller bevis på att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, redan har tillbringat tre månader av den innevarande sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium på grundval av en enhetlig eller territoriellt begränsad visering, finns registrerad på en spärrlista i Schengens informationssystem (SIS) i syfte att vägras inresa, anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa eller inte tillhandahåller bevis på lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring i tillämpliga fall. Ansökan ska också avslås om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande handlingar sökanden har lämnat in eller innehållets sanningsenlighet, tillförlitligheten av sökandens utsagor eller dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut (artikel 32.1). Beslutet, med uppgift om skälen

för avslaget, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI (artikel 32.2). En sökande som har fått avslag på sin ansökan om visering ska enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information i enlighet med bilaga VI om hur beslutet överklagas. Om en medlemsstat representerat en annan medlemsstat men utan rätt att avslå ansökan ska enligt artikel 32.4 den representerande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om beslut som fattats av den representerade medlemsstaten. Information om nekad visering ska enligt artikel 34.5 registreras i VIS.

Ändring av en utfärdad visering (kapitel V)

Artikel 33 behandlar förlängning av visering. Enligt bestämmelsen ska giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad visering kostnadsfritt förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter anser att innehavaren av viseringen har styrkt att det föreligger force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom eller henne att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringens giltighetstid eller den vistelsetid som viseringen medger (artikel 33.1). Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en visering får också förlängas mot en avgift på 30 EUR om viseringsinnehavaren har styrkt att han eller hon har starka personliga skäl som motiverar en sådan förlängning (artikel 33.2). Utgångspunkten enligt artikel 33.3 är att den förlängda viseringen ska ha samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen. De myndigheter som har behörighet att förlänga viseringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker om förlängning (artikel 33.4). Artiklarna 33.5–33.7 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen, utförande av förlängningen och registrering i VIS.

I artikel 34 finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering. En visering ska upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. En visering ska som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan även upphävas av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet (artikel 34.1). Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering (artikel 34.2). En visering kan också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen (artikel 34.3). Om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att lägga fram styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen (artikel 34.4). Artikel 34.5 anger hur man ska förfara med viseringen vid en återkallelse eller ett upphävande. Av artikel 34.6 framgår att ett beslut om upphävande eller återkallelse av en visering och de skäl som ligger till grund för beslutet

ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI. En viseringsinnehavare vars visering har upphävts eller återkallats på annan grund än innehavarens begäran ska enligt artikel 34.7 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat beslutet om upphävande eller återkallelse i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information om hur beslutet överklagas i enlighet med bilaga VI. Information om en upphävd eller en återkallad visering ska enligt artikel 34.8 registreras i VIS.

Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna (kapitel VI)

Artikel 35 innehåller föreskrifter om viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna. I undantagsfall kan visering utfärdas vid yttre gräns. Det krävs att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen med undantag för kravet på visering, att sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och – vid behov – visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt att det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut (artikel 35.1). Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring under vissa förutsättningar åsidosättas (artikel 35.2). En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska enligt artikel 35.3 vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt till vistelse i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden överensstämma med den nödvändiga tiden för transitering. Om inresevillkoren i gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas (artikel 35.4). När det gäller tredjelandsmedborgare som tillhör den kategori av personer som omfattas av ett krav på föregående samråd, föreskrivs som huvudregel att visering inte ska utfärdas vid den yttre gränsen. Undantagsvis får en territoriellt begränsad visering utfärdas (artikel 35.5). Utöver de skäl för avslag av viseringsansökningar som allmänt gäller ska en viseringsansökan vid den yttre gränsen enligt artikel 35.6 avslås om sökanden har kunnat ansöka om visering på förhand och inte vid behov kan ge in information som styrker att det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa. Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt rätten till överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna (artikel 35.7).

Artikel 36 behandlar visering som utfärdas vid de yttre gränserna till sjömän i transit. En sådan visering får utfärdas för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna kraven för visering som utfärdas vid de yttre gränserna och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman (artikel 36.1).

Artikel 36.2 innehåller anvisningar för handläggningen. Artikel 36.3 anger att artikel 36 inte ska påverka tillämpningen av artiklarna 35.3–5.5.

5.4. Avdelning IV, Förvaltning och organisation

I artikel 37 finns bestämmelser om organisation av viseringsavdelningarna. Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av viseringsavdelningarna vid sina konsulat. För att undvika att vaksamheten sjunker och för att skydda personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå, ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal som är i direkt kontakt med viseringssökande. Tillgången till VIS och SIS och andra konfidentiella uppgifter ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndigade medarbetare. Lämpliga åtgärder för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser ska vidtas (artikel 37.1). I artikel 37 finns också föreskrifter om förvaring och hantering av viseringsmärken samt om arkivering av viseringsansökningarna (artikel 37.2 och 37.3).

I artikel 38 finns bestämmelser om resurser till handläggning av viseringsansökningar och övervakning av konsulat.

Artikel 39 behandlar personalens uppförande gentemot viseringssökande.

Artikel 40 innehåller bestämmelser om former för samarbete. Varje medlemsstat ansvarar enligt artikel 40.1 för organisationen för handläggning av ansökningar. Ansökningar ska som huvudregel lämnas in vid medlemsstaternas konsulat. I artikel 40.2 anges att medlemsstaterna ska utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrustning för upptagande av biometriska kännetecken och/eller samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum. Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhållanden och när de nyss nämnda samarbetsformerna inte är lämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat som en sista utväg enligt artikel 40.3 samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Valet av organisation av viseringshandläggningen får inte medföra att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett ställe för att lämna in en ansökan (artikel 40.4). Artikel 40.5 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen.

I artikel 41 finns föreskrifter om samarbete mellan medlemsstaterna. När alternativet samlokalisering väljs ska enligt artikel 41.1 personal vid en eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar, inklusive insamling av biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrustningen med denna medlemsstat. När gemensamma ansökningscentrum inrättas ska enligt artikel 41.2 personal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemensamma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in ansökningar, inklusive biometriska kännetecken. När sökanden kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. Om

samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas, ska medlemsstaterna enligt artikel 41.3 säkerställa att fullständig service upprätthålls.

Artikel 42 innehåller bestämmelser om användning av honorärkonsuler. Honorärkonsuler får enligt artikel 42.1 bemyndigas att utföra någon eller alla de uppgifter som kan överlåtas till externa tjänsteleverantörer enligt artikel 43.6. Artikel 42.3 och 42.4 innehåller bestämmelser om vad som gäller om den honorära konsuln är respektive inte är statstjänsteman hos den berörda medlemsstaten.

Artikel 43 behandlar samarbete med externa tjänsteleverantörer. I artikeln finns allmänna regler om medlemsstaternas samarbete med sådana leverantörer (artiklarna 43.1–43.3 och artiklarna 43.7–43.13). Av artikel 43.4 framgår att prövning av ansökningar, intervjuer, i förekommande fall beslut i ärenden samt utskrift och påförande av viseringsmärken endast ska utföras av konsulaten. Av artikel 43.5 framgår vidare att externa tjänsteleverantörer inte får ha tillgång till VIS. En extern tjänsteleverantör får enligt artikel 43.6 ges behörighet bl.a. att tillhandahålla information och ansökningsformulär, samla in uppgifter och ansökningshandlingar inbegripet upptagande av biometriska kännetecken och ta emot ansökningsavgift. I artikel 43.9 anges särskilt att samarbetet med en extern tjänsteleverantör inte får begränsa eller utesluta något ansvar enligt en berörd medlemsstats nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter med avseende på sökandens personuppgifter eller genomförandet av uppgifterna som avses i artikel 43.6. Bestämmelsen i artikel 43.9 påverkar inte de rättsliga åtgärder som får vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella lagstiftningen i det berörda tredjelandet.

I artikel 44 finns bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter.

Artikel 45 behandlar medlemsstaternas samarbete med kommersiella mellanhänder. Medlemsstaterna får enligt artikel 45.1 samarbeta med kommersiella organ som är mellanhänder (dvs. privata byråer som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyråer) när det gäller att ta emot viseringsansökningar. Kommersiella mellanhänder får dock inte ta upp biometriska kännetecken. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 45.2). Ytterligare bestämmelser om samarbete med kommersiella mellanhänder finns i artiklarna 45.3–45.5.

Enligt artikel 46 ska medlemsstaterna sammanställa årlig statistik i enlighet med vad som framgår av bilaga XII till kodexen.

Enligt artikel 47 ska medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat förse allmänheten med all relevant information som rör ansökan om visering. Vilken information som särskilt avses specificeras närmare i bestämmelsen. Det gäller bl.a. kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid en ansökan, var ansökan kan lämnas in, tidsfrister för prövning av ansökan och hur man överklagar ett avslagsbeslut (artikel 47.1). När två medlemsstater samarbetar med varandra i form av representation ska dessa stater informera allmänheten om detta innan samarbetet påbörjas (artikel 47.2).

5.5. Avdelning V, Lokalt Schengensamarbete

Artikel 48 behandlar lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas konsulat. Medlemsstaternas konsulat och kommissionen ska – för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken som i förekommande fall tar hänsyn till lokala förhållanden – samarbeta inom varje jurisdiktion (artikel 48.1). Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det införas ett gemensamt informationsblad om enhetliga viseringar, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för flygplatstransitering (artikel 48.2). I artikeln räknas vidare upp en mängd olika typer av information som ska utbytas inom det lokala konsulära samarbetet, t.ex. information om användning av falska dokument eller rutter för olaglig invandring (artikel 48.3). Det finns även bestämmelser om möten som ska anordnas inom det lokala konsulära samarbetet och rapporter som ska utarbetas med anledning av dessa möten (artiklarna 48.4–48.6).

5.6. Avdelning VI, Slutbestämmelser

Artikel 49 föreskriver att medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska spelen ska tillämpa särskilda förfaranden och villkor för ett enklare utfärdande av viseringar i enlighet med bilaga XI till kodexen.

Artikel 50 innehåller föreskrifter om förfarandet för ändring av olika bilagor.

I artikel 51 regleras utarbetande av anvisningar för den praktiska tillämpningen av viseringskodexen.

Artikel 52 föreskriver att kommissionen ska biträdas av en kommitté, Viseringskommittén.

I artikel 53 finns föreskrifter om medlemsstaternas skyldighet att lämna underrättelser till kommissionen

I artikel 54 finns en bestämmelse om ändring av vissa bestämmelser i VIS-förordningen.

Artikel 55 innehåller en bestämmelse om ändring av en bestämmelse i gränskodexen.

Genom artikel 56 upphävs en rad bestämmelser i olika EU-rättsakter. Det rör sig bl.a. om artiklarna 9–17 i Schengenkonventionen (artikel 56.1), CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen till CCI:n, rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, samt Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett system för flygplatstransitering (artikel 56.2). När det gäller hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska de anses som hänvisningar till viseringskodexen och läsas i enlighet med en jämförelsetabell som finns i bilaga XIII till kodexen (artikel 56.3).

I artikel 57 finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.

Artikel 58 behandlar ikraftträdande. Viseringskodexen träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska

unionens officiella tidning (artikel 58.1) och ska börja tillämpas den 5 april 2010 (artikel 58.2). Vissa artiklar ska dock börja tillämpas den 5 oktober 2010, den dag som viseringskodexen trädde i kraft (artikel 58.3). Det rör sig om bestämmelserna om Viseringskommittén, artikel 52, och vissa föreskrifter som rör medlemsstaternas underrättelseskyldighet gentemot kommissionen, artiklarna 53.1. a–h och 53.2. När det gäller upphävandet av bestämmelserna om Schengens rådfrågningssystem hänvisas till bestämmelserna om detta i VIS-förordningen (artikel 58.4). Beträffande överklagandebestämmelserna i viseringskodexen föreskrivs slutligen att de ska tillämpas från och med den 5 april 2011 (artikel 58.5).

6. Nationella bestämmelser om viseringar

6.1. Nationella viseringsbestämmelser

Nationella bestämmelser om viseringar finns i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. Med stöd av utlänningsförordningen har Migrationsverket utfärdat föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden, MIGRF 15/2010.

6.2. Viseringens innebörd och viseringskrav

Visering är enligt 2 kap. 3 § UtlL ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt 2 kap. 3 § UtlL ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt. Från denna regel finns dock ett flertal undantag. Medborgare i de övriga nordiska länderna är enligt 2 kap. 8 § första stycket UtlL undantagna från kravet på visering. Enligt en delegationsbestämmelse i 2 kap. 9 § UtlL får regeringen vidare föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana föreskrifter finns i 3 kap. 1 § UtlF. Särskilda bestämmelser för diplomater och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och anställda finns i 2 kap. 10 § första stycket UtlL och 3 kap. 9 § UtlF. Viseringskrav och undantag från krav på visering följer också av EU-rätten, jfr avsnitt 7.3.

Med enhetlig visering avses enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen.

6.3. Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering

I 3 kap. 1 § UtlL redogörs för de grundläggande förutsättningarna för att en visering ska beviljas. Utlänningen ska ha ett gällande pass eller annan handling som ska godtas som pass. Han eller hon ska vidare – på begäran

– kunna visa upp dokument, av vilka syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i Sverige framgår. Utlänningen ska också ha en medicinsk reseförsäkring för vistelsen och ha tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa eller på laglig väg kunna skaffa sig sådana medel. Utlänningen får inte ha meddelats inreseförbud eller anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. I enlighet med uttalanden i förarbetena till den tidigare gällande utlänningslagen (prop. 1988/89:86 s. 58) överensstämmer grunderna för att neka visering i stort med de materiella grunderna för avvisning, dvs. att utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan arbetstillstånd eller kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis är också en viktig förutsättning att utlänningen inte vid ansökningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här. Dock kan visering beviljas, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, om det finns mycket starka humanitära skäl eller om det är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen.

Bevis om visering ska enligt 3 kap. 6 § UtlF föras in i utlänningens pass eller i någon annan resehandling. När beviset avser en enhetlig visering ska resehandlingens giltighetstid överstiga viseringens med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får dessutom enligt 3 kap. 7 § UtlF inte omfatta en Schengenstat som inte har godkänt det pass eller den resehandling, i vilket viseringen ska föras in.

6.4. Olika slags viseringar

6.4.1. Enhetlig visering

Allmänna bestämmelser

En visering för inresa och vistelse i högst tre månader ska enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

En enhetlig visering får enligt andra stycket i samma paragraf inte beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaterna efter viseringstidens utgång.

En enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan Schengenstat gäller enligt 3 kap. 3 § UtlL i Sverige.

Visering för flygplatstransitering

Medborgare i vissa länder ska enligt 3 kap. 3 § UtlF ha en enhetlig visering för flygplatstransitering. Medborgare i dessa länder behöver

emellertid inte ha denna typ av visering om de har visering för inresa i landet, har giltigt uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i ett EU-land eller har beviljats visering för vistelse under längre tid än tre månader i en EES-stat. Detsamma gäller om den aktuella personen innehar diplomatpass, tjänstepass, FN:s ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnande organ, EG:s ”laissez passer” eller vatikanpass. Även den som är besättningsmedlem på luftfartyg eller fartyg är undantagen från den viseringsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen. Undantag görs slutligen för vissa konventionsflyktingar.

Visering för sjömän

I 3 kap. 4 § UtlF finns bestämmelser om visering för sjömän. En sådan visering får utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller påmönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat. Sjömansviseringen gäller för högst fem dagar.

Gruppvisering

Enligt 3 kap. 5 § UtlF får en enhetlig visering, om det finns särskilda skäl, utfärdas som en gruppvisering för flera utlänningar. En gruppvisering får utfärdas för högst 30 dagar. En gruppvisering för sjömän får dock beviljas för högst fem dagar.

6.4.2. Nationell visering

Om villkoren för en enhetlig visering inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja viseringen (3 kap. 4 § UtlL). En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering ska beviljas ska en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.

En nationell visering får – när det finns särskilda skäl – beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Om en nationell visering utfärdas ska övriga Schengenstater underrättas.

6.4.3. Nödfallsvisering

Bestämmelser om nödfallsvisering finns i 3 kap. 2 § UtlF. En sådan visering utfärdas vid gränsen och gäller högst 15 dagar och för en inresa. En nödfallsvisering får beviljas en utlänning som är skyldig att ha en visering men kommer till Sverige utan att ha en sådan, om han eller hon

på grund av tidsbrist eller av tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering. En nödfallsvisering kan utfärdas både som en enhetlig och som en nationell visering.

6.5. Ansökan och beslut om visering

6.5.1. Beslutsfattande myndigheter

Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Ett sådant beslut får också meddelas av Regeringskansliet. Regeringen och – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL ge andra myndigheter rätt att besluta om visering.

I 3 kap. 6 § andra stycket UtlL bemyndigas regeringen att ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan.

En visering för en utlänning som är sjöman beslutas enligt 3 kap. 11 § andra stycket UtlF av polismyndigheten vid gränsen. När en polismyndighet anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket.

Enligt 3 kap. 12 § första stycket UtlF får Migrationsverket ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, ska Migrationsverket samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får dessutom enligt paragrafens andra stycke ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde. Migrationsverket får slutligen enligt tredje stycket ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.

Migrationsverket har med stöd av den nämnda bestämmelsen bemyndigat svenska beskickningar och konsulat att bevilja och avslå ansökningar om visering. Migrationsverket har även bemyndigat samtliga polismyndigheter att bevilja nödfallsviseringar. Migrationsverket har nyligen ersatt dessa föreskrifter med nya (MIGRFS 15/2010) som anger att det av viseringskodexen framgår vilka myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden i samband med viseringar för kortare tid. Migrationsverket bemyndigar i samma föreskrift samtliga utlandsmyndigheter och handelskontoret i Taipei att besluta om viseringar för längre vistelse.

Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL får regeringen ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Denna bestämmelse innebär att en annan Schengenstat kan utfärda en enhetlig visering för Sveriges räkning, t.ex. om Sverige saknar diplomatisk representation i det land där viseringen söks. Sverige har ingått en rad sådana överenskommelser. Bemyndigandet omfattar dock bara rätt att bevilja viseringar (prop. 1999/2000:64 s. 73 f).

Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Detta bemyndigande syftar till att täcka de särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering, m.m. liksom andra föreskrifter som kan behövas (prop. 2004/05:170 s. 273).

6.5.2. Handläggning av viseringsärenden

Handläggningen av viseringsärenden är i huvudsak skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst om sökandens identitet, ursprung, resväg och syftet med besöket. På grundval av dessa uppgifter går det inte att göra några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige. Detsamma gäller sökandens trovärdighet. I bilagor ska sökanden lämna närmare uppgifter om syftet med besöket, t.ex. om det gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turiständamål, genomresa eller medicinsk behandling. För släkt- eller vänbesök krävs att den person som sökanden ska besöka lämnar uppgifter. Vid s.k. vänbesök ska t.ex. sökanden och den han eller hon ska besöka ange hur länge de har känt varandra, avsikten med besöket, vem som ska bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget. I vissa fall genomförs kompletterande intervjuer med sökanden.

I ärenden om visering tillämpas enligt 13 kap. 9 § UtlLförvaltningslagens bestämmelser om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Beslut i viseringsärenden behöver enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL normalt inte motiveras. Det görs dock regelmässigt när beslut om avslag på en ansökan meddelas. När det gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller Schweiz, har han eller hon emellertid alltid rätt till motivering om beslutet går honom eller henne emot.

Beslut om visering får som huvudregel inte överklagas. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, får dock enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas.

6.6. Återkallelse av visering

En visering får enligt 7 kap. 1 § UtlL återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få viseringen. Enligt 7 kap. 2 § första stycket UtlL får återkallelse även ske om det finns andra särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle (prop. 1979/80:96 s. 91).

Beslut om återkallelse av visering meddelas enligt 7 kap. 8 § UtlL av den myndighet som har meddelat viseringen eller av Migrationsverket.

En visering som har beviljats av Regeringskansliet får dock återkallas endast av Regeringskansliet.

6.7. Praxis

Som framgår av avsnitt 4.5 fastställs vilka länders medborgare som ska vara viseringsskyldiga respektive viseringsfria i rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Trots detta har viseringspraxis fram till dess att viseringskodexen började tillämpas fortfarande varit en nationell angelägenhet.

Eftersom avslag på viseringsansökningar inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av central utlänningsmyndighet, haft en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Enligt förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska verket fatta beslut om viseringspraxis (2 §). Generaldirektören fastställer allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden och beslutar i praxisbildande enskilda ärenden.

De allmänna riktlinjerna, som finns publicerade på Migrationsverkets hemsida, bygger på uttalanden av regering och riksdag samt innehållet i olika författningsbestämmelser. Riktlinjerna innehåller också anvisningar som har sitt ursprung från tidigare beslut av Migrationsverkets styrelse. Vidare innehåller riktlinjerna vissa uppgifter som är hämtade från EUrättsliga dokument inom ramen för Schengensamarbetet.

6.8. Avgifter för visering

Bestämmelser om ansökningsavgift för viseringar som ges in till en svensk utlandsmyndighet finns i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna.

Ansökningavgiften för de flesta typer av viseringar är för närvarande 60 euro. För medborgare i vissa länder med vilka EU ingått viseringsförenklingsavtal är avgiften 35 euro eller, för vissa personkategorier, helt borttagen.

Ansökningsavgift ska betalas när ansökan ges in och betalas i regel i ansökningslandets valuta. Avgifterna tillfaller staten.

En utlandsmyndighets beslut om avgift får överklagas till Regeringskansliet, vars beslut inte går att överklaga.

I utlänningsförordningen finns bestämmelser om avgifter för nödfallsvisering, sjömansvisering och gruppvisering som beslutas av andra myndigheter än utlandsmyndigheter.

7. Överväganden och förslag

7.1. Inledning

Viseringskodexen är en EU-förordning. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. När en EU-förordning träder i kraft utesluter den tillämpning av nationella bestämmelser som är oförenliga med förordningen.

Till skillnad från ett rådsbeslut eller ett direktiv ska en EU-förordning inte genomföras i nationell rätt. I den mån nationella bestämmelser reglerar samma förhållanden som en EU-förordning och står i strid med eller kan tolkas annorlunda än bestämmelserna i förordningen ska de upphävas. Bestämmelserna i en EU-förordning får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen.

En EU-förordning kan även i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter. Förordningen kan uttryckligen innehålla förpliktelser för medlemsstaterna att införa (eller behålla) utfyllande bestämmelser. Medlemsstaterna kan t.ex. vara skyldiga att införa sanktioner för överträdelse av bestämmelser i förordningen. Vidare kan en EU-förordning ge utrymme för medlemsstaterna att besluta om kompletterande regler i övrigt.

Med utgångspunkt i dessa EU-rättsliga principer görs nedan en bedömning av vilka svenska författningsändringar som föranleds av bestämmelserna i viseringskodexen.

7.2. Definition av begreppet Schengenvisering

Regeringens förslag: I utlänningslagen avses med Schengenvisering en visering enligt viseringskodexen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagens första kapitel innehåller bl.a. vissa definitioner. Av 1 kap. 4 § UtlL framgår vad som i lagen avses med Schengenkonventionen och Schengenstater. Efter att viseringskodexen börjat tillämpas regleras viseringar för kortare vistelser heltäckande i kodexen som är en utbyggnad av Schengensamarbetet.

Visering enligt viseringskodexen benämns därför Schengenvisering vilket bör framgå av utlänningslagens första kapitel.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Den allmänna bestämmelsen om visering

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första meningen

UtlL, som anger att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid, tas bort. Paragrafens andra mening ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha en Schengenvisering eller en nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Av definitionen av visering i artikel 2.2 i viseringskodexen framgår att en visering med stöd av kodexen inte kan utfärdas för en vistelse som överstiger tre månader under en sexmånadersperiod.

I 2 kap. utlänningslagen finns villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige. Avseende viseringar stadgas i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. För hur långa vistelser visering kan ges anges inte i paragrafen. Om det finns särskilda skäl får en nationell visering enligt 3 kap. 4 § andra stycket UtlL beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Följaktligen hindrar inte gällande bestämmelser att en nationell visering beviljas för kortare vistelser än tre månader. Denna ordning är inte förenlig med viseringskodexen, som heltäckande reglerar visering för kortare vistelser. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL är i övrigt allmänt hållen och inte direkt oförenlig med kodexens definition. En visering är emellertid enligt kodexen normalt ett tillstånd att resa in i och vistas på medlemsstaternas territorium och är alltså inte begränsad till en viss medlemsstat. Det kan därför framstå som missvisande att bestämmelsen anger visering som ett tillstånd som gäller för inresa till och vistelse i Sverige. Enligt regeringens mening bör därför bestämmelsen tas bort.

I 2 kap. 3 § första stycket andra meningen UtlL anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. Det finns dock i utlänningslagen och utlänningsförordningen många undantag från denna bestämmelse. Rätt för vissa kategorier av tredjelandsmedborgare att fritt röra sig inom Schengenområdet följer också av EU-rätten. Lydelsen av 2 kap. 3 § andra meningen UtlL är inte oförenlig med viseringskodexen. Efter viseringskodexens ikraftträdande finns det bara två huvudtyper av visering, Schengenvisering och nationell visering. Kravet på visering i 2 kap. 3 § andra meningen UtlL kommer i praktiken att innebära ett krav på antingen Schengenvisering eller nationell visering. Detta förhållande bör framgå direkt av lagtexten. Den aktuella meningen bör därför ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell

visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

Utredningen föreslår att det i 2 kap. 3 § UtlL ska införas en hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering och till att det finns bestämmelser om nationella viseringar i 3 kap. 4 § UtlL. Eftersom det i den föreslagna 3 kap. 1 § UtlL kommer att finnas en hänvisning till bestämmelserna i viseringskodexen anser regeringen att några hänvisningsbestämmelser inte behöver införas i 2 kap. utlänningslagen.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Grunderna för beviljande av visering

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 1 § UtlL ersätts med en hänvisning av vilken framgår att villkoren för beviljande av

Schengenvisering finns i viseringskodexen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Säkerhetspolisen efterlyser en analys av om vissa formuleringar i viseringskodexen som nu ersätter 3 kap. 1 § 6 UtlL innebär materiella ändringar.

Skälen för regeringens förslag: Villkoren för utfärdande av en

Schengenvisering regleras uttömmande i viseringskodexen som även hänvisar till de inresevillkor som uppställs i gränskodexen. Någon möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag finns inte. Villkoren för beviljande av en visering enligt viseringskodexen ska inte heller återges i nationell lag. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 1 § UtlL måste därför tas bort. För att tydliggöra att det i viseringskodexen finns bestämmelser om villkor för utfärdande av Schengenvisering bör i stället i 3 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till viseringskodexen.

Enligt nuvarande 3 kap. 1 § 6 UtlL får en utlänning beviljas visering under förutsättning att han eller hon inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Vid prövningen av om en enhetlig visering ska beviljas enligt viseringskodexen ska det enligt artikel 21.1 bl.a. fastställas huruvida sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen, bortsett från kravet om innehav av visering. När konsulatet kontrollerar om inresekraven enligt gränskodexen är uppfyllda ska det enligt artikel 21.3 bl.a. kontrollera att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa. Som

Säkerhetspolisen anfört framgår inte klart hur viseringskodexens bestämmelser i denna del förhåller sig till 3 kap. 1 § 6 UtlL. Tolkningen av viseringskodexens bestämmelser kan dock inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen.

Hänvisningar till S7-4

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.5. Enhetlig visering och bevisregeln

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 2 § UtlL, som bl.a. anger när en enhetlig visering ska utfärdas, tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att bevisregeln i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL varken motsvarar eller strider mot bestämmelserna i viseringskodexen och bör finnas kvar.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om enhetlig visering i Schengenkonventionen upphävs genom viseringskodexen. Till skillnad från Schengenkonventionen definierar viseringskodexen inte en territoriellt begränsad visering som en form av enhetlig visering. Enligt definitionen i viseringskodexen är en territoriellt begränsad visering en särskild typ av visering. Enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL ska en visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i

Schengenkonventionen. Hänvisningen till Schengenkonventionen har efter att viseringskodexen börjat tillämpas förlorat sin betydelse. Eftersom viseringskodexen anger förutsättningarna för utfärdande av olika typer av viseringar ska dessa förutsättningar inte anges i utlänningslagen. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § första stycket UtlL bör därför tas bort.

I artikel 32.1 i viseringskodexen anges när en viseringsansökan ska avslås. När det gäller beviskraven sägs bl.a. att en ansökan ska avslås om sökanden inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen eller om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos ingivna handlingar. En annan grund för avslag enligt samma artikel är att det förekommer rimliga tvivel angående sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den sökta viseringen löper ut. Vid prövningen av en ansökan om enhetlig visering ska enligt artikel 21.1 i viseringskodexen särskild uppmärksamhet ägnas åt att bedöma huruvida sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering som sökanden ansökt om löper ut.

