MÖD 2002:21

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-12-29 i mål nr M 515-99, se bilaga

KLAGANDE

1. SH

2. Miljönämnden i Göteborg, Box 360, 401 25 GÖTEBORG

Ombud för nr 2

Förvaltningsjuristen HE

MOTPARTER

1. BA

2. BA

3. SO

4. MS

Ombud för nr 1, 3 och 4

Advokaten CE

SAKEN

Tillstånd till enskild avloppsanläggning

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

2. Miljööverdomstolen upphäver förbudet i punkt 2. i miljödomstolens domslut.

________________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

S.H. och Miljönämnden har yrkat att miljödomstolens dom skall undanröjas och att S.H:s ansökan om tillstånd att anlägga en avloppsanläggning skall vinna bifall.

B.A. m.fl. har bestritt ändring och vidhållit den inställning som framfördes vid miljödomstolen.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har till stöd för sin talan i Miljööverdomstolens anfört i huvudsak följande.

S.H.

I målet skall bedömas till vilken grad minireningsverket i kombination med infiltrationsbädden verkligen renar vatten. Detta är helt avgörande för vilka krav på säkerhetsavstånd som skall gälla till närstående vattentäkter. Miljödomstolen har inte tillräckligt väl satt sig in i hur effektivt de två första reningsstegen renar vattnet.

Kunskapen om minireningsverk är i Sverige mycket dålig. I Norge finns sedan många år ett system som innebär att reningsverk av aktuell typ skall typgodkännas av Norges motsvarighet till Naturvårdsverket. Där har även utförts undersökningar av reningsverken som visat att redan dessa reducerar antalet bakterier till en mycket låg nivå. Av den anledningen pumpar man normalt utloppsvattnet direkt ut i sjöar, bäckar eller för infiltration i marklager. I det fall som nu är aktuellt har S.H. anlagt en infiltrationsbädd och han har därvid använt de anvisningar som finns utfärdade av Naturvårdsverket för anläggande av trekammarbrunn med efterföljande infiltrationsbädd. Infiltrationslager och spridarledningar är valda med utgångspunkt från ett hushåll med fem-sex personer och att markinfiltrationsmöjligheterna efter filtrering är begränsade. Filtreringsbädden är således dimensionerad för att ta emot helt orenat utloppsvatten trots att så inte är fallet. Bädden är med andra ord kraftigt överdimensionerad för sitt tilltänkta syfte och beräknas rena vattnet från bakterier med cirka 80 %. Säkerheten blir än större mot bakgrund av att det är cirka 90 meter mellan filtreringsbädd och den grävda brunn som finns på fastigheten 1:39 och cirka 100 meter till djupborrad brunn på fastigheten 1:43. Det är därmed, särskilt mot bakgrund av att redan reningsverket renat avloppsvattnet med upp till 95 %, uteslutet att någon som helst risk föreligger för att dessa brunnar kan bli otjänliga på grund av avloppsanläggningen.

Dokumentation från Norge visar att reningsverkets konstruktion baserats på känd och väl beprövad teknik vilket garanterar driftssäkerhet. Tekniken (s.k. BRS) ger ett väl kontrollerat reningsförlopp med små variationer. Uppgiften från tillverkaren att reningsverket renar avloppsvatten vad avser fekala bakterier med upp till 97 % har bekräftats i Det Norske Veritas rapport. Det prov som Bergab AB utfört på S.H:s anläggning visar samma resultat. Reservdelstillgången förenklas av att det rör sig om standardprodukter. Reningsresultatet kommer inte att försämras med tiden förutsatt att verket sköts korrekt. Detta garanteras i sin tur av att tillståndet förutsätter ett gällande servicekontrakt. Det aktuella reningsverket är för övrigt installerat på flera håll i Sverige och tekniken har en lång historia även i USA, Kanada, England, Japan och Australien.

