MIG 2016:14

Migrationsverket beslutade den 18 december 2015 att avslå EA:s ansökan om uppehållstillstånd m.m. och att utvisa honom ur Sverige. Utvisningen skulle verkställas genom att han reste till Nigeria eller något annat land som kunde ta emot honom. Beslutet överklagades av EA, varefter Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2016-04-11, ordförande Emanuelsson samt tre nämndemän), avslog överklagandet samt beslutade att med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 2 utlänningslagen (2005:716) ta EA i förvar.

När det gällde beslutet att ta EA i förvar anförde migrationsdomstolen bl.a. följande. EA har under asylprocessen i Sverige medvetet lämnat oriktiga uppgifter om bl.a. sina identitetshandlingar och sina vistelser i Nigeria de senaste åren. Han har därigenom undanhållit väsentlig information rörande sitt åberopade skyddsbehov och således medvetet försökt att vilseleda svenska myndigheter. Det kan inte uteslutas att detta handlande syftat till att försvåra ett eventuellt verkställighetsarbete. Vid migrationsdomstolens muntliga förhandling har EA dessutom tydligt gett uttryck för att han inte hade för avsikt att återvända till sitt hemland. Eftersom domstolen funnit att det inte finns skäl att ändra Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd och utvisning får det anses som sannolikt att han kommer att utvisas. Mot bakgrund av vad som framkommit av utredningen i målet och vid domstolens förhandling och med hänsyn till EA:s personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt, finns det anledning att anta att han kommer att hålla sig undan. Förutsättningarna för förvar är därmed uppfyllda. Ett beslut om förvar kan varken anses oproportionerligt eller som en allt för ingripande åtgärd. Inte heller kan uppsikt anses som en tillräcklig åtgärd.

EA överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att han skulle beviljas uppehålls- och arbetstillstånd. Vidare yrkade han att migrationsdomstolens beslut om förvar skulle upphävas, eller i andra hand att han skulle ställas under uppsikt.

Han anförde i huvudsak följande i frågan om förvar. Det är inte konstigt att han under den muntliga förhandlingen i migrationsdomstolen uttryckte att han inte vill återvända till sitt hemland eftersom han har sökt asyl i Sverige och åberopat skyddsskäl mot Nigeria. Han har frivilligt medverkat under hela asylprocessen, även vid den muntliga förhandlingen i migrationsdomstolen. Han har inte heller medvetet undanhållit väsentlig information om de skyddsskäl han åberopat. Det stämmer att han har haft ett hemlandspass men han vågade inte ge in det till Migrationsverket. Han trodde att de andra identitetshandlingar som han presenterade var tillräckliga. Han har aldrig haft för avsikt att vilseleda svenska myndigheter eller försvåra ett eventuellt verkställighetsarbete. Han kommer att samarbeta med svenska myndigheter om han ska utvisas till Nigeria. Han trodde att det var asylskälen som han skulle fokusera på och förstod därför inte vikten av att berätta detaljerat om var han vistats och sina identitetshandlingar för Migrationsverket. Att sätta honom i förvar är en oproportionerlig och alltför ingripande åtgärd.

Migrationsöverdomstolen har den 9 maj 2016 hållit muntlig förhandling angående frågan om förvar.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2016-06-07, Linder, Benson och Åhrling, referent), meddelade inte prövningstillstånd i frågan om uppehållstillstånd m.m. och yttrade i frågan om förvar:

1. Vad målet gäller

Migrationsdomstolen har i egenskap av handläggande myndighet beslutat om förvar i samband med att domstolen prövat EA:s överklagande av frågan om uppehållstillstånd m.m. Den fråga som Migrationsöverdomstolen i första hand behöver ta ställning till är om migrationsdomstolen vid tidpunkten för sitt beslut om förvar hade ett tillräckligt underlag för att fatta ett sådant beslut och i så fall om det alltjämt finns förutsättningar för förvar.

2. Tillämpliga bestämmelser m.m.

Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska rätten se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. officialprincipen, som innebär att domstolen har ett ansvar för att målet ska bli tillräckligt utrett för att kunna avgöras.

Vad en domstols utredningsansvar, det vill säga domstolens materiella processledningsskyldighet, innebär i praktiken varierar från måltyp till måltyp och är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande för omfattningen av domstolens ansvar är såväl processföremålets natur som partsförhållandena i målet. Det som styr hur långt domstolen ska gå i det hänseendet är i första hand de bestämmelser som finns i den materiella lagstiftningen om enskildas och det allmännas intressen och om tyngden av dessa intressen. Behovet av processledande åtgärder påverkas bl.a. av om det finns en offentlig motpart i processen och av styrkeförhållandena i denna. Det står dock klart att domstolen bör ha ett yttersta ansvar för utredningen i målet. (Se prop. 2012/13:45 s. 113 f.)

