MÖD 2003:75

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-11-26 i mål nr M 395-99, se bilaga A

KLAGANDE

1. DG

2. HF

3. MG

Ombud

Jur. kand. HPL

MOTPART

Sorsele kommun, Box 101, 920 70 SORSELE

Ombud

Kommunchefen BW

SAKEN

Ersättning enligt 19 kap. 7 § vattenlagen

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens domslut i huvudsaken.

2. Med ändring av miljödomstolens dom beträffande rättegångskostnaderna förpliktas Sorsele kommun att ersätta DG, HF och MG för deras rättegångskostnader vid miljödomstolen med nittiosjutusensjuhundrasextiofem (97 765) kr, varav 61 100 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 november 2001 tills betalning sker.

3. Klagandena skall själva svara för sin rättegångskostnad i Miljööverdomstolen.

_________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

DG, HF och MG (DG m.fl.) har yrkat bifall till sin talan vid miljödomstolen. De har vidare yrkat att kommunen skall ersätta dem för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Sorsele kommun har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid miljödomstolen. Även bevisningen är densamma.

DG m.fl. har till förtydligande av talan här anfört bl.a. följande. När skyddsområdet väl var fastställt föreföll det som om de på ett antal punkter överträdde bestämmelserna. Dessa punkter var lagring och förvaring av petroleumprodukter, upplag för tillverkning av vägsalt och täktverksamhet av grus för husbehov. De problem som kunde förutses i verksamheten var bl.a. hyresgästernas förvaring av drivmedel till skotrar, deras egen förvaring av oljor till maskinerna inom området och sommarförvaringen av uthyrningsskotrarna inom området. För att undvika korrosion i tanken förvaras snöskotrarna alltid fulltankade. Inget av de förvaringsutrymmen som disponeras har gjuten grund utan skotrarna och maskinerna förvaras direkt på marken. Eftersom det inte finns några byggnader utanför skyddsområdet som kan användas för förvaringen kom de fram till att den enda lösningen var att bygga en maskinhall utanför skyddsområdet. Den svåraste gränsdragningen för vad som gäller för deras verksamhet är frågan om tolkningen av § 2 i skyddsföreskrifterna om lagring av petroleumprodukter, vilken fråga inte prövats av miljödomstolen. Tillsynsmyndigheten har bl.a. slagit fast att förvaring av skotrar m.m. i befintliga förråd inom skyddsområdet är tillåten och att de får innehålla den mängd olja som behövs men samtidigt har länsstyrelsen och miljödomstolen nämnt att de inte accepterar sommarförvaring med fulltankade fordon. Frågorna om förvaring och blandning av vägsalt och om ersättning för uttag av grus är av mindre betydelse och ett smärre intrång i verksamheten. - DG m.fl. har i fråga om rättegångskostnaderna anfört att de haft viss framgång i målet och att det inte i något skede påståtts att rättegången skulle ha inletts utan tillräckliga skäl. Sorsele kommun har vidare vidtagit långtgående åtgärder för att justera skyddsbestämmelserna så att ersättningsskyldighet inte skall utlösas. Men hänsyn till de beslut som meddelats angående skyddsbestämmelserna under rättegången kan det även ifrågasättas om DG m.fl. är tappande parter.

Sorsele kommun har utöver det som antecknats i miljödomstolens dom tillagt följande. Förvaring av skotrar och andra fordon i befintligt förråd inom skyddsområdet är tillåten. Fordonen får innehålla de mängder olja och bränsle som krävs för att skydda maskinerna under förvaringen. Parkering av fordon eller förvaring av bränsledunk vid stugorna är inte lagring och därför tillåtet. Om nuvarande förråd inte är i godtagbart skick måste ett nytt byggas redan på grund av bestämmelser i miljöbalken om att kemikalier och andra skadliga ämnen skall hanteras på ett säkert sätt och att vid risk för skada nödvändiga försiktighetsåtgärder skall vidtas. Eftersom det inte är troligt att flera fordon börjar läcka samtidigt är risken för skada minimal. Beträffande vägsaltet har kommunen erbjudit klagandena att kostnadsfritt hämta saltblandad sand vid kommunens förråd i Ammarnäs. I fråga om täktverksamheten gäller normalt vid all täktverksamhet att hålla ett skyddsavstånd till grundvattenytan och att försiktighetsåtgärder alltid måste vidtas om en skaderisk finns. - Kommunen har beträffande rättegångskostnaderna invänt att frågan om flyttning av cisternen var löst redan innan förhandlingarna inleddes och att processen använts som ett ”förhandlingsunderlag” för olika fastighetsrättsliga frågor.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Bestämmelserna i 19 kap.vattenlagen skall enligt 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken tillämpas i målet eftersom talan väckts före miljöbalkens ikraftträdande. Enligt 19 kap. 1 § vattenlagen är, om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt, alla, som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgången, skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan. Länsstyrelsen får enligt 2 § samma kapitel besluta om ett behövligt skyddsområde och föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. Av 7 § samma kapitel framgår att fastighetsägare har rätt till ersättning om föreskrifter enligt 2 § andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Den fråga som är föremål för Miljööverdomstolens prövning är om de i § 2, § 8 och § 9 meddelade föreskrifterna till skydd för grundvattentäkten medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras för fastighetsägarna.

