MÖD 2005:4

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2003-05-27 i mål nr M 157-02, se bilaga

KLAGANDE

Proegg Aktiebolag

Ombud: Advokaten BH

MOTPARTER

1. Miljö- och byggnämnden (f.d. Miljö- och hälsoskyddsnämnden) i Lidköpings kommun, 521 88 LIDKÖPING

2. EKA

3. UA

4. IS

Ombud för 2 - 4: Advokaten AL

5. CÅL

6. FG

7. POJ

8. MU

9. SÅU

10. LL

11. AS

SAKEN

Anmälan om anläggning för värphöns på fastigheten X 6:3 i Lidköpings kommun, Västra Götalands län

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med upphävande av miljödomstolens dom och Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 maj 2002 (dnr 505-17130-2002) fastställer Miljööverdomstolen Miljö- och hälsoskyddsnämndens i Lidköpings kommun beslut den 31 januari 2002, § 5, dock att vad som däri sägs om PÅ i stället skall gälla för Proegg Aktiebolag.

_____________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

I Miljööverdomstolen har Proegg Aktiebolag i egenskap av verksamhetsutövare inträtt som part i målet i PÅs ställe.

Proegg Aktiebolag (bolaget) har yrkat att miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut skall upphävas.

Miljö- och byggnämnden i Lidköpings kommun har medgett bifall till överklagandet.

EKA, UA och IS (EKA m.fl.) har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken tagit målet till avgörande utan muntlig handläggning.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid underinstanserna med följande tillägg.

Bolaget

Länsstyrelsen kommunicerade inte ärendet med tillsynsmyndigheten. Länsstyrelsen borde dessutom ha avvaktat igångsättningen av verksamheten i stället för att fatta beslut innan ärendet var tillräckligt utrett. Länsstyrelsen är inte operativ tillsynsmyndighet och har inte haft laglig möjlighet att förbjuda verksamheten. - Vid tillsyn gäller förvisso omvänd bevisbörda för verksamhetsutövare enligt 2 kap. 1 § miljöbalken, men endast i förhållande till tillsynsmyndigheten och inte gentemot enskilda motstående intressen. - Bolaget har investerat drygt 10 mkr i verksamheten. Ett förbud innebär konkurs för bolaget. - Bolaget har låtit utföra doftanalyser på från ventilationen utgående lukt. Det är viktigt att skilja mellan luktstyrka och sakägarnas toleranströsklar för lukter av olika slag. Utredningen i målet visar att lukten ej är värre än vad boende på landsbygden normalt får tåla. - Av utförda bullermätningar framgår att bullervärdena inte överstiger gällande riktlinjer.

EKA m.fl. har anfört.

Det bestrids att länsstyrelsens beslut saknat laglig grund. Miljödomstolen har korrekt hanterat bevisbördan i målet. - Den åberopade luktutredningen ifrågasätts. Förhållandena på X 6:3 varierar kraftigt. De flesta dagar finns ingen lukt från anläggningen. Inte bara intensiteten hos lukten utan även typen av lukt, anläggningens estetiska inverkan på omgivningen, buller och stoftspridning skall vägas in i prövningen. Den bullermätning som åberopas har inte utförts i enlighet med Naturvårdsverkets anvisade metod för mätning av externt industribuller. - Prövningen skall ske utan beaktande av att verksamheten har satts igång. Störningarna är inte försumbara. Anläggningen skall därför lokaliseras till plats där ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet.

REMISSYTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen

Överklagandet bör avslås. Länsstyrelsen har som besvärsmyndighet samma prövningsrätt och befogenheter som den första beslutsmyndigheten. Länsstyrelsens beslut ligger inom processramen. Länsstyrelsen kan ändra det överklagade beslutet eller som i detta fall, fatta ett helt nytt beslut om förbud utan att kommunicera beslutsförslag med verksamhetsutövaren. - Luktstyrkan varierar beroende på väderlek och atmosfäriska förhållanden. En beräkning vid ett enda tillfälle är då av mindre värde. Av den gjorda luktmätningen framgår inte att det inte finns risk för bevärande luktstörningar i varje fall vid närmaste bostadshus. Enligt länsstyrelsens bedömning är lokaliseringen så olämplig att anläggningen inte kan godtas.

Naturvårdsverket

Fastigheten är för liten för en djurbesättning av den aktuella storleken givet dagens djurtäthetsregler. Den egna arealen utgör endast 10 % av den spridningsareal som krävs. Vad avser de utförda luktmätningarna gäller att lukt uppfattas olika av olika personer. Kemiska reaktioner kan ske i luften så att lukten ändrar karaktär efter viss transport i luften och även efter emballering. Den metod som är mest förekommande i Sverige är att tillsynsmyndighetens personal själva bedömer lukten på plats.

Institutet för miljömedicin

Metoden för luktmätning är inte primärt avsedd för den aktuella typen av miljöer. Metodens tillförlitlighet i det aktuella fallet går inte att bedöma eftersom viktiga uppgifter saknas om hur kontroll av bakgrund och provförluster hanteras. De erhållna resultaten kan inte användas för att bedöma godtagbart avstånd till näraliggande bostadsbebyggelse.

