MÖD 2002:58

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-11-30 i mål nr M 63-01,

se bilaga

KLAGANDE

SBK

MOTPART

Miljö- och byggnämnden i Bodens kommun, 961 86 BODEN

SAKEN

Miljösanktionsavgift

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen avslår SBKs begäran om muntlig förhandling, syn och förhör under ed.

2. Med ändring av miljödomstolens dom upphäver Miljööverdomstolen det av miljö- och byggnämnden i Bodens kommun den 3 april 2001 (§ 39) meddelade beslutet om att påföra SBK miljösanktionsavgift.

_________________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

SBK har yrkat att Miljööverdomstolen - med undanröjande av miljödomstolens dom - upphäver miljö- och byggnämndens i Bodens kommun beslut om miljösanktionsavgift, alternativt att målet återförvisas till miljödomstolen för ny handläggning. SBK har vidare yrkat att muntlig förhandling hålls i målet samt att Miljööverdomstolen håller syn på fastigheten BV 2:8 och förhör under ed med ÖO Miljö- och byggnämnden har bestritt ändring.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat i huvudsak samma omständigheter och utredning som vid miljödomstolen med bl.a. nedan angivna tillägg och förtydliganden.

Miljööverdomstolen har inhämtat yttrande från Länsstyrelsen i Norrbottens län.

SBK

För att en person skall anses som näringsidkare krävs att denne bedriver näringsverksamhet. Frågan huruvida hon bedriver näringsverksamhet är inte tillräckligt utredd av underinstanserna. Någon täktverksamhet har inte bedrivits under tillståndstiden och hon har inte heller överlåtit exploateringsrätten till annan. Hon har därför inte haft några intäkter eller utgifter som är hänförliga till exploatering av täkterna. Hon äger inte fastigheten BV 2:8 och har inte heller dispositionsrätt till marken i fråga. Endast det förhållandet att hon har tillstånd att bedriva täktverksamhet medför inte att hon skall anses bedriva näringsverksamhet. Hon är därför inte att anse som näringsidkare.

Miljö- och byggnämnden

Nämnden saknar ingående kännedom om hur begreppet näringsidkare definieras i svensk rätt, men vill anföra följande. SBK har tillstånd att i kommersiellt syfte exploatera två täkter på fastigheten BV 2:8. Det faktum att SBK inte återkallat tillstånden talar för att syftet är att bedriva verksamhet kommersiellt. Nämndens bedömning är därför att hon är att betrakta som näringsidkare och i denne egenskap skyldig att lämna produktionsuppgifter för täkterna oavsett om någon exploatering kommer till stånd. Nämnden vidhåller därför tidigare beslut i ärendet.

Länsstyrelsen

Den 2 september 1976 meddelades tillstånd för torvtäkten. Därefter har tillståndet förlängts ett flertal gånger, senast den 6 april 1998. Länsstyrelsen saknar uppgift om när torvtäkten öppnades. Enligt länsstyrelsens täktdatabas- register har ur täkten levererats 400 ton (1994) och 3 000 ton (2000).

Den 9 juni 1992 meddelades tillstånd för grustäkten. Därefter har tillståndet förlängts den 11 juni 1998. Länsstyrelsens handlingar utvisar inte att grustäkten öppnats. Någon leverans av material ur grustäkten har inte redovisats till länsstyrelsen.

SBK innehar två skilda täkttillstånd meddelade under 1998 och med en giltighetstid om cirka fyra år. Såvitt länsstyrelsen känner till hade hon under 1999 ännu inte påbörjat någon verksamhet med anledning av nämnda tillstånd. Någon påverkan på miljön hade således inte skett. Länsstyrelsen frågar sig om uttrycket ”bedrivit täkt” (1 § Statens naturvårdsverks kungörelse med föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid täkt och stenkrossrörelse; SNFS 1984:10) innefattar den som inte har påbörjat något uttag ur täkten. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan Naturvårdsverkets föreskrifter inte anses ålägga den som innehar ett täkttillstånd någon skyldighet att lämna uppgift till länsstyrelsen om att något material inte har levererats från täkten under året. Än mindre kan föreskriften ligga till grund för ett beslut om miljösanktionsavgift mot den som underlåtit att anmäla att något uttag ur täkten inte skett.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Tillämpliga bestämmelser m.m.

Enligt 30 kap. 1 § första stycket 1. miljöbalken skall en särskild avgift (miljösanktionsavgift) betalas av en näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken. I paragrafens andra stycke stadgas att skyldigheten att betala en sådan avgift bara gäller för sådana överträdelser för vilka regeringen har föreskrivit om avgift enligt 2 §. Av tredje stycket följer att miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas ut om det är uppenbart oskäligt.

Av 1 § förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter och p. 3.2 i bilagan till denna förordning följer att en miljösanktionsavgift om 5 000 kr skall betalas av näringsidkare som vid bedrivande av näringsverksamhet åsidosätter föreskriven skyldighet för den som exploaterar en täkt att årligen till länsstyrelsen lämna uppgift om produktionen enligt föreskrifter som har meddelats av Naturvårdsverket.

Miljööverdomstolen finner skäl att understryka att miljösanktionsavgiften utgör en offentligrättslig sanktion som uppvisar likheter med straffrättsliga påföljder. Den legalitetsprincip som gäller på straffrättens område gör sig i lika hög grad gällande i ett sanktionssystem som ligger så nära straffrätten som detta gör. Av legalitetsprincipen följer att den enskildes skyldigheter måste vara så klart angivna att ingen tveksamhet råder i frågan om vilket handlande eller vilken underlåtelse som utlöser ansvar. Allmänna straffrättsliga principer bör gälla även i fråga om vem som har bevisbördan för att en överträdelse har ägt rum. Av legalitetsprincipen följer också att utrymmet för att med stöd av miljösanktionsavgiftens syfte tolka begreppen näringsidkare och näringsverksamhet på ett mer vidsträckt sätt än vad som följer av annan lagstiftning är begränsat. Begreppen näringsidkare och näringsverksamhet skall ges samma innebörd i miljöbalken som i övriga delar av svensk rätt.

Av förarbetena till 30 kap. 1 § miljöbalken framgår att skälet till att endast näringsidkare som bedriver näringsverksamhet kan påföras miljösanktionsavgift är att det inte anses rimligt att ålägga var och en ett sådant ansvar för handlingar i det dagliga livet (prop. 1997/98:45 del 1 s. 536). I förarbetena anges vidare att näringsverksamhet typiskt sett medför risker för miljön och att det då kan finnas fog för att ställa stränga krav på verksamhetsutövaren. För att undvika bevissvårigheter och för att öka den allmänna noggrannheten vid bedrivandet av näringsverksamhet har ansvaret gjorts strikt.

Miljööverdomstolen har nu att ta ställning till om SBK i det ifrågavarande fallet skall anses ha bedrivit näringsverksamhet i den mening som avses i 30 kap. 1 § miljöbalken och härtill anknutna föreskrifter.

Näringsidkarbegreppet i svensk rätt

Vad gäller den närmare innebörden av begreppen näringsidkare och näringsverksamhet sägs i förarbetena till miljöbalken att dessa har samma betydelse som på andra håll i lagstiftningen.

Begreppet näringsidkare i svensk rätt har en vidsträckt innebörd. Av förarbetena till den tidigare gällande bokföringslagen (1976:125) framgår att med näringsidkare menas varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomiskt art (prop. 1975:104 s. 203 f.). Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss grad av varaktighet och omfattning.

Miljööverdomstolens slutsatser

Målet rör produktionsuppgifter för år 1999. Till länsstyrelsen har lämnats uppgift om att uttaget ur torvtäkten för redovisningsåret 1994 uppgick till 400 ton. För åren 1995 t.o.m. 1999 har något uttag ur torvtäkten inte redovisats. Beträffande grustäkten saknas uppgifter om utleveranser i länsstyrelsens täktdatabasregister. Mot bakgrund av utredningen i målet finner Miljööverdomstolen att det inte är visat att det bedrivits någon näringsverksamhet med stöd av tillståndet till grustäkt. Det är inte heller visat att den täktverksamhet som bedrivits med stöd av tillståndet till torvtäkt har haft en sådan varaktighet eller omfattning att den vid tillämpningen av 30 kap. 1 § miljöbalken kan anses utgöra näringsverksamhet.

På anförda skäl finner Miljööverdomstolen att förutsättningar för att ta ut miljösanktionsavgift inte föreligger i målet. SBK överklagande skall därför bifallas och beslutet att påföra henne miljösanktionsavgift upphävas. Skäl att hålla muntlig förhandling, syn eller förhör föreligger därmed inte.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Eva Wagner, referent, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Liselotte Rågmark och hovrättsassessorn Inge Karlström. Enhälligt.