Av den av Bergab AB utförda geohydrologiska undersökningen framgår att det prov som tagits på utloppsvattnet från reningsverket påvisar en mycket låg närvaro av bakterier mot bakgrund av att det är fråga om avloppsvatten. Detta stämmer överens med resultat från undersökningarna i Norge. Det prov som tagits i brunn efter markbädd är så rent att det i enlighet med Livsmedelsverkets normer för dricksvatten är tjänligt med anmärkning. Det är med andra ord fullt drickbart och utgör ingen som helst risk för människors hälsa. Detta är ett resultat av reningsverkets goda förmåga att rena avloppsvatten och att markbädden är dimensionerad för att ta hand om betydligt mer förorenat vatten än det som normalt pumpas ut från reningsverket. Provet togs under den kalla årstiden då det varit ihållande kyla och det var tjäle i marken. Under varmare månader fungerar markbädden mer effektivt. Undersökningen har vidare visat att strömningstiden normalt ligger mellan 60 och 150 dygn innan vatten från reningsverket kommer i närheten av brunnen på fastigheten 1:38, som ligger närmast. Efter 60 dygn har alla bakterier dött alldeles oavsett hur stora föroreningarna var från början. Skulle, mot förmodan, värdena efter markbädden någon gång vara för höga kan därför någon risk inte finnas kvar när vattnet närmar sig brunnen. Undersökningen har också visat att vattnet från reningsverket vid normala förhållanden inte tränger in i brunnarna på fastigheterna 1:38 och 1:43 utan följer vägkroppen samt vattenförande jordlager. Vid perioder av hög nederbörd kan det inte uteslutas att vatten som härrör från reningsverket kan förekomma i ytvatten som kan tänkas tränga in i brunnen på fastigheten 1:38. Utspädningseffekten medför dock att andelen vatten som kan härröra från reningsverket är < 1 %. Utredningen visar att avståndet mellan S.H:s fastighet och brunnarna på grannfastigheterna i kombination med de geohydrologiska förhållandena medför att säkerheten skulle ha varit fullgod även utan markbädd som ett andra reningssteg. Markbädden ger en utökad säkerhet som är så hög att alla risker elimineras.

Med stöd av angivna fakta har S.H. visat att avloppsanläggningen efter infiltrationsbädd levererar ett vatten som inte längre utgör risk för människors hälsa.

Miljönämnden

Det reningsverk som S.H. installerat och kompletterat med infiltrationsbädd är med hänsyn tagen till markförhållandena så effektivt att det inte föreligger risk för förorening av närliggande dricksvattenbrunnar. Bakteriereduktionen sker i såväl reningsverket som ytterligare till 95-99 % i markinfiltrationen. Dessutom är befintliga marklager mellan anläggningen och de aktuella brunnarna av sådan utbredning att tillräcklig fördröjning och rening uppnås. Skyddsavståndet mellan avloppsanläggningen och brunnarna är fullt tillräckligt enligt gängse praxis. Även för det fall ytvatten vid kraftig nederbörd skulle innehålla avloppsvatten är risken för inträngning av avloppsvatten från dike till brunnarna synnerligen liten eftersom mellanliggande marklager består av tät lera. Av den utredning S.H. presenterat framgår att den aktuella anläggningen inte medför någon risk för förorening av näraliggande dricksvattenbrunnar. Miljönämnden delar de bedömningar som framgår av utredningen.

B.A. m.fl.

S.H. har inte visat att han vidtagit de försiktighetsmått vid omhändertagandet av sin fastighets avloppsvatten som behövs för att förebygga, hindra och motverka att utsläppet medför skada och olägenhet för människors hälsa. Reningsverket och dess utlopp för avloppsvatten har placerats på ett sådant sätt att ett naturligt och kraftigt fall ner mot brunnarna föreligger. Möjlighet saknas att garantera att avloppsvattnet är fritt från sjukdomsalstrande bakterier och virus.