Boverket

Boverket kan inte bedöma metodens lämplighet i just detta fall, då man bedömer en komfortpåverkan.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen har hållit syn på platsen. Bolaget och EKA m.fl. har åberopat viss skriftlig bevisning.

Miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att det, såvitt framkommit, inte har begåtts några fel i handläggningen vid länsstyrelsen.

Av 2 kap. 3 § miljöbalken framgår att den som avser att bedriva en verksamhet skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt 2 kap. 4 § andra stycket miljöbalken skall för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/98:45, del 2, sid. 19f) framgår att lokaliseringsbedömningen kan påverkas av de krav som ställs enligt andra bestämmelser och att försiktighetsmått som vidtas enligt 3 § kan få till följd att platsen blir att anse som lämplig och att intrång och olägenheter minimeras.

Enligt Boverkets allmänna råd 1995:5, Bättre plats för arbete, anges som riktvärde vid en nyetablering av djurhållning i lantbruk ett skyddsavstånd på 500 meter. I råden anges att riktvärdena är att betrakta som utgångspunkter för bestämning av skyddsavstånd och att en lokal anpassning alltid måste ske.

Miljööverdomstolen finner i detta fall, liksom miljödomstolen, att förekomsten av luktolägenheter har avgörande betydelse för frågan om verksamheten kan tillåtas.

Fastigheten X 6:3 är en jordbruksfastighet, där det även tidigare har förekommit viss djurhållning. Fastigheten är belägen i typisk jordbruksbygd. Olägenheter i form av lukt från djurhållning får i viss mån tålas i en jordbruksbygd och det nödvändiga skyddsavståndet kan variera beroende på bl.a. djurhållningens art. Miljööverdomstolen bedömer mot denna bakgrund att den utvecklade teknik som bolaget använder vid driften av verksamheten medför att de störningar i form av luktolägenheter som kan förväntas kommer att ligga på en för även de närmaste grannarna acceptabel nivå. Miljööverdomstolen finner därför att den valda lokaliseringen av hönsstallet kan godtas med de föreskrifter som miljö- och hälsoskyddsnämnden har meddelat. Överklagandet skall således bifallas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg och hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, samt hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.

_____________________________

BILAGA

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

PÅ

Ombud: förbundsjuristen OJ

MOTPARTER

1. Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Lidköpings kommun

521 88 LIDKÖPING

2. EKA

3. UA

4. IS

Ombud för 2 - 4: advokaten AL

5. CÅL

6. FG

7. POJ

8. MU

9. SÅU

10. LL

11. AS

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 maj 2002, dnr 505-17130-2002; se bilaga 1

SAKEN

Anmälan enligt miljöbalken om anläggning för värphöns på fastigheten X 6:3 i Lidköpings kommun, Västra Götalands län

Nbo: 141/142 x: 6484746 y: 1347612 SNI-kod: 01-2

__________

DOMSLUT

Miljödomstolen avslår överklagandet men medger PÅ rätt att fortsätta verksamheten under en avvecklingsperiod till och med den 31 december 2003.

BAKGRUND

PÅ inkom den 19 november 2001 med anmälan till Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Lidköpings kommun avseende nyetablering av äggproduktion med 19 992 värphöns på fastigheten X 6:3 i Lidköpings kommun. Efter vissa kompletteringar av anmälan beslutade nämnden den 31 januari 2002 att förelägga PÅ att iaktta följande försiktighetsmått:

Transporter till och från anläggningen skall i möjligaste mån utföras under dagtid.

Transporter av gödsel skall ske i täta, täckta och väl rengjorda fordon.

Utgödsling från anläggningen skall ske på den södra sidan av byggnaden. Utrymmet skall vara inbyggt.

Buller från verksamheten får vid närmaste bostäder inte överstiga Naturvårdsverkets riktlinjer för externt industribuller för nyetablerad industri.

Dagtid 50 dB(A) klockan 07-18

Kvällstid 45 dB(A) klockan 18-22

Nattetid 40 dB(A) klockan 22-07

Vidare skulle PÅ inkomma med uppgifter om avtal om lagring av gödsel, utförlig beskrivning av var och hur lagringsutrymmet är beläget samt utformning med måttuppgifter och en situationsplan över gödselupplaget.

PÅ påbörjade produktionen i anläggningen under september månad 2002.

YRKANDEN M. M.

PÅ har yrkat att tingsrätten undanröjer länsstyrelsens beslut och fastställer miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut. Han motsätter sig dock inte ytterligare skyddsåtgärder och försiktighetsmått som miljödomstolen finner miljömässigt motiverade.

Nämnden har medgivit bifall till överklagandet.

EKA m.fl. har bestritt bifall till överklagandet.

PÅ har till utveckling av sitt överklagande tillagt följande till vad han anförde hos länsstyrelsen.

För att klarlägga de doftmässiga konsekvenserna av hönsstallets lokalisering har han uppdragit åt CM, Hushållningssällskapet i Skara, att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning över verksamheten. Av miljökonsekvensbeskrivningens sammanfattning framgår bl.a. att det torra klimatet i anläggningen och de stora ytorna som gödseln hamnar på leder till att gödseln torkar snabbt samt att utgödsling sker kontinuerligt (2-3 gånger per vecka) på täckt gödselband ut ur anläggningen till ett separat hus och att ammoniakavgången från gödseln blir låg. Vidare framgår att ytterligare åtgärder vidtagits för att minska ammoniakavgången och förhindra luktspridning, såsom spillkoppar till alla vattennipplar, ventilation i nock, automatisk avstängning av vattnet då ljusets släcks, plantering av salix och täckt gödselhantering. Enligt miljökonsekvensbeskrivningen innebär den torra gödseln, den kontinuerliga utgödslingen samt att ingen lagring av gödsel sker på gården att utsläppet av doftämnen till luften blir knappt märkbart.

