MÖD 2002:73

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingrätts, miljödomstolen, dom 2001-06-21 i mål nr M 409-99,

se bilaga A

KLAGANDE

Tekniska Verken i Linköping Aktiebolag, Box 1500, 581 15 LINKÖPING

Ombud

Advokaten ME

SAKEN

Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling av farligt avfall (SNI 90.006-1) samt deponering av farligt avfall (SNI 90.006-6) m.m. vid Gärstads avfallsupplag i Linköping, Östergötlands län; nu fråga om villkor m.m.

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut på följande sätt.

1. Tillståndet att driva en anläggning för maximalt 17 000 ton förorenat vatten per år skall förutom vatten även omfatta slam.

2. Villkoren 15-18 upphävs

3. Ett nytt villkor 15 med följande lydelse föreskrivs.

Bolaget skall uppföra deponierna och driva verksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med vad bolaget angett eller åtagit sig i målet om inte annat framgår av domen eller förordningen (2001:512) om deponering av avfall (deponeringsförordningen).

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Tekniska Verken i Linköping Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Miljööverdomstolen skall ändra tillståndet till behandlingsanläggningen att avse 17 000 ton vatten och slam per år.

Bolaget har vidare yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva villkor 15 och ge villkor 17 följande ändrade lydelse.

- Ovanpå det artificiella tätskiktet skall finnas ett dräneringsskikt med en mäktighet av minst 0,5 m och ett system för uppsamling och kontroll av eventuellt lakvatten.

Bolaget har avslutningsvis yrkat att andra meningen i villkor 18 utgår och att det i stället överlåts åt tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter för täckningen. Bolaget har åtagit sig att senast ett år innan det blir aktuellt att avsluta respektive deponi till tillsynsmyndigheten ge in förslag till täckning.

KLAGANDENS UTVECKLING AV TALAN

Bolaget har som grund för sina ändringsyrkanden anfört bl.a. följande.

Vad först gäller tillståndet avser ansökan beträffande behandlings- anläggningen en anläggning för behandling av förorenat vatten och slam om högst 17 000 ton per år. I tillståndet har miljödomstolen utelämnat slam. Utelämnandet har inte motiverats. De avfallstyper som i bilaga 3 till ansökan angivits som exempel på avfall, som bolaget avser att behandla i anläggningen, finns upptagna i förteckningen i bilaga 2 till renhållningsförordningen (1998:902). En del av avfallstyperna betecknas där som slam. För att det inte skall råda någon tveksamhet om vilka avfall som får behandlas i anläggningen, bör tillståndet ges den utformning som yrkas.

Vad därefter gäller yrkandet om upphävande av villkor 15 kan konstateras att miljödomstolen vid författandet av den överklagade domen inte torde ha känt till innehållet i förordningen om deponering av avfall (SFS 2001:512), vilken kom ut från trycket två dagar innan domen meddelades. I stället hänvisar domstolen till det till grund för förordningen liggande EG-direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG). Bl.a. hänvisas till de specifika krav vad gäller konstruktionen av en deponi för farligt avfall, vilka återfinns under 3 till bilaga 1 till direktivet. Deponiförordningen har delvis en annan uppläggning än direktivet. Där ställs ifråga om den geologiska barriären, tätning och täckning funktionskrav stället för detaljerade krav på utförandet av skyddet. När det gäller den geologiska barriär som krävs för deponier för farligt avfall föreskrivs att transporttiden genom barriären inte får vara kortare än 200 år. Först om det inte finns en naturlig geologisk barriär som uppfyller detta krav träder bestämmelsen i 20 § in. En definition av en geologisk barriär finns i 3 § förordningen. För Gärstads avfallsupplag är de geologiska och hydrogeologiska förhållandena sådana att en geologisk barriär som uppfyller de tekniska specifikationerna i EG-direktivet finns i form av ett lerlager som underlagrar stora delar av upplaget. Under lerlagret finns tunna lager av silt och morän på berg. Eventuellt utläckande lakvatten kan främst transporteras i detta friktionslager till sjön Roxen. Den springande punkten blir då vad som skall betraktas som mottagare, i detta fall grundvattnet under deponierna eller sjön Roxen. Enligt teknisk utredning av Pär Elander, Envipro Miljöteknik AB, talar övervägande skäl för att det är sjön Roxen som skall anses som mottagare huvudsakligen beroende på att det inte föreligger och inte heller i en framtid kommer att föreligga något intresse av grundvattnet i området. Detta beroende på den begränsade vattenföringen. Det kan tilläggas att kommunen i sin översiktsplan tagit upp större områden inom kommunen som rymmer skyddsvärda grundvattenförekomster. Det nu berörda området ingår inte bland dessa. När det gäller skyddet av grundvatten vill bolaget även peka på att det i EG:s grundvattendirektiv tas viss hänsyn till grundvattnets användning eller möjliga användning. Sålunda får enligt artikel 4.2 den förhandsgranskande myndigheten under vissa förutsättningar tillåta utsläpp av farliga ämnen i grundvatten. Vidare framgår av artikel 10 att vid deponering som kan medföra indirekta utsläpp skall i tillståndet särskilt anges nödvändiga förebyggande åtgärder med särskild hänsyn till arten och koncentrationen av ämnen i det material som skall deponeras, recipientmiljöns egenskaper och närheten till områden där särskilt dricksvatten m.m. utvinns. Även punkt 3.4 i bilaga 1 till deponeringsdirektivet medger att prövningsmyndigheten tar hänsyn till den faktiska risken för förorening. Myndigheten får nämligen under där angivna förutsättningar frångå de krav som ställs i punkterna 3.2 och 3.3 i samma bilaga. Bolaget anser att dessa förutsättningar är uppfyllda. Som framgår ovan finns det inga planer på att utvinna grundvatten från de här berörda områdena. Även om det lokala grundvattnet, i enlighet med miljödomstolens uppfattning, skulle anses som mottagare anser bolaget med hänvisning till vad som anförs ovan och i ingiven teknisk utredning att den utformning av deponierna som föreslagits i ansökan inte strider mot gällande bestämmelser om skydd för grundvatten och utförande av deponier.

