MÖD 2003:51

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-01-31 i mål nr M 247-99 och M 470-99, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Högsta Grussamfällighet, 817600-9630, c/o sysslomannen S-R S

Ställföreträdare

Sysslomannen S-R S

Ombud

Advokaterna NC och PD

KLAGANDE OCH MOTPART

Uppsala kommun, 753 75 UPPSALA

Ombud

Advokaten SAA

SAKEN

Ersättning enligt vattenlagen (1983:291)

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Med ändring av punkten 1 i miljödomstolens domslut förpliktar Miljööverdomstolen Uppsala kommun att till Högsta Grussamfällighet betala tvåmiljoner (2 000 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 oktober 1998 till dess betalning sker.

2. Med ändring också av punkten 2 i miljödomstolens domslut befriar Miljööverdomstolen Högsta Grussamfällighet från skyldigheten att ersätta Uppsala kommuns rättegångskostnader vid miljödomstolen och förpliktar Uppsala kommun att ersätta Högsta Grussamfällighets rättegångskostnader där med femhundrasjuttiosjutusensexhundrafemtio (577 650) kr, varav 400 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 2002 till dess betalning sker.

3. Högsta Grussamfällighet skall ersätta Uppsala kommuns rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med etthundratjugoniotusenåttahundrafemtio (129 850) kr, varav 105 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Högsta Grussamfällighet (samfälligheten) har yrkat helt bifall till sin talan vid miljödomstolen. Samfälligheten har vidare, oberoende av målets utgång i övrigt, yrkat befrielse från skyldigheten att ersätta Uppsala kommun för dess rättegångskostnader vid miljödomstolen och ersättning för sina egna rättegångskostnader där.

Uppsala kommun (kommunen) har yrkat att samfällighetens talan helt skall lämnas utan bifall.

Parterna har bestritt bifall till motparts ändringsyrkande samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid miljödomstolen.

Samfälligheten har tillagt bland annat följande.

Verksamheten i sin helhet - utan uppdelning i uttag och återfyllnad - skall bedömas som pågående markanvändning. Frågan om vattendom kunde ha krävts för uttag under nivån +19 meter över havet (m ö h), vilket i och för sig bestrids, saknar betydelse eftersom täkttillståndet omfattar sådant uttag. Bedömningen av om pågående markanvändning avsevärt försvårats skall avse vad vattenskyddsföreskrifterna har medfört för samfällighetens verksamhet inom berörd del av fastigheten totalt sett. Någon uppdelning mellan uttag av grus under respektive över +19 m ö h skall således inte ske. En jämförelse skall göras mellan hur verksamheten i sin helhet hade kunnat fortsätta att bedrivas om det inte vore för vattenskyddsföreskrifterna och den verksamhet som kan vara möjlig att bedriva även med föreskrifter.

Vad gäller möjligheterna till uttag över +19 m ö h har vattenföreskrifterna i sig inneburit restriktioner även när det gäller uttag över en meter över högsta grundvattenyta. Sålunda har det i föreskrifterna för den yttre skyddszonen angetts såväl att täktverksamhet och andra markarbeten inte får ske djupare än till en meter över högsta grundvattenyta som att det i övrigt gäller samma restriktioner som för den inre skyddszonen. Vidare har regeringen avslagit samfällighetens begäran om dispens, vilken även omfattade massor ovan en meter över högsta grundvattenyta. Länsstyrelsen har i yttranden den 24 juni 1997 och den 26 april 1999 angett att ytterligare uttag även ovan nu nämnd nivå, inom ramen för täkttillståndet, inte är möjligt. Samfälligheten har varit skyldig att rätta sig efter länsstyrelsens besked. Om vattenskyddsföreskrifterna i sig inte hindrat uttag över +19 m ö h skulle den ersättning som samfälligheten kunnat erhålla för uttag av dessa massor i vart fall ge betydligt lägre ersättning än om samfälligheten även hade kunnat upplåta uttag och återfyllnad av massor under en meter över högsta grundvattenyta. Vattenskyddsföreskrifterna har dessutom inneburit att uttaget av dessa volymer förskjutits under lång tid. Under denna tid har konkurrensen från bergtäkter ökat, grusskatt införts och nya täkter öppnats. Vad detta inneburit ekonomiskt är svårt att exakt beräkna.

Uttag av mängden 2,2 miljoner kubikmeter har tillförsäkrats samfälligheten genom tillståndet. De naturliga förhållandena är också sådana att uttag av denna mängd är möjligt.

Återfyllnad kunde inte starta förrän dispensprövningen var avslutad, eftersom det inte är möjligt att först återfylla och därefter fortsätta brytningen. All återfyllnad har försenats sju år och under den tiden har samfälligheten gått miste om avkastning.

