MÖD 2003:117

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-08-30 i mål nr M 77-02, se bilaga

KLAGANDE

Produktionsnämnden i Bräcke kommun, Box 190, 840 60 BRÄCKE

MOTPART

TE

SAKEN

Renhållningsavgift

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen upphäver punkten 2 i miljödomstolens domslut och fastställer länsstyrelsens beslut.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Produktionsnämnden i Bräcke kommun har yrkat att Miljööverdomstolen fastställer nämndens beslut.

TE har bestritt ändring.

Kommunförbundet har fått möjlighet att yttra sig, men har avstått.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i allt väsentligt fört sin talan på det sätt som framgår av miljödomstolens dom.

Produktionsnämnden har tillagt i huvudsak följande.

Enligt renhållningstaxan skall även fastighetsägare som beviljats dispens eller uppehåll i hämtningen betala en årlig grundavgift. Avgiften är till för att upprätthålla en god renhållning. I grundavgiften ingår tillgång till återvinningsgårdar och återvinningsstationer, administration, tillsyn, planering och kontroller. En gång per år genomför kommunen dessutom insamling av grovavfall. Denna insamling får utnyttjas av samtliga fastighetsägare.

Den meddelade dispensen gäller endast sådant avfall som TE själv kan ta hand om. Även vid fritidsfastigheter uppkommer avfallssorter som ägaren inte kan ta hand om på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. Sådant avfall skall lämnas till kommunal insamling. Det kan ske vid bl.a. återvinningsgårdar som finansieras genom grundavgiften.

TE har tillagt i huvudsak följande. Fritidshuset är beläget på en ö i Ansjön. Man tar sig dit genom att gå 350 meter på en skogsstig och därefter sommartid med båt ut till ön. Eventuell packning måste bäras. Han och hans familj är därför noga med att inte ta med något till ön som de sedan måste bära tillbaka. De har hittills inte behövt utnyttja kommunens återvinningsgårdar.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Frågan är om kommunen har rätt att i enlighet med sin renhållningsordning ta ut en grundavgift för TEs fastighet, trots att han har medgetts dispens från hämtningen av avfall.

Varje kommun ansvarar för att hushållsavfallet inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning och att avfallet återvinns eller bortskaffas (15 kap. 8 § miljöbalken). För att kommunerna skall kunna täcka sina kostnader, får de föreskriva att en avgift skall betalas för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som utförs genom deras försorg (27 kap. 4 §). Med insamling avses bl.a. uppsamling och sortering av avfall för vidare transport (artikel 1 i EG-direktivet om avfall 75/442/EEG i lydelse enligt 91/156/EEG).

För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning med de föreskrifter som gäller för avfallshanteringen (15 kap. 11 § första stycket). Föreskrifterna kan gälla sådant som sortering, insamling, transporter och verksamhetens organisation. I renhållningsordningen skall det anges också under vilka förutsättningar som innehavare eller nyttjare av fastigheter själva får ta hand om hushållsavfallet.

I renhållningsordningen för Bräcke kommun anges att en fastighetsägare kan befrias från skyldigheten att lämna hushållsavfall för bortforsling och slutlig behandling, om han eller hon på ett godtagbart sätt själv tar hand om avfallet genom kompostering och sortering (28 a §). Denna möjlighet till dispens omfattar inte avfall som utgörs av bl.a. kyl- och frysmöbler, farligt avfall och restmetall. För sådant avfall gäller att fastighetsägaren, sedan han eller hon sorterat det i olika fraktioner, själv transporterar det till en återvinningsgård eller att kommunen hämtar det vid fastigheten.

Kommunen har den 16 januari 2002 beviljat TE dispens från hämtning och behandling av avfall samt i beslutet erinrat om att dispensen inte befriar honom från skyldigheten att betala bl.a. grundavgift. TE har motsatt sig att betala en grundavgift som, enligt renhållningstaxan för Bräcke kommun, skall täcka kostnaderna för återvinningsgårdar, extra återvinningsstationer, administration, tillsynsavgifter, information, avskrivningar och kontrollprogram m.m.

Regeringsrätten har vid tillämpning av den tidigare gällande renhållningslagen (1979:596) ansett att en kommun inte kunde ta ut en årlig minimiavgift för sophämtning av alla fastighetsägare, även sådana som fått hel befrielse från sophämtning (RÅ 1995 ref. 62). Enligt 15 § renhållningslagen fick kommunerna föreskriva att avgift skulle erläggas bl.a. för sådan ”bortforsling” som skedde genom kommunens försorg. Med Regeringsrättens synsätt kunde kommunen inte anses fullgöra någon bortforsling för vilken grund att påföra avgift förelåg, om ett hushåll hade fått hel befrielse från hämtning.

Miljööverdomstolen har i detta mål att tillämpa 27 kap. 4 § miljöbalken. Med utgångspunkt i paragrafens ordalydelse får kommunerna anses ha fått ett något utvidgat område för sitt avgiftsuttag i förhållande till vad som tidigare har gällt. Medan avgiftsföreskrifterna tidigare kunde omfatta enbart bortforsling och slutligt omhändertagande, har kommunerna numera rätt att ta ut avgift för såväl transport och bortskaffande som för insamling och återvinning av avfall.

Den grundavgift som kan tas ut enligt renhållningstaxan i Bräcke kommun får i och för sig anses ligga inom kommunens behörighet enligt 27 kap. 4 § miljöbalken. För att avgiften skall kunna debiteras en enskild fastighetsägare, måste det dessutom krävas att kommunen fullgör eller tillhandahåller en renhållningstjänst i förhållande till den enskilde. Men när en kommun tillhandahåller en tjänst inom ramen för sina skyldigheter att svara för renhållningen, måste det läggas på den enskilde att visa att tjänsten inte tas i anspråk och att det även med ett objektivt betraktelsesätt saknas behov av tjänsten för hans eller hennes del. I annat fall kan den enskilde inte undgå ett i och för sig behörigt avgiftsuttag.

I detta mål har TE beviljats dispens enligt renhållningsordningen. Det innebär att han har befriats från skyldigheten att till kommunen lämna avfall för bortforsling och slutlig behandling. För utsorterat avfall som utgörs av bl.a. kyl- och frysmöbler, farligt avfall och restmetall gäller att det skall lämnas av TE vid en återvinningsgård. Sådant avfall hämtas av kommunen också vid fastigheten minst en gång per år.

TE nyttjar fritidshuset på fastigheten, låt vara i begränsad omfattning. Vid det nyttjandet uppkommer avfall som inte omfattas av den meddelade dispensen och som en fastighetsägare inte själv på ett godtagbart sätt kan ta hand om inom fastigheten. Genom att mot grundavgiften tillhandahålla återvinningsgårdar samt svara för vidare transport, återvinning och bortskaffande av avfall som lämnats där, utför kommunen renhållningstjänster för avfall som uppkommer på fastigheten. Det är enligt Miljööverdomstolens mening fråga om sådana tjänster som omfattas av 27 kap. 4 § miljöbalken och som kommunen således kan ta ut avgift för. TE har inte visat att han inte tar tjänsterna i anspråk eller i vart fall att han objektivt sett saknar behov av dem i så måtto att han utan att begagna sig av kommunens tjänster ändå skulle kunna hantera allt sitt hushållsavfall på ett från hälso- och miljösynpunkt godtagbart sätt.

Miljööverdomstolens slutsats är därmed att det finns laga grund för att ta ut grundavgift av TE. Kommunens överklagande skall följaktligen bifallas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer, referent, Henrik Runeson och Lars Dirke samt hovrättsassessorn Inge Karlström. Enhälligt.