DG m.fl. har som stöd för att pågående markanvändning avsevärt försvåras gjort gällande att de för att inte överträda skyddsföreskriften i § 2 måste bygga en ny maskinhall för förvaring av bl.a. skotrar som de har för uthyrning. Anledningen till det är enligt dem att skotrarna sommartid måste förvaras med full tank och att den befintliga byggnadens skick är bristfälligt. Kommunens inställning, som tillsynsmyndighet, är att förvaringen av fordon i befintligt förråd är tillåten och att fordonen får innehålla de mängder olja och bränsle som krävs för att skydda maskinerna under förvaringen. Länsstyrelsen har i ett meddelande den 30 maj 2000 till kommunen givit uttryck för samma inställning. DG m.fl. har redan på grund av detta inte visat att föreskriften i § 2 skyddsbestämmelserna är mer ingripande än vad de på grund av aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen är skyldiga att tåla utan ersättning.

När det sedan gäller förändringar i verksamheten såvitt det avser förvaring av saltblandad sand och täkt för husbehov är DGs m.fl. egen inställning att skyddsföreskrifterna i den delen medför ett smärre intrång. Det är därigenom klart att skyddsföreskrifterna inte heller i detta hänseende avsevärt försvårar pågående markanvändning. DGs m.fl. talan om ersättning utöver medgivet belopp skall därför som miljödomstolen funnit avslås. Miljödomstolens domslut skall följaktligen fastställas.

Rättegångskostnaderna

Enligt 20 kap. 3 § första meningen vattenlagen kan domstolen om den ogillar en fastighetsägares talan om ersättning på grund av förordnande om vattenskyddsområde, förordna att fastighetsägaren skall bära sin egen kostnad om han har inlett rättegången utan rillräckliga skäl. Huvudregeln är alltså att den som ansökt om vattenskyddsförordnande skall ersätta fastighetsägaren för rättegångskostnader i första instans oavsett utgången. Utredningen i målet visar att kommunen till att börja med haft inställningen att formuleringen av § 2 i skyddsföreskrifterna skapade problem för verksamheten på den berörda fastigheten. En av DG m.fl. inför processen anlitad lantmätare har haft uppfattningen att pågående markanvändning avsevärt skulle försvåras genom föreskrifterna. DG m.fl. har därför haft tillräckliga skäl för att inleda rättegång. Det leder till att kommunen enligt huvudregeln skall ersätta dem deras rättegångskostnader vid miljödomstolen. Miljödomstolens dom skall alltså ändras i denna del. Det yrkade beloppet har medgetts reservationsvis.

DG m.fl. har i Miljööverdomstolen ömsom vunnit och ömsom förlorat sin talan. Det arbete som nedlagts i målet har rört huvudsaken. De bör därför svara för sin egen rättegångskostnad här.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2003-08-04

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Rose Thorsén, referent, och adjungerade ledamoten Jan Darpö (skiljaktig).

Adjungerade ledamoten Jan Darpö är skiljaktig i frågan om rättegångskostnader och anför.

Reglerna i 20 kap. 3 § första meningen vattenlagen bygger på att fördelningen av ansvaret för rättegångskostnader i mål om intrångsersättning är indelat i tre nivåer. Huvudregeln är att den i vars intresse vattenskyddsföreskrifterna är meddelade (kommunen) får stå för kärandens (fastighetsägarens) kostnader i första instans oavsett målets utgång. Om emellertid fastighetsägaren inlett rättegången utan tillräckliga skäl får hon få stå för sina egna kostnader. Den tredje nivån utgörs av de fall då rättegången uppenbart inletts utan skälig grund. I denna situationer kan domstolen förordna att käranden även får stå för kommunens rättegångskostnader. Utformningen av dessa regler skedde i 1987 års PBL-lagstiftning som syftade till en förbättring av fastighetsägarnas position i tvister om intrångsersättning. I förarbetena i detta lagstiftningsärende uttalades (BoU 1986/87: 1 s. 160, min kursiv):

”Om skillnaderna mellan parternas ståndpunkter under förhandlingarna varit små eller om det eljest varit övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna uppnås genom en rättegång, bör en sakägare som förlorat målet kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad. Om det måste ha varit uppenbart för sakägaren att hans anspråk saknade skälig grund, bör han kunna förpliktas betala båda parters kostnader.”