I 3 kap. 2 § andra stycket UtlL finns en bevisregel som tillkom i samband med 2005 års utlänningslag. Bestämmelsen är en kodifiering av då gällande praxis. Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får enligt bestämmelsen en enhetlig visering inte beviljas.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att formuleringen i artikel 32.1 viseringskodexen att sökanden ska styrka ändamålet och villkoren för vistelsen kommer att uppfattas som en skärpning av beviskravet vilket inte skulle motsvara den EU-rättsliga lagstiftarens avsikt och att bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL därför bör vara kvar. Ett viktigt syfte med införandet av viseringskodexen är att harmonisera medlemsstaternas handläggning av viseringsärenden. Av

skäl 22 till viseringskodexen framgår bl.a. att anvisningar bör utarbetas för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av kodexen på operativ nivå. Sådana anvisningar har också beslutats genom kommissionens beslut av den 19 mars 2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. Regeringen – som inte delar juridiska fakultetens farhåga om hur beviskravet kommer att uppfattas – anser inte att det är förenligt med viseringskodexen att Sverige ställer upp nationella beviskrav. Vilka beviskrav som ska gälla vid tillämpning av viseringskodexen är en fråga om tolkning av viseringskodexens bestämmelser. Den tolkningen måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EUdomstolen.

7.6. Beslut om visering av behörig myndighet i en Schengenstat

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL, som anger att enhetliga viseringar som utfärdats av behöriga myndigheter i en annan

Schengenstat gäller i Sverige, tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i viseringskodexen framgår vilken medlemsstat som i olika situationer är behörig att pröva en ansökan om visering. Av definitionerna i artikel 2 i viseringskodexen framgår att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium, att visering med territoriellt begränsad giltighet är giltig endast för en eller flera men inte för alla medlemsstaters territorium och att visering för flygplatstransitering är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser. För att en visering med territoriellt begränsad giltighet ska gälla i en annan medlemsstat än den utfärdande fordras att den aktuella staten medger det.

I 3 kap. 3 § UtlL anges att en enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.

En grundläggande förutsättning för en gemensam viseringskodex är att beslut som fattas av en medlemsstat gäller även i övriga medlemsstater. Mot bakgrund av att detta nu framgår direkt av viseringskodexen ska det inte regleras i utlänningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort.

7.7. Nationell visering

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 4 § UtlL, som anger förutsättningarna för att bevilja nationell visering, ändras så att det framgår att en sådan visering ska få beviljas om det finns särskilda skäl och endast för längre tid än tre månader, dock högst ett år.

Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas när en nationell visering utfärdas, tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 25 i viseringskodexen regleras utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet som har en giltighetstid om högst tre månader under en sexmånadersperiod.

Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket UtlL har sin grund i artikel 16 i Schengenkonventionen som reglerade territoriellt begränsade Schengenviseringar. Artikel 16 i Schengenkonventionen har upphävts genom viseringskodexen. Territoriellt begränsade Schengenviseringar regleras nu uttömmande i viseringskodexen. Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket bör därför tas bort.

I 3 kap. 4 § andra stycket UtlL regleras sådana nationella viseringar som brukar benämnas D-viseringar. De beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Sådana viseringar ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige och omfattas inte av viseringskodexen. Däremot finns en bestämmelse om visering för längre vistelse i artikel 18 i Schengenkonventionen. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse har bl.a. bestämmelserna i artikel 18 och 21 i Schengenkonventionen ändrats. Ändringarna trädde i kraft samtidigt som viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Av artikel 18 i Schengenkonventionen framgår nu bl.a. att viseringar för längre vistelse ska vara nationella viseringar utfärdade av någon av medlemsstaterna i enlighet med dess nationella lagstiftning eller unionslagstiftningen och att de får ha en giltighetstid om högst ett år. Förutsättningarna för beviljande av nationella viseringar är alltså varje medlemsstats angelägenhet i den mån gemensamma EU-bestämmelser inte beslutats. Av artikel 21 i Schengenkonventionen framgår nu att innehavare av viseringar som utfärdats i enlighet med artikel 18 har samma rätt till fri rörlighet som innehavare av uppehållstillstånd. Nationell visering för längre vistelser än tre månader får enligt gällande svensk rätt endast beviljas om det finns särskilda skäl. Vid införandet av bestämmelsen om nationell visering för längre vistelser, anfördes att särskilda skäl exempelvis kunde vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök (prop. 2004/05:170 s. 272 f). Någon materiell ändring av förutsättningarna för att bevilja nationella viseringar av nu aktuellt slag är inte avsedd.

Nationella viseringar omfattas inte av viseringskodexen. Därmed finns inte någon skyldighet att underrätta övriga Schengenstater om att en sådan visering utfärdas. Det finns inte heller av någon annan anledning skäl att införa en underrättelseskyldighet i dessa fall. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § tredje stycket UtlL, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas om en nationell visering utfärdas, bör därför tas bort.

Hänvisningar till S7-7

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.8. Beslutande myndigheter

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 5 § UtlL, som anger att beslut om visering meddelas av Migrationsverket, anpassas till viseringskodexen. Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att beslut om visering får meddelas av Regeringskansliet, begränsas till att endast avse nationella viseringar.

Utredningens bedömning: Utredningen gör bedömningen att bestämmelserna i 3 kap. 5 § UtlL ska kvarstå oförändrade.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att det av utlänningslagen bör framgå när en polismyndighet har möjlighet att fatta beslut om visering.

Skälen för regeringens förslag: Viseringsansökningar ska enligt artikel 4.1 i viseringskodexen som huvudregel handläggas av konsulaten, som också ska fatta beslut med anledning av ansökningarna. Med avvikelse från huvudregeln i artikel 4.1 får enligt artikel 4.2 viseringsansökningar vid medlemsstaternas yttre gränser prövas och beslutas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artiklarna 35 och 36. En medlemsstat kan vidare enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära (eng. require) att andra myndigheter än de som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen av och besluten om ansökningarna.

Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Enligt samma lagrum får även Regeringskansliet besluta om visering.

Innebörden av artikel 4.4 i viseringskodexen är att en medlemsstat kan ha nationella bestämmelser som anger att andra myndigheter än konsulat och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns kan handlägga och fatta beslut i viseringsärenden. Migrationsverkets behörighet att besluta i viseringsärenden kan därmed bevaras. Av artikel 4.1 och 4.2 i viseringskodexen framgår att konsulaten och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har en självständig på kodexen grundad behörighet att handlägga och besluta i viseringsärenden. Rätten att besluta omfattar både bifall och avslag. Det innebär att en polismyndighet vid yttre gräns har behörighet att handlägga och besluta om viseringar. Rikspolisstyrelsen har föreslagit att en bestämmelse som anger när en polismyndighet har rätt att besluta om visering ska föras in i utlänningslagen. Eftersom detta framgår av viseringskodexen bör någon motsvarande bestämmelse inte föras in i utlänningslagen.

Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) har enligt nuvarande ordning behörighet att utfärda både Schengenviseringar och nationella viseringar. Antalet viseringar som utfärdas av Regeringskansliet är dock begränsat och avser i huvudsak nationella viseringar som utfärdas med stöd av 3 kap. 4 § UtlL. Regeringskansliets behörighet att besluta om viseringar är i och för sig förenlig med viseringskodexens artikel 4.4. Det saknas dock enligt regeringens mening anledning att Regeringskansliet ska utfärda Schengenviseringar. I de fall Regeringskansliet behöver utfärda viseringar kan nationella viseringar med giltighet överstigande tre månader. Kortare tidsbegränsade uppehållstillstånd kan också utfärdas. Regeringskansliet behöver därför endast kunna utfärda nationella viseringar.

Hänvisningar till S7-8

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.9. Bemyndiganden och överenskommelser om representation, m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket UtlL, ändras så att ett organ knutet till Sveriges exportråd endast ska kunna bemyndigas att bevilja visering. Vidare ändras bestämmelsen i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL så att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få ingå en överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering. Dessutom införs ett nytt fjärde stycke i samma paragraf enligt vilket regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag innefattar inte något bemyndigande att ingå överenskommelse med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand.

Remissinstanserna: Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden Peking anser att Sverige bör kunna ingå representationsöverenskommelser med andra Schengenstater som även omfattar avslag på viseringsansökningar. Ambassaden London, ambassaden Moskva och

VisitSweden anser att det är mycket viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Ambassaden Moskva och VisitSweden påpekar att det kvarstår tekniska problem som måste lösas innan överenskommelser med externa tjänsteleverantörer kan ingås. Datainspektionen anser att det vid representation mellan medlemsstater är oklart vilket lands myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått behörig myndighet i den representerade medlemsstaten.

Skälen för regeringens förslag

Behöriga myndigheter

Som framgår av avsnitt 7.8 kan en medlemsstat enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära att andra myndigheter än utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns ska medverka vid prövningen av och besluten om viseringsansökningar.

Enligt 3 kap. 6 § andra stycket UtlL får regeringen meddela föreskrifter om att ett organ knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Ett sådant bemyndigande finns i 3 kap. 11 § UtlF beträffande Sveriges exportråds kontor i Taiwan, som innebär att kontoret får meddela visering. Bemyndigandet i utlänningslagen är alltså vidare än motsvarande bestämmelse i utlänningsförordningen. Enligt regeringens mening är det mindre lämpligt att ett organ som inte är en myndighet beslutar om avslag på viseringsansökningar. Bemyndigandet bör därför inskränkas till att endast omfatta beviljande av visering.

Överenskommelser om representation

Enligt artikel 8 i viseringskodexen kan en medlemsstat samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat begränsat till att endast ta emot viseringsansökningar och registrera biometriska kännetecken. Om konsulatet i den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå ansökan ska ansökan enligt huvudregeln överlämnas till de behöriga myndigheterna i den representerade medlemsstaten för beslut i viseringsärendet. Den representerande medlemsstatens konsulat kan även enligt artikel 8 bemyndigas att avslå viseringsansökningar. En bilateral överenskommelse ska då ingås mellan den medlemsstat som representerar en annan medlemsstat och den medlemsstat som representeras. Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredje land ska sträva efter att ingå överenskommelser om representation i det landet.

Av 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Begreppet enhetlig visering syftar på enhetlig visering enligt (genom viseringskodexen upphävda) artikel 10 i Schengenkonventionen. Av förarbetena till 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att bemyndigandet endast omfattar positiva beslut (prop. 1999/2000:64 s. 73 f). Regeringen kan alltså med stöd av 3 kap. 6 § UtlL överenskomma med en annan Schengenstat att den staten ska utfärda viseringar för Sveriges räkning men inte att den andra staten avslår ansökningar om visering för Sveriges räkning.

Sverige saknar representation genom en utlandsmyndighet i många tredje länder. I de flesta av dessa länder finns dock någon eller några andra Schengenstater representerade. Med stöd av 3 kap. 6 § UtlL har regeringen därför ingått överenskommelser med en rad Schengenstater om att den statens behöriga myndigheter i det berörda tredje landet får

meddela beslut om beviljande av enhetlig visering för Sveriges räkning. För att Sverige ska kunna överlåta åt andra medlemsstater att även avslå ansökningar om visering behöver bemyndigandet i 3 kap. 6 § UtlL utvidgas. Som Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden

Peking påpekat är det viktigt att bestämmelser införs som gör att representationsbestämmelserna i viseringskodexen kan användas fullt ut.

Regeringen anser mot denna bakgrund att bemyndigandet i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL bör ändras så att det omfattar såväl positiva som negativa beslut i viseringsärenden. Representation är sedan länge ett reguljärt inslag i Schengensamarbetet som nu regleras i viseringskodexen. Sverige är för närvarande representerat av en annan Schengenstat på 79 orter i världen och representerar andra Schengenstater på 18 orter. De överenskommelser som har ingåtts har ofta gällt en eller ett par orter vilket innebär att överenskommelserna och regeringsbesluten blivit relativt många. Nya och ändrade behov föranleder fortlöpande nya överenskommelser. Den andra Schengenstaten är ofta beredd att ingå överenskommelsen genom sitt utrikesministerium. Det finns inte någon anledning att upprätthålla ordningen med att beslut om representationsöverenskommelser i varje enskilt fall ska fattas av regeringen. I stället bör även Regeringskansliet kunna fatta sådana beslut efter regeringens bestämmande antingen genom regeringsbeslut eller genom föreskrifter i en förordning.

Såsom Datainspektionen påpekat saknas det i viseringskodexen bestämmelser om vilken medlemsstats myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått den representerade medlemsstatens myndigheter. Av artikel 8.3 i viseringskodexen framgår dock att mottagandet och överföringen av akter vid representation ska genomföras i enlighet med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler. Vilken medlemsstats myndigheter som är ansvariga får alltså bedömas enligt allmänna regler om behandling av personuppgifter.

Externa tjänsteleverantörer, kommersiella mellanhänder, m.m.

I artikel 40.2 b i viseringskodexen föreskrivs att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum. När dessa typer av samarbete visar sig vara olämpliga kan en medlemsstat enligt artikel 40.3 som en sista utväg välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får endast ske under särskilda omständigheter som rör lokala förhållanden såsom att ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden eller att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt.

Om medlemsstaten väljer att samarbeta med en extern tjänsteleverantör ska medlemsstaterna enligt artikel 43.1 i viseringskodexen sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna om offentlig

upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet ska enligt artikel 43.2 baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav som specificeras närmare i bilaga X till viseringskodexen.

Av artikel 43.4 i viseringskodexen framgår att det endast är konsulaten, aldrig den externa tjänsteleverantören, som kan pröva och besluta om viseringsansökningar. Behörighet att fatta beslut under handläggningen, t.ex. om ansökan ska tas upp till prövning eller inte, kan enligt viseringskodexen inte heller överlåtas till den externa tjänsteleverantören.

Den externa tjänsteleverantören får enligt artikel 43.6 i viseringskodexen ges behörighet att utföra någon eller några av följande uppgifter.

  • Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär.
  • Information till den sökande om de styrkande handlingar som krävs, på grundval av en checklista.
  • Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (inbegripet upptagande av biometriska kännetecken) och överföring av ansökan till konsulatet.
  • Uppbörd av viseringsavgiften.
  • Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid konsulatet eller den externa tjänsteleverantören.
  • Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande av dessa till sökandena. Schengenländernas samarbete med externa tjänsteleverantörer har numera nått en relativt stor omfattning och förekommer på många orter. De företag som etablerat sig i branschen kan erbjuda viseringssökandena flera fördelar jämfört med ländernas myndigheter, såsom ändamålsenliga, välbelägna lokaler och generösa öppettider. För myndigheterna kan samarbetet vara en lösning på besvärande ordnings- och säkerhetsproblem som följer med tillströmning av ett stort antal viseringssökande till kanslier med otillräckliga ytor och mottagningskapacitet i övrigt. Ambassaden London, ambassaden Moskva och

VisitSweden har anfört att det är viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och att sådana överenskommelser kan vara nödvändiga för att utlandsmyndigheterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt.

Regeringen delar denna bedömning.

Medlemsstaterna kan enligt artikel 45 i viseringskodexen samarbeta med kommersiella mellanhänder när det gäller att ta emot ansökningar. Med kommersiella mellanhänder avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare). Uppgiften att ta upp biometriska kännetecken får enligt viseringskodexen inte överlåtas till kommersiella mellanhänder. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska enligt artikel 45.2 i viseringskodexen grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter.

Behörighet att ingå överenskommelser

Viseringskodexen reglerar endast möjligheten för en medlemsstat att under vissa förutsättningar ingå överenskommelser om representation och överenskommelser om samarbete med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder. Kodexen behandlar däremot inte vilket organ hos en medlemsstat som är behörigt att ingå sådana överenskommelser. Att fatta beslut i viseringsärenden utgör myndighetsutövning. Även de uppgifter som kan komma att utföras av externa tjänsteleverantörer (och kommersiella mellanhänder) kan innefatta myndighetsutövning. Ett exempel är att externa tjänsteleverantörer kan komma att ta upp biometriska kännetecken. Det finns i utlänningslagen inte någon bestämmelse om samarbete med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand. En bestämmelse som bemyndigar regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet att ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder bör därför införas i utlänningslagen. Såsom bl.a. ambassaden

Moskva påpekat måste det innan en överenskommelse med en extern tjänsteleverantör ingås finnas tekniska lösningar som bl.a. tillgodoser kraven på datasäkerhet. Även övriga krav som kodexen ställer måste i varje enskilt fall vara uppfyllda.

Eftersom de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 6 § tredje och fjärde styckena UtlL innebär att myndighetsutövning kan överlämnas till andra staters behöriga myndigheter och till utländska inrättningar måste riksdagens beslut fattas med iakttagande av bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen. Detta innebär att riksdagens beslut ska fattas med kvalificerad majoritet eller i grundlagsordning (10 kap. 8 § andra stycket och 6 § andra stycket regeringsformen).

Hänvisningar till S7-9

7.10. Förutsättningar för återkallelse och upphävande av visering

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ UtlL om återkallelse av visering begränsas till att avse endast återkallelse av nationell visering. En hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering införs i 7 kap. 1 § UtlL.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdande av viseringen inte var uppfyllda vid tidpunkten för utfärdandet. En visering ska återkallas om det blir uppenbart att förutsättningarna för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda. En visering kan också återkallas på viseringsinnehavarens begäran.

Enligt 7 kap. 1 § UtlL får en visering återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit

omständigheter som varit av betydelse för att få visering. Därutöver får visering enligt 7 kap. 2 § UtlL återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Särskilt skäl för att återkalla en visering kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för att klara sitt uppehälle eller ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes när viseringen utfärdades (prop. 1979/80:96 s. 91 och prop. 1988/89:86 s. 63).

Mot bakgrund av att förutsättningarna för upphävande och återkallelse av Schengenviseringar följer direkt av kodexen ska tillämpningsområdet för utlänningslagens bestämmelser om återkallelse begränsas till att avse endast nationella viseringar. För att tydliggöra vad som gäller i fråga om upphörande eller återkallelse av en Schengenvisering bör det i 7 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till att det i viseringskodexen finns sådana bestämmelser.

Hänvisningar till S7-10

7.11. Beslutande myndigheter vid beslut om återkallelse och upphävande av visering

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 8 § första stycket UtlL om beslutande myndighet vid återkallelse av visering ändras så att återkallelse och upphävande av Schengenvisering utöver vad som följer av viseringskodexen ska få beslutas av Migrationsverket samt att återkallelse av nationell visering ska få beslutas av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Andra stycket samma paragraf ändras så att nationell visering som beslutats av

Regeringskansliet endast ska få återkallas av Regeringskansliet.

Utredningen förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen i 7 kap. 8 § UtlL ska begränsas till att gälla nationella viseringar.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anför att det inte skulle vara konsekvent att låta utlänningslagen innehålla uttryckliga bestämmelser om vilka myndigheter som har att besluta om visering men inte vilka myndigheter som kan besluta om återkallelse och upphävande av visering utöver nationell visering. Rikspolisstyrelsen anser att det är oklart om en polismyndighet kan återkalla eller upphäva en visering som utfärdats av en annan medlemsstat. Vidare anser Rikspolisstyrelsen att en möjlighet för en polismyndighet att i tveksamma fall överlämna en fråga om upphävande eller återkallelse till Migrationsverket bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering som huvudregel återkallas eller upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan också återkallas eller upphävas av en annan medlemsstats behöriga myndigheter. I så fall ska den utfärdande statens behöriga myndigheter underrättas. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna framgår av artikel 4 i viseringskodexen. Som huvudregel ska viseringsansökningarna prövas av konsulaten. I artikel 4.2 finns en särskild bestämmelse som innebär att ansökningar vid yttre gräns får prövas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns. Genom artikel 55 i viseringskodexen görs en ändring i gränskodexen som innebär en

Pr

uttrycklig befogenhet för behöriga gränskontrolltjänstemän att i förekommande fall återkalla eller upphäva en visering. Andra myndigheter kan också vara behöriga enligt artikel 4.4. i viseringskodexen men då krävs nationella bestämmelser om detta.

op. 2010/11:121

Enligt 7 kap. 8 § första stycket UtlL återkallas visering av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Av 7 kap. 8 § andra stycket UtlL framgår att en visering som har beviljats av Regeringskansliet endast får återkallas av Regeringskansliet.

Regeringen anser liksom utredningen att det framgår direkt av viseringskodexen att såväl utlandsmyndighet som polismyndighet vid yttre gräns är behörig att återkalla och upphäva Schengenviseringar. Till skillnad från utredningen gör regeringen dock bedömningen att Migrationsverkets behörighet att återkalla och upphäva viseringar inte framgår direkt av viseringskodexen och därför måste regleras i nationell rätt. En sådan bestämmelse skulle kunna införas i förordning men eftersom övriga återkallelsebestämmelser finns i utlänningslagen bör den placeras i 7 kap. 8 § UtlL. De ändringar som regeringen föreslår i fråga om behörighet att besluta om Schengenviseringar i 3 kap. 5 § UtlL och behörighet att återkalla och upphäva Schengenviseringar i 7 kap. 8 § UtlL kommer att vara överensstämmande och endast reglera den behörighet som inte följer direkt av viseringskodexen. Detta tillvägagångssätt ger den konsekvens i regleringen som Rikspolisstyrelsen har efterlyst. Enligt regeringens mening finns inte skäl att i lag reglera möjligheten för polismyndighet att rådfråga Migrationsverket vid återkallelse eller upphävande av visering.

Nationella viseringar bör även fortsättningsvis återkallas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Nationella viseringar som beviljats av Regeringskansliet bör endast få återkallas av Regeringskansliet i enlighet med vad som gäller för återkallelse av viseringar utfärdade av Regeringskansliet enligt nuvarande 7 kap. 8 § andra stycket UtlL.

Hänvisningar till S7-11

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.12. Motivering av beslut

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 13 kap. 10 § andra stycket UtlL, som behandlar möjligheten att utelämna skälen som ligger till grund för viseringsbeslut, begränsas till att endast avse nationell visering.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det i 13 kap. 10 § UtlL ska anges att avslagsbeslut beträffande Schengenvisering ska motiveras.

Remissinstanserna: Ambassaden Moskva anser att även avslag beträffande nationella viseringar bör motiveras.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om avslag på en viseringsansökan ska enligt artikel 32.2 i viseringskodexen innehålla de skäl som ligger till grund för avslaget. Skäl för beslutet ska ges med hjälp av ett standardformulär i bilaga VI till viseringskodexen. Detsamma gäller enligt artikel 34.6 för beslut om återkallelse eller upphävande av visering.

Av 13 kap. 10 § andra stycket UtlL framgår att skälen som ligger till grund för ett beslut om visering får utelämnas. För utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, ska dock beslut som går sökanden emot motiveras. Bestämmelsen att beslut om visering inte behöver motiveras utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) att motivera beslut som går sökanden emot.

Skyldigheten att motivera avslagsbeslut och beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering framgår direkt av viseringskodexen. Beträffande ansökningar där sökanden är familjemedlem till en EESmedborgare eller en medborgare i Schweiz utan att själv vara en sådan medborgare följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rörlighetsdirektivet) att sökanden ska ges exakt och fullständig information om skälen till avslaget på ansökan. Det innebär enligt regeringens mening att en mer fullständig motivering än enligt standardformuläret ska lämnas i dessa fall. Då även detta torde framgå av viseringskodexen (jfr artikel 1.2) finns inte skäl att lagreglera motivering av beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering. Utlänningslagen bör därför i fortsättningen endast reglera motiveringsskyldigheten såvitt avser nationell visering.

Nationell visering beviljas av diskretionära skäl och beslut om avslag på sådan ansökan kan med vissa undantag inte överklagas (se närmare avsnitt 7.13). På grund härav bör skälen till avslagsbeslut kunna utelämnas. Av rörelsedirektivet följer som ovan nämnts att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste motiveras, vilket bör framgå av lagtexten.

Hänvisningar till S7-12

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.13. Rätten att överklaga beslut

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 14 kap. 3 § UtlL, som behandlar överklagande av vissa viseringsbeslut, tas bort. I stället införs en ny paragraf, 14 kap. 5 a §, som anger att en myndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Enligt paragrafen får vidare beslut om avslag på en ansökan om nationell visering eller återkallelse av en nationell visering för en utlänning som är familjemedlem till en EESmedborgare utan att själv vara EES-medborgare överklagas till en migrationsdomstol.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Domstolsverket, Ambassaden Moskva, Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och VisitSweden tillstyrker förslaget att viseringsbeslut ska kunna överklagas. Länsrätten i

Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm) har vissa lagtekniska synpunkter och anser att det bör utredas vem som ska vara den enskildes motpart i vissa situationer. Sveriges Advokatsamfund anser att sökanden i utlänningslagen bör tillförsäkras en rätt att överklaga samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden. Ambassaden Moskva anser att även avslagsbeslut beträffande nationella viseringar bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör klargöras om överklagandemöjligheten omfattar även de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns behov av kompletterande överväganden vad gäller muntliga inslag i överklagandet.

Skälen för regeringens förslag

Viseringskodexens bestämmelser

Artikel 32 i viseringskodexen behandlar beslut om avslag på ansökningar om Schengenvisering. Sådana beslut ska en sökande enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet och handläggas i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning.

Av artikel 34.7 i viseringskodexen framgår att en sökande även ska ha rätt att överklaga beslut om upphävande eller återkallelse av visering, om inte viseringen återkallas på viseringsinnehavarens begäran enligt artikel 34.3. Överklagande av återkallande eller upphävande av visering ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet och i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Bestämmelserna om överklagande ska enligt artikel 35.7 i viseringskodexen tillämpas även beträffande ansökningar om sådana viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna.

Nationella bestämmelser

En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som särskilt anges i 14 kap. utlänningslagen. När det gäller viseringar finns endast en bestämmelse om överklagande. Den avser sökande som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. För sådana utlänningar föreskrivs i 14 kap. 3 § UtlL att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär ett avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering. Andra beslut i viseringsärenden kan alltså inte överklagas. En migrationsdomstols beslut överklagas enligt 16 kap. 9 § UtlL till Migrationsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs enligt 16 kap. 11 § UtlL vid överklagande av en migrationsdomstols beslut.

Nya överklagandebestämmelser i utlänningslagen

För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med viseringskodexen krävs kompletterande lagstiftning om överklagande. Ett alternativ skulle vara att följa utlänningslagens nuvarande systematik där rätten till överklagande inte bara följer särskilt angivna typer av beslut utan även vilken myndighet som fattat det beslut som överklagas. Den ordningen föreslår utredningen. Behörigheten för utlandsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns att besluta i Schengenviseringsärenden följer emellertid direkt av viseringskodexens bestämmelser i artikel 4.1 och 4.2 och inte av utlänningslagen. Dessa myndigheter kommer att fatta beslut i flertalet ärenden om Schengenvisering. Eftersom det inte framgår av utlänningslagen att utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har behörighet att besluta om Schengenvisering är det enligt regeringens mening mer ändamålsenligt att följa viseringskodexens systematik och i lagen endast ange vilka beslut som får överklagas. Bestämmelsen om överklagande av vissa av Migrationsverkets beslut om visering i 14 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort och en ny bestämmelse om överklagande av beslut om Schengenvisering införas.

Rätten att överklaga beslut om avslag på ansökan om visering och beslut om återkallelse eller upphävande av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz följer av rörlighetsdirektivet. Mot den bakgrunden bör det av utlänningslagen framgå att denna kategori kan överklaga avslagsbeslut och beslut om återkallelse även avseende nationella viseringar.

Migrationsdomstolens beslut kan överklagas till Migrationsöverdomstolen i enlighet med vad som framgår av 16 kap. 9 § UtlL. Prövningstillstånd krävs vid överklagande av migrationsdomstolens beslut.

Vilka beslut får överklagas?

Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar måste kunna överklagas framgår av artiklarna 32.3, 34.7 och 35.7 i viseringskodexen. Artikel 36 innehåller bestämmelser om sjömansviseringar som utfärdas vid den yttre gränsen. I artikel 36 finns dock ingen bestämmelse om överklagande. Sveriges

Advokatsamfund har anfört att samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm har efterfrågat ett klargörande om rätten att överklaga även omfattar de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Av viseringskodexen framgår att sökanden ska ge in en ansökan om Schengenvisering i enlighet med bilaga I till viseringskodexen. Resans huvudsakliga syfte ska anges i formuläret. Om en enhetlig, en territoriellt begränsad eller en visering för flygplatstransitering ska utfärdas, för vilken tid viseringen ska utfärdas eller om ansökan ska avslås, avgörs av den myndighet som prövar ansökan. Enligt viseringskodexen ska sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ha rätt att överklaga. Rätten att överklaga omfattar endast avslagsbeslut och inte beslut om att ansökan inte tas upp till

prövning eller beslut om olika handläggningsåtgärder. Om ett beslut som innebär att sökanden beviljats visering i en annan form eller för en kortare tidsperiod än han eller hon önskat är att betrakta som ett beslut om avslag är en fråga om tolkning av viseringskodexen. En sådan tolkning kan inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen. En visering som utfärdas vid yttre gräns för sjömän i transit är en Schengenvisering och bör kunna överklagas på samma sätt som övriga sådana viseringar även om det inte framgår uttryckligen av viseringskodexen.

