MÖD 2000:42
Ersättning för rättegångskostnader i mål om utdömande av vite enligt miljöbalken-----Om talan om utdömande av vite ogillas kan adressaten för kraven få ersättning av allmänna medel för skäliga ombudskostnader.
RÄTTEN
Hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsråden Anders Holmstrand och Mats Dahl, referent, samt hovrättsassessorn Anders Lillienau
PROTOKOLLFÖRARE
Anders Lillienau, även föredragande
PARTER (ej närvarande)
KLAGANDE
TL
Ombud
Advokaten MJ
MOTPART
Miljö- och byggnadsnämnden i Tomelilla kommun, Gustafs Torg 16,
273 80 TOMELILLA
SAKEN
Ersättning för rättegångskostnader i mål om utdömande av vite enligt miljöbalken
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-03-27 i mål M 685-99, se bilaga A
____________________________
Föredraganden anmäler följande.
Genom den överklagade domen ogillade miljödomstolen Miljö- och byggnadsnämndens i Tomelilla kommun (miljö- och byggnadsnämndens) talan om utdömande av det vite om 10 000 kr som nämnden förelagt TL den 13 augusti 1997 med stöd av 24 § naturvårdslagen (1964:822). I domen lämnade miljödomstolen TLs yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid miljödomstolen utan bifall.
TL har överklagat beslutet att lämna yrkandet om ersättning för rättegångskostnader utan bifall. Han har yrkat att Miljööverdomstolen förpliktar miljö- och byggnadsnämnden att ersätta hans rättegångskostnader vid miljödomstolen med 5 719 kr för ombudskostnader, alternativt tillerkänner honom ersättning av allmänna medel för samma kostnader.
Miljö- och byggnadsnämnden har bestritt yrkandet att nämnden skall förpliktas ersätta TLs rättegångskostnader vid miljödomstolen.
Domstolsverket har i yttrande bestritt yrkandet om ersättning av allmänna medel.
Målet föredras, varefter Miljööverdomstolen fattar följande
BESLUT (att meddelas 2000-10-20 )
Miljööverdomstolen har att pröva om TL har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i målet om utdömande av vite vid miljödomstolen, antingen genom att hans motpart i målet, miljö- och byggnadsnämnden, förpliktas ersätta kostnaderna eller genom att kostnaderna ersätts av allmänna medel.
Miljöbalken innehåller inte någon bestämmelse som fristående reglerar frågan om ersättning för rättegångskostnader i mål om utdömande av vite enligt miljöbalken. Enligt 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken skall dock, när miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild talan, målet i den delen handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. Förarbetena till miljöbalken ger inte någon ledning i frågan huruvida bestämmelsen innebär att rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader i brottmål är tillämpliga också i mål om utdömande av vite enligt miljöbalken (jfr prop. 1997/98:45, Del 1, s. 463 f., och Del 2, s. 228). Enligt Miljööverdomstolen följer det emellertid direkt av ordalydelsen av bestämmelsen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken att reglerna i 31 kap.rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om ansvaret för rättegångskostnaderna.
I detta fall, där miljö- och byggnadsnämndens talan ogillats, kan antingen 31 kap. 2 § första stycket eller 31 kap. 11 § första stycketrättegångsbalken tillämpas. Enligt det första lagrummet kan en tilltalad få ersättning av allmänna medel för bl.a. sina kostnader för försvarare i målet, om den tilltalade frikänns i ett mål där åklagaren för talan eller om ett åtal som väckts av åklagaren avvisas eller avskrivs. En förutsättning för att sådan ersättning skall utgå är att kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt. Enligt det andra lagrummet gäller i mål om enskilt åtal 18 kap.rättegångsbalken i tillämpliga delar. Det innebär att tappande part i sådana mål som huvudregel skall ersätta motparten dennes rättegångskostnad.
Genom miljöbalken har tillsynsmyndigheter - både kommunala och statliga - ålagts att i det allmännas intresse utföra vissa lagreglerade uppgifter. En sådan uppgift är att med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att balken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Beslut om förelägganden och förbud får enligt 26 kap. 14 § miljöbalken förenas med vite. Tillsynsmyndigheten har inte bara en rätt, utan även en skyldighet att bedriva kontrollerande tillsyn genom myndighetsutövning med de verktyg miljöbalken tillhandahåller (se prop. 1997/98:45, Del 1, s. 494). Denna skyldighet företer sålunda likheter med en åklagares skyldighet att väcka allmänt åtal. Enligt Miljööverdomstolens mening skall därför kostnadsbestämmelserna i 31 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken tillämpas i det nu aktuella fallet (jfr också Högsta domstolens avgörande NJA 1986 notis C47).
Av det anförda följer att TL, på grund av utgången i målet vid miljödomstolen, kan få ersättning av allmänna medel för sina ombudskostnader där. Miljööverdomstolen finner också att TLs ombudskostnad skäligen varit motiverad för att han skulle kunna ta tillvara sin rätt.
Med ändring av miljödomstolens dom i överklagad del tillerkänner Miljööverdomstolen TL ersättning av allmänna medel för dennes ombudskostnader vid miljödomstolen med femtusensjuhundranitton (5 719) kr.