Enligt hans mening är det olämpligt att bygga en praxis på vissa avståndsangivelser på det sätt som Boverket och Naturvårdsverket försökt göra i sina allmänna råd (AR 1995:5 ”Bättre plats för arbete” och AR 1989:5 ”Miljöskydd vid djurhållning”). Det måste givetvis förhålla sig på så sätt att det är graden av störning hos de närboende och omgivningen i övrigt som skall tillmätas betydelse. Om ett visst slag av djurhållning - hypotetiskt sett - inte ger upphov till några som helst störningar, så bör det inte heller stadgas något visst avstånd mellan denna verksamhet och de närboende. En sådan anpassning till det enskilda fallet förespråkas också i de allmänna råden, men tyvärr tenderar mera konkreta rekommendationer, såsom meterantal etc. som är lätta att tillämpa, alltid att tillmätas större betydelse än sådana som avser avvägning i ett enskilt fall. Lämpligt skyddsavstånd måste således bedömas utifrån störningen hos de närboende. Avståndet i meter har därför ingen självständig betydelse. En annan sak är att avståndsangivelserna i de allmänna råden utgår från de normalstörningar som djurhållningen gett upphov till för tiden före 1989, främst vid grisproduktion. Vid ett fasthållande av de rekommenderade avstånden räknas den teknikutveckling som skett sedan dess överhuvudtaget inte verksamhetsutövaren till godo. Ett sådant synsätt måste vara felaktigt, inte minst p.g.a. att det för framtiden minskar incitamentet för en vidare teknikutveckling. Han menar att det beträffande hönseriverksamhet skett en väsentlig teknikutveckling sedan tiden för de allmänna råden och att detta måste tillmätas stor betydelse vid bedömningen av lokaliseringen.

Länsstyrelsen anger att det i området finns ett stort antal bostadsfastigheter utan anknytning till jordbruk och djurhållning och att området inte utgör någon utpräglad jordbruksbygd. Om man utgår från området inom 500 meter från stallet, så finns det endast en bostadsfastighet, nämligen den närmast belägna norr om X 6:3. Övriga fastigheter är lantbruks- eller jordbruksfastigheter enligt fastighetstaxeringen och enligt översiktsplanen är området jordbruksbygd. Ett visst mått av störning från jordbruksverksamhet måste man därför tåla i området.

Frågan om lokaliseringen var uppe i samband med miljönämndens syn på platsen, varvid nämnden inte fann skäl att erinra mot lokaliseringen. Det kan emellertid framhållas att den valda lokaliseringen ligger söder om befintliga ekonomibyggnader på fastigheten och därmed i direkt anslutning till befintligt brukningscentrum. En lokalisering cirka 100 meter åt sydöst hade erbjudit längre avstånd till den närmast bebodda fastigheten, men skulle innebära stora kostnadsfördyringar och sämre möjligheter till djurtillsyn. Med hänsyn till de ringa luktstörningarna vid den valda lokaliseringen, har ett sådant alternativ inte ansetts miljömässigt motiverat. Det kan också anföras att en verksamhet av konventionell art under nivån för anmälningsplikt enligt miljöbalken i befintliga ekonomibyggnader sannolikt skulle ge betydligt större luktstörningar än den anmälda verksamheten.

Länsstyrelsen anför i sitt beslut att ”Låga ammoniakhalter i stallet, för hönornas innemiljö, kan inte medföra att lukten på något avgörande sätt reduceras i omgivningen, då varje höna avger en viss mängd lukt (bl.a. från ammoniaken i gödseln), som måste ventileras bort”. Detta är ett missförstånd. Det är gödselns fuktighet som avgör ammoniakavgången. Fuktig gödsel luktar mycket medan torr gödsel luktar betydligt mindre. Om luften i stallet hålls tillräckligt torr och gödselytorna stora, så kommer en torr hinna snabbt att bildas på gödseln. Denna hinna släpper inte igenom gödsellukten. Gödseln torkar utifrån och in. Den teknik som används i hans stall utgår från detta koncept och den torra luften och de stora gödslingsytorna medför att gödseln torkar snabbt. Det är således endast den vid varje tillfälle färska gödseln som avger lukt - den dagsgamla gödseln är så gott som luktfri. Att gödseln sedan inte rörs i samband med utgödsling och att utgödslingen är ”inkapslad” innebär att luktspridningen till omgivningen minimeras. Beträffande gödselhanteringen anför länsstyrelsen att denna kan medföra mindre luktstörningar än konventionella hönsanläggningar, men - såvitt kan förstås - att det ändå är ofrånkomligt att de närboende ändå kommer att utsättas för påtagliga luktstörningar. Länsstyrelsen motiverar inte på vilket sätt en sluten gödselhantering av det slag som klaganden avser använda kan medföra påtagliga luktstörningar för omgivningen. Det saknas grund för länsstyrelsens inställning till störningar från gödselhanteringen.

Förhållandet idag är sådant att verksamheten är pågående och har tillkommit i enlighet med gällande författningar och miljödomstolen bör inte bortse från faktiska omständigheter. I händelse av nylokalisering erbjuder miljöbalkens regler en möjlighet för myndigheterna att förbjuda verksamheten inom de sex veckor som anmälningsfristen pågår. Om myndigheterna därefter vill vidta åtgärder, måste prövningen ske mot bakgrund av de investeringar m.m. som verksamhetsutövaren nedlagt och mot bakgrund av den verksamhet som ju faktiskt bedrivs på platsen. Förhållandet är givetvis ett helt annat ifråga om tillståndsärenden där ju ingen anläggning eller verksamhet kan eller får påbörjas innan lagakraftvunnet tillståndsbeslut föreligger (såvida inte verkställighetsmedgivande givits).

EKA, UA och IS har till utveckling av sitt bestridande tillagt följande till vad de anförde hos länsstyrelsen.

Trots att Lidköpings kommuns beslut om föreskrifter för den anmälda verksamheten överklagandes till länsstyrelsen med yrkande om förbud, valde PÅ att påbörja byggnationen på sin fastighet. Och trots att länsstyrelsen förbjöd verksamheten valde Å att färdigställa hönseriet. Byggnaden är emellertid inte anmälningspliktig i sig, utan det är insättandet av höns i byggnaden som är anmälningspliktigt och förbjudet utan anmälan. Själva insättandet av hönor i stallet skedde efter att länsstyrelsen förbjudit verksamheten. Om en verksamhetsutövare inte vill leva i ovisshet om vad som slutligen skall gälla måste han vänta till dess myndigheternas beslut vunnit laga kraft eller så får han söka tillstånd till verksamheten. Hur en situation som den nu uppkomna med en verksamhet som faktiskt påbörjats skall hanteras togs upp redan i förarbetena till den gamla miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 216), där departementschefen anför följande: ”En företagare som, trots att omständigheterna talar därför, inte utnyttjar möjligheterna att inhämta råd och anvisningar från den sakkunniga tillsynsmyndigheten eller att frivilligt underkasta sig tillståndsprövning, bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk osv.” Handlandet från PÅs sida kan därför inte påverka prövningen av lokaliseringen. I en dom från Miljödomstolen i Växjö den 3 juli 2002, mål M 92-02, där verksamheten också hade påbörjats under målets gång förklarade domstolen att detta saknade betydelse för lokaliseringsfrågan.

Oaktat den kritik som må kunna riktas mot PÅs handlande har detta dock tillfört ärendet tidigare avsaknade erfarenheter. De närboende, och då främst EK och UA på X X 6:6 samt IS på X 8:120, har nu kunnat konstatera, att miljöpåverkan från anläggningen inte alls stämmer med vad som förutskickats i den av Å framtagna miljökonsekvensbeskrivningen. Redan efter kort tids drift har en påtaglig och störande lukt spridit sig i vindriktningen från anläggningen. Vidare sprids fjädrar och ett vitt damm över X 6:6 samt närområdet kring anläggningen. För UA och EK har tillvaron på deras bostadsfastighet vidare blivit negativt påverkad genom ett ständigt malande ljud från hönsanläggningens fläktar. Sammantaget kan konstateras, med de erfarenheter som nu sålunda vunnits, att anläggningen påverkar omgivningen genom störningar i form av lukt, industribuller och dammpartiklar.

Som framgår av PÅs anmälan till kommunen samt den efterföljande redovisningen av verksamheten hos länsstyrelsen, saknar anläggningens funktion anknytning till jordbruket och jordbruksmarken på fastigheten. Värphönsanläggningen kan således ur lokaliseringssynpunkt jämställas med annan miljöfarlig industri. Redan i ett betraktelsesätt utifrån klagandens egen fastighet står flera alternativa lokaliseringar av anläggningen till buds. Det är således möjligt att placera hönseriet cirka 350 meter sydost om den nu valda platsen. Härigenom skulle avståendet till bostadsbebyggelse kunna optimeras och de sammantagna störningarna för de kringboende därmed minimeras. Något byggnadstekniskt hinder att lokalisera byggnaden på denna plats finns inte. Det räcker dock inte att anlägga ett sådant ”mikroperspektiv” vid prövningen av ifrågavarande industri. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § miljöbalken, liksom den motsvarande bestämmelsen i 4 § tidigare miljöskyddslagen, har ett vidare perspektiv när det gäller lokalisering av ny miljöstörande industri. Eftersom verksamheten vid anläggningen inte är avhängig tillgången till andra anläggningar eller annan mark på Ås fastighet än den som åtgår för själva byggnationen, bör prövningen av lämplig lokalisering innefatta, om än inte hela kommunen, så i vart fall trakten runt Ås fastighet. Om man studerar en kommunkarta finns stora områden i sydväst och i nordost i kommunen som är glest befolkade och där det bedrivs ett intensivt jordbruk. Dessa områden hade varit bättre lämpade för den verksamhet som PÅ bedriver än den valda.