En Schengenvisering kan också förlängas i enlighet med artikel 33 i viseringskodexen. I artikel 33 finns inte någon bestämmelse om överklagande för det fall viseringen inte förlängs. Beslut att inte förlänga en Schengenvisering omfattas därmed inte av rätten att överklaga. Regeringen anser att en rätt att överklaga sådana beslut inte bör införas i utlänningslagen.

Av artikel 34 i viseringskodexen framgår att beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering måste kunna överklagas.

Ambassaden Moskva anser att avslag på ansökan om nationell visering ska kunna överklagas. Eftersom nationella viseringar inte omfattas av viseringskodexens bestämmelser finns inget krav på att avslagsbeslut ska kunna överklagas. Vid planerad kortare vistelse som överstiger tre månader ska en tredjelandsmedborgare som huvudregel ansöka om tidsbegränsat uppehållstillstånd. Nationell visering kan beviljas av diskretionära skäl, bl.a. när förutsättningarna för beviljande av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd inte är uppfyllda. Med hänsyn till den nationella viseringens diskretionära karaktär anser regeringen inte att en rätt att överklaga beslut om avslag på en ansökan om nationell visering bör införas i utlänningslagen. Av rörelsedirektivet följer dock att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i

Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste kunna överklagas.

Vem är motpart?

Av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut ska den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart i domstol. Detta innebär att en utlandsmyndighet, polismyndighet eller Migrationsverket är den enskildes motpart när beslut om visering överklagas till migrationsdomstol. Även annan myndighet som har bemyndigats att besluta om visering enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL kan komma att uppträda som motpart till den enskilde i viseringsärenden. Länsrätten i

Stockholms län har anfört att det bör utredas vem som är utlänningens motpart när ett beslut om avslag fattats av Sveriges exportråd eller av en annan stats behöriga myndighet. Som angivits ovan i avsnitt 7.9 kommer organ knutet till Sveriges exportråd endast att kunna bemyndigas att bevilja visering. Dess beslut kan därför inte överklagas. Om en annan medlemsstat representerar Sverige och i denna egenskap avslår en ansökan om visering ska överklagandet riktas mot den medlemsstaten.

Svensk domstol kommer alltså inte att pröva ansökningar som beslutats av andra medlemsstaters myndigheter.

Handläggning av överklaganden

Huvudregeln vid handläggning av mål i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen är enligt 16 kap. 5 § första stycket UtlL att förfarandet är skriftligt. Enligt andra stycket samma paragraf får det ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling ska enligt tredje stycket hållas i migrationsdomstol om utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns ett behov av kompletterande överväganden om hur muntliga inslag ordnas tekniskt och i vilka fall rekvisiten för muntliga inslag i migrationsdomstolen kan tänkas vara uppfyllda. De grunder som en viseringsansökan kan avslås på framgår av artikel 32 i viseringskodexen. Förutsättningarna för upphävande och återkallande av visering anges i artikel 34. I de allra flesta fall kommer domstolens prövning att vara inriktad på att bedöma om sökanden genom olika ingivna handlingar uppfyllt kravet för att beviljas visering. Till detta kommer att viseringsmål bör handläggas skyndsamt och att utlänningen befinner sig utomlands i avvaktan på att viseringsmålet prövas och därför inte kan infinna sig vid en förhandling i svensk domstol. Samma förhållande föreligger redan beträffande ansökningar om uppehållstillstånd där sökanden befinner sig utomlands.

Regeringen gör bedömningen att det i viseringsmål endast i yttersta undantagsfall kan finnas skäl för muntlig förhandling i domstol. Om muntliga uppgifter i något fall behövs finns olika tekniska lösningar, t.ex. telefon- och videoförhör. Regeringen anser att det inte finns skäl att med anledning av överklagande av viseringsärenden på nytt överväga frågan om muntlighet i migrationsdomstol.

Hänvisningar till S7-13

  • Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10

7.14. Behörig domstol

Regeringens förslag: En bestämmelse som upplyser om regeringens behörighet att meddela föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål tas in i utlänningslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Utredningen föreslår dock ett bemyndigande i utlänningslagen som ger regeringen rätt att bestämma vilken domstol som ska vara behörig att handlägga viseringsärenden.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i

Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm), Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och Migrationsverket tillstyrker förslaget. Länsrätten i Skåne län (numera Förvaltningsrätten i

Malmö) och Domstolsverket anser att viseringsmål bör handläggas vid samtliga tre migrationsdomstolar.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 1 § UtlL är de förvaltningsrätter som regeringen bestämmer migrationsdomstolar. Vilka förvaltningsrätter som är migrationsdomstolar och deras domsområden regleras i förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. Regeringen har i flera sammanhang uttalat att koncentration av måltyper till en viss domstol som huvudregel bör undvikas (jfr t.ex. prop. 2008/09:165 s. 105). Målen bör därför handläggas av samtliga migrationsdomstolar, om det inte på grund av målens speciella karaktär finns anledning att låta endast en av domstolarna handlägga dem. Enligt regeringen finns det inget behov av sådan särskild kompetens vid handläggningen av viseringsmål i domstol som skulle motivera koncentration av denna måltyp till en av de tre migrationsdomstolarna. För att endast en migrationsdomstol ska handlägga viseringsmål talar dock svårigheten att fördela målen mellan de tre migrationsdomstolarna, eftersom den absoluta merparten av besluten fattas på beskickningar utomlands som saknar naturlig geografisk koppling till någon domstol. Att tillskapa en reglering som fördelar överklagandena mellan migrationsdomstolarna utifrån t.ex. vilken beskickning som har meddelat det överklagade beslutet eller vilken världsdel ansökan görs i är svårt och det finns heller inte underlag för att välja en sådan lösning i detta lagstiftningsärende. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i fråga om viseringsmål finns skäl att frångå vad som normalt gäller för utlänningsmål i fråga om antalet behöriga migrationsdomstolar och inledningsvis låta endast en av migrationsdomstolarna handlägga dessa mål. Föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål bör meddelas i förordning. Om förslaget om en utvidgad möjlighet att överklaga viseringsbeslut skulle leda till ett mycket stort antal mål, kan det bli aktuellt att på nytt överväga frågan.

Hänvisningar till S7-14

8. Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i viseringskodexen om överklagande av beslut i viseringsärenden leder till en kostnadsökning för domstolarna med 17 miljoner kronor för år 2011 och därefter med 25 miljoner kronor årligen. Regeringen har i 2011 års budgetproposition föreslagit hur dessa kostnader ska finansieras.

Kostnaderna för Migrationsverket, utrikesrepresentationen och polismyndigheterna är marginella och kan finansieras inom befintliga anslag.

Utredningens bedömning: Viseringskodexens bestämmelser om rätt att överklaga leder till en årlig kostnadsökning med sammanlagt 27,5 miljoner kronor, varav 25 miljoner kronor för domstolsväsendet och 2,5 miljoner kronor för utrikesrepresentationen

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att utredningens bedömning av hur många beslut som kan komma att överklagas är väl försiktig. Länsrätten i Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i

Stockholm) framhåller att utredningens beräkningar av antalet över-

klagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Domstolsverket har inga erinringar mot beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna vad gäller anslaget Domstolsprövning i utlänningsärenden. Däremot anser verket att åtminstone en viss ökning av kostnaderna för översättning kommer att uppstå.

Ambassaden London framhåller att överklagandeärendena medför att en ny börda läggs på utlandsmyndigheterna, vilket måste beaktas i resurstilldelningen. Ambassaden Moskva anser att utlandsmyndigheternas kostnader för att hantera ett överklagande kan bli betydligt högre än utredningens beräkningar.

Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att beslut om avslag på viseringsansökningar ska kunna överklagas till migrationsdomstol och

Migrationsöverdomstolen innebär att domstolarna får en ökad måltillströmning. Detta innebär ökade kostnader.

Antalet viseringsärenden beräknas under år 2011 att uppgå till totalt 220 000. Av dessa ansökningar kan cirka 3 000 antas bli överlämnade till Migrationsverket. Andelen avslagsbeslut för utlandsmyndigheterna beräknas uppgå till 8 procent vilket innebär att de beräknas fatta 17 000 beslut om avslag. Migrationsverket antas fatta 1 200 beslut om avslag. Överklagandefrekvensen i olika typer av utlänningsärenden och förvaltningsärenden på andra områden varierar. Av de Schengenstater som redan nu har ett system för överklagande av beslut i viseringsärenden varierar överklagandefrekvensen kraftigt. I Nederländerna överklagas 22 procent av avslagsbesluten medan endast 11 procent överklagas i Norge. Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att överklagandefrekvensen till migrationsdomstol kommer att uppgå till i genomsnitt cirka 20 procent. Det totala antalet viseringsmål som kommer att handläggas årligen av migrationsdomstolen skulle utifrån det antagandet uppgå till cirka 3 600. Utredningen bedömer att högst 500 överklaganden kommer att handläggas av Migrationsöverdomstolen per år. Länsrätten i Stockholms län framhåller att beräkningarna av antalet överklagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Regeringen instämmer i att det är svårt att uppskatta hur många som väljer att överklaga ett avslag på en viseringsansökan men finner ingen anledning att frångå utredningens bedömning.

Det finns ingen möjlighet att finansiera kostnadsökningen för domstolsväsendet genom en höjning av viseringsavgifterna. Regeringen anser därför att en omfördelning bör ske inom utgiftsområde 8 Migration så att domstolarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla Sveriges förpliktelser enligt viseringskodexen. Bestämmelsen om rätt att överklaga viseringsbeslut ska tillämpas från den 5 april 2011. Under år 2011 beräknar regeringen att kostnaderna för domstolarna kommer att uppgå till 17 miljoner kronor och därefter till 25 miljoner kronor per år.

Därutöver kommer Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och polismyndigheter att få vissa ökade kostnader i samband med handläggning av överklaganden. Regeringen bedömer dock att dessa kostnadsökningar är marginella och att de bör rymmas inom respektive myndighets förvaltningsanslag. Genom viseringskodexen införs rutiner på utlandsmyndigheterna som syftar till att förenkla handläggningen och på sikt sänka kostnaderna. Regeringen delar därför inte Ambassaden

Moskvas uppfattning att utlandsmyndigheternas kostnader kan bli betydligt högre än beräknat.

Övriga förslag i denna proposition bedöms inte leda till några kostnadsökningar.

9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De föreslagna författningsändringarna träder i kraft den 1 juli 2011.

Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: När viseringsutredningen lämnade sitt delbetänkande hade viseringskodexen ännu inte publicerats i Europeiska Unionens officiella tidning och därmed ännu inte trätt i kraft. Utredningen lämnade därför inte något förslag avseende ikraftträdande. Viseringskodexen trädde därefter i kraft den 5 oktober 2009 och ska, förutom överklagandebestämmelserna, tillämpas från och med den 5 april 2010. Bestämmelserna om överklagande ska tillämpas från och med den 5 april 2011.

Lagförslagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2011.

Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

10. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 kap. 4 a §

Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparla-

mentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).

Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Med Schengenvisering avses enligt paragrafen en visering enligt viseringskodexen, dvs. en visering för planerad vistelse som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod. En sådan visering kan vara en enhetlig visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium, en visering med territoriellt begränsad giltighet eller en visering för flyplatstransitering.

2 kap.

3 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

Paragrafen behandlar i vilka fall en utlänning ska ha visering för inresa och vistelse i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

I paragrafen görs ett förtydligande av att det för inresa och vistelse i Sverige krävs Schengenvisering eller nationell visering. Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringspliktiga framgår av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Att utlänningar med uppehållstillstånd eller nationell visering utfärdade i en annan EES-stat, Schweiz eller Liechtenstein har fri rörlighet under vissa förutsättningar framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse. Det finns även andra EU-rättsakter som behandlar rätten till fri rörlighet för utländska medborgare.

3 kap.

1 § Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen.

Paragrafen behandlar Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

Paragrafen innehåller en hänvisning till viseringskodexens bestämmelser.

4 § Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Paragrafen behandlar nationell visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.

En nationell visering omfattas inte av viseringskodexen. Den ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. En sådan visering får endast beviljas om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex. vara att sökanden önskar besöka nära släktingar i Sverige under längre tid än tre månader eller att en Schengenvisering för tid understigande tre månader av någon orsak inte kan utfärdas. Nationell visering får endast beviljas för längre tid än tre månader. Den får dock inte beviljas för längre tid än ett år.

5 § Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av

Migrationsverket och Regeringskansliet.

Paragrafen anger vilka myndigheter som får meddela beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.

Av artikel 4.1 jämförd med artikel 2.9 i viseringskodexen framgår att beskickningar och karriärkonsulat får meddela beslut om Schengenvisering. Av artikel 4.2 i viseringskodexen framgår att myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har samma behörighet vid gränsen. Den föreslagna paragrafen innebär att även Migrationsverket får besluta om Schengenvisering och nationell visering samt att Regeringskansliet får besluta om nationell visering.

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.

Paragrafen innehåller bemyndiganden om viseringar, om överenskommelser med andra Schengenstater och om samarbete med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.

Andra stycket ändras så att organ knutna till Sveriges exportråd endast kan bemyndigas att bevilja viseringar.

Tredje stycket ändras så att det framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet kan ingå överenskommelser om representation i enlighet med artikel 8 i viseringskodexen och att dessa överenskommelser även kan omfatta rätten att avslå viseringsansökningar.

Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör i enlighet med artikel 43 i viseringskodexen och med en kommersiell mellanhand i enlighet med artikel 45 i viseringskodexen.

7 kap.

1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.

Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering.

I andra stycket, som är nytt, finns en upplysningsbestämmelse som anger att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.

2 § Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.

Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering.

8 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av

Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver

vad som följer av viseringskodexen beslutas av Migrationsverket.

Återkallelse av

nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av

Migrationsverket.

Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

Paragrafen reglerar vilka myndigheter som är behöriga att återkalla och upphäva beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.

Av viseringskodexen framgår att utlandsmyndighet och, vid yttre gräns, myndighet som ansvarar för personkontroller är behöriga att besluta om återkallelse och upphävande av Schengenvisering. Första stycket andra meningen, som är ny, innebär att även Migrationsverket får fatta sådana beslut. Första stycket tredje meningen ändras så att den endast omfattar återkallelse av nationell visering.

Andra stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast avser återkallelse av nationell visering.

13 kap.

10 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

Paragrafen behandlar motivering av beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.

Andra stycket ändras så att paragrafen endast omfattar motivering av nationell visering. Att beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om återkallelse eller upphävande av en Schengen-

visering ska motiveras framgår av viseringskodexen. Ändringen i sista meningen är endast språklig.

14 kap.

3 § Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär

– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller

– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

Paragrafen behandlar överklagande av Migrationsverkets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.

Bestämmelsen i första stycket om överklagande av Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är anhörig till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, tas bort. Bestämmelser om överklagande av beslut om avslag på en ansökan om visering och överklagande av beslut om återkallelse eller upphävande av visering finns i 5 a §.

Visering

5 a § En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EESstat eller i Schweiz får överklagas till en migrationsdomstol.

Paragrafen, som är ny, reglerar överklagande av beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.

I första stycket anges att beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Bestämmelsen omfattar avslagsbeslut som fattats av utlandsmyndighet, myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns, Migrationsverket och eventuella andra myndigheter som har bemyndigats med stöd av 3 kap. 6 § första stycket UtlL. Endast beslut om avslag på en ansökan får överklagas. Beslut att inte ta upp en ansökan till prövning och beslut under handläggningen, t.ex. att kalla sökanden till intervju, får inte överklagas. Däremot får beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering överklagas. Bestämmelsen omfattar alla typer av Schengenviseringar dvs. enhetlig visering, territoriellt begränsad visering och visering för flygplatstransitering.

Andra stycket behandlar överklagande av beslut om avslag på ansökan om nationell visering och beslut om återkallelse av nationell visering.

Sådana beslut kan endast överklagas om sökanden är familjemedlem till en EES-medborgare utan att själv vara EES-medborgare. Övriga personkategorier kan inte överklaga ett beslut om avslag på ansökan om nationell visering.

16 kap.

1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i

Stockholm.

Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.

I första stycket har tagits in en upplysning om att regeringen meddelar föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Övriga ändringar är endast språkliga.

Hänvisningar till S10

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 810/2009

av den 13 juli 2009

om införande av en gemenskapskodex om viseringar

(viseringskodex)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 62.2 a och b ii,

med beaktande av kommissionens förslag,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 1 ), och

av följande skäl:

(1) Enligt

artikel

61

i

fördraget

bör

upprättandet

av

ett

om­

råde med fri rörlighet för personer åtföljas av åtgärder

avseende kontroller vid yttre gränser, asyl och invand­

ring.

(2) Enligt

artikel

62.2

i

fördraget

ska

genom

åtgärder

som

avser passage av medlemsstaternas yttre gränser fastställas

regler om visering för vistelser som inte är avsedda att

vara längre än tre månader, inbegripet förfaranden och

villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringar.

(3) När

det

gäller

viseringspolitik

är

införandet

av

ett

gemen­

samt regelverk, särskilt genom konsolidering och utveck­

ling av regelverket (relevanta bestämmelser i Schengen­

konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den

14 juni 1985 ( 2 ) och i de gemensamma konsulära anvis­

ningarna ( 3 ), ett av de viktigaste inslagen för att ”ytterli­

gare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som

en del av ett mångsidigt system som syftar till att under­

lätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring

genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning

och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskick­

ningar”, som det definieras i Haagprogrammet för stärkt

frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen ( 4 ).

(4)

Medlemsstaterna

bör

för

viseringsändamål

vara

närva­

rande eller företrädda i alla tredjeländer vilkas medbor­

gare är skyldiga att inneha visering. Medlemsstater som

saknar eget konsulat i ett bestämt tredjeland eller i en

viss del av ett bestämt tredjeland bör bemöda sig om att

ingå överenskommelser om representation för att und­

vika en orimligt stor ansträngning från de viseringssökan­

des sida för att få tillgång till ett konsulat.

(5)

Det

är

nödvändigt

att

införa

regler

om

transitering

ge­

nom det internationella transitområdet på flygplatser för

att bekämpa olaglig invandring. Medborgare från tredje­

länder som finns upptagna på en gemensam förteckning

bör därför vara skyldiga att inneha visering för flyg­

platstransitering. I akuta situationer med massiv tillström­

ning av olagliga invandrare, bör dock medlemsstaterna

ges möjlighet att ställa ett sådant krav för medborgare i

andra tredjeländer än de som anges i den gemensamma

förteckningen. Medlemsstaternas enskilda beslut bör ses

över årligen.

(6)

Arrangemangen

för

att

ta

emot

sökande

bör

vara

utfor­

made på ett sätt som visar vederbörlig respekt för den

mänskliga värdigheten. Handläggningen av viserings­

ansökningar bör genomföras på ett professionellt och

respektfullt sätt och stå i proportion till de eftersträvade

målen.

(7)

Medlemsstaterna

bör

se

till

att

kvaliteten

på

de

tjänster

som tillhandahålls allmänheten håller hög standard och

följer god administrativ praxis. De bör avdela utbildad

personal i lämpligt antal samt tillräckliga resurser för

att i möjligaste mån underlätta viseringsansökningsför­

farandet. Medlemsstaterna bör se till att principen om

en enda kontaktpunkt tillämpas för alla sökande.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/1

( 1 ) Europaparlamentets yttrande av den 2 april 2009 (ännu ej offent­

liggjort i EUT) och rådets beslut av den 25 juni 2009.

( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

( 3 ) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1.

( 4 ) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

(8)

Förutsatt

att

vissa

villkor

är

uppfyllda,

bör

viseringar

för

flera inresor utfärdas för att minska den administrativa

bördan vid medlemsstaternas konsulat och underlätta ett

smidigt resande för personer som reser ofta eller regel­

bundet. Sökande vilkas integritet och pålitlighet konsula­

ten känner till bör så långt möjligt komma i åtnjutande

av ett förenklat förfarande.

(9)

På grund av registreringen av biometriska kännetecken i

Informationssystemet för viseringar (VIS), som upprätta­

des genom Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informations­

systemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan med­

lemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vis­

telse (VIS-förordningen) ( 1 ) bör det vara ett grundkrav för

ansökan om visering att sökanden infinner sig personli­

gen, åtminstone vid den första ansökan.

(10) För

att

underlätta

förfarandet

vid

en

efterföljande

vise­

ringsansökan, bör det vara möjligt att kopiera fingerav­

tryck från den första registreringen i VIS inom en period

av 59 månader. Efter denna period bör fingeravtrycken

tas på nytt.

(11) Varje

handling, uppgift eller biometriskt kännetecken

som mottas av en medlemsstat under ett viseringsansök­

ningsförfarande ska anses vara en konsulär handling en­

ligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den

24 april 1963 och ska behandlas på lämpligt sätt.

(12)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

95/46/EG

av

den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 2 ) är tillämpligt på med­

lemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt

denna förordning.

(13)

För

att

underlätta

förfarandet

bör

flera

samarbetsformer

övervägas, t.ex. begränsad representation, samlokalisering,

gemensamma ansökningscentrum, honorärkonsuler och

samarbete med externa tjänsteleverantörer, varvid hänsyn

särskilt bör tas till uppgiftsskyddskraven i direktiv

95/46/EG. I enlighet med de villkor som fastställs i denna

förordning bör medlemsstaterna själva kunna bestämma

vilken typ av organisationsstruktur de kommer att an­

vända i olika tredjeländer.

(14) Bestämmelser

måste

antas

för

situationer

där

en

med­

lemsstat beslutar att samarbeta med en extern tjänstele­

verantör för mottagande av ansökningar. Ett sådant be­

slut kan fattas om samarbete med andra medlemsstater i

form av representation, begränsad representation, samlo­

kalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum visar

sig olämpligt för den berörda medlemsstaten under sär­

skilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhål­

landen. Denna typ av arrangemang bör överensstämma

med de allmänna principerna för utfärdandet av vise­

ringar och kraven på skydd av uppgifter i direktiv

95/46/EG bör respekteras. Dessutom bör behovet av att

undvika visashopping beaktas vid fastställandet och ge­

nomförandet av sådana arrangemang.

(15)

Om en medlemsstat har beslutat att samarbeta med en

extern tjänsteleverantör, bör den bibehålla möjligheten

för samtliga sökande att lämna in ansökningar direkt

vid dess diplomatiska eller konsulära beskickningar.

(16) En

medlemsstat

bör

samarbeta

med

en

extern

tjänstele­

verantör på grundval av ett rättsligt instrument, som bör

innehålla bestämmelser om dess exakta ansvar, om direkt

och fullständig tillgång till dess lokaler, information till

de sökande, sekretess och om omständigheter, villkor och

förfaranden för att tillfälligt upphäva eller säga upp sam­

arbetet.

(17) Genom att möjliggöra för medlemsstaterna att samarbeta

med externa tjänsteleverantörer för mottagande av ansök­

ningar, samtidigt som man fastställer principen om en

enda kontaktpunkt för ingivandet av ansökningar, införs

genom denna förordning ett undantag från den allmänna

principen om att en sökande måste infinna sig personli­

gen vid en diplomatisk eller konsulär beskickning. Detta

påverkar inte möjligheten att kalla sökanden till en per­

sonlig intervju.

(18)

Det

lokala

Schengensamarbetet

är

avgörande

för

en

har­

moniserad tillämpning av den gemensamma viserings­

politiken och för en korrekt bedömning av migrations-

och/eller säkerhetsrisker. Med hänsyn till skillnaderna i

lokala förhållanden, bör den praktiska tillämpningen av

särskilda rättsliga bestämmelser bedömas av medlemssta­

ternas diplomatiska och konsulära beskickningar på indi­

viduella platser för att säkerställa en harmoniserad till­

lämpning av bestämmelserna för att förhindra visashop­

ping och skillnader i behandlingen av viseringssökande.

(19)

Statistiska

uppgifter

är

ett

viktigt

hjälpmedel

när

det

gäl­

ler att övervaka migrationsrörelser och kan fungera som

ett effektivt styrverktyg. Därför bör sådana uppgifter re­

gelbundet sammanställas i ett gemensamt format.

SV

L 243/2

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.

( 2 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

(20)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna

förordning bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden

som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens ge­

nomförandebefogenheter ( 1 ).

(21)

Kommissionen

bör

särskilt

ges

befogenhet

att

anta

änd­

ringar av bilagorna till denna förordning. Eftersom dessa

åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke

väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom

att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste

de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med

kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(22) För

att

säkerställa

en

harmoniserad

tillämpning

av

denna

förordning på operativ nivå, bör anvisningar utarbetas

om den praxis och de förfaranden som medlemsstaterna

ska följa när de handlägger viseringsansökningar.

(23) En

gemensam

webbplats

för

frågor

rörande

viseringar

till

Schengenområdet kommer att inrättas för att förbättra

synligheten och skapa en enhetlig bild av den gemen­

samma viseringspolitiken. Genom en sådan webbplats

får allmänheten tillgång till all relevant information

som rör ansökan om visering.

(24) Lämpliga

åtgärder

för

övervakning

och

utvärdering

av

denna förordning bör fastställas.

(25)

VIS-förordningen och Europaparlamentets och rådets för­

ordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en

gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex

om Schengengränserna) ( 2 ) bör ändras för att ta hänsyn

till bestämmelserna i denna förordning.

(26)

Bilaterala

avtal

som

ingåtts

mellan

gemenskapen

och

tredjeländer i syfte att underlätta handläggningen av an­

sökningar om visering får avvika från bestämmelserna i

denna förordning.

(27)

När

en

medlemsstat

står

som

värd

för

de

olympiska

och

paralympiska spelen, bör en särskild ordning som under­

lättar utfärdandet av viseringar till medlemmar av den

olympiska familjen tillämpas.

(28) Eftersom målet för denna förordning, nämligen faststäl­

lande av förfaranden och villkor för utfärdande av vise­

ringar för transitering genom eller för vistelser på med­

lemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara

längre än tre månader under en sexmånadersperiod,

inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta­

terna och de därför bättre kan uppnås på gemenskaps­

nivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med

subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna

förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att

uppnå detta mål.

(29) Denna förordning står i överensstämmelse med de

grundläggande rättigheter och principer som erkänns

framför allt i den europeiska konventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri­

heterna och Europeiska unionens stadga om de grund­

läggande rättigheterna.

(30)

Villkoren

för

inresa

på

medlemsstaternas

territorium

eller

utfärdande av viseringar påverkar inte nu gällande be­

stämmelser om erkännande av resedokuments giltighet.

(31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om

Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan­

marks ställning deltar Danmark inte i rådets beslut om

antagande av denna förordning och är inte bundet av

förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.

Eftersom denna förordning utgör en utveckling av

Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i

avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet

av Europeiska gemenskapen, måste Danmark i enlighet

med artikel 5 i det protokollet inom en tid av sex må­

nader efter det att rådet har antagit denna förordning

besluta huruvida landet ska genomföra den i sin natio­

nella lagstiftning.

(32) När

det

gäller

Island

och

Norge

innebär

denna

förord­

ning, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska

unionens råd och Republiken Island och Konungariket

Norge om dessa staters associering till genomförandet,

tillämpningen och vidareutvecklingen av Schengenregel­

verket, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengen­

regelverket ( 3 ) vilka omfattas av det område som avses i

artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG ( 4 ) om vissa till­

lämpningsföreskrifter för det avtalet.

(33)

En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att

Islands och Norges företrädare associeras till arbetet i

de kommittéer som biträder kommissionen vid utövan­

det av dess genomförandebefogenheter enligt denna för­

ordning. En sådan överenskommelse har planerats i den

skriftväxling mellan Europeiska unionens råd och Island

och Norge om de kommittéer som bistår Europeiska

kommissionen i utövandet av dess verkställande befogen­

heter ( 5 ) som finns i bilagan till ovannämnda avtal. Kom­

missionen har lagt fram ett utkast till rekommendation

till rådet i syfte att förhandla om denna överenskom­

melse.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/3

( 1 ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

( 2 ) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.

( 3 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

( 4 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

( 5 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

(34)

När

det

gäller

Schweiz

innebär

denna

förordning,

i

den

mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen,

Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet

om Schweiziska edsförbundets associering till genom­

förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre­

gelverket ( 1 ), en vidareutveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket vilka omfattas av det område som

avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med

artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG ( 2 ) om ingående av

det avtalet.

(35) När

det

gäller

Liechtenstein

utgör

denna

förordning,

i

enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Eu­

ropeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och

Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechten­

steins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,

Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet

om Schweiziska edsförbundets associering till genom­

förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre­

gelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengen­

regelverket som omfattas av det område som avses i

artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med

artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG ( 3 ) om underteck­

nande av det protokollet.

(36)

Denna

förordning

utgör

en

utveckling

av

bestämmelser

i

Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte del­

tar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den

29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa

bestämmelser i Schengenregelverket ( 4 ). Förenade kunga­

riket deltar därför inte i antagandet av denna förordning,

som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade

kungariket.

(37) Denna

förordning

utgör

en

utveckling

av

bestämmelser

i

Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet

med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002

om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i

Schengenregelverket ( 5 ). Irland deltar därför inte i anta­

gandet av denna förordning, som inte är bindande för

eller tillämplig i Irland.

(38)

Denna

förordning

innehåller,

med

undantag

för

artikel

3,

bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller

som på annat sätt har samband med det regelverket i

den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslut­

ningsakt och i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005

års anslutningsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I

denna

förordning

inrättas

förfaranden

och

villkor

för

utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstater­

nas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas

territorium som inte varar längre än tre månader under en

sexmånadersperiod.

2. Bestämmelserna

i

denna

förordning

ska

tillämpas

på

alla

tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering när

de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rå­

dets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om

fastställande av förteckningen över tredje länder vars medbor­

gare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre

gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars med­

borgare är undantagna från detta krav ( 6 ), utan att detta ska

påverka

a) rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är fa­

miljemedlemmar till unionsmedborgare,

b) samma rätt för tredjelandsmedborgare och deras familjemed­

lemmar som, enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen

och dess medlemsstater och, å andra sidan, dessa tredjelän­

der, har samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare

och deras familjemedlemmar.

3. I

denna

förordning

förtecknas

också

de

tredjeländer

vars

medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransite­

ring, genom undantag från principen om fri transitering som

fastställs i bilaga 9 till Chicagokonventionen angående interna­

tionell civil luftfart, samt fastställer förfaranden och villkor för

utfärdande av viseringar för transitering genom de internatio­

nella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning avses med

1. tredjelandsmedborgare: en person som inte är unionsmedbor­

gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget,

2. visering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för

a) transitering genom eller en planerad vistelse inom med­

lemsstaternas territorium som inte varar mer än tre må­

nader under en sexmånadersperiod från och med dagen

för första inresan till medlemsstaternas territorium,

SV

L 243/4

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

( 2 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.

( 3 ) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.

( 4 ) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.

( 5 ) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.

( 6 ) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

b) transitering genom de internationella transitområdena på

flygplatser i medlemsstaterna,

3. enhetlig visering: visering som gäller inom medlemsstaternas

hela territorium,

4. visering med territoriellt begränsad giltighet: visering som endast

är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters terri­

torium,

5. visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för tran­

sitering genom de internationella transitområdena på en eller

flera av medlemsstaternas flygplatser,

6. viseringsmärke: den enhetliga utformning av viseringar som

fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den

29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhand­

lingar ( 1 )

7. erkänd resehandling: resehandling som erkänns av en eller flera

medlemsstater för påförande av viseringar,

8. separat blad för påförande av visering: enhetlig modell för på­

förande av visering som utfärdas av medlemsstaterna för

personer som innehar resehandlingar som inte erkänns av

den medlemsstat som utfärdar bladet i enlighet med rådets

förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002 om

fastställande av en enhetlig modell för blad för påförande av

visering som utfärdas av medlemsstaterna för personer som

innehar resehandlingar som inte erkänns av den medlemsstat

som utfärdar bladet ( 2 ),

9. konsulat: en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en

medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar

och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventio­

nen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963,

10. ansökan: viseringsansökan,

11. kommersiell mellanhand: en privat byrå som tillhandahåller

administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (rese­

arrangör och återförsäljare).

AVDELNING II

VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Artikel 3

Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering

för flygplatstransitering

1. Medborgare i de tredjeländer som förtecknas i bilaga IV

ska vara skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när

de passerar genom de internationella transitområdena på

flygplatser som är belägna på medlemsstaternas territorium.

2. I

akuta

situationer

med

massiv

tillströmning

av

olagliga

invandrare får enskilda medlemsstater kräva att medborgare i

tredjeländer än de som avses i punkt 1 innehar visering för

flygplatstransitering när de passerar genom de internationella

transitområdena på flygplatser inom deras territorium. Med­

lemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana beslut

innan de träder i kraft och om tillbakadragande av ett sådant

krav på visering för flygplatstransitering.

3. Inom

ramen

för

den

kommitté

som

avses

i

artikel

52.1

ska dessa underrättelser ses över årligen för att överföra det

berörda tredjelandet till förteckningen i bilaga IV.

4. Om

tredjelandet

inte

överförs

till

förteckningen

i

bilaga

IV,

får den berörda medlemsstaten, under förutsättning att villkoren

i punkt 2 är uppfyllda, behålla eller dra tillbaka kravet på vise­

ring för flygplatstransitering.

5. Följande

personkategorier

ska

vara

undantagna

från

kravet

på visering för flygplatstransitering i punkterna 1 och 2:

a) Innehavare av giltig enhetlig visering, nationell visering för

längre vistelse eller uppehållstillstånd som utfärdats av en

medlemsstat.

b) Tredjelandsmedborgare med giltiga uppehållstillstånd, som

finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats

av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Amerikas fö­

renta stater, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till

återinresa.

c) Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlems­

stat eller för en stat som är part i avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992, Kanada,

Japan eller Amerikas förenta stater eller när de återvänder

från dessa länder efter att ha använt viseringen.

d) Familjemedlemmar till medborgare i unionen i enlighet med

artikel 1.2 a.

e) Innehavare av diplomatpass.

f) Flygbesättningsmedlemmar som är medborgare i en stat som

är avtalspart i Chicagokonventionen angående internationell

civil luftfart.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/5

( 1 ) EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.

( 2 ) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

AVDELNING III

FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV

VISERINGAR

KAPITEL I

Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med

ansökningar

Artikel 4

Myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden

i samband med viseringsansökningar

1. Ansökningar ska prövas av och beslut fattas av konsula­

ten.

2. Med

avvikelse

från

punkt

1

får

ansökningar

prövas

och

beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av de myndig­

heter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artik­

larna 35 och 36.

3. I

medlemsstaternas

utomeuropeiska

territorier

får

ansök­

ningar prövas av och beslut fattas av de myndigheter som den

berörda medlemsstaten utser.

4. En

medlemsstat

kan

begära

att

andra

myndigheter

än

de

som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen

av och vid beslut om ansökningar.

5. En

medlemsstat

kan

begära

att

konsulteras

eller

underrät­

tas av en annan medlemsstat i enlighet med artiklarna 22 och

31.

Artikel 5

Medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut om

en ansökan

1. Den

medlemsstat

som

är

behörig

att

pröva

och

besluta

om en ansökan om enhetlig visering ska vara

a) den medlemsstat vars territorium är det enda målet för resan

eller resorna,

b) om besöket omfattar fler än ett mål, den medlemsstat vars

territorium utgör huvudmålet för resan eller resorna vad

avser vistelsens längd eller syfte, eller

c) om inget huvudmål kan fastställas, den medlemsstat vars

yttre gräns den sökande avser att passera för att resa in på

medlemsstaternas territorium.

2. Den

medlemsstat

som

är

behörig

att

pröva

och

besluta

om en ansökan om enhetlig visering för transitering ska vara

a) den berörda medlemsstaten, vid transitering genom en en­

staka medlemsstat, eller

b) den medlemsstat vars yttre gräns sökanden har för avsikt att

passera i syfte att påbörja transiteringen, vid transitering

genom flera medlemsstater.

3. Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta

om en ansökan om en visering för flygplatstransitering ska vara

a) den medlemsstat på vars territorium flygplatsen är belägen,

om det rör sig om en enstaka flygplatstransitering, eller

b) den medlemsstat på vars territorium den första tran­

sitflygplatsen är belägen, vid två eller flera transiteringar.

4. Medlemsstaterna

ska

samarbeta

för

att

förhindra

att

en

ansökan inte kan prövas eller att beslut inte kan fattas på grund

av att den medlemsstat som är behörig enligt punkterna 1–3

inte är närvarande eller saknar representation i det tredjeland

där sökanden lämnar in ansökan i enlighet med artikel 6.

Artikel 6

Konsulär territoriell behörighet

1. En

viseringsansökan

ska

prövas

och

beslutas

av

konsulatet

för den behöriga medlemsstat inom vars jurisdiktion sökanden

är lagligt bosatt.

2. Ett

konsulat

för

den

behöriga

medlemsstaten

ska

pröva

och fatta beslut om en ansökan som lämnats in av en tredje­

landsmedborgare som lagligen vistas men inte är bosatt i dess

jurisdiktion, om sökanden har motiverat varför ansökan läm­

nades in vid detta konsulat.

Artikel 7

Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare

som vistas lagligt på en medlemsstats territorium

Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats

territorium och som är skyldiga att inneha visering för att få

resa in på en eller flera andra medlemsstaters territorium, ska

ansöka om visering hos konsulatet för den medlemsstat som är

behörig enligt artikel 5.1 eller 5.2.

Artikel 8

Överenskommelser om representation

1. En

medlemsstat

kan

samtycka

till

att

representera

en

an­

nan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva an­

sökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar.

En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat be­

gränsat till att endast ta emot ansökningar och registrera bio­

metriska kännetecken.

2. Den

representerande

medlemsstatens

konsulat

ska,

när

det

överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de be­

höriga myndigheterna i den medlemsstat som den representerar,

så att de kan fatta ett slutligt beslut om ansökan inom de tids­

frister som anges i artikel 23.1, 23.2 eller 23.3.

SV

L 243/6

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

3. Mottagandet

och

överföringen

av

akter

och

uppgifter

till

den representerade medlemsstaten ska genomföras i enlighet

med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.

4. En

bilateral

överenskommelse

ska

ingås

mellan

den

med­

lemsstat som representerar en annan och den medlemsstat som

representeras med följande innehåll:

a) Det ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den

endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att

avsluta denna.

b) Det kan, särskilt när den representerade medlemsstaten har

ett konsulat i det berörda tredjelandet, föreskrivas att den

medlemsstat som representeras ska tillhandahålla lokaler,

personal och betalningar.

c) Det kan föreskrivas att den medlemsstat som representerar

en annan ska översända ansökningar från vissa kategorier av

tredjelandsmedborgare till den representerade medlemssta­

tens centrala myndigheter för föregående samråd i enlighet

med artikel 22.

d) Med avvikelse från punkt 2 får konsulatet i den medlemsstat

som representerar en annan medlemsstat bemyndigas att

avslå en ansökan om visering efter prövning av ansökan.

5. Medlemsstater

som

saknar

eget

konsulat

i

ett

tredjeland

ska bemöda sig om att ingå överenskommelser om representa­

tion med de medlemsstater som har konsulat i det landet.

6. För att säkerställa att dålig transportinfrastruktur eller

långa avstånd i en specifik region eller ett specifikt geografiskt

område inte kräver en oproportionerlig ansträngning från sö­

kandenas sida för att kunna få tillgång till ett konsulat, ska de

medlemsstater som saknar eget konsulat i den regionen eller i

det området bemöda sig om att ingå överenskommelser om

representation med medlemsstater som har konsulat i den re­

gionen eller i det området.

7. Den

medlemsstat

som

representeras

av

en

annan

ska

un­

derrätta kommissionen om de överenskommelser om represen­

tation eller om uppsägning av sådana, innan de träder i kraft

eller upphör att gälla.

8. Samtidigt

ska

konsulatet

i

den

representerande

medlems­

staten underrätta både de andra medlemsstaternas konsulat och

kommissionens delegation i den berörda jurisdiktionen om

överenskommelser om representation eller om uppsägning av

sådana överenskommelser innan de träder i kraft eller upphör

att gälla.

9. Om

konsulatet

i

den

representerade

medlemsstaten

beslu­

tar att samarbeta med en extern tjänsteleverantör enligt

artikel 43 eller med ackrediterade kommersiella mellanhänder

enligt artikel 45, ska detta samarbete inbegripa ansökningar

som omfattas av överenskommelser om representation. De cen­

trala myndigheterna i den representerade medlemsstaten ska i

förväg underrättas om villkoren för detta samarbete.

KAPITEL II

Ansökan

Artikel 9

Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar

1. Ansökningar

ska

lämnas

in

tidigast

tre

månader

före

den

tidpunkt då det planerade besöket ska inledas. Innehavare av

visering för flera inresor får lämna in ansökningen innan giltig­

hetstiden för viseringen löper ut som är giltig i minst sex må­

nader.

2. Det

får

ställas

krav

på

att

sökandena

ska

avtala

om

ett

besök för att lämna in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum

inom två veckor från den dag då besöket begärdes.

3. I

motiverade

brådskande

fall

får

konsulatet

tillåta

att

sö­

kande antingen lämnar in ansökan utan avtalat besök, eller

omedelbart meddela tid för besök.

4. Ansökningar får lämnas in vid konsulatet av sökanden

eller av ackrediterade kommersiella mellanhänder i enlighet

med artikel 45.1, utan att detta påverkar tillämpningen av

artikel 13, eller i enlighet med artikel 42 eller 43.

Artikel 10

Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar

1. Sökande

ska

infinna

sig

personligen

när

ansökan

lämnas

in, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i

artiklarna 13, 42, 43 och 45.

2. Konsulat

kan

göra

undantag

från

kravet

i

punkt

1

för

sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.

3. När

ansökan

lämnas

in,

ska

sökanden

a) ge in ett ansökningsformulär i enlighet med artikel 11,

b) ge in en resehandling i enlighet med artikel 12,

c) ge in ett fotografi i enlighet med standarderna i förordning

(EG) nr 1683/95 eller, om VIS har tagits i drift i enlighet

med artikel 48 i VIS-förordningen, i enlighet med de normer

som anges i artikel 13 i den här förordningen,

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/7

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

d) i tillämpliga fall tillåta att hans fingeravtryck upptas i enlig­

het med artikel 13,

e) betala viseringsavgiften i enlighet med artikel 16,

f) ge in styrkande handlingar i enlighet med artikel 14 och

bilaga II,

g) i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av tillräcklig och

giltig medicinsk reseförsäkring i enlighet med artikel 15.

Artikel 11

Ansökningsformulär

1. Varje

viseringssökande

ska

lämna

in

ett

ifyllt

och

under­

tecknat ansökningsformulär i enlighet med bilaga I. Personer

som eventuellt är upptagna i sökandens resehandling ska lämna

in ett separat ansökningsformulär. Underåriga ska lämna in ett

ansökningsformulär undertecknat av en person som permanent

eller tillfälligt utövar förälders vårdnadsrätt eller rättsligt förmyn­

darskap.

2. Konsulaten

ska

se

till

att

ansökningsformuläret

är

lätt

till­

gängligt utan avgift för sökandena.

3. Formuläret

ska

finnas

tillgängligt

på

a) det eller de officiella språken i den medlemsstat som vise­

ringsansökan avser,

b) det eller de officiella språken i värdlandet,

c) värdlandets officiella språk och det eller de officiella språken

i den medlemsstat som viseringsansökan avser, eller

d) vid representation, den representerande medlemsstatens offi­

ciella språk.

Utöver de språk som anges i led a kan formuläret göras till­

gängligt på ett annat av de officiella språken vid Europeiska

unionens institutioner.

4. Om

ansökningsformuläret

inte

finns

tillgängligt

på

det

eller de officiella språken i värdlandet, ska en översättning av

det till det/dessa språk göras tillgänglig separat för de sökande.

5. En

översättning

av

ansökningsformuläret

till

det

eller

de

officiella språken i värdlandet ska utarbetas inom ramen för det

lokala Schengensamarbetet.

6. Konsulatet

ska

underrätta

sökandena

om

vilket

eller

vilka

språk som får användas för att fylla i ansökningsformuläret.

Artikel 12

Resehandling

Sökanden ska ge in en giltig resehandling som uppfyller föl­

jande kriterier:

a) Den ska vara giltig i minst tre månader efter planerat datum

för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det

rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan

från medlemsstaternas territorium. I befogade brådskande fall

kan emellertid undantag göras från detta krav.

b) Den ska omfatta minst två tomma sidor.

c) Den ska ha utfärdats under den föregående tioårsperioden.

Artikel 13

Biometriska kännetecken

1. Medlemsstaterna

ska

uppta

biometriska

kännetecken

från

sökanden bestående av ett fotografi av honom och hans tio

fingeravtryck i enlighet med de garantier som fastställts i den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättighe­

terna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta natio­

nernas konvention om barnets rättigheter.

2. Vid inlämnandet av den första ansökan är den sökande

skyldig att inställa sig personligen. Vid det tillfället ska följande

biometriska kännetecken avseende sökanden samlas in:

— Ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället.

— Tio platta fingeravtryck som upptas digitalt.

3. Om

de

fingeravtryck

som

tagits

på

sökanden

som

en

del

av en tidigare ansökan infördes för första gången i VIS mindre

än 59 månader före dagen för den nya ansökan, ska de kopieras

in i den därpå följande ansökan.

Om det råder rimliga tvivel om sökandens identitet, ska kon­

sulatet dock ta fingeravtryck inom den period som anges i

första stycket.

Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart kan bekräftas

att fingeravtrycken har tagits inom den period som anges i

första stycket, får sökanden dessutom begära att de ska tas.

4. I

enlighet

med

artikel

9.5

i

VIS-förordningen

ska

det

foto

som bifogas varje ansökan registreras i VIS. Sökanden ska inte

vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.

SV

L 243/8

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

De tekniska kraven i fråga om fotografiet ska uppfylla interna­

tionella standarder enligt Internationella civila luftfartsorganisa­

tionens (Icao) dokument 9303 del 1, 6:e utgåvan.

5. Fingeravtrycken

ska

tas

i

enlighet

med

Icao-standarder

och

kommissionens beslut 2006/648/EG av den 22 september

2006 om fastställande av tekniska specifikationer för standarder

för biometriska kännetecken i samband med utvecklingen av

Informationssystemet för viseringar ( 1 ).

6. Upptagningen

av

biometriska

kännetecken

ska

göras

av

kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal hos de

myndigheter som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2

och 4.3. Under överinseende av konsulaten får upptagningen av

de biometriska kännetecknen också göras av kvalificerad och

vederbörligen bemyndigad personal hos en honorärkonsul en­

ligt artikel 42 eller en extern tjänsteleverantör enligt artikel 43.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska i tveksamma fall till­

handahålla möjligheten att på konsulatet kontrollera fingerav­

tryck som har tagits av den externa tjänsteleverantören.

7. Följande

sökande

ska

undantas

från

kravet

på

att

lämna

fingeravtryck:

a) Barn under 12 år.

b) Personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på.

Om det går att ta avtryck på färre än tio fingrar, ska så

många fingeravtryck som möjligt tas. Skulle det emellertid

vara frågan om ett tillfälligt hinder, ska det krävas att sökan­

den lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. De myndigheter

som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska

ha rätt att begära ytterligare klarlägganden avseende grun­

derna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska se till att

det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens

värdighet, om inläsningen och registreringen av fingeravtryck

bereder svårigheter.

c) Stats- eller regeringschefer och ledamöter i de nationella

regeringarna med åtföljande makar samt medlemmar av de­

ras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstater­

nas regeringar eller internationella organisationer för ett of­

ficiellt ändamål.

d) Regenter och högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj,

när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller inter­

nationella organisationer för ett officiellt ändamål.

8. I

de

fall

som

avses

i

punkt

7

ska

orden

”icke

tillämpligt”

föras in i VIS i enlighet med artikel 8.5 i VIS-förordningen.

Artikel 14

Styrkande handlingar

1. När

ansökan

gäller

en

enhetlig

visering

ska

sökanden

ge

in

följande:

a) Handlingar som anger syftet med resan.

b) Handlingar som rör logi, eller som styrker att han har till­

räckliga medel för att täcka kostnaderna för logi.

c) Handlingar som anger att den sökande har tillräckliga eko­

nomiska medel, både för hela den planerade vistelsen och för

återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för

transitering till ett tredjeland i vilket han är säker på att få

inresetillstånd, eller att han är i stånd att på lagligt sätt skaffa

sådana medel i enlighet med artikel 5.1 c och 5.3 i kodexen

om Schengengränserna.

d) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av­

sikt att lämna medlemsstaterna territorium innan giltighets­

tiden för den önskade viseringen löper ut.

2. När

ansökan

gäller

visering

för

flygplatstransitering

ska

sökanden ge in följande:

a) Handlingar som rör den fortsatta resan till det slutliga målet

efter den avsedda flygplatstransiteringen.

b) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av­

sikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.

3. Bilaga

II

innehåller

en

icke

uttömmande

förteckning

över

styrkande handlingar som konsulatet kan kräva av sökanden för

att kontrollera om villkoren i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.

4. Medlemsstaterna får kräva att sökanden, genom att fylla i

ett formulär som utformats av varje medlemsstat, ger in hand­

lingar som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat inkvar­

tering. Detta formulär ska särskilt ange följande:

a) Om syftet är att styrka sponsoråtagandet och/eller logi.

b) Om värden är en enskild, ett företag eller en organisation.

c) Värdens identitet och kontaktuppgifter.

d) Den eller de sökande som inbjudits.

e) Logiets adress.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/9

( 1 ) EUT L 267, 27.9.2006, s. 41.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

f) Vistelsens längd och syfte.

g) Eventuella familjeband med värden.

Utöver medlemsstatens officiella språk ska formuläret upprättas

på minst ett annat av de officiella språken vid Europeiska unio­

nens institutioner. Formuläret ska förse undertecknaren av ett

sådant med information enligt artikel 37.1 i VIS-förordningen.

Ett provexemplar av formuläret ska översändas till kommissio­

nen.

5. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det

bedömas om det finns behov av att i varje enskild jurisdiktion

komplettera och harmonisera förteckningen över styrkande

handlingar för att ta hänsyn till lokala förhållanden.

6. Konsulat får göra undantag från ett eller flera av kraven i

punkt 1 när det gäller en sökande vars integritet och pålitlighet

de känner till, särskilt den lagliga användningen av tidigare

viseringar, om det inte finns några tvivel på att sökanden kom­

mer att uppfylla kraven i artikel 5.1 i kodexen om Schengen­

gränserna vid tidpunkten för passerandet av medlemsstaternas

yttre gränser.

Artikel 15

Medicinsk reseförsäkring

1. Personer

som

ansöker

om

enhetlig

visering

för

en

eller

två

inresor ska styrka att de har lämplig och giltig medicinsk rese­

försäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i

samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande

läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall under

vistelsen eller vistelserna inom medlemsstatens territorium.

2. Personer

som

ansöker

om

enhetlig

visering

för

fler

än

två

inresor (”flera inresor”) ska styrka att de har lämplig och giltig

medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för deras första pla­

nerade resa.

Dessutom ska sådana sökande underteckna den förklaring som

finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de kän­

ner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera efter­

följande vistelser.

3. Försäkringen

ska

vara

giltig

inom

hela

medlemsstaternas

territorium och omfatta hela den period som den berörda per­

sonens planerade vistelse eller transitering varar. Försäkrings­

beloppet ska uppgå till minst 30 000 EUR.

När en visering utfärdas med territoriellt begränsad giltighet

som omfattar fler än en medlemsstats territorium, ska försäk­

ringen åtminstone täcka de berörda medlemsstaterna.

4. De

sökande

ska

som

huvudregel

teckna

försäkringen

i

bosättningslandet. Om detta inte är möjligt ska de försöka

teckna försäkring i ett annat land.

Om en annan person tecknar försäkring för sökandens räkning,

ska villkoren i punkt 3 gälla.

5. Vid

bedömningen

av

om

försäkringen

är

lämplig

ska

kon­

sulaten undersöka om krav mot försäkringsbolaget kan drivas in

i en medlemsstat.

6. Kravet

att

ha

försäkring

kan

anses

uppfyllt

om

det

fast­

ställs att en lämplig försäkringsnivå kan presumeras föreligga

mot bakgrund av sökandens yrkessituation. Undantaget från

kravet att ge in sådant bevis på medicinsk reseförsäkring kan

beröra vissa yrkesgrupper, t.ex. sjömän, som redan omfattas av

medicinsk reseförsäkring som en följd av sin yrkesverksamhet.

7. Innehavare

av

diplomatpass

ska

vara

undantagna

från

kra­

vet på att ha reseförsäkring.

Artikel 16

Viseringsavgift

1. Sökande

ska

betala

en

viseringsavgift

på

60

EUR.

2. Barn

mellan

sex

och

tolv

år

ska

betala

en

viseringsavgift

på 35 EUR.

3. Viseringsavgiften

ska

ses

över

regelbundet

för

att

avspegla

de administrativa kostnaderna.

4. Viseringsavgiften

ska

inte

tas

ut

för

sökande

som

tillhör

någon av följande kategorier:

a) Barn under sex år.

b) Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande

lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte.

c) Forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva veten­

skaplig forskning i enlighet med definitionen i Europaparla­

mentets och rådets rekommendation nr 2005/761/EG av

den 28 september 2005 om att underlätta medlemsstaternas

utfärdande av enhetliga viseringar för kortare vistelse till

forskare från tredjeländer vilka reser inom gemenskapen i

syfte att bedriva forskning ( 1 ).

d) Företrädare för ideella organisationer, som är 25 år eller

yngre, som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevene­

mang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang

som anordnats av ideella organisationer.

SV

L 243/10

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 289, 3.11.2005, s. 23.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

5. Undantag

från

viseringsavgift

kan

beviljas

för

a) barn mellan sex och tolv år,

b) innehavare av diplomatpass och tjänstepass,

c) personer som är 25 år eller yngre och som deltar i semina­

rier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang el­

ler utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organi­

sationer.

Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva

efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag.

6. Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut vise­

ringsavgiften eller sänka den om en sådan åtgärd syftar till att

främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklings­

politiska och andra väsentliga allmänintressen eller av humani­

tära skäl.

7. Viseringsavgiften ska tas ut i euro, i den nationella valutan

i tredjelandet eller i den valuta som vanligen används i det

tredjeland där ansökan lämnas in och den ska inte vara återbe­

talningsbar, utom i de fall som anges i artiklarna 18.2 och 19.3.

När viseringsavgiften tas ut i en annan valuta än euro ska det

belopp som tas ut i den valutan fastställas och regelbundet ses

över enligt den referensväxelkurs för euron som fastställs av

Europeiska centralbanken. Det belopp som tas ut får rundas

av och konsulaten ska genom arrangemangen för det lokala

Schengensamarbetet se till att de tar ut liknande avgifter.

8. De

sökande

ska

erhålla

ett

kvitto

på

att

avgiften

är

betald.

Artikel 17

Serviceavgift

1. En

extra

serviceavgift

får

tas

ut

av

en

extern

tjänsteleve­

rantör enligt artikel 43. Serviceavgiften ska stå i proportion till

de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid

utförandet av en eller flera av de uppgifter som anges i

artikel 43.6.

2. Denna

serviceavgift

ska

specificeras

i

det

rättsliga

instru­

ment som anges i artikel 43.2.

3. Inom

ramen

för

det

lokala

Schengensamarbetet

ska

med­

lemsstaterna se till att den serviceavgift som tas ut från en

sökande vederbörligen återspeglar de tjänster som tillhandahålls

av den externa tjänsteleverantören och är anpassad till lokala

omständigheter. De ska dessutom sträva efter att harmonisera

den gällande serviceavgiften.

4. Serviceavgiften

får

inte

vara

högre

än

halva

viseringsavgif­

ten enligt artikel 16.1, oberoende av eventuella sänkningar av

och undantag från viseringsavgiften enligt artikel 16.2, 16.4,

16.5 och 16.6.

5. Den

eller

de

berörda

medlemsstaterna

ska

bibehålla

möj­

ligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt

vid medlemsstatens/medlemsstaternas konsulat.

KAPITEL III

Prövning av och beslut om viseringsansökningar

Artikel 18

Fastställande av vilket konsulat som är behörigt

1. När

en

ansökan

har

lämnats

in

ska

konsulatet

kontrollera

om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut om den i

enlighet med artiklarna 5 och 6.

2. Om

konsulatet

inte

är

behörigt,

ska

det

utan

dröjsmål

lämna tillbaka ansökan och eventuella handlingar som sökan­

den lämnat in, återbetala viseringsavgiften och ange vilket kon­

sulat som är behörigt.