Kunskapen om minireningsverk är liten i Sverige. För närvarande genomför Stockholm Vatten AB en utprovning av tolv minireningsverk, av vilket det i målet aktuella är ett. Utprovningen väntas bli klar om cirka tre år. Hittills utförda mätningar har visat stora variationer i utsläppt substans från den aktuella typen av reningsverk. Detta pekar enligt uppgift från Stockholm Vatten AB på att även stora variationer i bakteriehalten kan förväntas och att det finns ett behov av ytterligare rening av avloppsvattnet sedan det passerat reningsverket. Att inga anvisningar finns beträffande minireningsverk i Sverige beror bland annat på den osäkerhet som råder beträffande dessas förmåga till rening. I avvaktan på att pågående utredning slutförs bör i princip inga minireningsverk accepteras, i vart fall inte om det föreligger minsta risk för att en bristfällig funktion skulle kunna medföra fara för människors hälsa. De servicerapporter S.H. gett in i målet omfattar inte någon analys av halterna bakterier eller virus och saknar all relevans och synes för övrigt vara ofullständiga. Rapporterna visar också två rapporter om fosforhalt över 0,5 mg/l samt att för sex anläggningar s.k. bräddningsvarning (dvs. fall där mottagningstanken fyllts med mer avloppsvatten än reningsverket hunnit behandla) skett totalt 2 469 gånger. Det har således funnits en uppenbar risk för att orenat avloppsvatten skulle rinna ut i naturen/markbädden.

De slutsatser S.H. dragit av de norska undersökningarna kan ifrågasättas med hänsyn till de annorlunda analysmetoder som tillämpas där. Det enda som mättes där var de termostabila koliforma bakterierna, varför halten koliforma bakterier torde ha varit högre. Utredningen visade vidare att vid minst elva av provtillfällena (vid 23 genomförda mätningar) överskreds gränsvärdet för tjänligt dricksvatten. Redan den norska utredningen visar således att reningen är otillfredsställande. I Sverige mäts heterotrofa bakterier, koliforma bakterier och e-coli medan de norska analyserna baseras på provresultat av termostabila koliforma bakterier (vilka kan ses som en kombination av koliforma bakterier och e-coli, men där norska mätningar görs vid +44oC och svenska vid +20oC) och fekala streptokocker. Detta innebär att de norska resultaten svårligen kan appliceras på svenska förhållanden. Det kan dock konstateras att vattnet på grund av mängden termostabila koliforma bakterier inte hade godkänts i Sverige vid i vart fall minst hälften av fallen. Genom förekomsten av fekala streptokocker i samtliga fall utom ett hade inget av reningsverken blivit godkänt i vare sig Sverige eller Norge utan kompletterande reningsåtgärder. Den norska undersökningen har för övrigt inte alls omfattat virushalten trots att virus kan medföra större olägenheter än bakterier.

De provresultat som finns att tillgå från Norge och Stockholm Vatten AB visar sammanfattningsvis att reningsverkets förmåga till bakteriologisk rening är kraftigt varierande. Några garantier från tillverkaren av anläggningen har inte kunnat lämnas eftersom reningsgraden i stor utsträckning är beroende av rådande omständigheter i det enskilda fallet. Den reningsgrad S.H. gör gällande motsägs av allt tillgängligt utredningsmaterial. Vid bedömningen skall därvid beaktas de sämsta resultaten, inte snittvärden.

Det avloppsvatten som pumpas in i S.H:s reningsverk från en utomhusförlagd uppsamlingstank är alltför kallt för att en effektiv rening skall kunna uppnås i reningsverket. Placeringen av tanken strider mot leverantörens rekommendationer. Enligt dessa skall mottagningstanken placeras under anläggningsrummet, dvs. under ett uppvärmt utrymme. Verkningsgraden för biologisk rening sjunker vid låg temperatur. Reningsgraden i S.H:s reningsverk kan därför antas vara lägre än vad som framkommit i de i Norge utförda undersökningarna.

