MÖD 2002:83
Tillstånd att anlägga en järnvägsbro-----Byggandet av en järnvägsbro över en älv hade fastställts av regeringen genom en s.k. järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg. Miljödomstolen meddelade tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken för de behövliga arbetena i vatten. Ett antal enskilda och föreningar överklagade tillståndet och fråga uppkom om deras talerätt. Miljööverdomstolen uttalade att eftersom prövningen tar sikte på 2 kap. 9 § miljöbalken skall inte bara skador och olägenheter som kan uppstå vid byggandet av järnvägsbron med tillfartsbankar beaktas utan även de som kan uppstå vid driften av järnvägen på platsen. Flertalet av de klagande ansågs därmed ha talerätt eftersom de ägde fastigheter som var belägna vid eller i nära anslutning till den planerade bron och dess tillfartsbankar och att de därmed riskerade att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten. Föreningarnas överklaganden avvisades då de inte uppfyllde de förutsättningar som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken bl.a. att medlemsantalet skall vara minst 2 000.
RÄTTEN
Hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, miljörådet Rolf Svedberg och adjungerade ledamoten Jan Darpö
PROTOKOLLFÖRARE
Jan Darpö
KLAGANDE (ej närvarande)
1. CJ
2. Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening, c/o LF
3. Järvsö Hembygdsförening, c/o LH
4. GÅ
5. KL och LL
6. MH
7. BJ och IS
8. LF
Ombud för 5-8
advokaten PGV
MOTPART (ej närvarande)
Staten genom Banverket, 781 85 BORLÄNGE
Ombud
HT
SAKEN
Tillstånd att anlägga järnvägsbro över Ljusnan vid Edänge i Ljusdals kommun; nu fråga om talerätt
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-04-09 i mål nr M 146-00
Föredraganden föredrar frågan om klagandenas talerätt, varvid antecknas följande.
Klagandena, utom Järvsö Hembygdsförening, har till stöd för att de skall tillerkännas talerätt anfört bl.a. följande.
CJ: Den planerade järnvägsbron kommer att hamna 100 meter från hennes hus. Hon kommer att åsamkas betydande olägenheter genom buller och försvårad framkomlighet.
GÅ: Han äger fastigheter som ligger några kilometer nedströms Edänge och således inte i direkt anslutning till järnvägsföretaget. Detta företag omfattar emellertid den omgivning som han hela sitt liv betraktat som sin närmiljö och hembygd.
KL och LL, BJ och IS, LF samt MH har anfört att deras fastigheter berörs av direkt intrång genom ianspråktagande av mark.
Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening har anfört att järnvägsprojektet skadar sådana intressen som föreningen är satt att bevaka.
Banverket har yrkat att CJs, GÅs, MHs, Ljusdals fornminnes- och hembygdsförenings samt Järvsö Hembygdsförenings överklaganden skall avvisas. Banverket har till stöd för yrkandet anfört bl.a. följande. CJs fastigheter berörs inte vid utförandet av den nya järnvägsbron och hon har inte anfört något som visar att hon berörs av vattenföretaget på sådant sätt att hon skulle kunna betraktas som sakägare. GÅ berörs inte av den överklagade domen och han har inte redovisat något som talar för att domen angår honom. MHs fastighet berörs inte av arbetena för den nya bron. Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening och Järvsö Hembygdsförening saknar talerätt i målet eftersom de inte är sådana föreningar som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken.
Miljööverdomstolen fattar följande
BESLUT (att meddelas 2002-12-19)
Domskäl
Skäl
Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. miljöbalken (MB) får överklagbara domar och beslut överklagas av den domen eller beslutet angår om det gått honom eller henne emot.