Artikel 19

När en ansökan kan tas upp till prövning

1. Det

behöriga

konsulatet

ska

kontrollera

huruvida

— ansökan har lämnats in inom den period som anges i

artikel 9.1,

— ansökan innehåller det som anges i artikel 10.3 a–c,

— sökandens biometriska uppgifter har tagits upp, och

— viseringsavgiften har betalats.

2. När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1

har uppfyllts ska ansökan anses möjlig att ta upp till prövning

och konsulatet ska

— följa de förfaranden som anges i artikel 8 i VIS-förord­

ningen, och

— ytterligare pröva ansökan.

Inmatningen av uppgifter i VIS får endast göras av vederbörli­

gen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna

6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.

3. När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1

inte har uppfyllts, ska ansökan inte anses möjlig att ta upp till

prövning och konsulatet ska utan dröjsmål

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/11

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

— återsända ansökningsformuläret och de dokument som sö­

kanden lämnat in,

— förstöra de biometriska uppgifter som tagits upp,

— betala tillbaka viseringsavgiften, och

— inte pröva ansökan.

4. Med

avvikelse

från

detta

kan

en

ansökan

som

inte

upp­

fyller kraven i punkt 1 ändå tas upp till prövning av humanitära

skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av inter­

nationella förpliktelser.

Artikel 20

Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning

1. När

en

ansökan

kan

tas

upp

till

prövning

ska

det

behöriga

konsulatet stämpla sökandens resehandling. Stämpelavtrycket

ska vara utformat enligt modellen i bilaga III och påföras i

enlighet med denna bilaga.

2. Diplomatpass,

tjänstepass

och

särskilda

pass

ska

inte

stämplas.

3. Bestämmelserna

i

denna

artikel

ska

tillämpas

på

medlems­

staternas konsulat fram till den tidpunkt då VIS är fullständigt

operationellt i alla regioner i enlighet med artikel 48 i VIS-

förordningen.

Artikel 21

Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning

1. Vid

prövningen

av

ansökningar

om

enhetlig

visering

ska

det fastställas huruvida sökanden uppfyller inresevillkoren i

artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om Schengengränserna,

och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att bedöma huruvida

sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för

medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för av­

sikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering

som sökanden ansökt om löper ut.

2. I

samband

med

varje

viseringsansökan

ska

VIS

konsulteras

i enlighet med artiklarna 8.2 och 15 i VIS-förordningen. Med­

lemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-

förordningen används fullt ut för att undvika avslag på oriktiga

grunder och oriktiga identifieringar.

3. När

konsulatet

kontrollerar

huruvida

sökanden

uppfyller

inresevillkoren ska det kontrollera

a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning

eller förfalskning,

b) sökandens skäl rörande den avsedda vistelsens syfte och vill­

kor, och att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle

både för den planerade vistelsens längd och för återresan till

ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för transitering

till ett tredjeland, i vilket han är säker på att beviljas inresa,

eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel,

c) om personen finns på en spärrlista i Schengens infor­

mationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,

d) att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemssta­

ternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa enligt

definitionen i artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna

eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser,

särskilt när det inte finns någon registrering i medlemssta­

ternas nationella databaser som syftar till att vägra inresa av

dessa skäl,

e) att sökanden i tillämpliga fall innehar lämplig och giltig

medicinsk reseförsäkring.

4. Konsulatet

ska,

i

tillämpliga

fall,

kontrollera

längden

på

tidigare och planerade vistelser för att förvissa sig om att sö­

kanden inte har överskridit den maximalt tillåtna vistelsetiden

på medlemsstaternas territorium, oberoende av eventuella vis­

telser som tillåts genom nationell visering för längre vistelse

eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat.

5. Medlen för det planerade uppehället ska bedömas i enlig­

het med längden på och syftet med vistelsen och med hänsyn

till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna

för kost och rum i budgetlogi multiplicerat med antalet dagar

för vistelsen, på grundval av de referensbelopp som fastställs av

medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c i kodexen om

Schengengränserna. Bestyrkandet av sponsoråtagande och/eller

privat inkvartering kan också utgöra bevis på tillräckliga medel

för uppehälle.

6. Vid

prövning

av

en

ansökan

om

visering

för

flygplatstran­

sitering ska konsulatet särskilt kontrollera

a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning

eller förfalskning,

b) den berörda tredjelandsmedborgarens avrese- och bestäm­

melseort samt att den planerade rutten och flygplatstransite­

ringen är sammanhängande,

c) bestyrkandet av den fortsatta resan till den slutliga bestäm­

melseorten.

7. Bedömningen

av

en

ansökan

ska

särskilt

grundas

på

äkt­

heten och tillförlitligheten hos de handlingar som lagts fram och

på sanningsenligheten och tillförlitligheten hos sökandens utsa­

gor.

SV

L 243/12

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

8. Under

prövningen

av

en

ansökan

kan

konsulaten

i

moti­

verade fall kalla sökanden till en intervju och begära ytterligare

handlingar.

9. Ett

tidigare

avslag

på

en

viseringsansökan

ska

inte

auto­

matiskt medföra avslag på en ny ansökan. En ny ansökan ska

bedömas på grundval av all tillgänglig information.

Artikel 22

Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala

myndigheter

1. En

medlemsstat

kan

kräva

att

andra

medlemsstaters

cen­

trala myndigheter samråder med medlemsstatens centrala myn­

digheter under handläggningen av en ansökan som lämnats in

av medborgare från specifika tredjeländer eller specifika katego­

rier av sådana medborgare. Sådant samråd ska inte gälla ansök­

ningar om viseringar för flygplatstransitering.

2. De

centrala

myndigheter

som

konsulteras

ska

lämna

defi­

nitivt svar inom sju kalenderdagar efter det att de har konsul­

terats. Uteblir svaret inom denna tidsfrist ska detta innebära att

de inte har några invändningar mot utfärdandet av viseringen.

3. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

inläm­

nandet eller återtagandet av begäran om sådant föregående sam­

råd innan den åtgärden träder i kraft. Denna information ska

även lämnas inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i

den berörda jurisdiktionen.

4. Kommissionen

ska

meddela

medlemsstaterna

sådana

un­

derrättelser.

5. Från och med den dag då Schengens rådfrågningssystem

ersätts enligt artikel 46 i VIS-förordningen ska föregående sam­

råd genomföras i enlighet med artikel 16.2 i den förordningen.

Artikel 23

Beslut om ansökan

1. Beslut om ansökningar ska fattas inom 15 kalenderdagar

från det att en ansökan som kan tas upp till prövning enligt

artikel 19 lämnas in.

2. Den

perioden

kan

utsträckas

till

30

kalenderdagar

i

en­

skilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller

när det gäller representation då samråd söks med myndighe­

terna i den representerade medlemsstaten.

3. I

undantagsfall

när

ytterligare

handlingar

är

nödvändiga

i

specifika fall kan denna period förlängas till högst 60 kalender­

dagar.

4. Såvida

inte

ansökan

har

återtagits

ska

ett

beslut

fattas

om

att

a) utfärda en enhetlig visering enligt artikel 24,

b) utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet enligt

artikel 25,

c) avslå ansökan om visering enligt artikel 32, eller

d) avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till

de berörda myndigheterna i det representerade landet enligt

artikel 8.2.

Om det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck, i enlighet med

artikel 13.7 b, ska detta inte påverka beslut om beviljande av

eller avslag på ansökan om visering.

KAPITEL IV

Utfärdande av visering

Artikel 24

Utfärdande av enhetlig visering

1. Viseringens

giltighetstid

och

längden

på

den

tillåtna

vis­

telsen ska grunda sig på den prövning som anges i artikel 21.

En visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor. Giltighets­

tiden får inte överstiga fem år.

När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd mot­

svara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska visering­

ens giltighetstid omfatta en ”tilläggsfrist” på 15 dagar.

Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på

grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel­

ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.

2. Utan

att

det

påverkar

artikel

12

a

ska

viseringar

för

flera

inresor utfärdas med en giltighetstid mellan sex månader och

fem år om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden visar sitt behov av eller motiverar sin avsikt att

resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes-

eller familjesituation, som exempelvis personer som reser i

affärer, statstjänstemän som regelbundet står i officiell kon­

takt med medlemsstater och EU-institutioner, företrädare för

det civila samhällets organisationer som reser i samband med

yrkesutbildning, seminarier och konferenser, familjemedlem­

mar till unionsmedborgare, familjemedlemmar till tredje­

landsmedborgare som är bosatta i medlemsstaterna samt

sjömän, och

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/13

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

b) sökande visar sin integritet och tillförlitlighet, särskilt den

lagliga användningen av tidigare enhetliga viseringar eller

viseringar med territoriellt begränsad giltighet, sin ekono­

miska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att

lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden lö­

per ut för den visering som ansökan avser.

3. De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 25

Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet

1. Visering

med

territoriellt

begränsad

giltighet

ska

undan­

tagsvis utfärdas om

a) den berörda medlemsstaten finner det nödvändigt att, av

humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på

grund av internationella förpliktelser

i) avvika från principen att inresevillkoren i artikel 5.1 a, c,

d och e i kodexen om Schengengränserna ska vara upp­

fyllda,

ii) utfärda en visering trots att den medlemsstat som kon­

sulterats enligt artikel 22 invänder mot utfärdandet av en

enhetlig visering, eller

iii) utfärda en visering av brådskande skäl, även om föregå­

ende samråd enligt artikel 22 inte har genomförts,

eller

b) det av skäl som konsulatet finner befogade utfärdas en ny

visering för en vistelse som ska äga rum inom samma sex­

månadersperiod till en sökande som inom denna sexmå­

nadersperiod redan har använt en enhetlig visering eller en

visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en

vistelse på tre månader.

2. En

visering

med

territoriellt

begränsad

giltighet

ska

vara

giltig för den utfärdande medlemsstatens territorium. I undan­

tagsfall kan den vara giltig inom fler än en medlemsstats terri­

torium, förutsatt att varje berörd medlemsstat medger detta.

3. Om

sökanden

innehar

en

resehandling

som

inte

erkänns

av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en

visering som är giltig för territorierna i de medlemsstater som

erkänner resedokumentet. Om den utfärdande medlemsstaten

inte erkänner sökandens resehandling, ska den utfärdade vise­

ringen endast vara giltig i den medlemsstaten.

4. När

en

visering

med

territoriellt

begränsad

giltighet

har

utfärdats i de fall som beskrivs i punkt 1 a, ska de centrala

myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten vidarebefordra

relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndig­

heter genom det förfarande som anges i artikel 16.3 i VIS-

förordningen.

5. De

uppgifter

som

återfinns

i

artikel

10.1

i

VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 26

Utfärdande av visering för flygplatstransitering

1. En

visering

för

flygplatstransitering

ska

vara

giltig

för

tran­

sitering genom det internationella transitområdet på flygplatser

som ligger inom medlemsstaternas territorium.

2. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

artikel

12

a

ska

viseringens giltighetstid omfatta en ytterligare ”tilläggsfrist” på

15 dagar.

Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på

grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel­

ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.

3. Utan

att

det

påverkar

artikel

12

a

kan

visering

för

flera

flygplatstransiteringar utfärdas med en giltighetstid på högst sex

månader.

4. Följande

kriterier

är

av

särskild

relevans

vid

beslut

om

utfärdande av viseringar för flera flygplatstransiteringar:

a) Sökandens behov av att transitera ofta och/eller regelbundet.

b) Sökandens integritet och tillförlitlighet, särskilt den lagliga

användningen av tidigare enhetliga viseringar, viseringar

med begränsad territoriell giltighet eller viseringar för

flygplatstransitering, hans ekonomiska situation i sitt ur­

sprungsland och hans verkliga avsikt att fortsätta resan.

5. Om

sökanden

måste

inneha

en

visering

för

flygplatstran­

sitering enligt artikel 3.2, ska denna visering endast vara giltig

för transitering genom de internationella transitområdena på de

flygplatser som är belägna på den eller de berörda medlems­

staternas territorium.

6. De

uppgifter

som

återfinns

i

artikel

10.1

i

VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 27

Ifyllande av viseringsmärket

1. När

viseringsmärket

fyllts

i,

ska

de

obligatoriska

uppgifter

som anges i bilaga VII föras in och det maskinläsbara fältet

fyllas i enligt Icao-dokument 9303 del 2.

SV

L 243/14

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

2. Medlemsstaterna

kan

lägga

till

nationella

noteringar

i

fältet

för anmärkningar på viseringsmärket, men dessa noteringar får

inte utgöra en upprepning de obligatoriska uppgifterna i bilaga

VII.

3. Alla

uppgifter

på

viseringsmärket

ska

vara

tryckta

och

inga

ändringar får göras för hand på ett tryckt viseringsmärke.

4. Viseringsmärken

får

endast

fyllas

i

för

hand

om

det

före­

ligger teknisk force majeure. Inga ändringar får göras på ett

viseringsmärke som fyllts i för hand.

5. Om

ett

viseringsmärke

fyllts

i

för

hand

enligt

punkt

4

i

denna artikel, ska denna information registreras i VIS enligt

artikel 10.1 k i VIS-förordningen.

Artikel 28

Makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke

1. Om ett fel upptäcks på ett viseringsmärke som ännu inte

har placerats i resehandlingen, ska viseringsmärket makuleras.

2. Om

ett

fel

upptäcks

efter

det

att

viseringsmärket

har

pla­

cerats i resehandlingen, ska märket makuleras genom att ett rött

kryss påförs märket med outplånligt bläck och ett nytt vise­

ringsmärke placeras på en annan sida i resehandlingen.

3. Om

ett

fel

upptäcks

efter

det

att

relevanta

uppgifter

har

införts i VIS i enlighet med artikel 10.1 i VIS-förordningen, ska

felet korrigeras i enlighet med artikel 24.1 i den förordningen.

Artikel 29

Påförande av ett viseringsmärke

1. Det

tryckta

viseringsmärket

med

de

uppgifter

som

anges

i

artikel 27 och bilaga VII ska påföras resehandlingen i enlighet

med bestämmelserna i bilaga VIII.

2. Om

den

utfärdande

medlemsstaten

inte

erkänner

sökan­

dens resehandling ska det separata bladet för påförande av vi­

sering användas.

3. När

ett

viseringsmärke

har

påförts

det

separata

bladet

för

påförande av visering, ska denna information registreras i VIS i

enlighet med artikel 10.1 j i VIS-förordningen.

4. Individuella

viseringar

som

utfärdas

till

personer

som

om­

fattas av sökandens resehandling, ska placeras i den resehand­

lingen.

5. Om

den

resehandling

som

dessa

personer

omfattas

av

inte

erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det individuella

viseringsmärket påföras de separata bladen för påförande av

visering.

Artikel 30

Rättigheter som följer av en utfärdad visering

Enbart innehav av en enhetlig visering eller visering med terri­

toriellt begränsad giltighet ger inte automatisk rätt till inresa.

Artikel 31

Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter

1. En

medlemsstat

får

kräva

att

dess

centrala

myndigheter

underrättas om viseringar som utfärdas av andra medlemsstaters

konsulat till medborgare från specifika tredjeländer eller till

specifika kategorier av sådana medborgare, med undantag för

visering för flygplatstransitering.

2. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

inläm­

nandet eller tillbakadragandet av kravet om sådan information

innan det ska uppfyllas. Denna information ska även lämnas

inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda

jurisdiktionen.

3. Kommissionen

ska

meddela

medlemsstaterna

sådana

un­

derrättelser.

4. Från och med det datum som anges i artikel 46 i VIS-

förordningen ska informationen överföras i enlighet med

artikel 16.3 i den förordningen.

Artikel 32

Avslag på ansökan om visering

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

artikel

25.1,

ska

en

ansökan om visering avslås

a) om sökanden

i) ger in en resehandling som utgör en efterbildning eller

förfalskning,

ii) inte kan styrka ändamålet och villkoren för den plane­

rade vistelsen,

iii) inte tillhandahåller bevis på att han har tillräckliga medel

för sitt uppehälle både under den planerade vistelsen och

för återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet,

eller för transitresan till ett tredjeland till vilket han är

säker på att beviljas inresa, eller är i stånd att på laglig

väg skaffa sig sådana medel,

iv) redan har tillbringat tre månader av den innevarande

sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium

på grundval av en enhetlig visering eller en visering

med territoriellt begränsad giltighet,

v) finns på en spärrlista i SIS i syfte att vägras inresa,

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/15

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

vi) anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ord­

ning, inre säkerhet, folkhälsa enligt definitionen i

artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna eller in­

ternationella förbindelser, särskilt när det finns en regi­

strering i medlemsstaternas nationella databaser som syf­

tar till att vägra inresa av dessa skäl, eller

vii) inte har tillhandahållit bevis på innehav av lämplig och

giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämpliga fall,

eller

b) om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande

handlingar som sökanden lämnat in eller på innehållets san­

ningsenlighet, tillförlitligheten hos sökandens utsagor eller

dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan

den sökta viseringen löper ut.

2. Ett

beslut

om

avslag

och

uppgift

om

de

skäl

som

ligger

till

grund för avslaget ska meddelas sökande med hjälp av stan­

dardformuläret i bilaga VI.

3. Sökande

som

fått

avslag

på

sin

viseringsansökan

ska

ha

rätt att överklaga. Överklaganden ska riktas mot den medlems­

stat som fattade det slutliga beslutet om ansökan och i enlighet

med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemssta­

terna ska tillhandahålla sökanden information om hur de ska

förfara för att överklaga ett beslut, i enlighet med vad som

anges i bilaga VI.

4. I

sådana

fall

som

avses

i

artikel

8.2

ska

den

represente­

rande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om det

beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.

5. Information

om

nekad

visering

ska

registreras

i

VIS

i

enlighet med artikel 12 i VIS-förordningen.

KAPITEL V

Ändring av en utfärdad visering

Artikel 33

Förlängning

1. Giltighetstiden

och/eller

vistelsetiden

för

en

utfärdad

vise­

ring ska förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter

anser att en viseringsinnehavare har styrkt att det föreligger

force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom från

att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av den

giltighetstid eller vistelsetid som viseringen medger. En sådan

förlängning ska göras kostnadsfritt.

2. Giltighetstiden

och/eller

vistelsetiden

för

en

utfärdad

vise­

ring kan förlängas om viseringsinnehavaren har styrkt att det

föreligger starka personliga skäl som motiverar att giltighets­

tiden eller vistelsetiden förlängs. En avgift på 30 EUR ska tas

ut för en sådan förlängning.

3. Om

inte

den

myndighet

som

beviljar

en

förlängning

av

viseringen beslutar annorlunda, ska den förlängda viseringen ha

samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen.

4. De

myndigheter

som

har

behörighet

att

förlänga

vise­

ringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium

tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker

om förlängning.

5. Medlemsstaterna

ska

meddela

kommissionen

vilka

myn­

digheter som är behöriga att förlänga viseringar.

6. Förlängning av viseringar ska utföras i form av ett vise­

ringsmärke.

7. Information

om

en

förlängd

visering

ska

föras

in

i

VIS

i

enlighet med artikel 14 i VIS-förordningen.

Artikel 34

Upphävande och återkallande

1. En

visering

ska

upphävas

om

det

blir

uppenbart

att

vill­

koren för utfärdandet inte var uppfyllda vid tidpunkten för

utfärdandet av denna, särskilt om det finns tungt vägande skäl

att anta att viseringen erhållits på bedrägligt sätt. En visering ska

som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den

medlemsstat som utfärdade den. En visering kan upphävas av de

behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid myn­

digheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska un­

derrättas om detta upphävande.

2. En

visering

ska

återkallas

när

det

blir

uppenbart

att

vill­

koren för att utfärda den inte längre är uppfyllda. En visering

ska som huvudregel återkallas av de behöriga myndigheterna i

den medlemsstat som utfärdade den. En visering kan återkallas

av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid

myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska

underrättas om detta återkallande.

3. En

visering

kan

återkallas

på

viseringsinnehavarens

begä­

ran. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfär­

dade viseringen ska underrättas om ett sådant återkallande.

4. Om

viseringsinnehavaren

underlåter

att

vid

gränsen

lägga

fram en eller flera av de styrkande handlingar som avses i

artikel 14.3, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om

att upphäva eller återkalla viseringen.

SV

L 243/16

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

5. Om

en

visering

upphävs

eller

återkallas,

ska

beteckningen

”UPPHÄVD”

eller

”ÅTERKALLAD”

stämplas på viseringen och det

optiskt variabla kännetecknet på viseringsmärket, säkringen ”la­

tent bildeffekt” samt ordet ”visering” ogiltigförklaras genom

överkorsning.

6. Ett

beslut

om

upphävande

eller

återkallande

av

en

visering

och de skäl som ligger till grund för detta ska meddelas sökan­

den med hjälp av standardformuläret i bilaga VI.

7. En

viseringsinnehavare

vars

visering

har

upphävts

eller

återkallats ska ha rätt att överklaga, såvida inte viseringen åter­

kallades på dennes begäran i enlighet med punkt 3. Överkla­

ganden ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet om

upphävandet eller återkallandet och i enlighet med den med­

lemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhan­

dahålla sökanden information om hur de ska förfara för att

överklaga ett beslut, i enlighet med vad som anges i bilaga VI.

8. Information

om

en

upphävd

eller

återkallad

visering

ska

föras in i VIS i enlighet med artikel 13 i VIS-förordningen.

KAPITEL VI

Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna

Artikel 35

Viseringsansökningar som lämnas vid de yttre gränserna

1. I

undantagsfall

kan

viseringar

utfärdas

vid

gränsövergångar

om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i

kodexen om Schengengränserna.

b) Sökanden har inte varit i stånd att ansöka om visering på

förhand och ger vid behov in dokumentation som styrker att

det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa.

c) Det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt

ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom

andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengen­

regelverket fullt ut.

2. Om

en

ansökan

om

visering

lämnas

in

vid

den

yttre

gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk rese­

försäkring åsidosättas om sådan medicinsk reseförsäkring inte

finns tillgänglig vid gränsövergången eller av humanitära skäl.

3. En

visering

som

utfärdats

vid

den

yttre

gränsen

ska

vara

en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i landet

under högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den

planerade vistelsen. När det gäller transitering ska den tillåtna

vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med

transiteringen.

4. Om villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om

Schengengränserna inte är uppfyllda, får de myndigheter som

ansvarar för utfärdandet av viseringen vid gränsen utfärda en

visering med begränsad territoriell giltighet i enlighet med

artikel 25.1 a i denna förordning och som endast gäller för

den utfärdande medlemsstatens territorium.

5. Tredjelandsmedborgare

som

hör

till

en

kategori

av

perso­

ner som enligt artikel 22 omfattas av ett krav på föregående

samråd ska som huvudregel inte kunna få en visering utfärdad

vid yttre gränsen.

I enlighet med artikel 25.1 a får dock en visering med territo­

riellt begränsad giltighet, som gäller för den utfärdande med­

lemsstatens territorium, i undantagsfall utfärdas till sådana per­

soner vid den yttre gränsen.

6. Utöver

de

skäl

till

avslag

på

en

viseringsansökan

som

framgår av artikel 32.1 ska en viseringsansökan avslås vid

gränsövergången om villkoren i punkt 1 b i denna artikel inte

är uppfyllda.

7. Bestämmelserna

om

motivering

och

meddelande

av

av­

slagsbeslut och rätten till överklagande i artikel 32.3 och bilaga

VI ska vara tillämpliga.

Artikel 36

Viseringar som utfärdas till sjömän i transit vid den yttre

gränsen

1. En

visering

för

transitering

får

utfärdas

vid

gränsen

för

en

sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemssta­

ternas yttre gränser om

a) han uppfyller villkoren i artikel 35.1, och

b) han passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå

ombord på eller gå i land från ett fartyg som han kommer

att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.

2. De

behöriga

nationella

myndigheterna

ska

följa

anvisning­

arna i bilaga IX del 1 innan de utfärdar en visering vid gränsen

för en sjöman i transit, och se till att den nödvändiga infor­

mationen om sjömannen i fråga har utbytts med hjälp av ett

vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit enligt bilaga IX

del 2.

3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av

artikel 35.3–5.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/17

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

AVDELNING IV

FÖRVALTNING OCH ORGANISATION

Artikel 37

Organisation av viseringsavdelningarna

1. Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av vise­

ringsavdelningarna vid sina konsulat.

För att undvika att vaksamheten minskar och för att skydda

personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå,

ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal

som är i direkt kontakt med sökandena. Särskild vikt ska fästas

vid att skapa klara arbetsrutiner och en tydlig ansvarsfördelning

i samband med att det fattas slutliga beslut om ansökningar.

Tillgången till VIS och SIS samt andra konfidentiella uppgifter

ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndi­

gade och fast anställda medarbetare. Lämpliga åtgärder ska vid­

tas för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser.

2. Förvaringen

och

hanteringen

av

viseringsmärken

ska

om­

fattas av fullgoda säkerhetsåtgärder för att undvika bedrägeri

och förluster. Varje konsulat ska registrera lagret av viserings­

märken och registrera hur varje viseringsmärke har använts.

3. Medlemsstaternas

konsulat

ska

arkivera

ansökningarna.

Varje enskild akt ska innehålla ansökningsformuläret, kopior

av relevanta styrkande handlingar, en förteckning över de kont­

roller som utförts och referensnumret för den utfärdade vise­

ringen så att personalen vid behov kan rekonstruera bakgrun­

den till det beslut som fattats om ansökan.

Individuella ansökningsakter ska bevaras i minst två år från

dagen för beslutet om ansökan enligt artikel 23.1.

Artikel 38

Resurser till handläggning av viseringsansökningar och

övervakning av konsulat

1. Medlemsstaterna

ska

avdela

lämplig

personal

i

tillräckligt

antal för uppgifter som rör handläggning av viseringsansök­

ningar, för att kunna säkerställa en rimlig och harmoniserad

kvalitet på den tjänst som erbjuds allmänheten.

2. Lokalerna

ska

vara

funktionella

och

utformade

på

ett

så­

dant sätt att lämpliga säkerhetsåtgärder kan vidtas.

3. Medlemsstaternas

centrala

myndigheter

ska

se

till

att

ut­

sänd personal och lokalanställda erhåller lämplig utbildning, och

ska ansvara för att förse dem med fullständiga, exakta och

aktuella upplysningar om relevant gemenskapsrätt och nationell

rätt.

4. Medlemsstaternas

centrala

myndigheter

ska

se

till

att

ar­

betet med att handlägga ansökningarna med täta intervall kont­

rolleras på lämpligt sätt, och vidta korrigeringsåtgärder om av­

vikelser från denna förordning upptäcks.

Artikel 39

Personalens uppförande

1. Medlemsstaternas

konsulat

ska

se

till

att

sökandena

be­

möts på ett hövligt sätt.

2. Konsulär

personal

ska

under

utförandet

av

sina

arbetsupp­

gifter visa full respekt för den mänskliga värdigheten. Eventuella

åtgärder som vidtas ska stå i proportion till det mål som efter­

strävas med åtgärderna.

3. Konsulär

personal

får

under

utförandet

av

sina

arbetsupp­

gifter inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt

ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexu­

ell läggning.

Artikel 40

Former för samarbete

1. Varje

medlemsstat

ska

ansvara

för

organisationen

av

hand­

läggningen av ansökningar. Som huvudregel ska ansökningar

inlämnas vid en medlemsstats konsulat.

2. Medlemsstaterna

ska

a) utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för

att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrust­

ning för insamling av biometriska kännetecken liksom sina

honorärkonsulers kontor när dessa används för insamling av

biometriska kännetecken i enlighet med artikel 42, och/eller

b) samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ra­

men för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra

lämpliga kontakter i form av begränsad representation, sam­

lokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum i enlig­

het med artikel 41.

3. Under

särskilda

omständigheter

eller

av

skäl

som

rör

lo­

kala förhållanden, t.ex. när

a) ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera

mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter

inom rimlig tid och under anständiga förhållanden, eller

b) det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av

det berörda tredjelandet på något annat sätt,

och när de samarbetsformer som avses i punkt 2 b visar sig

olämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat

som en sista utväg samarbeta med en extern tjänsteleverantör i

enlighet med artikel 43.

SV

L 243/18

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

4. Utan

att

det

påverkar

rätten

att

kalla

sökanden

till

person­

lig intervju i enlighet med artikel 21.8, får inte valet av orga­

nisation av hur ansökningarna tas emot och handläggs få till

följd att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett

ställe för att lämna in en ansökan.

5. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

hur

de

avser att organisera handläggningen av ansökningar på varje

konsulat.