Den markbädd S.H. anlagt har begränsad reningsförmåga och är inte tät i botten, vilket är i strid mot normala föreskrifter. Detta medför att vattnet med lätthet kan rinna rakt ner genom markbädden och vidare ner i grundvattnet. Under sämre förutsättningar, t.ex. vid kall väderlek, erhålls ingen rening alls. Detta innebär att termostabila bakterier och virus kan komma att lämna markbädden i oförändrat skick för att därefter rinna ned mot brunnarna. Efter hand blir markbädden mättad med föroreningar och reningseffekten förloras till stor del. En markbädd bör aldrig placeras så att risk för förorening av brunnar föreligger och enligt Naturvårdsverket bör det eftersträvas att en reningsanordning placeras nedströms i grundvattenströmmen och att nivån på grundvattenytan i vattentäkten skall ligga högre än nivån på grundvattnet under anläggningen. Ingen av dessa kriterier uppfylls av S.H:s anläggning. Bädden har också en alltför begränsad yta, för liten anslutande markvolym och begränsas nedåt och åt sidorna av berg. Växtlighet saknas. Förutsättningar för infiltration finns därmed inte.

Vad gäller avståndet från anläggningen till brunnarna är detta cirka 30 meter från markbädd till närmaste brunn. Vägbanken består av gammal sprängsten och andra stenrester vilket gör uppehållstiden högst begränsad. Slutsatserna i Bergab AB:s geohydrologiska utredning synes därför helt felaktiga.

Det föreligger en uppenbar risk för att avloppsvattnet när det passerar brunnarna på fastigheterna Tumlehed 1:38 och 1:43 alltjämt är förorenat. Vad beträffar uppehållstiden (enligt J&W:s utlåtande beräknad till cirka 0,1 dygn) är infiltrationen på delsträcka 2 att anse som obefintlig. Vid regnväder kan konstateras att vatten som rinner genom vägbanken inom en mycket kort stund når diket. Delsträcka 3 består av en gräsmatta och vattnet från diket på sträcka 2 blir regelmässigt stående på gräsmattan. Uppfattningen att vattnet skulle absorberas av jorden är därför felaktig. Det går inte att försäkra sig om att brunnarna, om de är fackmannamässigt utförda, inte släpper in något ytvatten. Vattenförande skikt finns i lerlagren och brunnar i området har tidigare förorenats på det sättet. Även med en korrekt utförd djupborrad brunn finns inga garantier mot att sprickor i berget - med eller utan sprängning på grannfastigheter - inte släpper in ytvatten. En eventuell ökad sprickbildning som kan ha uppkommit vid sprängningar på Tumlehed 1:36 kan vara allt annat än fördelaktig för grundvattnet. Förorenat grundvatten i berg kan bevisligen transporteras 100 meter och sannolikt avsevärt längre. I och för sig har inga brunnar ännu förorenats, men de stora riskerna uppstår i framtiden när reningsverket på grund av ålder, dåligt underhåll, misstag etc. inte har den reningsgrad det hade som nytt. Det är inte klarlagt hur virus elimineras och det är inte heller visat att någon rening av betydelse sker genom markbädden.

Smittskyddsinstitutet (SMI) bedömer risken som stor att mikroorganismer från avloppsvattnet transporteras till grundvattnet och därigenom förorenar brunnarna. SMI har framhållit att tidigare undersökningar visat att det tar lång tid för föroreningar att lakas ur förorenad jord. Även om uppehållstiden är 60 dygn finns sålunda en risk för att föroreningarna finns kvar. Naturvårdsverkets riktvärde för avloppsvattens uppehållstid mellan utsläpp och närhet till vattentäkt är två månader.

De slutsatser som framgår av den utredning S.H. låtit Bergab AB utföra är inte korrekta, vilket framgår av J&W:s utredning som utförts på uppdrag av B.A. m.fl.