Av miljöbalkens förarbeten (prop. 1997/98:45 del 1 s. 485 f.) framgår att ett av huvudsyftena med balken var att förenkla det tidigare regelsystemet genom att mesta möjliga prövning skulle ske hos en myndighet. Utgångspunkten vid överklagande i ett mål där olika frågor har behandlats skulle därför vara att klagorätten omfattade samtliga frågor. Regeringen betonade att detta förutsatte ett processuellt enhetligt sakägarbegrepp, där det inte bör göras någon skillnad om den överklagade frågan rör t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Miljöskyddslagens sakägarbegrepp var tänkt att tjäna som utgångspunkt och en generös tillämpning var avsedd. Ansökan i målet omfattar vattenverksamhet i form av byggande av en järnvägsbro med tillhörande tillfartsbankar. Projektet skall utföras i enlighet med en fastställd järnvägsplan. Enligt 3 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg skall fastställandet av en sådan plan jämställas med tillstånd enligt miljöbalken. Vidare skall enligt 11 kap. 23 § 2. MB tillstånd lämnas till anläggande av broar och annan vattenverksamhet för järnväg som prövats genom järnvägsplan, om inte annat följer av 2 kap. 9 § MB.
Prövningen av den ansökta vattenverksamheten skall således ta sikte på att bedöma om verksamheten kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller för miljön. Prövningen avser också att fastställa villkor för den ansökta verksamheten i enlighet med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. När det gäller 2 kap. 9 § MB uttalas i förarbetena (prop. 1997/98:45 del 2 s. 27) att under denna regel faller både åtgärder som kan ha en bestående inverkan och sådana som har en tillfällig effekt. Vidare anförs att det är verksamhetens eller åtgärdens sammanlagda olägenheter som skall beaktas och att det kan bli aktuellt att se på verksamheten som helhet och inte endast den del som för tillfället prövas. Om exempelvis tillståndsprövning avser byggandet av en hamn skall hänsyn även tas till kommande båttrafik, trots att trafiken inte utgör vattenverksamhet och därför inte omfattas av tillståndet. På samma sätt skall den framtida biltrafiken på en väg beaktas vid anläggandet av vägar.
Enligt Miljööverdomstolen står det därmed klart att alla slags olägenheter och skador från en ansökt vattenverksamhet skall beaktas vid bedömningen enligt 2 kap. 9 § MB. Vid prövningen av detta mål skall därför beaktas samtliga skador och olägenheter som kan uppstå såväl vid byggandet av järnvägsbron med anslutande tillfartsbankarna som vid driften av järnvägen på platsen. Bedömningen skall således inte endast omfatta direkta skador av vattenföretaget eller intrång i intressen med anknytning till det vattenområde som berörs. Även andra störningar och olägenheter skall beaktas, exempelvis buller, vibrationer och ljus från anläggningsarbetena och från järnvägstrafiken.
Det är mot denna bakgrund som de enskilda klagandenas talerätt i målet skall bedömas. Vid denna bedömning finner Miljööverdomstolen att samtliga av CJ, KL och LL, MH, BJ och IS samt LF är ägare till fastigheter som är belägna vid eller i så nära anslutning till den planerade järnvägsbron med tillfartsbankar att de riskerar att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten på ett sådant sätt att de är berättigade att föra talan mot domen. Deras överklaganden skall därmed prövas. Däremot kan GÅ, vars fastigheter är belägna på ett större avstånd från bron och tillfartsbankarna, inte anses berörd på samma sätt. Hans överklagande skall därför avvisas.
Enligt 16 kap. 13 § MB har vissa föreningar rätt att klaga på domar och beslut om bl.a. tillstånd. Förutsättningen för sådan talerätt är att det framgår av föreningens stadgar att den har som ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, att den har minst 2 000 medlemmar och att den bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år. Varken Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening eller Järvsö Hembygdsförening omfattas enligt Miljööverdomstolens bedömning av den nämnda bestämmelsen. De berörs inte heller på annat sätt som medför rätt att överklaga. Deras överklagande skall därför avvisas.
Slut
1. Miljööverdomstolen avvisar överklagandena av GÅ, Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening samt Järvsö Hembygdsförening.
2. Miljööverdomstolen avslår Banverkets yrkande om avvisning såvitt gäller övriga klagande.
HUR MAN ÖVERKLAGAR beslutet vid punkten 1, se bilaga
Överklagande senast 2003-01-16
Beslutet vid punkten 2 får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet.