MIG 2014:8
För att en tredjelandsmedborgare ska ha uppehållsrätt i Sverige på den grunden att denne, för sin försörjning, är beroende av en här bosatt unionsmedborgare måste beroendeförhållandet styrkas med övertygande bevisning. Det får däremot inte ställas krav på att tredjelandsmedborgaren ska ha försökt försörja sig själv i hemlandet. Eventuell avsikt att arbeta i Sverige får inte heller beaktas.
A är 26 år och medborgare i Filippinerna. När hon var tre år gammal lämnades hon och hennes två syskon till mormodern eftersom deras mor flyttade till Tyskland för att arbeta. Modern, som även har två systrar i Tyskland, etablerade sig där och erhöll så småningom tyskt medborgarskap.
A:s mormor har tagit hand om henne under hela hennes uppväxt. Innan A kom till Sverige bodde hon fyra år i Manila tillsammans med sin, numera avlidna, äldre syster. Hon har studerat två år på high school och fyra år på college då hon var mellan 17 och 23 år. Hon är utbildad till ”nursing assistant”/vårdbiträde och har även praktiserat på området inom ramen för sin utbildning. Efter att hon tog sin examen har hon hjälpt sin syster att ta hand om systerns barn. Hon har aldrig haft något arbete och inte heller ansökt om några bidrag från de sociala myndigheterna i Filippinerna.
Modern har hela tiden haft en tät kontakt med sin familj i Filippinerna, månatligen skickat pengar till dem för deras försörjning och studier samt besökt dem varje år. Under en period då modern var sjuk fick hon även låna pengar från sin syster i Tyskland för att kunna skicka pengar till familjen i Filippinerna. I Tyskland träffade modern en man som är norsk medborgare och bosatt i Sverige. De har sedan december 2009 bott tillsammans i Sverige och är numera gifta. Sedan 2009 har A:s styvfar regelbundet skickat pengar till A och hennes familj i Filippinerna.
A reste, med visering, in i Schengenområdet den 13 mars 2011 och ansökte om uppehållskort i Sverige den 29 mars 2011 som familjemedlem till modern och moderns norske make, som hon uppgav att hon var beroende av för sin försörjning. Migrationsverket avslog den 11 maj 2011 A:s ansökan om uppehållskort då hon inte ansågs ha styrkt att de pengar som ostridigt överförts till henne från modern och dennas make stått för hennes grundläggande behov i form av kost och logi samt tillgång till sjukvård i Filippinerna. Hon ansågs inte heller ha visat vad hemlandets socialförsäkrings- och trygghetssystem haft att erbjuda en medborgare i hennes situation. A ansågs däremot ha visat att hon har en utbildning från hemlandet och att hon även har praktiserat där. Hon hade dessutom, som Migrationsverket uppfattade det, under sin uppväxt varit ekonomiskt beroende av sin mormor. A ansågs därmed inte ha styrkt ett ekonomiskt beroende i förhållande till de anhöriga i Sverige. För tolkningen av begreppet ”ekonomiskt beroende” hänvisade Migrationsverket till EU-domstolens avgörande den 9 januari 2007 i mål nr C1/05, Jia.
