RÅ 1995:62

U.W-J. överklagade och yrkade att tredje att-satsen i kommunfullmäktiges beslut skulle undanröjas. Hon anförde bl.a. följande. Tredje att-satsen uppfyllde inte kriteriet på skälighet, eftersom grundtaxan innefattade hushåll som befriats från sophämtning. Genom beslutet tillskansade sig kommunen inkomster för icke levererade tjänster. Ett allmänt debiterande av "icke-tjänster" skulle få förödande konsekvenser.

Kommunfullmäktige ansåg att överklagandet skulle avslås. Fullmäktige anförde bl.a. följande. Enligt 15 § renhållningslagen (1979:596) fick kommunen föreskriva att avgift skulle erläggas för sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som skedde genom kommunens försorg. Enligt 16 § samma lag skulle avgiften vara årlig eller på annat sätt periodisk och bestämmas till högst det belopp som behövdes för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen. Avgiften fick tas ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning eller annan miljövänlig avfallshantering skulle stimuleras. Kommunen hade - förutom den centrala deponeringsanläggningen - sopomlastningsstationer, återvinningsstationer och behållare för återvinningsbart material (glas, metall och papper). Dessa behållare var utplacerade såväl i tätorterna som i kommunens ytterområden. Anordningarna var avsedda att stimulera återanvändning, återvinning och en miljövänlig avfallshantering i enlighet med renhållningslagens intentioner. Den av kommunfullmäktige beslutade grundtaxan - 300 kr per år som minimiavgift - var avsedd att täcka administrativa och direkta kostnader för dessa anläggningar vars användning i övrigt var avgiftsfri vad gällde sorterat material från enstaka hushåll. Även de hushåll som var befriade från bortforsling av avfall hade givetvis både skyldighet och behov av att utnyttja sopomlastningsstationerna och återanvändningsstationerna. Avgiften kunde därför anses varken vara oskälig eller strida mot likställighetsprincipen.

Kristianstads kommun överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och att kommunfullmäktiges avgiftsbeslut skulle fastställas. Som skäl härför anförde kommunen beträffande den av kammarrätten upphävda delen av beslutet - vilken avsåg att en grundavgift i sophämtningstaxan skulle vara 300 kr per år och utgöra minimiavgift - att kommunen enligt renhållningslagen borde ha rätt att ta ut en sådan avgift även av de fastighetsinnehavare som erhållit totalbefrielse från sophämtning. Som skäl för yrkandet anförde kommunen i andra hand att kammarrätten på grund av uppenbart misstag eller förbiseende upphävt taxan avseende grundavgiften om 300 kr så att denna inte kunde tas ut av något hushåll i kommunen.

Till stöd för sin talan anförde kommunen i huvudsak följande. En kommuns kostnader för hanteringen med avfall skulle enligt 15 § renhållningslagen täckas genom avgifter. Begreppen bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall, som skall ombesörjas av kommunen, omfattade enligt kommunens mening all hantering med hushållsavfall. På grund härav hade kommunen rätt att genom renhållningsavgifter täcka sina kostnader även för återvinnings- och omlastningsstationer samt för de sopsäckar och avfallsbehållare som tillhandahålls fastighetsinnehavarna. - De fastighetsinnehavare som erhållit totalbefrielse från sophämtning kunde antas åtminstone någon gång ta kommunens renhållningstjänster i anspråk t.ex. för grovsopor, utsorterat hushållsavfall eller avfall som innehöll ämnen eller komponenter som omfattades av förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall. Vidare var kommunen enligt renhållningsförordningen (1990:984) skyldig att från den 31 december 1994 forsla bort allt avfall som utgjordes av kylskåp och frysar. Kommunen borde därför ha rätt att ta ut en viss schabloniserad avgift av de fastighetsinnehavare som erhållit totalbefrielse. - I punkt 8 i den för kommunen gällande renhållningsordningen stadgas att om permanentbostad inte kommer att utnyttjas under en sammanhängande period av minst sex månader eller för fritidsbostad minst ett år Kristianstads renhållningsaktiebolag kan medge motsvarande uppehåll i hämtningen om skriftligt intyg ingivits. För en period då fastigheten är igenbommad debiteras ej någon avgift.

