MÖD 2003:115

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-08-30 i mål nr M 81-02, se bilaga

KLAGANDE

Produktionsnämnden i Bräcke kommun, Box 190, 840 60 BRÄCKE

MOTPART

AN

SAKEN

Renhållningsavgift

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens domslut.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Produktionsnämnden i Bräcke kommun har yrkat att Miljööverdomstolen fastställer nämndens beslut.

AN har bestritt ändring.

Kommunförbundet har fått möjlighet att yttra sig, men har avstått.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i allt väsentligt fört sin talan på det sätt som framgår av miljödomstolens dom.

Produktionsnämnden har tillagt i huvudsak följande.

Enligt renhållningstaxan skall även fastighetsägare som beviljats dispens eller uppehåll i hämtningen betala en årlig grundavgift. Avgiften är till för att upprätthålla en god renhållning. I grundavgiften ingår tillgång till återvinningsgårdar och återvinningsstationer, administration, tillsyn, planering och kontroller. En gång per år genomför kommunen dessutom insamling av grovavfall. Denna insamling får utnyttjas av samtliga fastighetsägare.

ANs fastighet omfattas av kommunens arbete med planering och information avseende renhållning. Kommunen måste ha beredskap att ta emot avfall även från fastigheter för vilka uppehåll i hämtningen har beslutats. Grundavgiften är därför motiverad och beslutet att ta ut den lagligen grundat.

AN har tillagt att han de senaste fem åren inte nyttjat fastigheten, att det därför inte uppkommit något hushållsavfall samt att han därför inte behövt använda kommunens renhållningstjänster.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Frågan är om kommunen har rätt att i enlighet med sin renhållningsordning ta ut en grundavgift för Arne Nilssons fritidsfastighet, trots att han har medgetts uppehåll i hämtningen av avfall.

Varje kommun ansvarar för att hushållsavfallet inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning och att avfallet återvinns eller bortskaffas (15 kap. 8 § miljöbalken). För att kommunerna skall kunna täcka sina kostnader, får de föreskriva att en avgift skall betalas för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som utförs genom deras försorg (27 kap. 4 §). Med insamling avses bl.a. uppsamling och sortering av avfall för vidare transport (artikel 1 i EG-direktivet om avfall 75/442/EEG i lydelse enligt 91/156/EEG).

För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning med de föreskrifter som gäller för avfallshanteringen (15 kap. 11 § första stycket). Föreskrifterna kan gälla sådant som sortering, insamling, transporter och verksamhetens organisation. I renhållningsordningen skall det anges också under vilka förutsättningar som innehavare eller nyttjare av fastigheter själva får ta hand om hushållsavfallet.

I renhållningsordningen för Bräcke kommun anges att en fastighetsinnehavare kan medges uppehåll i hämtning om fastigheten inte kommer att nyttjas under en sammanhängande tid av sex månader för permanentbostad och tolv månader för fritidshus (29 §).

Kommunen har den 5 februari 2002 beviljat AN uppehåll i hämtning enligt 29 § renhållningsordningen och i beslutet erinrat om att han inte befrias från skyldigheten att betala en grundavgift. AN har motsatt sig att betala grundavgiften som, enligt renhållningstaxan för Bräcke kommun, skall täcka kostnaderna för återvinningsgårdar, extra återvinningsstationer, administration, tillsynsavgifter, information, avskrivningar och kontrollprogram m.m.

Regeringsrätten har vid tillämpning av den tidigare gällande renhållningslagen (1979:596) ansett att en kommun inte kunde ta ut en årlig minimiavgift för sophämtning av alla fastighetsägare, även sådana som fått hel befrielse från sophämtning (RÅ 1995 ref. 62). Enligt 15 § renhållningslagen fick kommunerna föreskriva att avgift skulle erläggas bl.a. för sådan ”bortforsling” som skedde genom kommunens försorg. Med Regeringsrättens synsätt kunde kommunen inte anses fullgöra någon bortforsling för vilken grund att påföra avgift förelåg, om ett hushåll hade fått hel befrielse från hämtning.

Miljööverdomstolen har i detta mål att tillämpa 27 kap. 4 § miljöbalken. Med utgångspunkt i paragrafens ordalydelse får kommunerna anses ha fått ett något utvidgat område för sitt avgiftsuttag i förhållande till vad som tidigare har gällt. Medan avgiftsföreskrifterna tidigare kunde omfatta enbart bortforsling och slutligt omhändertagande, har kommunerna numera rätt att ta ut avgift för såväl transport och bortskaffande som för insamling och återvinning av avfall.

Den grundavgift som kan tas ut enligt renhållningstaxan i Bräcke kommun får i och för sig anses ligga inom kommunens behörighet enligt 27 kap. 4 § miljöbalken. För att avgiften skall kunna debiteras en enskild fastighetsinnehavare, måste det dessutom krävas att kommunen fullgör eller tillhandahåller en renhållningstjänst i förhållande till den enskilde. Men när en kommun tillhandahåller en tjänst inom ramen för sina skyldigheter att svara för renhållningen, måste det läggas på den enskilde att visa att tjänsten inte tas i anspråk och att det även med ett objektivt betraktelsesätt saknas behov av tjänsten för hans eller hennes del. I annat fall kan den enskilde inte undgå ett i och för sig behörigt avgiftsuttag.

I detta mål har AN medgetts uppehåll i hämtningen på den grunden att hans fastighet inte kommer att nyttjas under en sammanhängande tid av tolv månader. Han får därigenom anses ha visat att det inte uppkommer något avfall och att han inte tar i anspråk eller har något behov av sådana tjänster i fråga om återvinning m.m. som grundavgiften skall täcka. Kommunen kan därmed inte anses tillhandahålla honom någon tjänst för vilken han kan påföras en avgift enligt 27 kap. 4 § miljöbalken, och beslutet att trots detta ta ut grundavgiften av AN är inte lagligen grundat.

Kommunens överklagande skall därför avslås av de nu angivna skälen.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer, referent, Henrik Runeson och Lars Dirke samt hovrättsassessorn Inge Karlström. Enhälligt.