I fråga om pris för uttagbart grus under +19 m ö h måste det beaktas att uttaget skulle ha ägt rum när grundvattennivån var som lägst. Detta innebär att uttag i vart fall ned till nivån +16 m ö h skulle ha skett utan att grävmaskin hade behövt användas. Eftersom en grävmaskin kan ta ut grus ned till ett vattendjup om sex meter hade uttag även mellan nivåerna +10 och +12 m ö h kunnat ske utan slängskopemaskin.

Vad gäller rättegångskostnaderna vid miljödomstolen innebär 20 kap. 3 § vattenlagen att samfälligheten skall få ersättning för sina kostnader där. Även med en tillämpning av 18 kap.rättegångsbalken är miljödomstolens fördelning av rättegångskostnaderna felaktig, eftersom samfälligheten vunnit i huvudfrågan, dvs. i frågan om ersättningsskyldigheten i och för sig. Dessutom har kommunen framfört obefogade invändningar om otillåten taleändring och om att talan borde ha riktats mot staten.

Kommunen har tillagt bland annat följande.

Det är riktigt att dela upp bedömningen av pågående markanvändning mellan uttag och återfyllnad samt att dela upp bedömningen av uttag över och under +19 m ö h. Återfyllnad över +19 m ö h har inte på något sätt begränsats av vattenskyddsföreskrifterna.

Kommunen ifrågasätter i och för sig inte att 1 824 000 kubikmeter återstår att ta ut. Något hinder mot uttag av de cirka 439 000 kubikmeter som finns kvar över +19 m ö h finns inte. Orsaken till att denna mängd inte har tagits ut är inte att vattenskyddsföreskrifterna införts utan snarare den tvist som uppstod mellan samfälligheten och Skanska.

Ett uttag om 2,2 miljoner kubikmeter är inte garanterat utan endast en angivelse av vad som högst kunnat tas ut med stöd av tillståndet. Det föreligger begränsningar för uttag i form av de naturliga förutsättningarna, skyddet för landskapsbilden, i tillståndet angivna släntlutningar m.m. och allmänna aktsamhetsregler.

Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. Förnyat förhör under sanningsförsäkran har ägt rum med S-R S. Även vittnena AH, GJ, GL, LL och SL har hörts på nytt.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Målet i sak

En första invändning av kommunen är att vattenskyddsföreskrifterna har karaktär av allmänna aktsamhetsregler. I den frågan ansluter sig Miljööverdomstolen till miljödomstolens bedömning. Det betyder att samfällighetens talan inte kan ogillas på denna grund, om verksamheten faller inom tillståndet enligt 18 § naturvårdslagen.

I allt väsentligt delar Miljööverdomstolen också bedömningen beträffande återfyllnad. Tilläggas kan att de delar av täkttillståndet, som samfälligheten har åberopat, måste tolkas som hänförliga till återställningsåtgärder och inte till sådan påfyllning av massor som enligt samfälligheten har varit aktuell för återfyllnad. Återfyllnad utgör således inte pågående markanvändning.

Nästa fråga är i vilken utsträckning som uttag ur täkten skall ses som en pågående markanvändning. Uttag över +19 m ö h hör ostridigt dit. Parterna är emellertid oense om markanvändningen skall delas upp i uttag över och uttag under den nivån. Det skulle i och för sig vara möjligt att hänföra brytningen till nivåer över eller under grundvattnet. En sådan åtskillnad med hänvisning till grustäktens olika nivåer ter sig dock inte befogad enligt Miljööverdomstolens uppfattning. Täkttillståndet omfattar (sedan 1971) uttag både över och under +19 m ö h, ett förhållande som samfälligheten har lagt till grund för utförandet och planeringen av sin verksamhet. Det finns visserligen omständigheter som talar för att de planerade uttagen under grundvattennivån skulle ha genomförts på ett sådant sätt att ett särskilt tillstånd enligt vattenlagen kunde ha blivit aktuellt. Även om så varit fallet, måste det emellertid antas att samfälligheten hade kunnat utverka ett tillstånd men att en avgörande förändring inträdde genom vattenskyddsföreskrifterna. Mot den bakgrunden skall marken anses ha varit använd för såväl uttag över som uttag under +19 m ö h.

Eftersom hela grusuttaget alltså utgör en och samma markanvändning anser Miljööverdomstolen att frågan om användningen har avsevärt försvårats skall bedömas mot bakgrund av täktverksamheten i dess helhet. Hela denna verksamhet har alltså omfattats av tillståndet enligt 18 § naturvårdslagen.

När det gäller frågan vilka mängder som varit tillgängliga för uttag i täkten får det beträffande nivån över +19 m ö h genom GJs utredning, vilken inte satts i fråga av kommunen, anses utrett att den av samfälligheten påstådda mängden om 439 725 kubikmeter fanns att tillgå där. Miljööverdomstolen konstaterar att det bland annat genom skrifterna från länsstyrelsen kan ha framstått som oklart för samfällighetens företrädare om ytterligare uttag fick göras på denna nivå. Rent rättsligt har dock vattenskyddsföreskrifterna inte utgjort något hinder mot uttag och de har därmed inte gjort det nödvändigt för samfälligheten att avstå från sådant uttag. Samfälligheten har beträffande volymerna över +19 m ö h inte förmått visa att det har uppkommit någon skada som kommunen har att svara för.

Den skada som kan hänföras till volymerna under +19 m ö h, vilka samfälligheten på grund av vattenskyddsföreskrifterna blivit förhindrad att utvinna, måste bedömas med tillämpning av bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Med Miljööverdomstolens synsätt får beviskravet på den enskilde i mål av denna typ inte ställas så högt att äganderättsskyddet riskerar att bli illusoriskt. Mot denna bakgrund finner Miljööverdomstolen det rimligt att vid uppskattningen av skadan utgå från en grundvattensjö med en storlek om cirka 34 000 kvadratmeter belägen på nivån +17 m ö h samt en släntlutning över denna nivå på 1:3 och under denna på 1:2. Vidare beaktar Miljööverdomstolen att kompensation av tidigare överuttag kan ske med annat material än täktens grus och att det finns utrymme för att på nivån mellan +17 och +19 m ö h kunna ta i anspråk en viss yta runt grundvattensjön för grusuttag utan att åsidosätta släntkraven. Däremot kan en eventuell möjlighet till samexploatering med grannfastigheten inte beaktas.

Volymer under nivån +11 m ö h måste, med beaktande av kostnaderna för att utvinna dessa, betraktas som i praktiken obrytbara.

De nu angivna utgångspunkterna ger en tillgänglig exploateringsbar grusvolym under nivån +19 m ö h om ca 700 000 m3 varav ca 180 000 m3 är belägen under +17 m ö h. Med ett snittpris som har beräknats med beaktande av en oförändrad exploateringstakt, det tidigare faktiskt utgående arrendepriset, extrakostnader för undervattensbrytning samt sedvanliga diskonterings- och uppräkningsfaktorer, anser Miljööverdomstolen att den skada som orsakats samfälligheten med avseende på brytning under +19 m ö h får uppskattas till 2 000 000 kr.

Miljööverdomstolen konstaterar sammanfattningsvis att vattenskyddsföreskrifterna hindrat uttag av grus i sådan mängd att samfälligheten därigenom orsakats en skada som uppskattats till angivet belopp. Skadan är främst med hänsyn till sin storlek så kvalificerad att den är ersättningsgill. Kommunen är därför skyldig att ersätta samfälligheten denna skada.

Ränta

Rätt till ränta enligt 4 § räntelagen (1975:635) förutsätter att fordran är förfallen till betalning. En fordran på skadestånd eller annan liknande ersättning är förfallen i räntelagens mening i och med att krav har framställts och behövlig utredning lagts fram. Något bestämt belopp behöver inte preciseras i kravet och det behöver inte anges att utebliven betalning medför skyldighet att utge ränta. Dröjsmålsränta räknas sedan på det slutligt fastställda beloppet. Ränta på förfallen fordran utgår alltid senast från det att gäldenären delges stämning. Detta gäller skadeståndskrav och liknande även i fall där behövlig utredning inte läggs fram förrän under processen. Om fordringen förfaller först under processens gång, utgår dock ränta först från förfallodagen (prop. 1975:102 s. 124 ff.).

Av 19 kap. 7 § andra stycket vattenlagen framgår att i det fall en vattenskyddsföreskrift innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. Rätten till ersättning förutsätter således att dispens har vägrats. Samfällighetens ansökan om dispens avslogs slutligt av regeringen i beslut den 15 oktober 1998. Någon fordran på ersättning som varit förfallen till betalning har inte funnits dessförinnan. Ränta skall således utgå från den 15 oktober 1998. Räntesatsen skall bestämmas enligt 6 § räntelagen.

Rättegångskostnader

I fråga om ansvaret för rättegångskostnaderna vid miljödomstolen gäller 20 kap. 3 § första meningen vattenlagen. Av huvudregeln följer att kommunen skall ersätta samfälligheten för dess rättegångskostnader i första instans oavsett utgången där. Miljööverdomstolen finner att samfälligheten inte kan anses ha inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Kommunen skall därför ersätta samfälligheten för dess rättegångskostnader vid miljödomstolen. I fråga om arvode bestämmer Miljööverdomstolen detta till skäliga 500 000 kr, varav 100 000 kr avser kostnaderna för S-R Ss arbete och 400 000 kr avser ombudsarvode. Vad som yrkats avseende utlägg är i sin helhet skäligt.

Vad gäller rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen har samfälligheten haft framgång med sitt överklagande i rättegångskostnadsdelen och i viss mån även i sak. Kommunen har inte vunnit framgång med sitt eget överklagande. Vad samfälligheten tappat i sak är emellertid av sådan betydelse att kommunen skall tillerkännas ersättning för rättegångskostnaderna här jämkad till hälften. Yrkad ersättning får anses skälig.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2003-06-12

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Gudmund Toijer, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.