A överklagade Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen som avslog överklagandet (2011-11-22, ordförande Bertelsen och tre nämndemän). Domstolen hänvisade i sin bedömning till samma avgörande från EU-domstolen som Migrationsverket hade grundat sitt beslut på. Domstolen ifrågasatte inte att A fått sina grundläggande behov sörjda för genom sin mor och moderns man. Hennes sociala situation ansågs dock inte vara sådan att hon inte utan materiellt bistånd från modern och moderns make kunde sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet. Domstolen beaktade vid sin bedömning att A var ung, hade studerat och bott i Manila, var högskoleutbildad samt hade släktingar kvar i Filippinerna. Enbart det faktum att modern och hennes make hade åtagit sig att försörja A visade inte enligt domstolen att det förelåg ett beroendeförhållande som kan ligga till grund för uppehållsrätt i Sverige.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
A överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att domstolen skulle fastställa att hon hade uppehållsrätt i Sverige. A anförde till stöd för sin talan i huvudsak följande. Hon har som bevisning för att hon är beroende av sin mor och styvfar för sin försörjning gett in transaktionskvitton avseende överförda pengar från dem samt åberopat landinformation som bl.a. utvisar att 10 miljoner filippiner arbetar utomlands och att deras ekonomiska bidrag till familjerna i Filippinerna uppgår till elva procent av landets BNP. Det är endast de som arbetar som, mot betalning, har tillgång till socialförsäkringsförmåner i form av pension och viss hjälp vid sjukdom. Hon är villig att arbeta och försörja sig om hon har möjlighet till det. Att hon är högskoleutbildad tyder också på att hon inte vill låta sig bli försörjd. Då hon saknar nödvändig formell vidareutbildning och praktisk erfarenhet är utbildningen i dagsläget ingenting värd i Filippinerna. Hon har sökt praktikplatser, men dessa kostar pengar och hon har inte haft ekonomisk möjlighet att bekosta en. Den praktik som hon genomgått har skett under studietiden och har alltid anordnats av skolan. Arbetslösheten i Filippinerna är hög och hon kan inte få något arbete där. Hon har för avsikt att studera och därefter börja arbeta i Sverige. Hennes mor och styvfar hade inte sänt så stora belopp med den regelbundenhet som de har gjort, och fortfarande gör, om det inte hade varit och fortfarande är nödvändigt för att familjen i Filippinerna ska överleva. Målet handlar inte om att modern och styvfadern har åtagit sig att försörja henne utan det handlar om att hon är och alltid har varit ekonomiskt beroende av dem.
Hon hänvisade slutligen till EU-domstolens dom av den 16 januari 2014 i mål C-423/12, av vilken inte kan anses framgå annat än att hon omfattas av artikel 2.2 c i rörlighetsdirektivet (rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier), som är implementerat i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Hon har således uppehållsrätt i Sverige.
Migrationsverket bestred inledningsvis bifall till överklagandet men medgav sedan, med hänvisning till EU-domstolens dom i mål C-423/12, bifall till överklagandet och anförde att A har uppehållsrätt i Sverige.
FRÅGOR TILL EU-DOMSTOLEN OCH DOMSTOLENS SVAR
1. Överväganden om behovet av förhandsavgörande
Migrationsöverdomstolen beslutade den 12 september 2012 att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen, och gjorde följande överväganden om behovet av förhandsavgörande.
Det föreligger i målet olika uppfattningar mellan parterna om bl.a. tolkningen av rekvisitet ”beroende för sin försörjning” i artikel 2.2 c) rörlighetsdirektivet. Parterna har även olika uppfattningar om vilken innebörd EU-rätten i övrigt och EU-domstolens praxis har för tolkningen av direktivet.
Mot bakgrund av att det finns skäl som talar både för och emot att en sådan extensiv tolkning av begreppet ”beroende för sin försörjning” som kommer till uttryck i EU domstolens avgörande i mål C-316/85 (Lebon) står sig oförändrad i förhållande till vad EU-domstolen har uttalat i mål C-1/05 (Jia), samt med beaktande av de skilda tolkningar av samma begrepp och betydelsen av EU-rätten och EU-domstolens praxis i det aktuella målet som kommit fram i parternas argumentation, finner Migrationsöverdomstolen det nödvändigt att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande enligt artikel 267 i fördraget om europeiska unionens funktionssätt.
2. Frågor till EU-domstolen
Migrationsöverdomstolen ställde följande frågor.
1. Kan artikel 2.2 c) i rörlighetsdirektivet tolkas på så sätt att en medlemsstat, under vissa omständigheter, får kräva att en släkting i rakt nedstigande led som är 21 år eller äldre - för att anses vara beroende för sin försörjning och därmed falla in under definitionen av familjemedlem enligt artikel 2.2 c) i rörlighetsdirektivet - ska ha försökt att få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter och/eller på annat sätt klara sin försörjning men att detta inte har varit möjligt?
2. Vilken betydelse har det vid tolkningen av rekvisitet ”beroende för sin försörjning” i artikel 2.2 c) i rörlighetsdirektivet, att en släkting - på grund av personliga omständigheter såsom ålder, utbildning och hälsa - bedöms ha goda förutsättningar för att få ett arbete och dessutom har för avsikt att börja arbeta i medlemsstaten, vilket skulle innebära att förutsättningarna för att anses som en sådan anhörig som är beroende för sin försörjning enligt bestämmelsen inte längre föreligger?