Detta mål inleddes genom att DG m.fl. stämde Sorsele kommun med yrkanden om 300.000 kr i intrångsersättning för försvårad markanvändning. Så småningom bantades kraven med mer än hälften till knappt 140.000 kr. Nästan hela det beloppet (127.000 kr) avsåg kostnaden för byggandet av en ny maskinhall, resten avsåg ersättning för försvårad husbehovstäkt av grus (9.000 kr) samt flyttningen av två farmartankar (3.000 kr). Dessa krav från DGs m.fl. sida var vad som återstod efter flera års diskussion med kommunen om de aktuella föreskrifterna för vattenskyddsområdet i Ammarnäs. Under denna diskussion hade kommunen flera gånger gått fastighetsägarna till mötes och slagit av på kraven till skydd för vattentäkten för att inte försvåra för den pågående markanvändningen; gränsen för vattenskyddsområdet hade flyttats, föreskrifterna ändrats och förtydligats m.m. Vid den rättsliga prövningen av föreskrifterna för vattenskyddsområdet uttalade sig såväl länsstyrelsen som Kammarrätten att dessa inte medförde att den pågående markanvändningen på Gs fastighet avsevärt försvårades.

Trots detta stämde alltså DG m.fl. kommunen med krav på intrångsersättning. De omständigheter som då angavs för att visa på att den pågående markanvändningen på fastigheten avsevärt försvåras var inte särskilt preciserade utan framstod mest som ”allmänna besvär”. Till detta kommer att den helt dominerande delen av den yrkade intrångsersättningen avser byggandet av en maskinhall, något som anges vara motiverat väsentligen av att DG m.fl. tror att föreskrifterna förhindrar de gästande turisterna från att ta med sig medhavda bensindunkar in på området. Fastighetsägarna tror också att föreskrifterna förhindrar att skotrarna kan sommarförvaras med bensin i tankarna. Istället för att söka klarhet i denna ovisshet genom att söka dispens från föreskrifterna enligt 13 och 14 §§ - något som både länsstyrelsen och miljödomstolen hänvisar till vid den senaste prövningen av föreskrifterna - väljer DG m.fl. att inleda rättegång-en.

Jag menar att detta är att inleda rättegång utan tillräckliga skäl då det med förarbetenas uttryckssätt måste ha varit övervägande sannolikt för DG m.fl. att ingen väsentlig vinst kunde uppnås genom en sådan process. Att det finns andra ersättningsposter som tvisten har gällt ändrar inte på denna bedömning. Vissa av dessa poster gäller ersättning för sådant som följer redan av den allmänna hänsynsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen, andra är inte ersättningsgilla p.g.a. att de framstår som bagatellartade i sammanhanget (se BoU 1986/87: 1 s. 151). Att kommunen medgivit vissa kostnader ändrar inte på detta förhållande. Jag menar att inte heller det faktum att kommunen tillmötesgått DG m.fl. och i samråd med dem sökt klargörande av föreskrifterna anser jag talar för att rättsläget varit så oklart att tillräckliga skäl funnits för att inleda rättegång. Kommunens inställning har varit klar från början och detta samråd är snarast ytterligare ett exempel på att kommunen ansträngt sig för att lösa tvisten i samförstånd med fastighetsägarna. Detta bör inte kommunen belastas för. Det kan slutligen också anmärkas att miljödomstolen, som avgjort målet utan sakkunniga, uppenbarligen ansett att det var fråga om ett mål av enkel beskaffenhet.

Sammanfattningsvis anser jag följaktligen att DG m.fl. vid tidpunkten för stämningen saknade tillräckliga skäl att inleda rättegången. De bör därför stå sina egna kostnader vid miljödomstolen. Omständigheterna i målet är emellertid inte sådana att det kan anses ha varit uppenbart att käromålet saknade skälig grund. Enligt min mening är det viktigt att distinktionen mellan dessa två nivåer när det gäller ansvaret för rättegångskostnaderna upprätthålls, och att den senare nivån reserveras för de mera renodlat chikanösa fallen. Det är svårt att annars se någon mening med lagtextens uppdelning av ansvaret på det sätt som framgår av 20 kap. 3 § vattenlagen, numera 25 kap. 6 § miljöbalken (se Lagrådets yttrande, prop. 1997/98: 45 del 2, s. 504).

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.