S.H. har till bemötande av det anförda tillagt i huvudsak följande. Hans reningsverk är installerat helt enligt tillverkarens rekommendationer, vilket visas av åberopat intyg från denne. Uppsamlingstanken är korrekt placerad och någon reningsprocess sker naturligtvis inte i denna utan i den tank som står inne i källaren. Denna tank innehåller alltid 850 liter vatten som således står i rumstemperatur. Vid reningstillfällena kommer vattnet att ha en temperatur om cirka 18 grader. Naturvårdsverkets anvisningar för anläggande av markbädd har också följts. Dessa utesluter inte markbädd utan tät botten, det avgörande är de omständigheter som råder på platsen. Hur vattnet leds bort från den filtrering som skett i markbädden har ingen som helst betydelse för den rening som redan skett vid filtreringen.

Stockholm Vattens projekt bygger på att man vill hitta bättre avloppslösningar då den avloppsrening man har inte uppfyller de krav Stockholm Vatten AB ställer. I projektet har man noggrant valt ut de reningsverk man tror bäst uppfyller framtidens krav. Enligt uppgift är man inte osäker på anläggningarnas reningsförmåga, men vill ha svar på frågan om vilka behov av service som krävs för att säkerställa drift och framförallt till vilka kostnader. Den rapport från projektet som B.A. m.fl. åberopat utgör ett bristfälligt underlag. Detta speciellt eftersom det framgår att flera mätresultat av Stockholms stad inte ansetts representativa. Någon bedömning av vilken grad av rening som sker avseende bakteriell förekomst finns inte och rapporten bör granskas kritiskt, särskilt mot bakgrund av att ett onormalt tekniskt fel inträffade. Vid samtal med en representant för Stockholm Vatten AB har denne uppgett att det normalt inte är nödvändigt med ytterligare reningssteg efter minireningsverk men att det kan vara bra för att garantera högsta möjliga rening vid driftsstörning. Ett andra reningssteg bestående i en filtreringsbädd dimensionerad för trekammarbrunn ansåg denne vara klart överdimensionerat och inte något som Stockholm Vatten AB kommer att kräva. Vidare angav denne att proverna nu såg bra ut och låg på de låga nivåer man förväntat sig. I Göteborg har miljöförvaltningen tillsammans med Göteborgs stads Kretsloppsnämnd angett att man gärna ser en utökning av den aktuella typen av reningsanläggning i det berörda området. Vid ett informationsmöte i juni 2001 förklarade Kretsloppsnämnden att det inom överskådlig tid inte kommer att anläggas något kommunalt vatten och avlopp och att man därför förordade enskilda avloppsanläggningar, varav minireningsverk var en tänkbar lösning. I den mån enskilda avlopp inte fungerade förordade man gemensamhetslösningar. Som en nödlösning pekade man även på möjligheterna till sluten tank.

Den anvisning ur Naturvårdsverkets Allmänna Råd 87:6 som utredningen från J&W hänvisar till avser anläggning av trekammarbrunn. J&W:s bedömning i det nu aktuella fallet saknar värde eftersom man inte tagit ställning till kombinationen reningsverk och infiltrationsbädd i syfte att nå en på alla punkter bättre bakteriologisk rening.

Enligt uppgift från Gyrab som driver Göteborgs stads reningsverk innehöll utloppsvattnet därifrån under perioden 1999-01-01--2001-04-01 i genomsnitt 653 000 koliforma bakterier per 100 ml i toppar upp till 2 000 000. Detta utloppsvatten går direkt ut i Göta älv. I trekammarbrunnar råder motsvarande värden. De anvisningar som finns vad avser markbäddars säkerhetsavstånd m.m. utgår från ett avloppsvatten med avsevärt högre bakterieinnehåll än det från S.H:s anläggning. Reningstekniken i S.H:s anläggning är beprövad och används i en rad länder. En av de stora fördelarna med denna teknik är att den reducerar de bakteriologiska halterna i avloppsvattnet till skillnad från trekammarbrunnar och traditionella kommunala reningsverk. Utloppsvattnet från reningsverket är efter markbädd så rent att det inte längre kan anses vara avloppsvatten. Detta styrks av Bergab AB:s undersökning. Därtill kommer säkerhetsavståndet till brunnarna som i princip medför att markbädden inte ens skulle behövt anläggas.