3. EU-domstolens svar
EU-domstolen meddelade dom i målet den 16 januari 2014 (mål C-423/12).
Vid prövningen av tolkningsfrågorna anförde EU-domstolen bl.a. följande. För att en unionsmedborgares släkting i rakt nedstigande led som är 21 år eller äldre ska kunna anses vara ”beroende för sin försörjning” av unionsmedborgaren i den mening som avses i artikel 2.2 c) i direktiv 2004/38, måste det vara styrkt att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande. Den mottagande medlemsstaten måste bedöma om släktingen, mot bakgrund av dennes ekonomiska och sociala situation, inte är i stånd att sörja för sina grundläggande behov. Behovet måste ha förelegat i släktingens ursprungsland. Det är däremot inte nödvändigt att fastställa varför beroendeställning föreligger och därmed varför bistånd ges. Att en unionsmedborgare - under sådana förhållanden som de som är för handen i det nationella målet - med regelbundenhet och under lång tid för över pengar till släktingen för att denne ska kunna sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet, visar att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande mellan släktingen och unionsmedborgaren. Mot denna bakgrund kan det inte krävas att släktingen dessutom visar att hon försökt att få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter och/eller på annat sätt klara sin försörjning men att detta inte har varit möjligt.
EU-domstolen besvarade därefter frågorna enligt följande.
1) Artikel 2.2 c) i direktiv 2004/38/EG ska tolkas på så sätt att en medlemsstat, under sådana omständigheter som de som är för handen i det nationella målet, inte får kräva att en släkting i rakt nedstigande led som är 21 år eller äldre - för att anses vara beroende för sin försörjning och därmed falla in under definitionen av familjemedlem enligt artikel 2.2 c) i direktiv 2004/38 - ska ha försökt få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter och/eller på annat sätt klara sin försörjning men att detta inte har varit möjligt.
2) Artikel 2.2 c) i direktiv 2004/38 ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en släkting - på grund av personliga omständigheter såsom ålder, utbildning och hälsa - bedöms ha goda förutsättningar för att få ett arbete och dessutom har för avsikt att börja arbeta i den mottagande medlemsstaten inte har någon betydelse vid tolkningen av rekvisitet ”beroende för sin försörjning” i nämnda bestämmelse.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2014-04-15, Linder, Brege, referent, och Landelius), yttrade:
1. Tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser
Av skälen 1-2, 5, 11 och 14 i rörlighetsdirektivet framgår följande:
(1) Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.
(2) Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget.
(5) För att varje unionsmedborgare ska kunna utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva villkoren frihet och värdighet bör även familjemedlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap (…).
(11) Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstillstånd utfärdas.
(14) De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett uppehållskort bör specificeras uttömmande för att undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar ska utöva sin uppehållsrätt.
Syftet med rörlighetsdirektivet är enligt artikel 1 a) bl.a. att fastställa villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.
Familjemedlem definieras i artikel 2.2 rörlighetsdirektivet som a) make eller maka, b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten, c) släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning, även till maken eller makan eller till sådan partner som avses i b) och d) underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led, även till maken eller makan eller till sådan partner som avses i b).
Rörlighetsdirektivet anger i artikel 3.1 att direktivet ska tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.
Varje unionsmedborgare ska, enligt artikel 7.1 b) och d) i rörlighetsdirektivet, ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller detta krav. Uppehållsrätten enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet ska enligt artikel 7.2 samma direktiv även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i 7.1 a), 1 b) eller 1 c) samma direktiv.
Av artikel 14.2 i direktivet framgår att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 samma direktiv så länge de uppfyller villkoren i dessa artiklar.
2. Tillämpliga nationella bestämmelser
Rörlighetsdirektivet har införlivats i svensk rätt genom ändringar i utlänningslagen och utlänningsförordningen (2006:97). De nationella bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med de bestämmelser som finns i direktivet.