Vad beträffar villkor 17 avseende uppsamling och kontroll av eventuellt lakvatten i dräneringsskiktet är det bolagets uppfattning att ledningar i den typ av deponier som det nu är fråga om lätt kan mista sin avsedda funktion. Den långsiktiga driftssäkerheten i dräneringen har att göra med materialvalet i skiktet samt hur det i övrigt anläggs. Det krav som uppställs i villkoret motsvarar i princip vad som uppges i ansökan. Dock anges i denna att dräneringen skall anslutas direkt till en brunn med ledning och utlopp där eventuellt lakvatten uppsamlas och kontrolleras. På grund av deponerings- cellernas begränsade yta är denna lösning beräkningsmässigt tillfyllest för att avbörda betydligt större mängder lakvatten än vad som kan komma att genereras. Dräneringsledningar i själva skiktet är därmed onödiga att anlägga eftersom de på lång sikt inte kommer att bidra till dräneringens funktion.

Vad slutligen gäller villkor 18 avseende sluttäckning följer det av miljödomstolen föreskrivna kravet på topptätning den rekommendation som finns i bilaga 1 punkt 3.3 i EG-direktivet. Den täckning som skisseras i den tekniska beskrivningen i ansökan avviker från rekommendationen i EG- direktivet men klarar liksom denna beräkningsmässigt funktionskraven i förordningen. Med hänsyn till långtidsbeständigheten hos artificiella tätskikt av syntetiska material är sannolikt den täckning som skisseras i ansökan och där tätningen baseras på två olika mineralskikt med bentonit som tätande komponent det mer effektiva alternativet på riktigt lång sikt. Sluttäckningen av deponierna ligger emellertid relativt långt fram i tiden. Det tekniska kunnandet vad avser framtagande av tätningsmaterial och anläggande av tätningar, liksom kunskaperna om hur man skall skydda dessa för att säkerställa beständigheten på lång sikt utvecklas för närvarande snabbt. Mot denna bakgrund bedömer bolaget det som olämpligt att låsa fast en specifikation av en täckning som inte skall etableras förrän om några tiotal år. Såväl det täckningsalternativ som redovisas i ansökan som det täckningsalternativ som rekommenderas i EG-direktivet bör därför ses som exempel på hur en sluttäckning som uppfyller kraven kan utformas. Bolaget anser därför att det bör vara tillfyllest att i villkoret ange detta funktionskrav och att detaljerade föreskrifter om hur täckningen skall utföras får anstå till dess att det blir aktuellt att avsluta deponin. Det kan därvid lämpligen överlåtas åt tillsynsmyndigheten att meddela dessa föreskrifter.

REMISSYTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen i Östergötland, Miljövårdsenheten

Länsstyrelsen tillstyrker bolagets yrkanden vad gäller förtydligande av att tillståndet till behandlingsanläggningen av förorenat vatten även skall innefatta slam. Vad gäller villkor 15 gör länsstyrelsen bedömningen att det av miljödomstolen föreskrivna villkoret i praktiken innebär att det blir nödvändigt att lägga geologisk barriär ovanpå befintligt avfall vilket i sin tur innebär en annan deponeringsteknik än den som redovisats i bolagets ansökan. Utan att ha tillgång till ett underlag för hur en sådan konstruktion kommer att se ut i detalj bedömer länsstyrelsen att den inte kommer att innebära en försämring ur miljösynpunkt i jämförelse med den konstruktion som bolaget föreslagit och som länsstyrelsen i ett tidigare yttrande bedömt som tillräcklig. Länsstyrelsen har därför inget att erinra mot den tekniska lösning som villkoret medför. Möjligen kan lämpligheten av att anlägga en barriär ovanpå befintligt avfall diskuteras på grund av risken för sättningar.

Miljödomstolen anger i sin motivering att grundvattnet under deponin utgör recipient och anför vidare att direktivet inte medger undantag för en värdering av närrecipientens skyddsvärde. Konsekvensen av detta är att berg- eller jordlager innehållande grundvatten aldrig skulle kunna användas som geologisk barriär. Detta skulle i sin tur innebära att flertalet av länets deponier inte kommer att uppfylla kraven på geologisk barriär och därmed kommer att behöva omlokaliseras eller upphöra med sin verksamhet senast vid utgången av år 2008. Länsstyrelsen anser därför i första hand att berg- eller jordlager innehållande ett ej skyddsvärt grundvatten inte bör betraktas som recipient utan som en geologisk barriär. Om detta är en tolkning som Miljööverdomstolen inte bedömer som möjlig anser länsstyrelsen att möjligheten att meddela avsteg enligt 24 § förordningen om deponering av avfall i detta fall bör övervägas. Länsstyrelsen anser för sin del att bolaget har visat att en geologisk barriär föreligger och att det därför inte kan anses nödvändigt att anlägga ytterligare en barriär.

Beträffande villkor 17 tillstyrker länsstyrelsen bolagets ändringsyrkanden. Länsstyrelsen tillstyrker även bolagets ändringsyrkanden avseende villkor 18. Då en sluttäckning av cellerna ligger relativt långt fram i tiden och då andra metoder att sluttäcka en deponi kan komma att tas fram kan det vara en fördel om detaljer angående sluttäckningen inte regleras i villkor. Enligt 32 § deponeringsförordningen skall tillsynsmyndigheten inspektera och godkänna en sluttäckning och därmed försäkra sig om att funktionskravet i förordningen uppfylls. Länsstyrelsen anser därför att det inte är nödvändigt att i villkor reglera att tillsynsmyndigheten skall meddela föreskrifter för täckningen.

Linköpings kommun, Miljönämnden

Miljönämnden tillstyrker dels bolagets yrkanden att tillståndet till behandlingsanläggningen av förorenat vatten även skall innefatta slam dels bolagets yrkande beträffande villkor 17. Däremot avstyrker miljönämnden bolagets ändringsyrkanden avseende villkor 15 och 18 och anför som skäl härför bl.a.. Enligt 6 § deponeringsförordningen skall prövningsmyndigheten - om det vid tillståndsprövning enligt miljöbalken eller äldre föreskrifter har meddelats villkor om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som är strängare än vad gäller i förordningen - låta de strängare kraven gälla. Vidare utgör de av miljödomstolen föreskrivna villkoren minimikrav för att förebygga framtida förorening av mark, grund- och ytvatten enligt EG-direktivet om deponering av farligt avfall.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket, som av Miljööverdomstolen anmodats yttra sig och därvid särskilt belysa frågan om den geologiska barriärens utformning, har valt att begränsa sitt yttrande till bolagets yrkande om upphävande av villkor 15. Inledningsvis ansåg Naturvårdsverket att utredningen beträffande de geologiska och hydrogeologiska förhållandena på platsen inte var tillräckligt utredda i målet för att kunna ta ställning till om det förelåg en naturlig geologisk barriär och yrkade därför att målet skulle återförvisas till miljödomstolen för fortsatt handläggning. Sedan bolaget ingett en sammanställning över dess utredningar beträffande ovan angivna förhållanden, har Naturvårdsverket ändrat uppfattning och tillstyrkt bifall till bolagets yrkande om upphävande av villkor 15.