Artikel 41

Samarbete mellan medlemsstaterna

1. När

alternativet

”samlokalisering”

väljs,

ska

personal

vid

en

eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar

(inklusive insamling av biometriska kännetecken) som lämnats

in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrust­

ningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna

ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå samt om

villkoren för dess upphörande, liksom hur stor andel av vise­

ringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars konsulat

används.

2. När

”gemensamma

ansökningscentrum”

inrättas,

ska

per­

sonal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemen­

samma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in

ansökningarna (inklusive biometriska kännetecken). Sökandena

ska hänvisas till den medlemsstat som är behörig att pröva och

fatta beslut avseende ansökan. Medlemsstaterna ska enas om

hur länge detta samarbete ska vara samt om villkoren för

dess upphörande, liksom för fördelningen av kostnaderna mel­

lan de deltagande medlemsstaterna. En medlemsstat ska ha an­

svaret för kontrakt avseende logistiken och de diplomatiska

förbindelserna med värdlandet.

3. Om

samarbetet

med

andra

medlemsstater

skulle

avbrytas,

ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service upprätt­

hålls.

Artikel 42

Användning av honorärkonsuler

1. Honorärkonsuler

får

också

bemyndigas

att

utföra

några

av

eller alla uppgifterna i artikel 43.6. Adekvata åtgärder ska vidtas

för att säkerställa säkerhet och skydd för uppgifter.

2. Om

honorärkonsuln

inte

är

en

medlemsstats

statliga

tjäns­

teman, ska utförandet av dessa uppgifter genomföras i överens­

stämmelse med kraven i bilaga X, med undantag för bestäm­

melserna i punkt D c i denna bilaga.

3. Om

honorärkonsuln

är

en

medlemsstats

statliga

tjäns­

teman, ska den berörda medlemsstaten se till att krav tillämpas

som är jämförbara med de krav som skulle gälla om dessa

uppgifter utfördes av dess konsulat.

Artikel 43

Samarbete med externa tjänsteleverantörer

1. Medlemsstaterna

ska

sträva

efter

att

samarbeta

med

en

extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera medlems­

stater, utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling

och konkurrensreglerna.

2. Samarbetet

med

en

extern

tjänsteleverantör

ska

baseras

på

ett rättsligt instrument som ska uppfylla de krav som fastställs i

bilaga X.

3. Medlemsstaterna

ska

inom

ramen

för

det

lokala

Schengen­

samarbetet utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer

och om fastställandet av villkoren och bestämmelserna i respek­

tive rättsliga instrument.

4. Prövningen

av

ansökningar,

intervjuer,

i

förekommande,

fall beslut om ansökningar samt utskriften och påförandet av

viseringsmärken ska endast utföras av konsulatet.

5. Externa

tjänsteleverantörer

ska

under

inga

omständigheter

ha tillgång till VIS. Tillgång till VIS ska uteslutande vara reser­

verad för vederbörligen bemyndigad personal på konsulat.

6. En

extern

tjänsteleverantör

får

ges

behörighet

att

utföra

någon eller några av följande uppgifter:

a) Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav

och ansökningsformulär.

b) Information till den sökande om de styrkande handlingar

som krävs, på grundval av en checklista.

c) Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (in­

begripet upptagande av biometriska kännetecken) och över­

föring av ansökan till konsulatet.

d) Uppbörd av viseringsavgiften.

e) Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid kon­

sulatet eller hos den externa tjänsteleverantören.

f) Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande

fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande

av dessa till sökandena.

7. När

den

eller

de

berörda

medlemsstaterna

väljer

en

extern

tjänsteleverantör, ska de granska bolagets solvens och tillförlit­

lighet, inbegripet nödvändiga tillstånd, företagsregistrering, bo­

lagsstadga och bankavtal, och försäkra sig om att det inte före­

ligger några intressekonflikter.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/19

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

8. Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att den

valda externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och be­

stämmelser som den omfattas av enligt det rättsliga instrument

som avses i punkt 2.

9. Den

eller

de

berörda

medlemsstaterna

ska

fortsätta

att

ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av upp­

gifter vid behandling av uppgifter och ska stå under tillsyn i

enlighet med artikel 28 i direktiv 95/46/EG.

Samarbetet med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa

eller utesluta något ansvar enligt den eller de berörda medlems­

staternas nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter

med avseende på sökandenas personuppgifter eller genomföran­

det av en eller flera av de uppgifter som avses i punkt 6. Denna

bestämmelse påverkar inte rättsliga åtgärder som får vidtas di­

rekt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella

lagstiftningen i det berörda tredjelandet.

10. Den

eller

de

berörda

medlemsstaterna

ska

utbilda

den

externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som

behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig infor­

mation till sökandena.

11. Den

eller

de

berörda

medlemsstaterna

ska

noga

övervaka

genomförandet av det rättsliga instrument som avses i punkt 2,

inbegripet

a) den allmänna information om viseringskrav och formulär för

viseringsansökan som lämnas av den externa tjänsteleveran­

tören till sökande,

b) alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som

krävs för att skydda personuppgifter mot att förstöras genom

olyckshändelse eller olagligt förfarande eller förlust genom

olyckshändelse samt mot ändringar, otillåten spridning av

eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet

innefattar överföring av akter och uppgifter till den eller de

berörda medlemsstaternas konsulat, samt mot alla andra

olagliga former av behandling av personuppgifter,

c) upptagning och överföring av biometriska kännetecken,

d) åtgärder som vidtagits för att se till att bestämmelserna om

uppgiftsskydd följs.

I detta syfte ska den eller de berörda medlemsstaternas konsulat

regelbundet genomföra kontroller på plats i den externa tjäns­

televerantörens lokaler.

12. Om

samarbetet

med

en

extern

tjänsteleverantör

skulle

avbrytas, ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service

upprätthålls.

13. Medlemsstaterna

ska

tillhandahålla

kommissionen

ett

ex­

emplar av det rättsliga instrument som avses i punkt 2.

Artikel 44

Kryptering och säker överföring av uppgifter

1. Vid överenskommelser om representation mellan med­

lemsstaterna och vid samarbete mellan medlemsstaterna och

en extern tjänsteleverantör samt vid anlitande av honorärkon­

suler ska den eller de berörda medlemsstaterna se till att upp­

gifterna är fullständigt krypterade, oavsett om överföringen sker

elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium, från

myndigheterna i den representerande medlemsstaten till den

eller de representerade medlemsstaternas myndigheter eller

från den externa tjänsteleverantören eller från honorärkonsuln

till myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna.

2. I

tredjeländer

som

förbjuder

kryptering

av

uppgifter

som

ska överföras elektroniskt från myndigheterna i den represente­

rande medlemsstaten till den eller de representerade medlems­

staternas myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören

eller honorärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda

medlemsstaterna ska den eller de representerade medlemssta­

terna eller den eller de berörda medlemsstaterna inte tillåta

den representerande medlemsstaten eller den externa tjänstele­

verantören eller honorärkonsuln att överföra uppgifter elektro­

niskt.

I sådana fall ska den eller de representerade medlemsstaterna

eller den eller de berörda medlemsstaterna se till att de elek­

troniska uppgifterna överförs fysiskt i fullständigt krypterad

form på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheterna i

den representerande medlemsstaten till den eller de represente­

rade medlemsstaternas myndigheter eller från den externa tjäns­

televerantören eller honorärkonsuln till myndigheterna i den

eller de berörda medlemsstaterna av en medlemsstats konsulära

tjänstemän eller, om en sådan överföring skulle kräva opropor­

tionerliga eller orimliga åtgärder, på något annat säkert sätt, t.ex.

med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet av att transpor­

tera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.

3. I

samtliga

fall

ska

säkerhetsnivån

för

överföringen

anpas­

sas till uppgifternas känslighet.

4. Medlemsstaterna

eller

gemenskapen

ska

sträva

efter

att

nå

en överenskommelse med de berörda tredjeländerna i syfte att

upphäva förbudet mot kryptering av uppgifter som ska över­

föras elektroniskt från myndigheterna i den representerande

medlemsstaten till den eller de representerade medlemsstaternas

myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören eller ho­

norärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda med­

lemsstaterna.

SV

L 243/20

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Artikel 45

Samarbete mellan medlemsstaterna och kommersiella

mellanhänder

1. Medlemsstaterna

får

samarbeta

med

kommersiella

organ

som är mellanhänder när det gäller att lämna in ansökningar,

med undantag av upptagande av biometriska kännetecken.

2. Ett

sådant

samarbete

ska

grunda

sig

på

att

medlemsstater­

nas relevanta myndigheter beviljar ackrediteringen. Ackredite­

ringen ska särskilt grunda sig på kontrollen av följande aspekter:

a) Den kommersiella mellanhandens nuvarande status: befint­

ligt tillstånd, bolagsregister, avtal med banker.

b) Befintliga avtal med kommersiella partner i medlemsstaterna

som erbjuder logi och andra paketresetjänster.

c) Avtal med transportbolag, vilka måste inkludera en utresa

och en garanterad tidsbestämd återresa.

3. Ackrediterade

kommersiella

mellanhänder

ska

övervakas

regelbundet genom stickprovskontroller som inbegriper person­

liga intervjuer eller telefonintervjuer med sökande, kontroll av

resor och logi, kontroll av att den medicinska reseförsäkringen

som tillhandahålls är tillräcklig och täcker enskilda resande och,

när det bedöms vara nödvändigt, kontroll av dokument som rör

gruppåterresa.

4. Inom

ramen

för

det

lokala

Schengensamarbetet

ska

infor­

mation utbytas om ackrediterade kommersiella mellanhänders

prestationer avseende upptäckta oegentligheter, avslag på ansök­

ningar som förmedlats av kommersiella mellanhänder och på­

visade former av bedrägeri med resehandlingar samt om plane­

rade resor som inte genomförts.

5. Inom

ramen

för

det

lokala

Schengensamarbetet

ska

kon­

sulaten utbyta förteckningar över de kommersiella mellanhänder

som de har ackrediterat eller vars ackreditering de har återkallat,

i det sistnämnda fallet med uppgift om skälen för återkallelsen.

Varje konsulat ska se till att allmänheten informeras om för­

teckningen över ackrediterade kommersiella mellanhänder som

beskickningen samarbetar med.

Artikel 46

Sammanställning av statistik

Medlemsstaterna ska sammanställa årlig statistik över viseringar

i enlighet med tabellen i bilaga XII. Denna statistik ska över­

lämnas senast den 1 mars avseende det föregående kalenderåret.

Artikel 47

Information till allmänheten

1. Medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat ska

förse allmänheten med all relevant information som rör vise­

ringsansökan, särskilt

a) kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid ansökan

om visering,

b) hur man beställer tid, i förekommande fall,

c) var ansökan kan lämnas in (behörigt konsulat, gemensamt

ansökningscentrum eller extern tjänsteleverantör),

d) ackrediterade kommersiella mellanhänder,

e) den omständigheten att den stämpel som avses i artikel 20

saknar rättsliga verkningar,

f) de tidsfrister för prövning av ansökningar som anges i

artikel 23.1, 23.2 och 23.3,

g) de tredjeländer vars medborgare eller särskilda kategorier av

medborgare omfattas av föregående samråd,

h) att avslagsbeslut ska meddelas sökanden, att det i sådana

beslut ska anges vilka skäl de grundar sig på och att sökande

vars ansökningar avslås har rätt att överklaga, med infor­

mation om vilket förfarande som ska följas för ett överkla­

gande, inklusive den behöriga myndigheten samt tidsfristen

för att lämna in ett överklagande,

i) att endast innehavet av en visering inte automatiskt ger rätt

till inresa och att viseringsinnehavarna måste visa att de

uppfyller inresevillkoren vid den yttre gränsen enligt

artikel 5 i kodex om Schengengränserna.

2. Den

representerande

och

den

representerade

medlemssta­

ten ska informera allmänheten om sådana överenskommelser

om representation som anges i artikel 8 innan de träder i kraft.

AVDELNING V

LOKALT SCHENGENSAMARBETE

Artikel 48

Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas

konsulat

1. För

att

kunna

säkerställa

en

harmoniserad

tillämpning

av

den gemensamma viseringspolitiken, som i förekommande fall

tar hänsyn till lokala förhållanden, ska medlemsstaternas kon­

sulat och kommissionen samarbeta inom varje jurisdiktion och

bedöma behovet av att särskilt införa

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/21

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

a) en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som

de sökande ska ge in, med beaktande av bestämmelserna i

artikel 14 och bilaga II,

b) gemensamma kriterier för prövning av ansökningar när det

gäller undantag från att betala viseringsavgiften i enlighet

med artikel 16.5 och frågor som rör översättningen av an­

sökningsformuläret, i enlighet med artikel 11.5,

c) en uttömmande förteckning över resehandlingar som utfär­

das av värdlandet, vilken ska uppdateras regelbundet.

Om bedömningen inom ramen för lokalt Schengensamarbete

leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi

i fråga om en eller flera av leden a–c, ska åtgärder för en sådan

strategi antas i enlighet med det förfarande som avses i

artikel 52.2.

2. Inom

ramen

för

det

lokala

Schengensamarbetet

ska

ett

gemensamt informationsblad införas om enhetliga viseringar

och viseringar med territoriellt begränsad giltighet och vise­

ringar för flygplatstransitering, nämligen de rättigheter som vi­

seringen ger och villkoren för att ansöka om den, i tillämpliga

fall inklusive förteckningen över styrkande handlingar enligt

punkt 1 a.

3. Följande

upplysningar

ska

utbytas

inom

ramen

för

det

lokala Schengensamarbetet:

a) Månatlig statistik om enhetliga viseringar, viseringar med

begränsad territoriell giltighet och viseringar för flyg­

platstransitering samt antalet avslagna ansökningar.

b) När det gäller bedömningen av migrations- och/eller säker­

hetsrisker, uppgifter om

i) värdlandets samhällsekonomiska struktur,

ii) lokala informationskällor, inklusive beträffande social

trygghet, sjukvårdsförsäkring, skatteregister och registre­

ring av in- och utresor,

iii) användning av dokument som utgör en efterbildning

eller förfalskning,

iv) rutter för olaglig invandring,

v) avslag.

c) Uppgifter om samarbete med transportbolag.

d) Uppgifter om försäkringsbolag som tillhandahåller lämplig

medicinsk reseförsäkring, inklusive kontroll av typen av täck­

ning och eventuella självriskbelopp.

4. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det

regelbundet anordnas möten för att särskilt behandla praktiska

frågor med anknytning till tillämpningen av den gemensamma

viseringspolitiken mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Dessa möten ska sammankallas av kommissionen, om inte an­

nat avtalas på kommissionens begäran.

Det kan hållas möten om en enda fråga och undergrupper kan

inrättas för att undersöka specifika frågor inom ramen för det

lokala Schengensamarbetet.

5. Sammanfattande rapporter om möten om det lokala

Schengensamarbetet ska utarbetas systematiskt och cirkuleras

lokalt. Kommissionen kan delegera utarbetandet av rapporterna

till en medlemsstat. Varje medlemsstats konsulat ska vidarebe­

fordra rapporterna till sina centrala myndigheter.

På grundval av dessa rapporter ska kommissionen utarbeta en

årsrapport inom varje jurisdiktion, vilken ska läggas fram för

Europaparlamentet och rådet.

6. Företrädare

för

konsulaten

för

de

medlemsstater

som

inte

tillämpar gemenskapens regelverk på viseringsområdet, eller fö­

reträdare för tredjeländer, kan i enskilda fall bjudas in att delta i

möten för utbyte av information om frågor som rör utfärdandet

av viseringar.

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 49

Arrangemang i samband med de olympiska och

paralympiska spelen

Medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska

spelen ska tillämpa de särskilda förfaranden och villkor för ett

enklare utfärdande av viseringar som föreskrivs i bilaga XI.

Artikel 50

Ändring av bilagorna

De åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar i denna

förordning och som ändrar bilagorna I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

och XII ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande

med kontroll som avses i artikel 52.3.

Artikel 51

Anvisningar om den praktiska tillämpningen av

viseringskodexen

Handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna i denna förordning ska utarbetas i enlighet

med det förfarande som avses i artikel 52.2.

SV

L 243/22

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Artikel 52

Kommittéförfarande

1. Kommissionen

ska

biträdas

av

en

kommitté

(viseringskom­

mittén).

2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i

beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det

beslutet och förutsatt att de genomförandebestämmelser som

antas i enlighet med detta förfarande inte ändrar de väsentliga

bestämmelserna i denna förordning.

Den tidsperiod som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska

vara tre månader.

3. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4

och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av be­

stämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 53

Underrättelse

1. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

a) överenskommelser om representation som avses i artikel 8,

b) tredjeländer vars individuella medborgare enligt enskilda

medlemsstater måste inneha visering för flygplatstransitering

när de passerar genom det internationella transitområdet på

flygplatser som finns inom deras territorium enligt artikel 3,

c) det nationella formuläret som styrker sponsoråtagande och/

eller privat inkvartering enligt artikel 14.4, i tillämpliga fall,

d) förteckningen över tredjeländer för vilka det krävs föregå­

ende konsultation enligt artikel 22.1,

e) förteckningen över tredjeländer för vilka information enligt

artikel 31.1 är ett krav,

f) de kompletterande nationella anteckningarna i fältet för an­

märkningar på viseringsmärket enligt artikel 27.2,

g) myndigheter som är behöriga att förlänga viseringar enligt

artikel 33.5,

h) de valda samarbetsformer som avses i artikel 40,

i) statistik som sammanställts enligt artikel 46 och bilaga XII.

2. Kommissionen

ska

göra

uppgifter

som

meddelats

enligt

punkt 1 tillgängliga för allmänheten via en ständigt uppdaterad

elektronisk publikation.

Artikel 54

Ändringar av förordning (EG) nr 767/2008

Förordning (EG) nr 767/2008 ska ändras på följande sätt:

1. Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:

a) Led a ska ersättas med följande:

”a) enhetlig visering enligt artikel 2.3 i Europaparlamen­

tets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den

13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex

om viseringar (viseringskodex) (*),

___________

(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”

b) Led b ska utgå.

c) Led c ska ersättas med följande:

”c) visering för flygplatstransitering enligt definitionen i

artikel 2.5 i förordning (EG) nr 810/2009,”

d) Led d ska ersättas med följande:

”d) visering med territoriellt begränsad giltighet enligt

definitionen i artikel 2.4 i förordning (EG)

nr 810/2009,”

e) Led e ska utgå.

2. I artikel 8.1 ska orden ”Vid mottagandet av en ansökan”

ersättas med följande:

”När ansökan kan tas upp till prövning enligt artikel 19 i

förordning (EG) nr 810/2009”.

3. Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

a) Rubriken ska ersättas med följande:

”Uppgifter som ska registreras vid ansökan”.

b) Punkt 4 ska ändras enligt följande:

i) Led a ska ersättas med följande:

”a) Efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln

(tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, fö­

delseort, födelseland och kön.”

ii) Led e ska utgå.

iii) Led g ska ersättas med följande:

”g) Destinationsmedlemsstat(er) och den planerade

vistelsens eller transiteringens varaktighet.”

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/23

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

iv) Led h ska ersättas med följande:

”h) Huvudsakligt syfte med resan.”

v) Led i ska ersättas med följande:

”i) Planerad dag för ankomst till Schengenområdet

och planerad dag för avresa från Schengenom­

rådet.”

vi) Led j ska ersättas med följande:

”j) Medlemsstat för första inresa.”

vii) Led k ska ersättas med följande:

”k) Sökandens hemadress.”

viii) I led l ska orden ”skolans namn” ersättas med ”läro­

anstaltens namn”.

ix) I led m ska ”faderns eller moderns” ersättas med

”föräldramyndighetens eller vårdnadshavarens”.

4. I artikel 10.1 ska följande led läggas till:

”k) I tillämpliga fall, uppgifter om att viseringsmärket har

fyllts i för hand.”

5. Det inledande stycket i artikel 11 ska ersättas med följande:

”När den viseringsmyndighet som representerar en annan

medlemsstat avbryter prövningen av en ansökan, ska den

föra in följande uppgifter i ansökningsakten:”

6. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 led a ska ersättas med följande:

”a) Handläggningsinformation med uppgift om att vise­

ringen har avslagits och om den myndigheten avslog

den på en annan medlemsstats vägnar.”

b) Punkt 2 ska ersättas med följande:

”2. Ansökningsakten

ska

även

innehålla

uppgifter

om

grunderna för avslaget på viseringsansökan, som ska

utgöras av någon eller några av följande:

a) Sökanden

i) ger in en resehandling som utgör en efterbild­

ning eller förfalskning,

ii) kan inte styrka ändamålet och villkoren för den

planerade vistelsen,

iii) kan inte styrka att han eller hon har tillräckliga

medel för uppehället, både för hela den plane­

rade vistelsens längd och för återresan till ur­

sprungs- eller avreselandet eller för transitering

till ett tredjeland till vilket han eller hon är säker

på att få inresetillstånd, eller är i stånd att skaffa

sådana medel på laglig väg,

iv) har redan vistats tre månader under den inneva­

rande sexmånadersperioden på medlemsstaternas

territorium på grundval av en enhetlig visering

eller en visering med territoriellt begränsad gil­

tighet,

v) finns på en spärrlista i Schengens informations­

system i syfte att vägras inresa,

vi) anses utgöra ett hot mot någon av medlemssta­

ternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa

enligt definitionen i artikel 2.19 i kodexen om

Schengengränserna eller deras internationella för­

bindelser, särskilt när det finns en registrering i

medlemsstaternas nationella databaser som syftar

till att vägra inresa av dessa skäl,

vii) har inte tillhandahållit bevis på innehav av lämp­

lig och giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämp­

liga fall.

b) De framlagda uppgifterna avseende berättigande av

den planerade vistelsens syfte och villkor var inte

tillförlitliga.

c) Sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territo­

rium innan viseringens giltighetstid gått ut kunde

inte säkerställas.

d) Sökanden har inte tillhandahållit tillräckliga bevis för

att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering

på förhand för att motivera att viseringsansökan läm­

nas in vid gränsen.”

7. Artikel 13 ska ersättas med följande:

”Artikel 13

Uppgifter som ska läggas till avseende upphävda eller

återkallade viseringar

1. Om

ett

beslut

har

fattats

om

att

upphäva

eller

åter­

kalla en visering ska den viseringsmyndighet som har fattat

beslutet lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:

a) Information om handläggningsstatus med uppgift om

att viseringen har upphävts eller återkallats.

b) Uppgift om vilken myndighet som upphävde eller åter­

kallade viseringen, inbegripet dess lokalisering.

c) Tid och plats för beslutet.

SV

L 243/24

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

2. Ansökningsakten

ska

även

innehålla

uppgifter

om

grunderna för upphävandet eller återkallandet av viseringen,

vilka ska vara:

a) En eller flera av de grunder som anges i artikel 12.2.

b) Viseringsinnehavarens begäran att återkalla viseringen.”

8. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:

i) Det inledande stycket ska ersättas med följande:

”1. Om

ett

beslut

har

fattats

om

att

förlänga

gil­

tighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad

visering ska den viseringsmyndighet som förlängde

viseringen lägga till följande uppgifter i ansöknings­

akten:”

ii) Led d ska ersättas med följande:

”d) Viseringsmärkets nummer för den förlängda vi­

seringen.”

iii) Led g ska ersättas med följande:

”g) Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren

har rätt att resa om den territoriella giltigheten

för den förlängda viseringen avviker från den

ursprungliga viseringens.”

b) I punkt 2 ska led c utgå.

9. I artikel 15.1 ska orden ”giltighetstiden förlängas eller för­

kortas” ersättas med ”eller viseringen förlängas”.

10. Artikel 17 ska ändras enligt följande:

a) Punkt 4 ska ersättas med följande:

”4. Medlemsstat för första inresa.”

b) Punkt 6 ska ersättas med följande:

”6. Typ av visering som har utfärdats.”

c) Punkt 11 ska ersättas med följande:

”11. Huvudsakligt syfte med resan.”

11. I artiklarna 18.4 c, 19.2 c, 20.2 d och 22.2 d ska orden

”eller förkortas” utgå.

12. I artikel 23.1 d ska ordet ”förkortats” utgå.

Artikel 55

Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006

Bilaga V del A i förordning (EG) nr 562/2006 ska ändras enligt

följande:

a) Punkt 1 c ska ersättas med följande:

”c) I förekommande fall upphäva eller återkalla viseringarna i

enlighet med villkoren i artikel 34 i Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli

2009 om införande av en gemenskapskodex om vise­

ringar (viseringskodex) (*).

___________

(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”

b) Punkt 2 ska utgå.

Artikel 56

Upphävande

1. Artiklarna 9–17 i konventionen om tillämpning av Schen­

genavtalet av den 14 juni 1985 ska upphävas.

2. Följande rättsakter ska upphävas:

a) Schengens verkställande kommittés beslut av den 28 april

1999 SCH/Com-ex (99) 13 (De gemensamma konsulära an­

visningarna, inklusive bilagorna).

b) Schengens verkställande kommittés beslut av den

14 december 1993 om förlängning av den enhetliga vise­

ringen (SCH/Com-ex (93) 21), och om gemensamma princi­

per för att upphäva, återkalla eller förkorta giltighetstiden för

den enhetliga viseringen (SCH/Com-ex (93) 24), Schengens

verkställande kommittés beslut av den 22 december 1994

om utbyte av statistiska uppgifter om utfärdande av enhetliga

viseringar (SCH/Com-ex (94) 25), Schengens verkställande

kommittés beslut av den 21 april 1998 om utbyte av sta­

tistik om utfärdade viseringar (SCH/Com-ex (98) 12) och

Schengens verkställande kommittés beslut av den

16 december 1998 om införande av ett enhetligt formulär

för inbjudan eller åtagandeförklaring (SCH/Com-ex (98) 57).

c) Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett

system för flygplatstransitering ( 1 ).

d) Rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001

om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende

vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för

behandlingen av ansökningar om visering ( 2 ).

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/25

( 1 ) EGT L 63, 13.3.1996, s. 8.

( 2 ) EGT L 116, 26.4.2001, s. 2.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

e) Rådets förordning (EG) nr 1091/2001 av den 28 maj 2001

om fri rörlighet med en visering för längre vistelse ( 1 ).

f) Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari

2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet

till sjömän i transit ( 2 ).

g) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemen­

samma konsulära anvisningarna angående viseringar till di­

plomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband

med införandet av biometri samt bestämmelser om hur vi­

seringsansökningar ska tas emot och behandlas ( 3 ).

3. Hänvisningar

till

upphävda

rättsakter

ska

förstås

som

hän­

visningar till denna förordning och läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga XIII.

Artikel 57

Övervakning och utvärdering

1. Två

år

efter

det

att

alla

bestämmelser

i

denna

förordning

blivit tillämpliga ska kommissionen göra en utvärdering av

denna tillämpning. Denna övergripande utvärdering ska inne­

hålla en granskning av de uppnådda resultaten i relation till

målen och av tillämpningen av bestämmelserna i denna förord­

ning utan att det påverkar de rapporter som anges i punkt 3.

2. Kommissionen

ska

överlämna

den

utvärdering

som

anges

i punkt 1 till Europaparlamentet och rådet. På grundval av

utvärderingen ska kommissionen, om så är nödvändigt, lägga

fram lämpliga förslag till ändringar i denna förordning.

3. Tre

år

efter

det

att

VIS

börjat

tillämpas,

och

därefter

vart

fjärde år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europa­

parlamentet och rådet om tillämpningen av artiklarna 13, 17,

40–44 i denna förordning, vilken ska inbegripa införandet av

upptagning och användning av biometriska kännetecken, ända­

målsenligheten hos de Icao-standarder som valts, efterlevnaden

av reglerna om skydd för uppgifter, erfarenheterna från de ex­

terna tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen

av biometriska uppgifter, genomförandet av 59-månadersregeln

för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av de för­

faranden som rör ansökningar. Rapporten ska även, i enlighet

med artiklarna 17.12, 17.13, 17.14 och 50.4 i VIS-förord­

ningen, omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte kun­

nat tas eller inte krävts av rättsliga skäl jämfört med de fall där

fingeravtryck tas. Rapporten ska omfatta information om ären­

den där personer som faktiskt inte kunnat lämna fingeravtryck

fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska vid behov

åtföljas av lämpliga förslag till ändring av denna förordning.

4. I den första av de rapporter som anges i punkt 3 ska även

frågan om tillräcklig tillförlitlighet när det gäller identifiering

och kontroll av fingeravtryck från barn under tolv år tas upp,

särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern, på grundval av

resultaten av en studie som genomförts under kommissionens

ansvar.

Artikel 58

Ikraftträdande

1. Denna

förordning

träder

i

kraft

den

tjugonde

dagen

efter

det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tid­

ning.