I 3 a kap. 1 § utlänningslagen definieras uppehållsrätt som en rätt för EESmedborgare och deras familjemedlemmar att vistas i Sverige mer än tre månader utan uppehållstillstånd i enlighet med vad som sägs i detta kapitel.
Med familjemedlem till EES-medborgare avses en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EES-medborgare och som är-make eller sambo till EES-medborgaren,-släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller-släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning (se 3 a kap. 2 § utlänningslagen).
En EES-medborgare och dennes familjemedlemmar har uppehållsrätt bl.a. om EES medborgaren har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring för sig och familjemedlemmarna som gäller i Sverige (se 3 a kap. 3 § 4 och 4 §utlänningslagen). Uppehållsrätten finns så länge som villkoren är uppfyllda (se 3 a kap. 5 § utlänningslagen).
Enligt 3 a kap. 9 § utlänningsförordningen får i samband med utfärdande av uppehållskort Migrationsverket kräva att sökanden visar upp ett giltigt pass, handlingar som styrker familjeanknytningen till EES-medborgaren, registreringsbevis eller andra handlingar som styrker att den EES-medborgare från vilken uppehållsrätten härleds har uppehållsrätt i Sverige samt, i den mån detta är en förutsättning för sökandens uppehållsrätt, handlingar som styrker att han eller hon är beroende av EES-medborgaren eller hans eller hennes make eller sambo för sin försörjning.
3. Migrationsöverdomstolens bedömning
Som framgår av EU-domstolens dom i mål C-423/12 är det en förutsättning för att en person ska kunna anses ha uppehållsrätt, på den grund som nu är aktuell, att det styrks att personen kan anses vara faktiskt beroende för sin försörjning av en i Sverige boende unionsmedborgare. Vidare krävs att personen i fråga, mot bakgrund av sin ekonomiska och sociala situation, inte är i stånd att sörja för sina grundläggande behov. Det förhållandet att unionsmedborgaren med regelbundenhet och under lång tid fört över pengar till släktingen för att denne ska kunna sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet kan visa att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande mellan släktingen och unionsmedborgaren.
Migrationsöverdomstolen anser, med beaktande av A:s personliga förhållanden, omständigheterna i hennes ursprungsland samt vad som framkommit och styrkts i målet, bl.a. angående de överföringar som under mycket lång tid visats ha skett, att A med tillräcklig styrka måste anses ha visat att hon under hela sitt liv varit beroende av sin mor för sin försörjning och att hon på egen hand, utan sin mors försörjning, inte varit eller är i stånd att sörja för sina grundläggande behov. Migrationsöverdomstolen finner mot denna bakgrund att A måste anses ha styrkt att det föreligger ett sådant faktiskt beroendeförhållande som avses i artikel 2.2 c) i rörlighetsdirektivet och 3 a kap. 2 § utlänningslagen.
Av EU-domstolens dom i mål C-423/12 (p. 25) framgår att en medlemsstat, under sådana omständigheter som de som är för handen i A:s fall, inte får kräva att släktingen dessutom visar att denne har försökt att få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter och/eller på annat sätt klara sin försörjning men att detta inte har varit möjligt.
Av EU-domstolens dom (p. 33) framgår vidare att den omständigheten att en släkting - på grund av personliga omständigheter såsom ålder, utbildning och hälsa - bedöms ha goda förutsättningar för att få ett arbete och dessutom har för avsikt att börja arbeta i den mottagande medlemsstaten inte har någon betydelse vid tolkningen av rekvisitet ”beroende för sin försörjning”.
I A:s fall, där hon såsom ovan anförts anses ha styrkt att hon är beroende av sin mor och dennas make för sin försörjning, kan därmed varken ställas som krav för uppehållsrätt att hon ska ha försökt försörja sig själv i hemlandet eller beaktas huruvida hon kan förväntas kunna försörja sig själv i Sverige.
Mot den anförda bakgrunden konstaterar Migrationsdomsöverdomstolen att A har uppehållsrätt i Sverige såsom beroende för sin försörjning av sin mor och dennas make.
Överklagandet ska därför bifallas och beslutet om utvisning upphävas.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen upphäver beslutet om utvisning och konstaterar att A har uppehållsrätt.