MÖD 2000:55

Domskäl

Skäl

Vattenlagen (1983:291) har den 1 januari 1999 upphört att gälla och ersatts bl.a. av miljöbalken. Av 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (promulgationslagen) framgår att mål och ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande som huvudregel skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Av andra stycket samma paragraf följer dock att miljöbalkens bestämmelser om förfarandet skall tillämpas.

Bolaget har före miljöbalkens ikraftträdande ansökt om tillstånd till det av miljödomstolen tillståndsgivna vattenföretaget. Vattenlagens bestämmelser skall sålunda tillämpas vid bedömningen i sak (materiellt) av vattenföretaget, medan miljöbalkens regler skall tillämpas i fråga om förfarandet.

Den fråga som Miljööverdomstolen nu har att ta ställning till är om klagorätten är att betrakta som en materiell fråga eller som en fråga om förfarandet och vidare om det finns skäl att göra skillnad mellan enskildas och organisationers klagorätt. Miljööverdomstolen tar först ställning till de enskildas klagorätt.

Enskildas klagorätt

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. miljöbalken har enskilda rätt att överklaga en miljödomstols dom i den mån domen angår dem och avgörandet gått dem emot. Av lagtexten framgår dock inte vem en dom skall anses angå, dvs. vem som skall anses som sakägare enligt miljöbalken.

Som sakägare enligt vattenlagen betraktades ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller som i annat fall lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (prop. 1981/82:130 s 150).

Sakägarebegreppet enligt miljöskyddslagen var vidare och var inte kopplat till ägandet eller innehavet av fast egendom på det sätt som gällde enligt vattenlagen. Den som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom miljöfarlig verksamhet ansågs som sakägare enligt miljöskyddslagen

Enligt uttalanden i förarbetena till miljöbalken skall ett enhetligt sakägarbegrepp gälla för balken med utgångspunkt i miljöskyddslagens sakägarbegrepp. Vidare uttalas att det enhetliga sakägarbegreppet bör begränsas till den processuella sidan (prop. 1997/98:45 del 1 s. 485).

Frågan blir då om vattenlagens eller miljöbalkens sakägarbegrepp skall tillämpas i detta mål, som ju inletts före miljöbalkens ikraftträdande. Den bedömning domstolen har att göra när den skall ta ställning till om en enskild är att betrakta som sakägare är närmast en fråga av materiell karaktär; ett mycket nära samband finns med den materiella prövningen av målet. Domstolen är vid sin prövning bunden av vattenlagens tillåtlighetsregler och kan inte gå utöver dem. Det betyder att domstolen inte kan ta hänsyn till sådana synpunkter som inte ryms inom vattenlagens tillåtlighetsregler. Vidare talar starka ändamålsskäl för att inte tillåta en ändring av sakägarkretsen under målets gång, bl.a. finns ett krav i 22 kap 8 § miljöbalken på att sakägare som blivit kända först efter det att kungörelsen har utfärdats, skall på lämpligt sätt ges tillfälle att yttra sig. Det skulle betyda att även handläggningen påverkades; återförvisning till miljödomstolen samt ny kungörelse skulle kunna aktualiseras. Aven reglerna om rättegångskostnader talar för att inte tillåta en utvidgning av kretsen av taleberättigade sakägare.

Miljööverdomstolen finner mot ovanstående bakgrund och med hänsyn till att lagmotiven (jfr prop. 1997/98:45 s. 629) inte ger något stöd för att en utvidgning av sakägarekretsen varit avsedd i pågående äldre mål, att frågan om vem som skall vara sakägare skall avgöras enligt äldre rätt och att vattenlagens sakägarbegrepp därför skall tillämpas i detta mål.

Varken Eva Arvidsson eller Leif Börjesson har visat att de har anknytning till fastighet som berörs på sådant sätt som krävs för att de skall ha rätt att överklaga miljödomstolens dom. Deras överklaganden skall därför avvisas.

Organisationers klagorätt

Enligt 16 kap. 13 § första stycket miljöbalken får en överklagbar dom överklagas av vissa ideella föreningar. Det ligger närmast till hands att betrakta denna bestämmelse som en förfaranderegel; regeln är klar och entydig och den har inte ett sådant samband med de materiella bestämmelserna som sakägarfrågan har. Inte heller talar några starka ändamålsskäl mot att låta en organisation som uppfyller kraven i 16 kap. 13 första stycket överklaga en dom som meddelats med stöd av vattenlagen. Någon rätt till ersättning för eller skyldighet att betala rättegångskostnader finns t.ex. inte för dessa organisationer. Inte heller finns det några särskilda handläggningsregler knutna till organisationer på det sätt som finns för nytillkomna sakägare.

Askims hembygdföreningen har endast ca 800 medlemmar och uppfyller därmed inte kraven i 16 kap. 13 § första stycket. Föreningens överklagande skall därför avvisas.

Naturskyddsföreningen i Göteborg uppfyller däremot samtliga miljöbalkens krav för taleberättigade ideella föreningar. Föreningens överklagande bör därför tas upp till prövning av Miljööverdomstolen. Denna lagtillämpning stämmer väl överens med ett tidigare avgörande av Miljööverdomstolen (beslut 2000-10-03 i mål nr M 5475-00). Länsstyrelsen bedömdes då enligt 16 kap. 12 § första stycket 4. och 22 kap. 6 § första stycketmiljöbalken vara klagoberättigad i ett mål, där äldre rätt gällde.

Det bör anmärkas att Miljööverdomstolens nu intagna ståndpunkt i fråga om rätten för föreningar att överklaga innebär en förändring i förhållande till tidigare beslut (beslut 1999-11-29 i mål nr M 6735-99).

Slut

Miljööverdomstolen avvisar överklagandena av Askims hembygdsförening, Eva Arvidsson och Leif Börjesson.

HUR MAN ÖVERKLAGAR - se bilaga

Överklagande senast 2001-01- 16

Som ovan

Anna Tiberg

Protokollet uppvisat/

Hovrättsrådet Rolf Lundmark är skiljaktig och anför:

Som redovisats skall enligt 6 § andra stycket promulgationslagen domstolarna i dit överklagade mål som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om förfarandet. Frågan är härvid om bestämmelserna i 16 kap. 13 § första stycket miljöbalken om partsbehörighet för vissa ideella föreningar och bestämmelserna i 16 kap. 12 § första stycket första punkten miljöbalken om sakägares enligt miljöbalken talerätt skall tillämpas i må] som inletts före miljöbalkens ikraftträdande.

Varken bestämmelserna i 6 § promulgationslagen eller lagmotiven (prop. 1997/98:45 del 1 sid. 629) ger stöd för att någon utvidgning av kretsen av partsbehöriga är avsedd i mål som inletts före miljöbalkens ikraftträdande. Avsaknaden av kommentarer i frågan ger särskilt mot bakgrund av konsekvenserna från handläggnings- och kostnadssynpunkt av en utvidgning av partskretsen i äldre mål - vid handen att någon förändring av partsförhållandena i dessa mål inte är avsedd. Partsbehörigheten skall därför enligt min mening prövas enligt vattenlagen.

Varken Naturskyddsföreningen i Göteborg, Askims Hembygdsförening, Eva Arvidsson eller Leif Börjesson har visat sig ha sådan anknytning till fast egendom att de är taleberättigade enligt den praxis som gäller prövning av vattenföretag enligt vattenlagen. Eftersom målet inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall deras överklaganden avvisas och miljödomstolens dom stå fast.