Vad avser uppehållstiden för vattnet råder på flera punkter oenighet mellan Bergab AB och J&W, men det bör beaktas att Miljöförvaltningens bedömning torde vara objektiv och att förvaltningen har erforderlig kompetens att göra en sådan bedömning i lika hög grad som de anlitade konsulterna. Miljöförvaltningen har angett att den funnit Bergab AB:s bedömningar mer realistiska. Bergab AB:s och Miljöförvaltningens bedömning är att den totala uppehållstiden för vattnet mellan filtreringsbädd och närmaste brunn är minst 60 dagar. Dessutom har Bergab AB använt konduktivitetsvärden utifrån försiktighetsprincipen.

Grävningsarbeten för Göteborgs energis räkning har numera utförts i området till ett djup mellan 0,7 - 1 meter för nedläggande av el- ledningar. Man har därvid funnit ett lager av sprängsten som är cirka 0,5 - 0,7 meter tjockt. Under detta lager har materialet, enligt uppgift, övergått i sand blandad med jord. Inte på något ställe mellan S.H:s fastighet och södra änden av fastigheten 1:38 har man vid en meters djup stött på berg. Detta medför för delsträcka 2 att J&W:s bedömning är helt felaktig. Däremot stämmer det funna materialet överens med Bergab AB:s antagande, vilket torde innebära att Bergab AB:s bedömning är mer korrekt. Vad gäller delsträcka 3 har den av J&W anförda bergklacken visat sig inte alls har den utsträckning och placering som B.A. m.fl. gjort gällande. Även detta stöder Bergab AB:s bedömning.

S.H:s anläggning har vid samtliga prover tagna under 24 månaders drift visat värden som ligger långt under de krav som ställs. I Sverige finns ett stort antal sådana reningsverk som uppvisat samma prestanda som S.H:s. Av servicerapporter avseende 22 stycken anläggningar i Sverige under år 2001 har 44 stycken prov avseende fosfor tagits. Av dessa har samtliga understigit 0,5 ml-P/l och 30 stycken understigit 0,2 ml-P/l. Beträffande larmen om bräddning har ingen bräddning faktiskt skett när ett sådant larm går. Stoppas tillförseln av vatten till uppsamlingstanken i samband med larm sker ingen bräddning och därmed inte heller något ofrivilligt utsläpp av orenat vatten.

De frågor som B.A. m.fl. ställt till SMI har delvis varit missvisande. SMI har inte till uppgift att göra de bedömningar om enskilda avlopp som behövs för att kunna bevilja eller avslå ansökningar. Svaren från SMI är allmängiltiga och tillför inte aktuellt mål någonting.

B.A. m.fl. har utan att kunna styrka sina påståenden ifrågasatt varje detalj som redovisats av S.H. och därutöver ställt krav som inte är realistiska.