I den ingivna miljökonsekvensbeskrivningen finns refererat uttalanden rörande några anläggningar av samma typ som den i målet aktuella. Av dessa uttalanden och kommentarer synes framgå, att störningarna från sådan anläggning på boendet inom närområdet inte finns eller är ringa. För att belysa skillnaderna i lokalisering av berörda anläggningar har PÅ hänvisat till kartor över aktuella områden. Av kartorna torde med tydlighet framgå, att samtliga tre anläggningar är placerade på platser med sparsam och spridd bebyggelse. I samtliga tre fall torde endast det egna brukningscentrumet med tillhörande bostadsbyggnader kunna betecknas som näraliggande. En granskning och jämförelse av PÅs lokalisering ger vid handen, att lokaliseringarna av de i miljökonsekvensbeskrivningen refererade anläggningarna får betecknas som väl valda ur miljösynpunkt medan förhållandena på den plats PÅs verksamhet ämnas utövas är helt andra.

I klagoskriften har anförts, att det inom en radie om 500 meter från Ås anläggning endast finns en enda bostadsfastighet. Det korrekta förhållandet är, att samtliga övriga bebyggda fastigheter inom nämnda område utgörs av vad som kan betecknas som ”hästgårdar”, sålunda med huvudsakligt syfte att bereda permanentboende jämte möjlighet till mindre djurhållning av hobbykaraktär. Medelarealen för de åtta fastigheterna uppgår till åtta hektar. Det saknas i detta ljus skäl att vid prövning göra någon åtskillnad mellan de berörda bostadsfastigheterna. På s 113 f i S/Rs bok ”Prövning enligt miljöskyddslagen” refereras ett avgörande från Koncessionsnämnden för miljöskydd i vilket Koncessionsnämnden slog fast att det förhållandet att ett område är jordbruksmark inte innebär att all jordbruksverksamhet skall tillåtas på den platsen. I det ärendet gällde det en omställning av produktionen från nötdjur till slaktsvin.

Som ovan framhållits finns en alternativ plats på fastigheten som medför att avståndet från anläggningen till bostadsbebyggelsen ökar betydligt. Vid sådant förhållande finns inte lagligt utrymme att godta den av PÅ valda lokaliseringen. Valet av den senare har gjorts utifrån driftsmässiga överväganden i det att anläggningen placerats i anslutning till övriga ekonomibyggnader och bostaden på fastigheten. Eftersom det finns flera alternativa placeringar skall den placering väljas som innebär att ändamålet med verksamheten vinnes med minsta intrång och olägenhet (prop. 1997/98:45 del 1 s 218 ff). Först om den lokalisering som bäst uppfyller sistnämnda kriterium framstår som orimlig att uppfylla för verksamhetsutövaren bör en sämre lokalisering kunna godtas. Som ovan framhållits finns inga byggnadstekniska hinder att uppföra anläggningen på alternativ plats inom fastigheten. En sådan placering innebär dock att en väganslutning måste anordnas och bekostas. Schablonmässigt kan kostnaden för en sådan från brukningscentrum till platsen i fastighetens sydöstra del beräknas till drygt 100.000 kronor. Ställd i relation till hela anläggningskostnaden för värphönsanläggningen framstår denna kostnad som, om än inte försumbar, så i vart fall blygsam. Vidare innebär placeringen viss tidsspillan för PÅ vid skötseln av anläggningen och tillsynen av djuren. Med hänsyn till den beskrivning av verksamheten och dess drift som lämnats av PÅ torde dock denna kostnad få betecknas som begränsad. Sammantaget föreligger inga omständigheter som gör en alternativ lokalisering inom fastigheten orimlig.

Dagvattnet från den stora byggnaden innebär även det ett problem för familjen A.

Den bullermätning som PÅ presenterat kan inte läggas till grund för en bedömning av bullret från verksamheten. Det enda som kan konstateras är att bullret uppfattas som störande av familjen A.

PÅ har bevisbördan för att hans verksamhet uppfyller miljöbalkens hänsynsregler i alla delar. Den miljökonsekvensbeskrivning som han låtit framtaga hänför sig i allt väsentligt till den teknik och den utrustning som valts för anläggningen. Det torde mycket väl kunna förhålla sig så, att anläggningen uppfyller kravet om bästa teknik i 2 kap. 3 § miljöbalken, även om de för dagen inte har underlag att ansluta sig till en sådan uppfattning. Även om PÅ skulle anses ha uppfyllt det tekniska kravet, kan detta förhållande dock inte läggas till grund för att välja en sämre lokalisering än den lokalisering som inom ramen för vad som är ekonomiskt och praktiskt rimligt är bäst. Den anmälda verksamheten uppfyller därmed inte de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.miljöbalken och skall på de av länsstyrelsen anförda skälen förbjudas.

De övriga närboende, CÅ L m.fl., har anslutit sig till vad EKA m.fl. anfört.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden har anfört i huvudsak följande.

Nämnden delar inte PÅs uppfattning att verksamheten blir tillåten om myndigheterna inte meddelar ett förbud mot den inom sexveckorsperioden från anmälan.

PÅ har inte gjort någon mätning av bullret vid de närmaste fastigheterna, så i dagsläget är det oklart om verksamheten klarar Naturvårdsverkets riktlinjer.