Vad gäller förvar får en utlänning som fyllt 18 år tas i förvar om det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. 2, 3, 6, 8, 9 eller 10 § eller 11 § första stycketutlänningslagen (10 kap. 1 § andra stycket 2 utlänningslagen). Ett sådant beslut om förvar av en utlänning får endast meddelas om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten (10 kap. 1 § tredje stycket utlänningslagen).

Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet eller domstol som handlägger ärendet (10 kap. 12 § första stycket utlänningslagen).

Förfarandet i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling i en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I en migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (16 kap. 5 § utlänningslagen).

3. Migrationsöverdomstolens bedömning

Migrationsdomstolen har beslutat om förvar i samband med att domstolen också avgjorde målet i sak. Beslutet har därmed fattats av domstolen i egenskap av handläggande myndighet och inte på grund av ett överklagande av förvarsfrågan. En effekt av detta är att det saknas motpart hos migrationsdomstolen och även i Migrationsöverdomstolen beträffande frågan om förvar (se MIG 2007:44 II). I en sådan situation, och där det är fråga om en för den enskilde ingripande åtgärd, gör sig behovet av domstolens processledande åtgärder särskilt starkt gällande så att domstolen får ett tillräckligt underlag för att fatta ett sådant beslut.

När det gäller förvar på den grund som nu är i fråga har utlänningens inställning till frågan om verkställighet stor betydelse, varför detta måste utredas av domstolen om man överväger att ta honom eller henne i förvar. Även andra omständigheter som kan ha betydelse inför beslutet om utlänningen ska tas i förvar eller om uppsikt kan vara tillräckligt måste utredas. Det kan gälla sådana saker som om utlänningen har familj här i landet, hur boendet är ordnat, om utlänningen har arbete etc. Även eventuella sjukdomar eller hälsoproblem måste utredas. Här bör även framhållas att den utredning som behövs helst bör ske inom ramen för en muntlig förhandling i migrationsdomstolen. I annat fall blir det många gånger nödvändigt att istället hålla muntlig förhandling i Migrationsöverdomstolen om detta begärs (se MIG 2006:9).

Vad gäller utredningen i målet hos migrationsdomstolen framgår att EA så sent som i juli 2015 i samband med att han gav in ett födelsebevis till Migrationsverket, uppgav att han aldrig haft eller behövt andra identitetshandlingar. Under målets handläggning i migrationsdomstolen framkom emellertid genom en underrättelse från Polismyndigheten att EA uppvisat ett hemlandspass i samband med en hindersprövning. Att han inte gett in passet till Migrationsverket har han förklarat med att han är rädd för att bli hemskickad. Han har också lämnat olika uppgifter till Migrationsverket om i vilka länder han vistats innan han kom till Sverige. Förklaringen till detta ska enligt honom själv ha varit att han endast återvänt till sitt hemland för att få ett pass utfärdat. Enligt Migrationsöverdomstolen kan detta agerande och de förklaringar som lämnats ha betydelse vid bedömningen av frågan om han kommer att motsätta sig verkställighet. Samtidigt kan konstateras att det ligger i sakens natur att en asylsökande inte vill återvända till det land mot vilket han åberopar asylskäl. Ett uttalande som görs för att styrka asylskälen kan därför inte utan vidare tas till intäkt för att utlänningen har en negativ inställning till att samarbeta med svenska myndigheter vid ett eventuellt återvändande. Det kan i en sådan situation finnas anledning att låta utlänningen uttryckligen yttra sig över hur han eller hon ser på frågan om verkställigheten om det inte skulle bli bifall till yrkandet om uppehållstillstånd. Även om så inte har skett i detta fall och det alltså inte har gjorts någon egentlig utredning hos migrationsdomstolen om EA:s inställning till verkställighet, anser Migrationsöverdomstolen att det ändå fanns ett tillräckligt underlag för att besluta om att ta honom i förvar.

EA är numera (sedan den 25 april 2016) registrerad som avviken då polisen samma dag har försökt att verkställa förvarsbeslutet. EA, som var delgiven kallelse till Migrationsöverdomstolens förhandling, har dessutom uteblivit även från denna. Mot bakgrund av detta och övrig utredning gör Migrationsöverdomstolen ingen annan bedömning än migrationsdomstolen i frågan om det finns anledning att anta att EA kommer att hålla sig undan. Förutsättningarna för förvar är därmed uppfyllda. Ett beslut om förvar kan inte anses oproportionerligt eller som en alltför ingripande åtgärd. Inte heller kan uppsikt anses som en tillräcklig åtgärd. EA:s överklagande när det gäller frågan om förvar ska därför avslås.