2. Den ska tillämpas från och med den 5 april 2010.

3. Artikel 52 och artikel 53.1 a–h och 53.2 ska tillämpas

från och med den 5 oktober 2009.

4. När

det

gäller

Schengens

rådfrågningssystem

(tekniska

spe­

cifikationer) ska artikel 56.2 d tillämpas från och med det da­

tum som anges i artikel 46 i VIS-förordningen.

5. Artiklarna 32.2 och 32.3, 34.6 och 34.7 och artikel 35.7

ska tillämpas från och med den 5 april 2011.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet

med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den 13 juli 2009.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

E. ERLANDSSON

Ordförande

SV

L 243/26

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.

( 2 ) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.

( 3 ) EUT L 131, 28.5.2009, s. 1.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA I

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/27

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

SV

L 243/28

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/29

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA II

Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar

De styrkande handlingar som enligt artikel 14 ska läggas fram av viseringssökande kan omfatta följande:

A. DOKUMENTATION RÖRANDE RESANS SYFTE

1. Vid resor i arbetet

a) inbjudan från ett företag eller en myndighet att delta i möten, konferenser, handels- eller industrievenemang

eller evenemang med tjänsteanknytning,

b) andra handlingar som visar att det finns handelsförbindelser eller förbindelser med tjänsteanknytning,

c) inträdesbiljetter till mässor och kongresser, i förekommande fall,

d) handlingar som styrker företagets affärsverksamhet,

e) handlingar som styrker sökandens anställning (ställning) i företaget.

2. Vid resor i samband med studier eller annan typ av utbildning

a) inskrivningsbevis från en läroanstalt som visar att man ska delta i teoretiska eller praktiska utbildnings- och

fortbildningskurser,

b) studentlegitimation eller intyg om de kurser i vilka man ska delta.

3. Vid turist- eller privatresor

a) handlingar rörande logi

— en inbjudan från en värd i förekommande fall,

— en handling från det företag som tillhandahåller logi eller annan lämplig handling som upplyser om

planerad logi,

b) handlingar rörande resrutten

— bekräftelse på bokning av en organiserad resa eller annan lämplig handling som upplyser om resplanerna,

— vid transitering: visering eller annat inresetillstånd för det tredjeland som är destinationsland, biljetter för den

fortsatta resan.

4. Vid resor i samband med politiska, vetenskapliga, kulturella, sportsliga eller religiösa evenemang, eller av andra skäl

— inbjudningar, inträdesbiljetter, anmälningar eller program som (när så är möjligt) anger värdorganisationens

namn och vistelsens längd, eller annan lämplig handling som visar på syftet med resan.

5. Vid resor för deltagare i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan som sänts till det berörda tredje­

landets regering, ska delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram, eller i evenemang som anordnas på

medlemsstaternas territorium av mellanstatliga organisationer

— en skrivelse utfärdad av en myndighet i det berörda tredjelandet som bekräftar att sökanden är medlem av dess

officiella delegation och reser till en medlemsstat för att delta i ovannämnda evenemang, tillsammans med en

kopia av den officiella inbjudan.

6. Vid resor av medicinska skäl

— ett officiellt dokument från den medicinska inrättningen som bekräftar att det är nödvändigt med medicinsk

vård vid den inrättningen samt bevis på tillräckliga ekonomiska medel att betala vården.

SV

L 243/30

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

B. HANDLINGAR SOM GÖR DET MÖJLIGT ATT BEDÖMA SÖKANDENS AVSIKT ATT LÄMNA MEDLEMSSTATERNAS

TERRITORIUM

1. Bokning av återresa eller returbiljett.

2. Bevis för ekonomiska tillgångar i bosättningslandet.

3. Anställningsbevis. Bankkontoutdrag.

4. Handling som styrker äganderätt till fastighet.

5. Bevis på integration i bosättningslandet: Familjeband, yrkesställning.

C. HANDLINGAR SOM RÖR SÖKANDENS FAMILJESITUATION

1. Samtycke från vårdnadshavare eller förmyndare (när en underårig inte reser med dem).

2. Bevis på familjeband med den värdperson som bjudit in.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/31

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA III

ENHETLIGT FORMAT OCH ANVÄNDNING AV STÄMPEL SOM VISAR ATT EN ANSÖKAN OM VISERING

KAN TAS UPP TILL PRÖVNING

… Visering … ( 1 )

xx/xx/xxxx ( 2 ) …

( 3 )

Exempel:

C visering FR

22.4.2009 Consulat

de

France

Djibouti

Stämpelavtrycket ska placeras på den första tillgängliga sida i resehandlingen som inte innehåller några anteckningar eller

stämpelavtryck.

( 1 ) Kod för den medlemsstat som prövar ansökan. Koderna i punkt 1.1 i bilaga VII ska användas.

( 2 ) Ansökningsdatum (åtta siffror: xx dag, xx månad, xxxx år).

( 3 ) Myndighet som prövar viseringsansökan.

SV

L 243/32

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA IV

Gemensam förteckning över de tredjeländer, förtecknade i bilaga i till förordning (EG) nr 539/2001, vars

medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom det internationella

transitområdet på flygplatser inom medlemsstaternas territorium

AFGHANISTAN

BANGLADESH

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

ERITREA

ETIOPIEN

GHANA

IRAN

IRAK

NIGERIA

PAKISTAN

SOMALIA

SRI LANKA

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/33

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA V

FÖRTECKNING ÖVER UPPEHÅLLSTILLSTÅND SOM GER INNEHAVAREN RÄTT ATT TRANSITERA GENOM

MEDLEMSSTATERS FLYGPLATSER UTAN ATT DET KRÄVS INNEHAV AV VISERING FÖR

FLYGPLATSTRANSITERING

ANDORRA:

— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för säsongsarbete.

Giltighetstiden beror på anställningens varaktighet men överskrider aldrig sex månader. Kan inte förlängas,

— Tarjeta de estancia y de trabajo (uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med

ett år,

— Tarjeta de estancia (uppehållstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med ett år,

— Tarjeta temporal de residencia (tidsbegränsat bosättningstillstånd) (rosa). Utfärdas för ett år och kan förlängas två

gånger, varje gång med ett år,

— Tarjeta ordinaria de residencia (vanligt bosättningstillstånd) (gult). Utfärdas för tre år och kan förlängas med tre år,

— Tarjeta privilegiada de residencia (förmånsbehandlat bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för fem år och kan för­

längas, varje gång med fem år,

— Autorización de residencia (bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för ett år och kan förlängas, varje gång med tre år,

— Autorización temporal de residencia y de trabajo (tidsbegränsat bosättnings- och arbetstillstånd) (rosa). Utfärdas för två

år och kan förlängas med två år,

— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (vanligt bosättnings- och arbetstillstånd) (gult). Utfärdas för fem år,

— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (förmånsbehandlat bosättnings- och arbetstillstånd) (grönt).

Utfärdas på 10 år och kan förlängas med samma tidsperiod varje gång.

KANADA:

— Permanent resident card (permanent uppehållstillstånd – plastkort).

JAPAN:

— Re-entry permit to Japan (återresetillstånd till Japan).

SAN MARINO:

— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (vanligt uppehållstillstånd [obegränsad giltighet]),

— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (permanent särskilt uppehållstillstånd [obegränsad

giltighet]),

— Carta d’identità di San Marino (validità illimitata) (identitetskort från San Marino [obegränsad giltighet]).

AMERIKAS FÖRENTA STATER:

— Form I-551 permanent resident card (formulär I-551 permanent uppehållstillståndskort) (giltigt i 2–10 år),

— Form I-551 Alien registration receipt card (giltigt i 2–10 år),

— Form I-551 Alien registration receipt card (obegränsad giltighet),

— Form I-327 Re-entry document (giltigt i 2 år – utfärdas till innehavare av en ”I-551”),

— Resident alien card (identitetskort för utlänningar som är bosatta i Förenta staterna; giltigt i 2–10 år eller obegränsat.

Detta dokument garanterar endast rätt att resa in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har

överstigit ett år),

— Permit to reenter (tillstånd till återinresa med en giltighetstid på två år. Detta dokument garanterar endast rätt att resa

in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har överstigit två år),

— Valid temporary residence stamp i ett giltigt pass (giltigt i ett år från utfärdandedagen).

SV

L 243/34

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA VI

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/35

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

SV

L 243/36

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA VII

IFYLLANDE AV VISERINGSMÄRKET

1. Fält

för

obligatoriska

uppgifter

1.1 Fältet ”GILTIGT FÖR”

I detta fält ska viseringens territoriella giltighet anges.

Detta fält kan endast fyllas i på något av följande sätt:

a) Schengenstater

b) Uppgift om den Schengenstat eller de Schengenstater i vilken eller vilka viseringen är giltig (i detta fall ska

följande beteckningar för länderna användas):

BE BELGIEN

CZ TJECKIEN

DK DANMARK

DE TYSKLAND

EE ESTLAND

GR GREKLAND

ES SPANIEN

FR FRANKRIKE

IT ITALIEN

LV LETTLAND

LT LITAUEN

LU LUXEMBURG

HU UNGERN

MT MALTA

NL NEDERLÄNDERNA

AT ÖSTERRIKE

PL POLEN

PT PORTUGAL

SI SLOVENIEN

SK SLOVAKIEN

FI FINLAND

SE SVERIGE

IS ISLAND

NO NORGE

CH SCHWEIZ

1.2 När viseringsmärket används för att utfärda enhetliga viseringar ska detta fält fyllas i med orden ”Schengenstater”, på

den utfärdande medlemsstatens språk.

1.3 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med

artikel 25.1 i denna förordning ska namnet på den eller de medlemsstater till vars territorium viseringsinnehavarens

vistelse är begränsad skrivas in i detta fält, på den utfärdande medlemsstatens språk.

1.4 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med

artikel 25.3 i denna förordning, finns följande alternativ i fråga om de landskoder som ska skrivas i fältet:

a) De berörda medlemsstaternas koder skrivs in i fältet.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/37

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

b) Beteckningen ”Schengenstaterna” och därefter inom parentes ett minustecken följt av koderna för de medlems­

stater för vars territorium viseringen inte är giltig.

c) Om fältet ”giltigt för” inte räcker till för att skriva in alla koderna för de medlemsstater som (inte) erkänner den

berörda resehandlingen ska bokstävernas storlek minskas.

2. Fältet

”FRÅN

OCH

MED

...

TILL

OCH

MED”

I detta fält ska viseringens giltighetstid anges.

Efter orden ”från och med” ska den första dag anges från och med vilken det är tillåtet att resa in i det område som

anges genom viseringens territoriella giltighet. Denna uppgift ska skrivas på följande sätt:

— Två siffror för dagen; den 1–9 i en månad ska föregås av en nolla.

— Bindestreck.

— Två siffror för månaden; de månader som betecknas med en siffra ska föregås av en nolla.

— Bindestreck.

— För årtalet ska de båda sista siffrorna i året anges.

Exempel: 05–12–07 = den 5 december 2007.

Datum för viseringens sista giltighetsdag ska anges efter orden ”till och med” och anges på samma sätt som den

första giltighetsdagen. Utresan från viseringens giltighetsområde ska ha ägt rum senast kl. 24 det datumet.

3. Fältet

”ANTAL

INRESOR”

Uppgift om det antal inresor till giltighetsområdet för viseringen som viseringsinnehavaren har möjlighet att göra

och därmed uppgift om det antal olika vistelser på vilka de dagar som anges i punkt 4 kan fördelas.

En enstaka inresa, två inresor eller flera inresor kan beviljas utan närmare uppgifter. Dessa uppgifter ska markeras i

fältet till höger om texten med ”01”, ”02” eller med ”MULT” om fler än två inresor beviljas.

När en visering för transitering genom flera flygplatser utfärdas i enlighet med artikel 26.3 i denna förordning ska

viseringens giltighetstid beräknas enligt följande: första avresedatum plus sex månader.

Om antalet utresor överensstämmer med antalet beviljade inresor blir viseringen ogiltig även om det totala antal

dagar som har beviljats för vistelsen inte har utnyttjats.

4. Fältet

”VISTELSENS

LÄNGD

...

DAGAR”

Uppgift om det antal dagar som viseringsinnehavaren får vistas i det område som anges genom den territoriellt

begränsade giltigheten. Här rör det sig antingen om en oavbruten vistelse eller om flera dagar under olika vistelser

inom den tidsperiod som anges i punkt 2 och i enlighet med det antal beviljade inresor som anges i punkt 3.

Mellan orden ”vistelsens längd” och ”dagar” ska det antal dagar som beviljas för vistelsen skrivas in med två siffror.

Den första siffran ska vara en nolla om antalet dagar är mindre än 10.

Maximiantalet dagar som får anges i detta fält är 90 dagar.

När en visering är giltig under mer än sex månader ska vistelsens längd vara 90 dagar inom varje sexmånadersperiod.

5. Fältet

”UTFÄRDAT

I

...

DEN

…”

I detta fält anges den ort där den utfärdande myndigheten är belägen. Datum för utfärdandet ska skrivas in direkt

efter ”den”.

Datum för utfärdande ska anges på samma sätt som under punkt 2.

6. Fältet

”PASSNUMMER”

Uppgift om numret på det resehandling i vilken viseringen ska påföras.

Om den person som viseringen utfärdas till finns upptagen i makans/makens, vårdnadshavarens eller förmyndarens

pass, ska numret på den personens resehandling anges.

SV

L 243/38

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Om sökandens resehandling inte erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det enhetliga formatet för det

separata bladet för påförande av visering användas för att påföra viseringen.

Det nummer som ska skrivas i detta fält ska, om det gäller ett viseringsmärke som ska påföras det separata bladet, i

stället för passnummer vara samma typografiska nummer som det som förekommer på formuläret, bestående av sex

siffror.

7. Fältet

”SLAG

AV

VISERING”

För att underlätta kontrollmyndighetens arbete ska viseringskategorin anges med bokstäverna A, C och D enligt

följande:

A: Visering för flygplatstransitering (enligt definitionen i artikel 2.5 i denna förordning).

C: Visering (enligt definitionen i artikel 2.2 i denna förordning).

D: Visering för längre vistelse.

8. Fältet

”EFTERNAMN

OCH

FÖRNAMN”

Här anges det första ordet under ”efternamn” och därefter det första ordet under ”förnamn” i viseringsinnehavarens

resehandling i angiven ordning. Den utfärdande myndigheten ska kontrollera att det efternamn och det förnamn

som finns i resehandlingen, och som ska skrivas in såväl i detta fält som i det maskinläsbara fältet, överensstämmer

med de namn som finns i viseringsansökningen. Om antalet tecken i efternamnet och förnamnet överstiger det

tillgängliga utrymmet ska de tecken som inte får plats ersättas med en punkt (.).

9. a) Obligatoriska

uppgifter

i

fältet

”ANMÄRKNINGAR”

— Om en visering utfärdas för en annan medlemsstats räkning i enlighet med artikel 7 ska följande uppgift

läggas till: ”R/[den representerade medlemsstatens kod].”

— Om en visering utfärdas för transitering ska följande uppgift läggas till: ”TRANSIT”.

b) Fältet för särskilda uppgifter i de enskilda staterna (anmärkningar)

Detta fält ska även omfatta anmärkningar på den utfärdande medlemsstatens språk rörande nationella bestäm­

melser. Sådana anmärkningar får dock inte överlappa de obligatoriska anmärkningar som avses i punkt 1.

c) Fältet för insättning av fotografi

Viseringsinnehavarens fotografi, som ska vara i färg, ska fylla det därför avsedda utrymmet.

Följande bestämmelser ska iakttas för det fotografi som ska påföras viseringsmärket:

Huvudets storlek från haka till hjässa ska utgöra 70–80 % av fotografiets yta, mätt vertikalt.

Minimikrav för upplösning:

— Skanner, 300 ”pixels per inch” (ppi), utan förminskning.

— Färgskrivare, 720 ”dots per inch” (dpi) för det insatta fotografiet.

10. Maskinläsbar del

Detta fält består av två rader med vardera 36 tecken (OCR B-10 tecken per tum).

Första raden: 36 tecken (obligatoriskt)

Positioner Antal

tecken Fältets

innehåll Kommentarer

1–2

2 Typ

av

handling Första

tecknet:

V

Andra tecknet: kod som anger typen av vise­

ring

(A, C eller D)

3–5

3 Utfärdande

stat Icaos

trebokstavskod:

BEL,

CHE,

CZE,

DNK,

D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA, LVA, LTU,

LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL, PRT,

SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR.

6–36 31 Efternamn

och

för­

namn

Efternamnet ska skiljas från förnamnet med

två utfyllnadstecken (<<). Olika delar av ett

namn ska skiljas åt genom ett utfyllnadstec­

ken (<). Positioner som inte utnyttjas ska mar­

keras med ett utfyllnadstecken (<).

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/39

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Andra raden: 36 tecken (obligatoriskt)

Positioner Antal

tecken Fältets

innehåll Kommentarer

1

9 Viseringens

nummer Numret

är

tryckt

i

viseringsmärkets

övre

högra hörn.

10

1 Kontrollsiffra Siffran

är

resultatet

av

en

komplicerad

beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

11

3 Sökandens

nationali­

tet

Icao: trebokstavskod.

14

6 Födelsedatum Ordningen

ska

vara

ÅÅMMDD

där

ÅÅ = år (obligatoriskt)

MM = månad eller << om uppgift saknas

DD = dag eller << om uppgift saknas

20

1 Kontrollsiffra Siffran

är

resultatet

av

en

komplicerad

beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

21

1 Kön F

=

kvinna,

M = man,

< = uppgift saknas.

22

6 Datum

då

viseringens

giltighetstid upphör

Ordningen ska vara ÅÅMMDD utan utfyll­

nadstecken.

28

1 Kontrollsiffra Siffran

är

resultatet

av

en

komplicerad

beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

29

1 Territoriell

giltighet a)

För

viseringar

med

territoriellt

begränsad

giltighet, ange bokstaven T.

b) Vid

enhetlig

visering,

ange

utfyllnadstecknet <.

30

1 Antal

inresor 1,

2

eller

M

31

2 Vistelsens

längd a)

Kortare

vistelse:

antalet

dagar

ska

införas

i

det visuellt läsbara fältet.

b) Längre vistelse: <<

33

4 Giltig

fr.o.m. Strukturen

ska

vara

MMDD

utan

utfyllnads­

tecken.

SV

L 243/40

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA VIII

PÅFÖRANDE AV VISERINGSMÄRKE

1. Viseringsmärket ska placeras på den första sidan i resehandlingen som inte innehåller några noteringar eller stämplar,

bortsett från den stämpel som anger att en ansökan kan lämnas in.

2. Viseringsmärket ska placeras så att det ligger i linje med sidans kanter samt anbringas så nära dem som möjligt.

Viseringsmärkets maskinläsbara fält ska placeras så att det ligger i linje med sidans kant.

3. De utfärdande myndigheternas stämpel ska placeras i fältet ”ANMÄRKNINGAR” på ett sådant sätt att den går utöver

viseringsmärkets kant in på sidan i resehandlingen.

4. Om det är nödvändigt att avstå från att fylla i det maskinläsbara fältet, får stämpeln anbringas på detta fält för att göra

det obrukbart. Dimensionerna och stämpelavtrycket ska användas i enlighet med vad som beslutats av varje medlems­

stat.

5. För att förhindra att ett viseringsmärke som påförts ett separat blad för påförande av visering återanvänds, ska de

utfärdande myndigheternas stämpel placeras till höger över både viseringsmärket och det separata bladet, så att

läsningen av fält och anmärkningar inte försvåras och utan att den går in på det maskinläsbara fältet.

6. Förlängningen av en visering, i enlighet med artikel 33 i förordningen, ska ske i form av ett viseringsmärke. De

utfärdande myndigheternas stämpel ska anbringas på viseringsmärket.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/41

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA IX

DEL 1

Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän I transit vilka omfattas av viseringstvång

Dessa bestämmelser gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om sjömän i

transit vilka omfattas av viseringstvång. När en visering utfärdas vid en gräns på grundval av ett informationsutbyte, vilar

ansvaret på den medlemsstat som utfärdar viseringen.

I dessa bestämmelser avses med

medlemsstatshamn: en hamn som utgör en yttre gräns i en medlemsstat,

medlemsstatsflygplats: en flygplats som utgör en yttre gräns i en medlemsstat.

I. Sjömän som mönstrar på ett fartyg som befinner sig i en medlemsstatshamn eller ett fartyg som väntas anlöpa en

sådan hamn (inresa till medlemsstaternas territorium)

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn där fartyget

befinner sig eller som fartyget väntas anlöpa om att sjömän som omfattas av viseringstvång väntas resa in via en

medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagande­

förklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa

till hemlandet kommer att betalas av rederiet.

— De ovan nämnda behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller

skeppsmäklaren överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas

territorium är uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)bil­

jetterna.

— När sjömän väntas resa in via en medlemsstatsflygplats ska de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen

med hjälp av ett vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång (enligt del 2),

vilket ska översändas med fax, e-post eller på annat sätt, informera de behöriga myndigheterna vid den medlems­

statsflygplats där inresan äger rum om utfallet av kontrollen och ska ange om visering vid gränsen i princip får

utfärdas. När sjömän väntas resa in via en land- eller sjögräns ska de behöriga myndigheterna vid den gränsstation

där den berörda sjömannen reser in på medlemsstaternas territorium informeras enligt samma förfarande.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt och om dessa klart överensstämmer med sjömannens

uppgifter eller handlingar, får de behöriga myndigheterna vid den medlemsstatsflygplats där inresa eller utresa äger

rum utfärda en transitvisering vid gränsen, med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för

transiteringen. I sådana fall ska dessutom en inrese- eller utresestämpel för medlemsstaten införas i sjömannens

resehandling, som ska återlämnas till denne.

II. Sjömän som mönstrar av från ett fartyg som har anlöpt en medlemsstatshamn (utresa från medlemsstaternas

territorium)

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamnen om inresa när

det gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas

territorium via en medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska under­

teckna en åtagandeförklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt,

kostnaderna för sjömännens återresa till hemlandet kommer att betalas av rederiet.

— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren

överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är

uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)biljetterna.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering

med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.

SV

L 243/42

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

III. Sjömän som mönstrar av ett fartyg som anlöpt en medlemsstatshamn för att börja arbeta på ett annat fartyg

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen om inresa när det

gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas territorium

via en annan medlemsstatshamn. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagandeförklaring för dessa

sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa till hemlandet

kommer att betalas av rederiet.

— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren

överlämnar är korrekta och ska undersöka om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är

uppfyllda. De behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn via vilken sjömännen kommer att lämna med­

lemsstaternas territorium med fartyget ska även kontaktas för undersökningen. En kontroll ska genomföras för att

fastställa om det fartyg på vilket sjömännen ska börja arbeta redan befinner sig i hamn eller om det väntas. Även

resvägen inom medlemsstaternas territorium ska kontrolleras.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering

med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/43

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

DEL 2

SV

L 243/44

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

DETALJERAD BESKRIVNING AV FORMULÄRET

Punkterna 1–4: Sjömannens identitet.

1. A.

Efternamn

B. Förnamn

C. Nationalitet

D. Befattning/grad

2. A.

Födelseort

B. Födelsedatum

3 A.

Passnummer

B. Datum för utfärdande

C. Giltighetstid

4. A.

Sjöfartsboksnummer

B. Datum för utfärdande

C. Giltighetstid

Beträffande punkterna 3 och 4: En resehandling eller sjöfartsbok får användas i identifieringssyfte beroende på sjöman­

nens nationalitet och den medlemsstat där inresan äger rum.

Punkterna 5–8: Skeppsmäklaren och fartyget i fråga.

5.

Skeppsmäklarens namn (den person eller juridiska person som företräder redaren på platsen i allt

som rör redarens uppgifter med att utrusta fartyget) i punkt 5A och telefonnummer (och andra

kontaktuppgifter som faxnummer och e-postadress) i punkt 5B.

6. A.

Fartygets

namn

B. IMO-nummer (detta nummer består av 7 siffror och kallas också ”Lloyds-nummer”)

C. Flagg (under vilken ett handelsfartyg seglar)

7. A.

Fartygets

ankomstdatum

B. Föregående hamn för fartyget

Bokstaven A avser datumet när fartyget anlöper den hamn där sjömannen ska mönstra på.

8. A.

Fartygets

avgångsdatum

B. Destinationshamn för fartyget (nästa anlöpshamn)

Beträffande punkterna 7A och 8A: Uppgifter om den tidsperiod under vilken en sjöman får resa i syfte att mönstra på.

Man bör hålla i minnet att resvägen i stor utsträckning är avhängig av oförutsedda händelser och yttre faktorer såsom

stormar, haverier etc.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/45

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Punkterna 9–12: Syftet med sjömannens resa och hans/hennes destination.

9. ”Slutmålet” är den slutliga destinationen för sjömannens resa. Detta kan vara antingen den hamn där sjömannen

mönstrar på eller det land dit han/hon beger sig i händelse av avmönstring.

10. Syftet med ansökan

a) Vid påmönstring är slutmålet den hamn där sjömannen ska mönstra på.

b) Vid mönstring på ett annat fartyg som befinner sig inom medlemsstaternas territorium är slutmålet också den

hamn där sjömannen ska mönstra på. En mönstring på ett annat fartyg som befinner sig utanför medlems­

staternas territorium ska anses vara en avmönstring.

c) Vid avmönstring av olika orsaker såsom kontraktets upphörande, arbetsolycka, trängande familjeskäl etc.

11. Transportsätt

Förteckning över sådana transportsätt inom medlemsstaternas territorium som används av en sjöman i transit vilken

omfattas av viseringstvång för att resa till slutmålet. I formuläret fastställs följande tre transportsätt:

a) Bil (eller buss).

b) Tåg.

c) Flyg.

12. Datum för ankomst (till medlemsstaternas territorium)

Avser huvudsakligen den första medlemsstatsflygplatsen eller den första gränsövergången (eftersom det inte nödvän­

digtvis alltid är fråga om en flygplats) för en sjöman vid den yttre gräns där han/hon önskar resa in på medlems­

staternas territorium.

Datum för transit

Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium och reser till en annan

hamn som också är belägen inom medlemsstaternas territorium.

Datum för avresa

Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att mönstra på ett

annat fartyg som befinner sig i en hamn utanför medlemsstaternas territorium eller det datum när sjömannen

mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att återvända hem (utanför medlemsstaternas terri­

torium).

Efter att ha fastställt de tre transportsätten bör även tillgänglig information lämnas om

a) bil, buss: registreringsnummer,

b) tåg: namn, nummer, etc.,

c) uppgifter om flygning: datum, klockslag, flygnummer.

13. Åtagandeförklaring undertecknad av skeppsmäklaren eller redaren som bekräftar sitt ansvar för utgifterna för vistelsen

och, i förekommande fall, för sjömannens återresa till hemlandet.

SV

L 243/46

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA X

FÖRTECKNING ÖVER MINIMIKRAV SOM SKA INGÅ I DET RÄTTSLIGA INSTRUMENTET VID SAMARBETE

MED EXTERNA TJÄNSTELEVERANTÖRER

A. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser skydd för uppgifter iaktta

följande:

a) Alltid förhindra att uppgifter obehörigen läses, kopieras, ändras eller utplånas, särskilt under deras överföring till

den diplomatiska beskickningen eller karriärkonsulatet i den eller de medlemsstater som har behörighet att

behandla en ansökan.

b) I enlighet med instruktionerna från den eller de behöriga medlemsstaterna överföra uppgifterna

— elektroniskt, i krypterad form, eller

— fysiskt, på ett säkert sätt.

c) Överföra uppgifterna så snabbt som möjligt:

— För fysiskt överförda uppgifter, minst en gång i veckan.

— För elektroniskt överförda krypterade uppgifter, senast i slutet av den dag de samlades in.

d) Omedelbart utplåna uppgifterna efter deras överföring och säkerställa att de enda uppgifter som får behållas ska

vara sökandens namn och kontaktuppgifter för tidsbeställningen samt, i förekommande fall, passnumret fram till

dess att passet återlämnas till sökanden.

e) Säkerställa att alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som krävs för att skydda personuppgifter mot

att förstöras genom olyckshändelse eller olagligt förfarande, eller förlust genom olyckshändelse samt mot änd­

ringar, otillåten spridning av eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet innefattar överföring av

akter och uppgifter till den eller de berörda medlemsstaternas diplomatiska beskickningar eller karriärkonsulat,

samt mot alla andra olagliga former av behandling av personuppgifter.

f) Behandla uppgifterna endast i syfte att behandla sökandenas personuppgifter för den eller de berörda medlems­

staternas räkning.

g) Tillämpa standarder för skydd av uppgifter som minst motsvarar de standarder som fastställs i direktiv 95/46/EG.

h) Ge sökanden den information som krävs enligt artikel 37 i VIS-förordningen.

B. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser personalens uppträdande iaktta

följande:

a) Se till att personalen har lämplig utbildning.

b) Se till att den externa tjänsteleverantörens personal i samband med utförandet av sina uppgifter

— tar emot sökandena på ett artigt sätt,

— visar respekt för sökandenas mänskliga värdighet och integritet,

— inte diskriminerar människor på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktions­

hinder, ålder eller sexuell läggning, samt

— respekterar de sekretessbestämmelser som också ska gälla efter det att anställda har lämnat sitt arbete eller efter

det att det rättsliga instrumentet tillfälligt har upphört eller sagts upp.

c) Vid varje tillfälle kunna lämna identitetsuppgifter på den personal som arbetar för den externa tjänsteleverantören.

d) Kunna visa att personalen inte har några anteckningar i kriminalregistret och har erforderlig sakkunskap.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/47

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

C. I samband med kontroll av verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:

a) Sörja för att personal som har bemyndigats av den eller de berörda medlemsstaterna när som helst får tillgång till

den externa tjänsteleverantörens lokaler utan föregående anmälan, särskilt i inspektionssyfte.

b) Se till att det finns möjlighet till distanstillträde till den externa tjänsteleverantörens system för tidsbeställning i

inspektionssyfte.

c) Se till att relevanta övervakningsmetoder används (t.ex. testsökande, Webcam).

d) Se till att det finns tillgång till bevis för iakttagande av skydd för uppgifter, bl.a. rapporteringsskyldighet, extern­

revision och regelbundna kontroller på plats.

e) Till den eller de berörda medlemsstaterna utan dröjsmål rapportera eventuella säkerhetsproblem eller klagomål från

sökande om missbruk av uppgifter eller obehörig tillgång samt samordna sig med den eller de berörda medlems­

staterna i syfte att finna en lösning och snabbt ge svar med förklaring till sökande som klagat.

D. I samband med allmänna krav ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:

a) Handla enligt instruktionerna från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan.

b) Vidta lämpliga åtgärder mot korruption (t.ex. bestämmelser om ersättning till personal, samarbete vid val av

personal som används för uppgiften, tvåmansregeln, rotationsprincipen).

c) Fullt ut följa bestämmelserna i det rättsliga instrumentet, som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande

eller uppsägning, särskilt om de fastställda bestämmelserna överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att

bästa praxis återspeglas i det rättsliga instrumentet.

SV

L 243/48

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA XI

SÄRSKILDA FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR ATT UNDERLÄTTA UTFÄRDANDET AV VISERINGAR

FÖR MEDLEMMAR I DEN OLYMPISKA FAMILJEN SOM DELTAR I OLYMPISKA SPELEN ELLER

PARALYMPISKA SPELEN

KAPITEL I

Syfte och definitioner

Artikel 1

Syfte

Följande särskilda förfaranden och villkor ska förenkla ansökningar om visering och utfärdande av viseringar för med­

lemmar av den olympiska familjen under olympiska och paralympiska spel som anordnas av en medlemsstat.

Dessutom ska de relevanta bestämmelserna i gemenskapens regelverk om förfaranden för ansökan om och utfärdande av

viseringar tillämpas.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning används följande definitioner:

1. ansvariga organisationer: i samband med åtgärder som syftar till att förenkla förfaranden vid ansökan om och utfärdande

av visering för medlemmar i den olympiska familjen vilka deltar i olympiska och/eller paralympiska spel, de officiella

organisationer som i enlighet med OS-stadgan får överlämna förteckningar över medlemmar i den olympiska familjen

till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för de olympiska och paralympiska spelen för utfärdande

av ackrediteringskort för spelen.

2. medlem i den olympiska familjen: varje person som är medlem i Internationella olympiska kommittén, Internationella

paralympiska kommittén, de internationella OS-förbunden, de nationella olympiska och paralympiska kommittéerna,

organisationskommittéerna för olympiska spelen och nationella organisationer, såsom idrottare, domare, tränare och

andra idrottsfunktionärer, sjukvårdspersonal som är knuten till lag eller enskilda idrottare, ackrediterade journalister,

högre tjänstemän, givare, sponsorer eller andra officiella gäster, vilka accepterar att följa OS-stadgan, vilka handlar

under kontroll av och högsta myndighet från Internationella olympiska kommittén och vilka finns med på förteck­

ningarna över ansvariga organisationer samt är ackrediterade av organisationskommittén i den medlemsstat som står

värd för olympiska spelen för att delta i olympiska eller paralympiska spel.

3. olympiskt ackrediteringskort: som är utfärdade av organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska

och paralympiska spel, i enlighet med nationell lagstiftning: två säkra handlingar, en för olympiska spelen och en för

paralympiska spelen, med foto av innehavaren, som fastställer dennes identitet som medlem i den olympiska familjen,

och som ger tillträde till de platser där idrottstävlingarna äger rum samt till övriga arrangemang under spelen.

4. under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår: den period under vilken de olympiska spelen pågår och den period

under vilken de paralympiska spelen pågår.

5. organisationskommittén i den medlemsstat som är värdland för olympiska och paralympiska spelen: den kommitté som värd­

medlemsstaten inrättat i enlighet med nationell lagstiftning för att anordna olympiska och paralympiska spel och som

beslutar om ackreditering av de medlemmar i den olympiska familjen som deltar i dessa spel.

6. behöriga viseringsmyndigheter: de myndigheter som av den medlemsstat som står som värd för olympiska och paralym­

piska spelen har utsetts att granska ansökningar och utfärda viseringar till medlemmar i den olympiska familjen.

KAPITEL II

Utfärdande av visering

Artikel 3

Villkor

Visering får utfärdas enligt denna förordning endast om den berörda personen uppfyller följande villkor:

a) Personen ska vara utsedd av en av de ansvariga organisationerna och ackrediterad av organisationskommittén i den

medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel för att delta i de olympiska och/eller paralympiska

spelen.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/49

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

b) Personen ska inneha en giltig resehandling, som tillåter passerande av de yttre gränserna i enlighet med artikel 5 i

kodexen om Schengengränserna.

c) Personen får inte finnas registrerad på spärrlista i syfte att hindra inresa.

d) Personen får inte anses utgöra ett hot mot någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller interna­

tionella förbindelser.

Artikel 4

Inlämnande av ansökan

1. När en ansvarig organisation upprättar en förteckning över de personer som har valts ut för att delta i olympiska

och/eller paralympiska spelen, kan den tillsammans med ansökan om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de

utvalda personerna lämna in en samlad ansökan om visering för de utvalda personer, vilka omfattas av viseringskrav i

enlighet med förordning (EG) nr 539/2001, utom när personerna i fråga har ett uppehållstillstånd utfärdat av en

medlemsstat, eller ett uppehållstillstånd utfärdat av Förenade kungariket eller Irland, i enlighet med direktiv 2004/38/EG

av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorier ( 1 ).

2. En

samlad

viseringsansökan

för

de

berörda

personerna

ska

översändas

samtidigt

med

ansökningarna

om

utfärdande

av olympiskt ackrediteringskort, till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och para­

lympiska spel, i enlighet med det förfarande som har fastställts av denna.

3. Individuella

viseringsansökningar

ska

lämnas

in

för

varje

person

som

deltar

i

olympiska

och/eller

paralympiska

spel.

4. Organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel ska så snabbt som

möjligt till de behöriga viseringsmyndigheterna översända en samlad viseringsansökan tillsammans med kopior av ansök­

ningarna om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de berörda personerna, med uppgift om deras fullständiga

namn, nationalitet, kön, födelsedatum och födelseort samt deras resehandlings nummer, typ och det datum då den

upphör att gälla.

Artikel 5

Handläggning av den samlade viseringsansökan och typ av visering som utfärdas

1. Viseringen ska utfärdas av de behöriga viseringsmyndigheterna efter en kontroll av att alla villkor i artikel 3 är

uppfyllda.

2. Den utfärdade viseringen ska vara en enhetlig visering för flera inresor som tillåter en vistelse på högst tre månader

under den tid olympiska och paralympiska spel pågår.

3. Om den berörda medlemmen i den olympiska familjen inte uppfyller villkoren i artikel 3 c eller d får de behöriga

viseringsmyndigheterna utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med artikel 25 i denna förord­

ning.

Artikel 6

Viseringens utformning

1.

Viseringen ska bestå av två nummer som skrivs in på det olympiska ackrediteringskortet. Det första numret ska vara

viseringsnumret. Om viseringen är en enhetlig visering ska numret bestå av sju (7) tecken: bokstaven ”C” följd av sex (6)

siffror. En visering med territoriellt begränsad giltighet ska bestå av åtta (8) tecken: bokstäverna ”XX” ( 2 ) följda av sex (6)

siffror. Det andra numret ska vara numret på den berörda personens resehandling. Det andra numret ska vara numret på

den berörda personens resehandling.

2. De behöriga viseringsmyndigheterna ska översända viseringsnumren till organisationskommittén i den medlemsstat

som står värd för olympiska och paralympiska spel för utfärdande av olympiska ackrediteringskort.

SV

L 243/50

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

( 2 ) Hänvisning till den organiserande medlemsstatens ISO-kod.

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Artikel 7

Gratis visering

De behöriga viseringsmyndigheterna ska inte ta ut några avgifter för prövningen av viseringsansökningar och utfärdande

av viseringar.

KAPITEL III

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 8

Annullering av visering

Om förteckningen över de personer som föreslås delta i olympiska och/eller paralympiska spel ändras innan spelen börjar,

ska de ansvariga organisationerna utan dröjsmål meddela organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för

olympiska och paralympiska spel så att olympiska ackrediteringskorten för de personer som strukits från förteckningen

kan dras in. Organisationskommittén ska underrätta de behöriga viseringsmyndigheterna och meddela numren på de

aktuella viseringarna.

De behöriga viseringsmyndigheterna ska annullera viseringen för de berörda personerna. De ska omedelbart meddela

gränskontrollmyndigheterna om detta, vilka i sin tur utan dröjsmål ska översända uppgifterna till de behöriga myndig­

heterna i övriga medlemsstater.

Artikel 9

Kontroller vid de yttre gränserna

1. Inresekontrollen av medlemmar i den olympiska familjen med visering utfärdad i enlighet med denna förordning

ska, när dessa personer passerar medlemsstaternas yttre gränser, begränsas till en kontroll av att villkoren i artikel 3 är

uppfyllda.

2. Under

den

tid

olympiska

och

paralympiska

spelen

pågår

ska

följande

gälla:

a) In- och utresestämplar ska anbringas på den första lediga sidan i resehandlingen för de medlemmar i den olympiska

familjen för vilka det är nödvändigt att anbringa sådana stämplar enligt artikel 10.1 i kodexen om Schengengränserna.

Vid den första inresan ska viseringsnumret anges på samma sida.

b) Villkoren för inresa enligt artikel 5.1 c i kodexen om Schengengränserna ska antas ha uppfyllts så snart en medlem i

den olympiska familjen har blivit vederbörligen ackrediterad.

3. Bestämmelserna i punkt 2 ska gälla de medlemmar i den olympiska familjen som är tredjelandsmedborgare,

antingen de omfattas av viseringskrav enligt förordning (EG) nr 539/2001 eller inte.

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/51

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA XII

ÅRLIG STATISTIK OM ENHETLIG VISERING, VISERINGAR MED TERRITORIELLT BEGRÄNSAD GILTIGHET

OCH VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Följande uppgifter ska lämnas till kommissionen inom den tidsfrist som fastställs i artikel 46 för varje plats där enskilda

medlemsstater utfärdar viseringar:

— Det totala antalet ansökningar om A-visering (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade A-viseringar för flera inresor,

— Det totala antalet icke utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet ansökningar om C-visering (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet ansökningar om C-viseringar för flera inresor,

— Det totala antalet icke utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade viseringar med territoriellt begränsad giltighet.

Allmänna regler för inlämning av uppgifter:

— Uppgifter för hela föregående år ska sammanställas i en enda fil,

— Uppgifterna ska tillhandahållas med hjälp av den gemensamma mallen som tillhandahålls av kommissionen,

— Uppgifter ska finnas tillgängliga för de enskilda platser där den berörda medlemsstaten utfärdar viseringar och

uppdelas efter tredjeländer,

— ”Icke utfärdade” omfattar uppgifter om avslag på viseringsansökningar och ansökningar där prövningen har avbrutits i

enlighet med artikel 8.2.

Om uppgifter varken finns tillgängliga eller är relevanta för en speciell kategori och ett tredjeland ska medlemsstaterna

lämna utrymmet tomt (och inte införa ”0” [noll], ”ej tillämpligt” eller något annat värde).

SV

L 243/52

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGA XIII

JÄMFÖRELSETABELL

Bestämmelse i denna förordning

Ersatt bestämmelse i Schengenkonventionen (CSA), de gemen­

samma konsulära anvisningarna (CCI) eller beslut av verkställande

Schengenkommittén (SCH/Com-ex)

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

CCI, del I.1 Tillämpningsområde (CSA artiklarna 9 och 10)

Artikel 2

Definitioner

1–4

CCI: del I. 2 Definitioner och viseringskategorier

CCI: del IV ”Rättslig grund”

CSA: Artiklarna 11.2, 14.1, 15, 16

AVDELNING II

VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Artikel 3

Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering

för flygplatstransitering

Gemensam åtgärd 96/197/RIF, CCI, del I, 2.1.1

AVDELNING III

FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV VISERING

KAPITEL I

Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med ansökningar

Artikel 4

Myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansök­

ningar

CCI, del II. 4, CSA, artikel 12.1, förordning (EG) nr 415/

2003

Artikel 5

Medlemsstat som är behörig att pröva en ansökan

CCI, del II, 1.1 a och b, CSA, artikel 12.2

Artikel 6

Konsulär territoriell behörighet

CCI, del II, 1.1 och 3

Artikel 7

Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare

som vistas lagligt på en medlemsstats territorium

—

Artikel 8

Avtal om representation

CCI, del II, 1.2

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/53

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

KAPITEL II

Ansökan

Artikel 9

Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar

CCI, bilaga 13, not (artikel 10.1)

Artikel 10

Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar

—

Artikel 11

Ansökningsformulär

CCI, del III, 1.1.

Artikel 12

Resehandling

CCI, del III, 2 a, CSA, artikel 13.1 och 13.2

Artikel 13

Biometriska kännetecken

CCI, del III, 1.2 a och b

Artikel 14

Styrkande handlingar

CCI, del III, 2 b och del V, 1.4, Com-ex (98) 57

Artikel 15

Medicinsk reseförsäkring

CCI, del V, 1.4

Artikel 16

Viseringsavgift

CCI del VII. 4. och bilaga 12

Artikel 17

Serviceavgift

CCI, del VII, 1.7

KAPITEL III

Prövning av och beslut om viseringsansökningar

Artikel 18

Fastställande av konsulär behörighet

—

Artikel 19

När en ansökan kan tas upp till prövning

—

Artikel 20

Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning

CCI, del VIII, 2

Artikel 21

Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning

CCI, del III, 4, och del V, 1

Artikel 22

Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala

myndigheter

CCI, del II, 2.3 och del V, 2.3 a–d

Artikel 23

Beslut om ansökan

CCI, del V, 2.1 andra strecksatsen och 2.2, CCI

SV

L 243/54

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

KAPITEL IV

Utfärdande av visering

Artikel 24

Utfärdande av enhetlig visering

CCI, del V, 2.1

Artikel 25

Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet

CCI, del V, 3, bilaga 14, CSA 11.2, 14.1 och 16

Artikel 26

Utfärdande av visering för flygplatstransitering

CCI, del I, 2.1.1 – Gemensam åtgärd 96/197/RIF

Artikel 27

Hur viseringsmärket ska fyllas i

CCI, del VI, 1, 2, 3 och 4

Artikel 28

Upphävande av ett redan ifyllt viseringsmärke

CCI, del VI, 5.2

Artikel 29

Påförande av viseringsmärken

CCI, del VI, 5.3

Artikel 30

Rättigheter som följer av en utfärdad visering

CCI, del I, 2.1, sista meningen

Artikel 31

Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter

—

Artikel 32

Avslag på ansökan om visering

—

KAPITEL V

Ändring av en utfärdad visering

Artikel 33

Förlängning

Com-ex (93) 21

Artikel 34

Upphävande och återkallande

Com-ex (93) 24 och bilaga 14 i CCI

KAPITEL VI

Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna

Artikel 35

Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna

Förordning (EG) nr 415/2003

Artikel 36

Viseringar som utfärdas vid gränsen till sjömän i transit

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/55

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

AVDELNING IV

FÖRVALTNING OCH ORGANISATION

Artikel 37

Organisation av viseringsavdelningarna

CCI, VII, 1, 2 och 3

Artikel 38

Resurser till handläggning av viseringsansökningar och

övervakning av konsulat

—

CCI, del VII, 1A

Artikel 39

Personalens uppförande

CCI, del III, 5

Artikel 40

Former för samarbete

CCI, del VII, 1AA

Artikel 41

Samarbete mellan medlemsstaterna

Artikel 42

Honorärkonsuler

CCI, del VII, AB

Artikel 43

Samarbete med externa tjänsteleverantörer

CCI, del VII, 1B

Artikel 44

Kryptering och säker överföring av uppgifter

CCI, del II, 1.2, del VII, 1.6, sjätte, sjunde, åttonde och

nionde styckena

Artikel 45

Samarbetet mellan medlemsstaterna och kommersiella mel­

lanhänder

CCI, VIII, 5.2

Artikel 46

Sammanställning av statistik

SCH Com-ex (94) 25 och (98) 12

Artikel 47

Information till allmänheten

—

AVDELNING V

LOKALT SCHENGENSAMARBETE

Artikel 48

Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaterna

CCI, VII, 1, 3 och 4

SV

L 243/56

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 49

Arrangemang i samband med de olympiska och paralym­

piska spelen

—

Artikel 50

Ändring av bilagorna

—

Artikel 51

Anvisningar om den praktiska tillämpningen av viserings­

kodexen

—

Artikel 52

Kommittéförfarande

—

Artikel 53

Underrättelse

—

Artikel 54

Ändring av förordning (EG) nr 767/2008

—

Artikel 55

Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006

—

Artikel 56

Upphävande

—

Artikel 57

Övervakning och utvärdering

—

Artikel 58

Ikraftträdande

—

SV

15.9.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

243/57

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

BILAGOR

Bilaga I

Harmoniserat ansökningsformulär

CCI, Bilaga 16

Bilaga II

Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar

Delar av CCI, V, 1.4

Bilaga III

Enhetligt format och användning av stämpel som visar att en

ansökan om visering kan tas upp till prövning

CCI, VIII, 2

Bilaga IV

Gemensam förteckning över tredjeländer, förtecknade i bilaga

I till förordning (EG) nr 539/2001, vars medborgare måste

inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom

det internationella transitområdet på flygplatser inom med­

lemsstaternas territorium

CCI, Bilaga 3, del I

Bilaga V

Förteckning över uppehållstillstånd som ger innehavaren rätt

att transitera genom medlemsstaters flygplatser utan att det

krävs innehav av visering för flygplatstransitering

CCI, Bilaga 3, del III

Bilaga VI

Standardformulär för underrättelse om och motivering av av­

slag, upphävande eller återkallande av visering

—

Bilaga VII

Ifyllande av viseringsmärket

CCI, del VI, 1–4, Bilaga 10

Bilaga VIII

Påförande av viseringsmärke

CCI, del VI, 5.3

Bilaga IX

Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för

sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång

Förordning (EG) nr 415/2003, Bilagorna I och II

Bilaga X

Förteckning över minimikrav som ska ingå i det rättsliga

instrumentet vid samarbete med externa tjänsteleverantörer

CCI, Bilaga 19

Bilaga XI

Särskilda förfaranden och villkor för att underlätta utfärdandet

av viseringar för medlemmar i den olympiska familjen som

deltar i olympiska spelen eller paralympiska spelen

—

Bilaga XII

Årlig statistik om enhetlig visering, viseringar med territoriellt

begränsad giltighet och visering för flygplatstransitering

—

SV

L 243/58

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

Prop. 2010/11:121

Bilaga 1

Sammanfattning SOU 2009:77

Uppdraget

Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n), ändringsförordningen1. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i EUT och inte heller trätt i kraft. Ändringsförordningen publicerades i EUT den 28 maj 2009 och trädde i kraft den 29 maj 2009. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare2. I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen.

Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande. Ändringsförordningen kommer på sikt sannolikt att upphävas. Mot bakgrund härav har överväganden och bedömningar om författningsändringar gjorts mot bakgrund av Viseringskodexens bestämmelser.

Schengenregelverket på viseringsområdet

I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar för kortare vistelser och för längre vistelser. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.

Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och de övriga Schengenstaterna; rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars

1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, EUT L 131 28.6.2009, s. 1. 2 EUT L 157 15.6.2002, s. 1.

Pr

medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering. Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.

op. 2010/11:121 Bilaga 2

Informationssystemet för viseringar (VIS)

Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta ett informationssystem för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av uppgifter mellan medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelser (VIS-förordningen) fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelningen för VIS. Den fastställer också villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.

VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.

I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.

Förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna

Av artikel 5.1 i VIS-förordningen framgår vilka uppgifter som i samband med en viseringsansökan ska registreras i VIS, bl.a. ett fotografi av sökanden och sökandens fingeravtryck. CCI:n saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. I CCI:n fanns tidigare alltså ingen rättslig grund för viseringsmyndigheterna att kräva biometriska uppgifter från personer som ansökte om visering. Genom den s.k. ändringsförordningen som trädde i kraft den 29 maj 2009 har en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken skapats.

Viseringskodexen

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen3 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar såsom ett gemensamt regelverk för viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser.

Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EGrättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.

Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser heltäckande att regleras av Viseringskodexen. Viseringskodexen innehåller allmänna bestämmelser om syfte och mål. Bestämmelserna i Viseringskodexen ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Viseringskodexen påverkar emellertid inte rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer. I förordningen anges vidare vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.

Liksom ändringsförordningen innehåller Viseringskodexen bestämmelser för upptagande av biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med en viseringsansökan. I Viseringskodexen finns också föreskrifter avseende överenskommelser om representation medlemsstaterna emellan och andra samarbetsformer. Avslag på viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering ska enligt Viseringskodexen kunna överklagas av sökanden. I den mån en medlemsstats nationella lagstiftning inte redan innehåller regler för överprövning av sådana beslut uppställer Viseringskodexen krav på att medlemsstaten inrättar nationella regler härom.

3 EUT C 53, 3.3.2005.

EG-rättsliga utgångspunkter

Såväl Viseringskodexen som ändringsförordningen är EG-förordningar. Sådana förordningar blir automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. Enligt EG-rättsliga principer får medlemsstaterna inte vidta några implementeringsåtgärder när det gäller EG-förordningar. En EG-förordnings bestämmelser får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur. Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras.

Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EG-förordning kan också i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter.

Bedömningar av behovet av svenska författningsändringar i detta delbetänkande görs med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer.

Överenskommelser om representation och samarbetsformer

Viseringskodexen innehåller bestämmelser om representation mellan medlemsstaterna och samarbetsformer. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken.

Till följd av Schengensamarbetet finns redan i dag bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om Sveriges möjlighet att ingå överenskommelser med annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om s.k. enhetlig visering. I 3 kap. 6 § UtlL anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetliga viseringar. Andra samarbetsformer som regleras av kodexen, samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum samt samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer m.m., saknar motsvarighet i svensk lag.

Som nämnts ovan upphävs Schengenkonventionens bestämmelser om visering för kortare vistelser genom Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med Viseringskodexen föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL ändras så att den istället tar sikte på överenskommelser om representation enligt Viseringskodexen. Övriga samarbetsformer regleras uttömmande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella föreskrifter härom finns därför inte.

Upptagande av biometri

I svensk lag finns inga bestämmelser om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Den rättsliga grunden för att ta upp biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med viseringsansökningar finns i Viseringskodexen. Någon kompletterande nationell lagstiftning krävs därför inte.

Möjligheten att överklaga

Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av Viseringskodexen. Huruvida bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i andra fall är dock oklart.

Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser.

Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Utredningen föreslår att det i utlänningslagen införs bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på en viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering.

Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Utredningen föreslår att det nuvarande bemyndigandesystemet ska behållas. Såvitt avser instansordningen föreslås att viseringsbeslut bör kunna överklagas till en enda migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller.

Övriga överväganden

Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det att finnas två huvudtyper av viseringar. Viseringar som utfärdats enligt Viseringskodexen och s.k. nationella viseringar för längre vistelser. Den förstnämnda typen av viseringar har som framgår sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. En sådan visering kan vara enhetlig, av territoriellt begränsad giltighet eller endast giltig för flygplatstransitering. Även visering som utfärdas vid de yttre gränserna (nödfallsvisering och sjömansvisering) har sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexen utgör en utveckling av Schengensamarbetet. Utredningen föreslår att en visering som utfärdas med stöd av Vise-

ringskodexen benämns Schengenvisering och att det i utlänningslagen tas in en definition härom.

I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att pröva en ansökan om visering. Direkt av Viseringskodexen följer också att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium. Mot bakgrund av detta föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL som stadgar att beslut om enhetlig visering som meddelats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige utmönstras.

Utredningen förslår vidare att bestämmelserna i utlänningslagen anpassas efter Viseringskodexen och att föreskrifter som framgår direkt av EG-förordningen – beviskrav, villkor för beviljande av viseringar, grunder för upphävande och återkallande av visering, begreppet enhetlig visering enligt Schengenkonventionen – utmönstras. Utredningen lämnar inte några förslag avseende utlänningsförordningen (2006:97) utan pekar bara på vissa oförenligheter med Viseringskodexens bestämmelser. Utredningen föreslår att utlänningsförordningen ses över.

Författningsförslag SOU 2009:77

1.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,

dels att rubriken närmast före rubriken till 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det i 1 kap. införs en ny paragraf, 4 a §, och i 14 kap. införs en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse,

dels att det närmast före 14 kap. 2 a § införs en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 a §

Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen) 2 .

2 kap.

3 §

Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha

Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering.

Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen), EUT L 2 EUT L

En utlänning får beviljas visering om han eller hon

1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,

2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,

3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,

4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,

5. inte har meddelats inreseförbud, samt

6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen.

2 §

En visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § skall utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas.

3 §

En enhetlig visering enligt

Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.

4 §

Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras

Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.

En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.

Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

6 § Prop. 2010/11:121 Bilaga 3

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering.

7 kap.

1 §

Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.

Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.

2 §

Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.

8 §

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket

Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

13 kap.

10 §

Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz.

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och

1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett

EES-land eller i Schweiz, eller

2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen.

14 kap.

Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd

Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering .

Polismyndighetens beslut

2 §

En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket.

En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

Utlandsmyndighetens beslut m.m.

2 a §

En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om

Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

3 §

Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär

– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare,

– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller

– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

16 kap.

1 §

De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är

Kammarrätten i Stockholm.

Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den …3

3 Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. I artikel 58 i Viseringskodexen finns särskilda föreskrifter om EG-förordningens ikraftträdande. Mot bakgrund av det anförda kan någon bestämd dag för lagförslagens ikraftträdande inte anges.

Förteckning över remissinstanserna

Följande myndigheter och organisationer har anmodats respektive erbjudits att lämna synpunkter på betänkandet.

1. Riksdagens ombudsmän

2. Kammarrätten i Stockholm

3. Länsrätten i Stockholms län

4. Länsrätten i Skåne län

5. Länsrätten i Göteborg

6. Justitiekanslern

7. Domstolsverket

8. Rikspolisstyrelsen

9. Säkerhetspolisen 10. Migrationsverket 11. Kustbevakningen 12. Tullverket 13. Datainspektionen 14. Högskoleverket 15. Ambassaden Bangkok 16. Ambassaden Damaskus 17. Ambassaden London 18. Ambassaden Moskva 19. Ambassaden Peking 20. Ambassaden Teheran 21. Barnombudsmannen 22. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 23. Diskrimineringsombudsmannen 24. Sveriges advokatsamfund 25. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd - FARR 26. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar 27. Rädda Barnen 28. Svenska Röda Korset 29. VisitSweden

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2011-03-29

Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson, f.d. regeringsrådet Leif Lindstam och justitierådet Ann-Christine Lindeblad.

EU:s viseringskodex

Enligt en lagrådsremiss den 24 mars 2011 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Christina Kopparberg.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 2011

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Larsson, Erlandsson, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd

Föredragande: statsrådet Billström

Regeringen beslutar proposition 2010/11:121 EU:s viseringskodex.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som

inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Utlänningslagen (2005:716)

3 kap. 6 § 32009R0810