Miljönämnden har genmält i huvudsak följande. Stockholm Vatten AB:s undersökning har inte som primärt syfte att ligga till grund för en bedömning av reningsverkens prestanda. Reningsverk av aktuellt slag uppfyller normalt de krav som kan ställas på en avloppsanläggning. Av ingiven broschyr framgår att reningsanläggningen skall stå inomhus, vad gäller mottagningstanken sägs endast att den skall placeras under anläggningsrummet så att den är lätt åtkomlig sommar som vinter. Vad avser markbädden utgör den en förstärkt infiltrationsbädd. En sådan är normalt inte tät i botten. Syftet med en sådan är i stället att efter det vertikala flödet genom bädden utnyttja markens naturliga infiltration. Oron för framtida igenslamning och därmed försämrad funktion i infiltrationsbädden är överdriven. Erfarenheten visar att dylika infiltrationsbäddssystem upprätthåller sin funktion i minst 20-30 år. Den aktuella bädden kommer dessutom att belastas mycket litet eftersom det avloppsvatten som kommer dit är renare än normalt på grund av reningsverket. När bädden tjänat ut kan den restaureras. Farhågorna att reningsverket på sikt skall ge väsentligt försämrad rening på grund av ålder, dåligt underhåll etc. är inte befogade eftersom tekniken är enkel och lättöverskådlig och eventuella fel kan upptäckas tidigt. Dessutom finns löpande serviceavtal.

Vad avser brunnarna har anläggningen varit i bruk sedan augusti 1999 och inte gett upphov till någon olägenhet.

Vad beträffar J&W:s utredning är denna ofullständig eftersom J&W endast bedömt uppehållstiden för avloppsvattnet och inte tagit hänsyn till den reningseffekt som uppnås av minireningsverket. I utredningen görs vidare en felaktig värdering av det renade avloppsvattnets uppehållstid i omgivande marklager. Exempelvis består den vägbank vattnet passerar inte enbart av strängsten. Den reningsgrad som uppnås av reningsverket i kombination med markbädden gör att de olika uppgifterna om uppehållstid närmast är av akademiskt intresse. Intresset av att förlägga avloppsanläggningar nedströms dricksvattenbrunn måste vägas mot faktorer som reningsgrad och skyddsavstånd, vilket är precis vad som skett vid Miljönämndens prövning. Nämnden har under de senaste 30 åren beviljat tillstånd till ett stort antal enskilda avloppsanläggningar med markbädds- eller infiltrationsrening i det aktuella eller liknande områden. Inte i något känt fall har anläggningarna negativt påverkat kringliggande dricksvattenbrunnar. Miljönämnden anser att J&W:s utredning är behäftad med sådana stora brister att dess värde kan ifrågasättas.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Utsläpp av avloppsvatten är enligt 9 kap. 1 § första punkten miljöbalken (MB) miljöfarlig verksamhet. För att få anlägga en avloppsanläggning av det slag som är aktuell i målet krävs tillstånd enligt 13 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. För att tillstånd skall kunna lämnas skall avloppsvattnet i enlighet med bestämmelsen i 9 kap. 7 § MB kunna tas om hand på sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer. I övrigt gäller de allmänna hänsynsregler som finns i 2 kap. MB.

I förarbetena till miljöbalken har lagstiftaren angett att redan risken för olägenheter skall beaktas vid bedömningen av tillåtligheten hos miljöfarlig verksamhet (prop. 1997/98:45 del I s. 327). Denna riskbedömning måste ske med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet och i fråga om avloppsanläggningar med beaktande av bland annat den omgivande markens beskaffenhet. Verksamhetsutövarens utredningsskyldighet är därvid långtgående.

I fråga om bedömningen av den risk för omgivningspåverkan som föreligger i detta mål delar Miljööverdomstolen den bedömning som miljödomstolen gjort om att det inte kan uteslutas att avloppsvatten från S.H:s anläggning kan komma att påverka brunnarna på fastigheterna Tumlehed 1:38 och 1:43. Det kan därvid konstateras att det trots de undersökningar som parterna låtit genomföra kvarstår osäkerhet i fråga om markförhållandena på platsen. Överklagandena skall därför avslås.

Vad gäller det av miljödomstolen meddelade förbudet för S.H. att använda avloppsanläggningen (punkten 2 i miljödomstolens domslut) finner Miljööverdomstolen att det i första hand ankommer på miljönämnden att vidta de åtgärder som erfordras i fråga om anläggningen. Förbudet skall därför upphävas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn

Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.