Något utrymme för en utökning av verksamheten på fastigheten har nämnden svårt att se. Fastigheten är för liten för det. Under nämndens handläggning diskuterades lokaliseringen av byggnaden inom fastigheten. Fastigheten bedömdes dock vara för liten för att medge någon flytt av bygganden. Det var den av PÅ föreslagna platsen som anmälan gällde. Nämnden diskuterade placeringen med hänsyn till det närmaste bostadshuset.

Länsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Någon motivering eller skäl till att stallet förlagts i direkt anslutning till gården gamla brukningscentrum har inte givits i överklagandet mer än att placeringen förefaller lämplig med tanke på verksamhetsutövaren och hans kostnader. Ingen särskilt bra plats finns att tillgå med tanke på omgivande bebyggelse och på den förhållandevis begränsade areal (24 ha) som gården har. En bättre placering hade varit 200-250 meter i sydostlig riktning från den nuvarande. Då stallet redan är uppfört har det för länsstyrelsen i praktiken inte funnits någon möjlighet att påverka lokaliseringen.

På fastigheten har det tidigare bedrivits djurhållning. Enligt miljökonsekvensbeskrivningen har det dock inte funnits några djur på gården efter 1997-1998, då där fanns ett mindre antal höns och fasaner samt några kalvar och grisar (5-10 stycken). Länsstyrelsen anser därför att det så kallade nollalternativet innebär att det inte skall förekomma någon djurhållning alls, eller i vart fall en betydligt mer begränsad djurhållning än den som Å avser att bedriva på platsen.

Å hänvisar till det så kallade Red L-systemet och anför bl.a. att ”utsläppet av doftämnen till luften blir knappt märkbar” beroende på att gödseln torkar snabbt. Vattenhalten i gödseln skall emellertid reduceras från cirka 75 procent till cirka 35 procent. Vattnet i gödseln ventileras bort och luftmängden kan uppgå till 5,9 m³ per höna och timme d.v.s. närmare 120 000 m³ luft per timme vid 20 000 höns. Denna luft innehåller 2-3 ppm ammoniak och andra luktande ämnen. Risken för besvärande lukt är enligt länsstyrelsens mening uppenbar. Bifogade ”vindrosor” visar att närmaste bostadshus norr om stallet är särskilt utsatt då vindriktning mellan sydväst och sydsydväst dominerar. Under vinterhalvåret torde risken vara störst eftersom sydsydvästliga vindar tycks dominera då. I miljökonsekvensbeskrivningen anges att antalet vindtimmar som kan medföra lukt vid de två närmast belägna fastigheterna kan uppgå till 158 timmar per år, alltså närmare 2 procent av tiden. Risken för luktstörningar anses uppenbar redan vid 1 procent av tiden per år. Risken för luktstörningar kan för övrigt vara störst vid lugnt väder, som inte ingår i denna tid. I detta sammanhang måste poängteras att luktkällan inte endast är utgödslingen i en mindre utbyggnad bakom värpstallet utan kanske i första hand hela stallbyggnaden, vilket inte har tagits hänsyn till vid vindberäkningarna. Ventilationsluft kommer från 6 utluftningsventiler utmed hela stallet som är 80 meter långt. Närmaste bostadshus är beläget närmre än stallet dubbla längd, 160 meter. Det innebär att det är en relativt bred ”vindsektor” inom vilket vindar från olika riktningar kan orsaka luktstörningar.

Förutom besvärliga luktstörningar kan man - med hänsyn till avståndet till närliggande fastigheter - inte bortse från risken för besvärande utsläpp av stoft med ventilationen samt intermittent buller.

Länsstyrelsens bedömning att stallet är så olämpligt lokaliserat att anläggningen inte kan godtas kvarstår.

PÅ har genmält bl.a. följande.

EKA och UA respektive IS har uppgivit att de förnummit en påtaglig och störande lukt jämte fjädrar och damm. Detta är inte korrekt. I stället är förhållandet sådant att sakägarna redan tidigare bestämt sig för att verksamheten kommer att få dessa konsekvenser och att de nu följer upp detta med att påstå att verksamheten orsakar de störningar man tidigare förutskickat. Sakägarnas trovärdighet i detta avseende får betraktas som mycket låg. Något malande ljud från anläggningens fläktar kan inte förnimmas vid X 6:6. Hushållningssällskapet har den 23 november 2002 utfört bullermätning utanför hönsstallet. Av mätningen framgår att bullervärdena inte överstiger gällande riktlinjer.

Länsstyrelsen har anfört att såsom nollalternativ i miljökonsekvensbeskrivningen borde anses att det inte ska förekomma någon djurhållning alls eller i vart fall en betydligt mer begränsad djurhållning än den som han avser att bedriva på platsen. Om detta kan sägas att gården är inrättad för djurhållning och att det förekommit djurhållning på platsen så sent som år 1998. Det är därför rimligt att ta detta som utgångspunkt för nollalternativet i enlighet med Hushållningssällskapets miljökonsekvensbeskrivning.

Det anförda nollalternativet får också utgöra utgångspunkt för hur eventuella luktstörningar skall bedömas. Lukt från djurhållning är en del av livet på landet. Fastigheten X 6:6 har tillkommit genom avstyckning år 1988. Vid den tiden hölls djur på X 6:3. Att det hölls grisar på fastigheten vid UAs och EKAs tillträde till X 6:6 visar på att de inte haft någon invändning mot den luktstörning som emanerade från denna hantering. Någon sluten gödselhantering eller andra lukthämmande anordningar fanns inte. Det kan med fog antas att denna djurhållning medfört större luktimmissioner än den nu anmälda. Den dåvarande djurhållningen var också belägen närmare X 6:6. Länsstyrelsens yttrande tar ett klart avstamp i myndighetens syn på tillämpligt nollalternativ. När man beaktar att gården under alla förhållanden är inrättad för djurhållning och att detta är det tillämpliga nollalternativet måste också bedömningen av immissionerna bli en annan.

Det har inte blivit mer dagvatten på grund av stallet, utan det har eventuellt blivit mer koncentrerat till vissa platser. Han har dock inte iakttagit att det varit fullt i diket någon gång hittills. Om problem uppstår på grund av hans byggnad har han inget emot att åtgärda det. Han kan även åta sig att ta ner en del av den skogsridå som A tror gör att lukten leds till deras fastighet, om det kan minska klagomålen.

Han har inte rensat utblåsen från stoft någon gång ännu. Han har inte ansett att det har behövts. Det skulle han kunna göra men det krävs en skylift för att man skall nå.

Naturvårdsverket och Jordbruksverket har avstått från att yttra sig i.

Miljödomstolen har den 27 mars 2003 hållit muntlig förhandling i målet.

DOMSKÄL

Bevisningen

Miljödomstolen har hållit syn i samband med den muntliga förehandlingen.

Parterna har åberopat ytterligare skriftlig bevisning.

Vittnesförhör har på PÅs begäran hållits med BH och EM. EKA har hörts upplysningsvis. De har berättat följande.

BH: Han är ägare till Gimranäs AB som säljer kycklingar till äggproduktion och inredningar till äggproducenter. - Han har haft kontakt med PÅ under hela projekteringen av dennes anläggning. Det var han och Kalles Bygg som projekterade anläggningen. Lokaliseringen av stallet diskuterades redan på ett tidigt skede. Det skulle ha varit motstånd mot detta projektet var det än skulle ligga. - När det gäller lukt från gödsel får man mer lukt ju blötare gödseln är. Svämutgödsling är därför den sämsta lösningen för lukt och en torr är bäst. Miljön i stallet är också avgörande. Vanlig undertrycksventilation kan t.ex. ge kondens på vintern vilket gör att ströbädden blir fuktig med ökad lukt som följd. I PÅs anläggning blandas istället den inkommande luften med stalluften, vilket gör att cirkulationen blir bättre även på vintern. Detta ger i sin tur en bättre upptorkning av gödseln. För att minimera lukten skall gödseln även hanteras så lite som möjligt. De längsgående mattorna som fångar upp gödseln under planen som djuren går på gör att gödseln hinner torka. Utgödslingen sker cirka två gånger per vecka. De tvärgående banden som för ut gödseln innebär även de mindre lukt än t.ex. en gödselskruv, eftersom gödseln ältas mindre. Gården har vidare ingen gödsellagring. - När hans bolag säljer inredningar är det alltid svårast att sälja ventilationsutrustning eftersom det är lättare att sälja maskiner än att förklara hur luft uppför sig. En billig ventilation kostar runt 80 000 kronor medan den som PÅ har valt kostar över 300 000 kronor. Detta är den första anläggningen där denna ventilation kombinerats med den nya tekniken för utgödsling. Efterkommande anläggningar i området kommer att byggas på samma sätt. Han har inte upplevt att det varit några problem med klagomål på lukt från de anläggningar med samma ventilation som han känner till. Han bor själv mellan två stall och har inga problem med det. Han har besökt PÅs anläggning. Ingen anläggning är helt luktfri. Nära PÅs stall kunde han vid besöket känna en sötaktig lukt, men 50-70 meter från stallet kände han ingen lukt alls. Han uppfattade att lukten kom från fodret. - Problem med stoft från stallarna har han inte hört från någon annan anläggning. Ett visst damm kan komma från anläggningen men inte så mycket att det påverkar omgivningen. Om man har så höga fukthalter i stallet att denna binder dammet ger detta stora problem på andra sätt. - Utvecklingen av hönsstallarna under senaste åren har varit påtaglig, särskilt när det gäller ventilationssystemen. När man väljer ventilationssystem är det i första hand för att förbättra miljön i stallet men även den yttre miljön påverkas. En sämre stallmiljö gör att luktproblemen blir större även utanför anläggningen. Ventilationen varierar med yttertemperaturen. Ventilationen är anpassad för en maxkapacitet på 6 m³ per timme och djur. Är det riktigt kallt går systemet på cirka 15 procent. Ju mer luft som pumpas igenom anläggningen ju lägre koncentration av luktämnen innehåller den. När anläggningen går för fullt luktar det knappt höns alls inne i stallet. Det är när det är kallt som lukt kan uppkomma på grund av kondensering. - En fläkt som går på högvarv låter givetvis mer än en som går på lägre varv men de fläktar som är aktuella här överskrider inte några gränsvärden för ljudnivåer. Insugsfläkten går alltid på full effekt och luftströmmen styrs med spjäll. Ju kallare det är desto mindre luft ventileras, vilket får till följd att den luft som släpps ut har en högre koncentration. Detta ökar i sin tur risken för lukt jämfört med när det är stora mängder luft som ventileras, som under en varm sommardag.