Naturvårdsverket har i sina yttranden bl.a. anfört följande. Av 3 § deponeringsförordningen framgår att begreppet geologisk barriär avser ett jord- eller berglager som förhindrar, bryter ned, fastlägger eller fördröjer transporten av ämnen och föreningar från en deponi till en mottagare (recipient). Denna definition bör ses i ljuset av bestämmelsen i punkt 3.2 i bilaga 1 till deponeringsdirektivet (1999/31/EG). I den bestämmelsen anges att en geologisk barriär föreligger när de geologiska och hydrogeologiska förhållandena under och i närheten av en deponi innebär en fastläggande förmåga som är tillräcklig för att förebygga en potentiell risk för mark och grundvatten. Ett mått på när en barriär kan anses ha tillräcklig förmåga att fastlägga föroreningar är t.ex. att den uppfyller de kriterier för tjocklek och genomsläpplighet som anges i punkt 3.2 i bilaga 1 till deponeringsdirektivet. Dessa kriterier är emellertid endast riktlinjer för hur barriärens funktion kan bedömas. Skyddet kan även uppnås på något annat, likvärdigt sätt. I 19 § deponeringsförordningen har därför anvisats en alternativ modell för beräkning av när en geologisk barriär kan anses ha tillräcklig förmåga att fastlägga föroreningarna. Enligt denna modell (som är anpassad till svenska förhållanden) mäts barriärens fastläggningsförmåga i tid; om föroreningarnas transporttid genom barriären är tillräckligt lång (såvitt avser farligt avfall minst 200 år) bedöms tillräckligt god fastläggning av föroreningar kunna ske i barriären. Det bör i detta sammanhang påpekas att varken deponeringsförordningen eller deponeringsdirektivet ställer upp några gränser för den naturliga geologiska barriärens storlek. I princip kan en naturlig geologisk barriär vara hur djup och hur vidsträckt som helst, och kan föreligga så länge föroreningarna från deponin inte når någon recipient utan läggs fast i barriärens minerallager. Av både deponeringsförordningen och deponeringsdirektivet framgår att såväl mark som grundvatten och ytvatten kan vara att anse som recipient. Såvitt avser mark och grundvatten kan emellertid, enligt Naturvårdsverkets uppfattning, inte all mark och allt grundvatten anses vara recipient i dessa sammanhang. Deponeringsförordningens och deponeringsdirektivets bestämmelser om geologisk barriär anger att barriären, som kan vara naturlig eller konstgjord, skall bestå av ett mineralskikt i form av jord- eller berglager. Syftet med bestämmelserna är att lakvattnet från deponin skall kunna filtreras genom de underliggande marklagren så att föroreningarna successivt läggs fast i dessa. Regelsystemet förutsätter således att det tillåts ske en viss förorening av marken under och i närheten av deponin, så länge denna förorening begränsas till den del av marken som utgörs av den geologiska barriären. Därav följer att varken deponeringsförordningen eller deponeringsdirektivet innebär ett absolut hinder mot förorening av mark. Av motsvarande skäl kan bestämmelserna inte heller anses innebära ett absolut hinder mot förorening av grundvatten. I stället bör bestämmelserna tolkas så, att skyddet som barriären innebär syftar till att förebygga risk för skada på människors hälsa, miljön i form av levande resurser och ekosystem eller något annat befintligt eller förutsebart berättigat intresse. Ovanstående tolkning finner även stöd i bestämmelserna i grundvattenföreskrifterna (SNFS 1996:11), varigenom grundvattendirektivet (80/68/EEG) genomfördes i svensk rätt. Av 3 § i föreskrifterna framgår att begreppet "förorening" avser utsläpp av ämnen till grundvatten som medför risker för människors hälsa eller vattentillgångarna, skadar levande resurser och marina ekosystem eller stör annat berättigat nyttjande av vattnet. Motsvarande definition återfinns i direktivet. Av definitionen framgår således att regleringens syfte är att skydda grundvattnet i dess egenskap av resurs för människor eller för miljön. Grundvattnet kan med detta synsätt inte sägas ha ett absolut egenvärde, utan dess skyddsvärdhet relateras till dess betydelse för människor eller miljön i övrigt.