U.W-J. motsatte sig att överklagandet skulle bifallas. Hon anförde i huvudsak att hennes överklagande hos kammarrätten avsåg den omständigheten att man skulle debitera varje fastighet en fast avgift oavsett om fastighetens innehavare skulle åtnjuta kommunens tjänster eller inte.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-10-30, Tottie, Wadell, Sjöberg, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Fråga i målet är främst om kommunen mot bakgrund av bestämmelserna i renhållningslagen kan påföra fastighetsinnehavare sophämtningsavgift om denne fått hel befrielse från sophämtning.

Enligt 4 § renhållningslagen skall varje kommun enligt huvudregeln svara för att hushållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl allmänna hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen. Undantag från regeln kan föreskrivas på grund av s.k. producentansvar för avfall av varor och produkter (se 6 b § renhållningslagen samt SFS 1994:1205 och 1994:1235). Kommunen är vidare enligt 5 § skyldig att se till att hushållsavfall från kommunen slutligt omhändertas. Kommunen får enligt 15 § föreskriva att avgift skall erläggas för sådan bortforsling som sker genom kommunens försorg enligt denna lag. Enligt 16 § skall avgiften vara årlig eller på annat sätt periodisk.

I renhållningsordningen för kommunen föreskrivs i punkt 8 att undantag från kommunal hämtning av hushållsavfall kan erhållas för en fastighet om kompostering av matrester, trädgårdsavfall o.dyl. kan ske utan att olägenhet uppstår, samt att det icke komposterbara avfallet plåt, glas, tidningspapper m.m. lämnas till återvinning. I lydelsen från den 1 september 1994 föreskrivs i motsvarande fall att miljö- och hälsoskyddsnämnden kan, efter särskild prövning, och då speciella omständigheter föreligger, medgiva undantag från renhållningsordningens bestämmelser.

Kommunfullmäktige i Kristianstads kommun har i fråga om 1993 års taxor för sophämtning beslutat bl.a. att sophämtningsavgiften skall delas upp i en grundtaxa och en hämtningstaxa samt att grundtaxan skall vara 300 kr per år och utgöra minimiavgift. Grundtaxan är enligt kommunen avsedd att täcka administrativa och direkta kostnader för sopomlastningsstationer, återvinningsstationer och behållare för återvinningsbart material (glas, metall och papper), vars användning i övrigt är avgiftsfri vad gäller sorterat material från enstaka hushåll. Grundtaxan är således avsedd att utgöra det minimum som alla, även de som har hel befrielse, måste betala.

Enligt 4 § renhållningslagen är kommunen skyldig att forsla bort hushållsavfall från fastigheter. Någon bestämmelse som ger kommunen befogenhet att ålägga fastighetsinnehavarna skyldighet att själva forsla bort avfallet från sina fastigheter när kommunen inte hämtar och transporterar bort det finns inte i renhållningslagen. Denna känner alltså endast två sätt att lösa problemet att bli kvitt hushållsavfall: antingen fullgör kommunen sin bortforslingsskyldighet och hämtar avfallet eller får fastighetsinnehavaren efter eget val själv ordna med destruktion eller bortforsling utan någon obligatorisk kommunal medverkan (jfr RÅ 1986 ref. 176).

Vad gäller de hushåll som enligt renhållningsordningen för Kristianstads kommun kan erhålla s.k. hel befrielse kan kommunen inte anses fullgöra någon bortforsling för vilken grund att påföra avgift föreligger enligt 15 § renhållningslagen. Den omständigheten att som villkor för befrielse föreskrivs att visst avfall lämnas till återvinning innebär i enlighet med det nyss sagda inte att det i lagen föreskrivna ansvaret för bortforslingen övergår till fastighetsinnehavaren. Taxan strider således mot renhållningslagen i den del som avser uttag av en s.k. minimiavgift för alla hushåll i kommunen.

U.W-J. får genom sitt yrkande anses ha motsatt sig, inte grundavgiften om 300 kr per år, utan att den avgiften skall utgöra minimiavgift. Eftersom upphävandet kan begränsas i enlighet härmed skall kammarrättens domslut ändras så att upphävandet endast avser att grundtaxan skall utgöra minimiavgift.