MIG 2014:21

A, medborgare i Marocko, reste in i Sverige den 27 juni 2012 och ansökte om asyl samma dag. Han åberopade i huvudsak att han hade varit verksam för Västsaharas sak och till följd av sin verksamhet frihetsberövats och torterats vid flera tillfällen sedan 2006. Vid ett återvändande till hemlandet skulle marockanska myndigheter utsätta honom för förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling. Till stöd för sin ansökan åberopade han bl.a. ett intyg, infört i en journalanteckning den 5 februari 2013, av en specialist i allmänmedicin vid en hälsocentral. I intyget angavs bl.a. att A kommit till hälsocentralen för att få tortyrskador dokumenterade. Han hade enligt uppgift ett år gamla skador i form av ärrbildningar. Vid undersökning konstaterades att han hade 13 ärr på huvud, händer, underben och fötter. Ärren på händer och ben hade karaktär av att vara krossår orsakade av käppar. Dessutom hade han ärr av hundbett på en fot. Han uppgav att han hade torterats även på annat sätt. Avslutningsvis angav läkaren att ”[i]ngenting i patientens skador motsäger att han fått dem på det sätt som beskrivits”.

Migrationsverket avslog den 26 september 2013 A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd m.m. och utvisade honom ur Sverige. Utvisningen skulle verkställas till Marocko. Som skäl för beslutet anfördes i huvudsak att hans berättelse inte var sammanhängande och trovärdig och att han inte hade gjort sannolikt att han var i behov av skydd i Sverige. När det gällde uppgifterna i intyget från hälsocentralen menade Migrationsverket att det visserligen var visat att han hade ärrbildningar, men han hade inte gjort sannolikt att dessa uppkommit på det sätt han uppgett.

Förvaltningsrätten i Luleå, migrationsdomstolen,

A överklagade Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Luleå, migrationsdomstolen, och yrkade bl.a. att en tortyrskadeutredning skulle genomföras. Genom den nu överklagade domen (2014-04-10, ordförande Danell Forsberg och tre nämndemän), avslog migrationsdomstolen hans överklagande. I huvudsak ansåg domstolen att A:s asylberättelse innehöll motstridiga uppgifter och var vag och osammanhängande. Vad som framgick av det ingivna intyget gav inte heller tillräckligt stöd för den lämnade berättelsen. Sammantaget kunde inte hans berättelse ligga till grund för domstolens bedömning och han hade inte gjort sannolikt att han var i behov av skydd i Sverige. Inte heller kunde han, enligt migrationsdomstolen, beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund.

A överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade bl.a. att Migrationsöverdomstolen skulle återförvisa målet till migrationsdomstolen för förnyad prövning sedan domstolen inhämtat en kvalificerad tortyrutredning. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att det inte gick att ifrågasätta läkarens iakttagelser beträffande ärren på hans kropp och att intyget från hälsocentralen i alla fall styrkte att han hade dessa ärrbildningar. Han hävdade vidare att han kom från ett land där det förekom tortyr och omfattande brutalitet från polismaktens sida, att detta förhållande utgjorde en stark indikation på att skadorna på hans kropp härrörde från sådan behandling samt att det sammantaget fanns tillräckliga skäl för att ytterligare utreda påståendet om att han utsatts för tortyr.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen, (2014-09-23, Linder, Jagander, referent, och Fridström), yttrade:

Den fråga som Migrationsöverdomstolen inledningsvis har att ta ställning till är om Migrationsverkets utredningsansvar aktualiserats i och med att A till stöd för sin asylberättelse gett in ett läkarintyg, vars innehåll indikerar att han kan ha utsatts för tortyr eller annan illabehandling i sitt hemland.

Domstolarnas utredningsskyldighet framgår av 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291; se MIG 2012:2). I egenskap av förvaltningsmyndighet har också Migrationsverket ett utredningsansvar. Official- eller utredningsprincipen är en allmän förvaltningsrättslig grundsats som gäller hos förvaltningsmyndigheter även om det saknas uttryckligt lagstöd. Det föreligger ett utvidgat utredningsansvar i ärenden där ett starkt skyddsintresse föreligger. En ansökan om asyl är en något speciell ärendekategori, eftersom den dels är ett ansökningsärende dels är ett ärende där ett skyddsbehov kan föreligga. Följaktligen har myndigheten ett större utredningsansvar i ett ärende som rör en ansökan om asyl än i många andra ansökningsärenden. (Prop. 2004/05:170 s. 154-155.)

Migrationsöverdomstolen anser att det i det aktuella målet visserligen förekommer trovärdighetsbrister vad asylberättelsen beträffar. Bristerna är dock inte så stora att berättelsen helt kan sägas sakna trovärdighet. Det läkarintyg, som getts in till Migrationsverket och där det sägs att ingenting i A:s skador motsäger att han fått dem på det sätt som beskrivits, är såvitt framgår inte utfärdat av en läkare med särskild kompetens när det gäller skador orsakade av tortyr. Det ger emellertid en indikation på att de aktuella skadorna kan ha uppkommit som ett resultat av tortyr eller annan illabehandling, vilket i sin tur har betydelse för bedömningen av om A är i behov av skydd. Migrationsverket borde därför ha inhämtat ett expertutlåtande vad gällde skadornas uppkomst. Med hänsyn till instansordningen bör detta inte ske inom ramen för förfarandet hos Migrationsöverdomstolen (jfr MIG 2012:2). Målet ska därför visas åter till Migrationsverket för ny handläggning i enlighet med vad som anförts ovan.