En tillämpning av bestämmelserna om en naturlig geologisk barriär bör i princip ske i två steg. Inledningsvis bör det fastställas vilken utsträckning den naturliga geologiska barriären behöver ha för att uppfylla deponerings- förordningens krav på transporttid. Till grund för denna bedömning bör ligga noggranna undersökningar av de geologiska och hydrogeologiska förhållandena under och i närheten av deponin, avseende t.ex. de underliggande minerallagrens mäktighet, genomsläpplighet och beskaffenhet i övrigt och grundvattensituationen i området, varmed avses bl.a. undersökningar av avrinningsområden, grundvattenmagasin, grundvattenytans lutningsförhållanden och därmed grundvattnets strömningsriktning och hastighet och möjliga recipienter. Sedan det fastställts vilket område som behöver tas i anspråk för den naturliga geologiska barriären, bör det i ett andra steg utredas om det inom detta område förekommer någon skyddsvärd recipient till vilken föroreningarna inte bör nå. Om det kan konstateras att det förekommer någon sådan recipient inom det område som behövs för att tillgodose behovet av en naturlig geologisk barriär, bör slutsatsen vara att det inte föreligger någon naturlig geologisk barriär. Därvid bör i första hand lokaliseringen av deponin ses över. Om det inte är möjligt att hitta en bättre plats för deponin krävs kompletterande åtgärder för att åstadkomma en geologisk barriär som ger ett skydd för recipienten som är likvärdig med de specifikationer som anges i 20 § deponeringsförordningen.

I det nu aktuella fallet anser Naturvårdsverket att de geologiska och hydrogeologiska förhållandena är sådana att kraven på en naturlig geologisk barriär bör kunna anses vara uppfyllda. Av bolagets uppgifter framgår att en sträcka om ca 600 meter från deponin kommer att tas i anspråk för den geologiska barriären. Enligt Naturvårdverkets mening är detta avstånd större än vad som normalt sett bör godtas. Mot bakgrund av de förhållanden vid deponin och i omgivningen som bolaget i målet redogjort för, anser Naturvårdsverket att detta avstånd kan accepteras i detta fall. Naturvårdsverket förutsätter dock att bolaget kontinuerligt övervakar såväl lakvatteninnehållet som kvaliteten på grund- och ytvattnet inom de områden runt deponin som kan antas beröras av föroreningar från den.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Av 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att miljööver- domstolen vid prövningen av detta mål skall tillämpa miljöskyddslagen (1969:387).

Tillståndet

Bolagets ansökan avser en anläggning för behandling av maximalt 17 000 ton förorenat vatten och slam per år. I en bilaga till ansökan ges exempel på avfallstyper som bolaget avser att behandla i anläggningen. Vissa av dessa har i en bilaga till den numera upphävda renhållningsförordningen beteckningen "slam". Det har i målet inte framkommit något skäl för att särskilt undanta dessa avfallstyper från tillståndet. Miljööverdomstolen anser att det för tydlighetens skull i tillståndet bör anges att detta även omfattar slam.

Villkor 15

Miljödomstolen har vid utformningen av villkor 15 utgått från bestämmelserna i rådets direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2001:512) om deponering av avfall (deponeringsförordningen). Innehållet i deponeringsförordningen är av betydelse för bedömningen av överklagandet, liksom även Naturvårdsverkets föreskrifter om skydd för grundvatten mot förorening med vissa ämnen, SNFS 1996:11, som genomför rådets direktiv 80/68/EEG om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen.

Enligt såväl deponeringsdirektivet som deponeringsförordningen skall det under och på sidorna av deponin finnas en geologisk barriär, som antingen är naturlig eller konstgjord. För att en naturlig geologisk barriär skall anses föreligga krävs enligt direktivet att de geologiska och hydrogeologiska förhållandena under och i närheten av deponin medför en fastläggande förmåga som är tillräcklig för att förebygga en potentiell risk för mark och grundvatten. I fråga om en deponi för farligt avfall föreskrivs dessutom att deponins botten och sidor skall bestå av ett mineralskikt som uppfyller krav i fråga om permeabilitet och tjocklek med en kombinerad effekt när det gäller skydd av mark, grundvatten och ytvatten som minst är likvärdig med effekterna av en hydraulisk konduktivitet om 1,0 x 10-9 m/s och en mäktighet på minst 5 m. Motsvarande krav har i 19 § deponeringsförordningen uttryckts som ett funktionskrav för transporttiden för lakvattnet genom barriären, som för deponier för farligt avfall inte får vara kortare än 200 år.

De olika sätten att uttrycka kraven är inte omedelbart jämförbara. För att räkna fram en transporttid genom en geologisk barriär utformad enligt direktivet erfordras kännedom om porositeten och tryckgradienten. Med rimliga antaganden av dessa storheter erhålls efter beräkning enligt Darcys lag 160 år. Denna tid avser den vertikala transporten. Förordningen tar sikte på transporten både vertikalt och horisontellt. Enligt Miljööverdomstolens bedömning får den skyddseffekt som svarar mot 200-årskravet anses vara minst likvärdig med direktivets krav på konduktivitet och mäktighet.

Miljööverdomstolen delar bolagets och remissinstansernas åsikt att mark och jordlager under och i närheten av en deponi samt däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären.

I det nu aktuella fallet har bolaget uppskattat att transporttiden 200 år är uppfylld på ett avstånd av 600 meter från deponin. Av bolagets miljökonsekvensbeskrivning och övrig utredning i målet framgår dessutom att de lerlager som underlagrar deponin i stort sett uppfyller deponidirektivets krav vad gäller konduktivitet och mäktighet och att tiden för den horisontella transporten innebär en ytterligare säkerhet.

Den fråga som sedan måste besvaras är hur stor en naturlig barriär får bli, d.v.s. i hur stort område och i vilken utsträckning föroreningar kan tillåtas att sprida sig. Det bör här anmärkas att bestämmelserna i 19 och 20 §§deponeringsförordningen inte föreskriver några gränser för den naturliga barriärens storlek. Det är dock uppenbart att barriären inte får vara hur stor som helst. I 19 § andra stycket deponeringsförordningen talas det om "de naturliga förhållandena på platsen", och i punkten 3.2 i bilaga 1 till deponeringsdirektivet används uttrycket "de geologiska och hydrogeologiska förhållandena under och i närheten av en deponi" (kursiverat här). Enligt Miljööverdomstolens uppfattning är den barriär som föreligger i målet inte större än som kan accepteras i detta fall.

Sammanfattningsvis finner Miljööverdomstolen att deponeringsförordningen anger kraven på utformning av den geologiska barriären. Någon villkorsreglering på det sätt som miljödomstolen har gjort behövs därför inte. Bolagets yrkande om att villkor 15 skall upphävas skall därför bifallas. Eftersom det i förordningen inte är reglerat hur stor en naturlig geologisk barriär får vara, bör som ett särskilt villkor föreskrivas att deponin skall byggas och drivas i enlighet med vad bolaget uppgivit eller åtagit sig i målet om inte annat framgår av deponeringsförordningen eller andra villkor för tillståndet. Detta villkor kan lämpligen ersätta det tidigare villkoret 15.

Villkor 16 och 17

Bolaget har beträffande villkor 17 yrkat att föreskriften om att det skall finnas ledningar för uppsamling och kontroll av lakvatten ändras till att avse ett system för uppsamling och kontroll av lakvatten. Enligt bolaget är villkoret en onödig precisering eftersom ledningarna på lång sikt inte kommer att bidra till dräneringens funktion. Miljööverdomstolen delar denna uppfattning och villkoret bör således ändras på det sätt som bolaget har yrkat.

Villkor 16 och villkor 17 i en sålunda ändrad ordalydelse motsvarar kraven i 22 § deponeringsförordningen. Det saknas tillräckliga skäl att i detta fall behålla villkoren, eftersom de direkt överensstämmer med generella föreskrifter (jfr Miljööverdomstolens dom den 1 december 2000, DM 72, i mål nr M 7173-99). Villkorspunkterna kan därför tas bort.

Villkor 18

Eftersom topptätning av de aktuella deponierna kommer att ske förhållandevis långt fram i tiden, finner Miljööverdomstolen att det är olämpligt att redan nu i detalj föreskriva hur denna kommande topptätning skall se ut. Med hänsyn till dels att bolaget enligt villkoret 15 skall uppföra deponierna och driva verksamheten enligt vad bolaget angett i målet, dels att tillsynsmyndigheten enligt 32 § deponeringsförordningen skall inspektera och godkänna sluttäckningen, saknas det skäl att särskilt överlåta till tillsynsmyndigheten att meddela detaljföreskrifter för täckningen. Även villkoret 18 kan således upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast 2002-12-05

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Lars Dirke, referent, och hovrättsassessorn Anna Förander. Enhälligt.