EM: Han är anställd av branschorganisationen Svenska Ägg, för vilken han gör besiktningar för deras djuromsorgsprogram när det gäller värphönsanläggningar och uppfödning av värphöns. Han arbetar även åt Jordbruksverket med inmätning av alla nybyggda värphönsstallar i Sverige och utför även kontroll och inmätning av produktionssystem, vilket skall göras varje år. För Jordbruksverket fungerar han också som värphönsrådgivare. Han har även en roll som statsinspektör för Statens Livsmedelsverk och gör packerikontroller. Han är ensam i Sverige om dessa uppdrag. - PÅs anläggning har han följt från byggstart. Systemet är nytt för Sverige sedan två år tillbaka. Ventilationen följer den nya teknik som börjat användas på senare år. I PÅs anläggning trycks luften in med fläktar och släpps ut i nocken, också där med fläktar. Man kan därigenom styra luftflödet väldigt bra och får in mycket frisk luft. Detta är nödvändigt eftersom huset är så högt. Luftfuktigheten mäter han inte men med de torra fina ströbäddarna tyder på balanserad luftfuktighet. Systemet med gödselmattor gör att det inte blir så mycket gödsel i ströbädden. Detta gör i sin tur att gödseln blir torr och lucker, som torv. Vissa tider på året kan klimatet göra att viss fukt bildas men i genomsnitt är gödseln torr. - Utgödslingen sker genom att gödselmattorna rör sig och för gödseln till kanten där den skrapas av. Detta görs normalt två gånger i veckan. Med den lösning som PÅ valt utsätts inte gödseln för fukt när den transporteras till gödselvagnen. Med den erfarenhet han har av olika typer av stallar är lukten från denna typen av stallar mycket liten. - Han har inte sett några biologiska filter på värphönsanläggningar i Sverige. - Han har tolkat veterinär JS utlåtande som ett generellt utlåtande. Antagligen har S tänkt på anläggningar som har gödselhantering genom brunn eller liknande på fastigheten. Det är inte vanligt att man anlägger värphönsanläggningar som ligger närmare bostadsbebyggelse än 500 meter. - När man som lantbrukare skall välja vilket system är det nog viktigast att de system som PÅ valt gör att djuren fungerar bra. Att man sedan får plats med mer djur och det nya utgödslingssystemet är även de parametrar som är intressanta. - Hans uttalande att det luktar lite skall ställas i relation till lukten från andra lösningar. Oftast är det gödselhanteringen som är den stora luktkällan. Ett stall luktar dock alltid lite grand. - Dammig miljö i djurhållning är ofrånkomligt. Han ser inte att det skulle vara skillnad på detta systemet och ett system med blöt gödsel när det gäller damningen. Dammet bildas när hönan rör sig. - Han tror inte att det går att påverka den inre miljön mer när det gäller ammoniakavgång än vad som redan är gjort. - Han är inte med och planerar byggen utifrån lokaliseringen. Han vill därför inte värdera 500 metersgränsen.

EKA: Hon och hennes familj flyttade till fastigheten i januari 1997. När de flyttade in hade de själva bara en häst. På Prästtorp (PÅs fastighet) fanns 25-30 hönor och 2-3 fasaner. Fasanerna såg hon dock aldrig utan dem hörde hon bara. Övriga fastigheter i närheten hade ingen djurhållning. - Innan informationsmötet på kommunen hade PÅ endast talat med henne en gång om hönshållning. Det var när PÅ skulle köpa gården och han stannade till och pratade med henne utanför huset. Han nämnde då i förbigående att han tänkte ha hönor. Som han uttryckte det då skulle han ha några hönor. Därför behövde han fråga grannarna, hade kommunen sagt. Hon tyckte att det lät konstigt eftersom hon har vänner som precis hade skaffat några hönor och de hade inte behövt fråga grannarna. När hon frågade PÅ om det var på grund av gödselhanteringen som han måste höra med grannarna började han prata om annat. - Problemen började redan när taket lades på hönsstallet, genom att deras stall och hästhagen dränktes av dagvatten när det regnade. Så har det inte varit någon gång under de sex år som de bott på fastigheten innan stallet byggdes. De har påpekat detta för PÅ men han har inte gjort något för att ställa det tillrätta. Redan vid mötet den 7 januari på kommunen påtalades risken för detta av IS som menade att det rör som skall leda bort vattnet är för litet. - När hönorna sattes in kände hon och hennes familj av det nästan med en gång. De hade varit oroliga för lukten men de hade inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det skulle lukta så mycket. Redan efter en och en halv vecka påpekade ACH själv att det var alldeles vitt av stoft runt donen på taket till hönsstallet. Mest är hon orolig för allergier för sina barn som är två och fem år gamla. Familjen har visserligen hästar men barnen är inte alltid i stallet. Stoftet från hönsstallet finns däremot runt dem hela tiden. 80 procent av tiden är vindarna så att deras fastighet ligger i vindriktningen från stallet. Även stoftutsläppen var hon beredd på, hon hade varit och tittat på liknande anläggningar. Dammet lägger sig överallt och det kommer t.ex. att vara omöjligt att hänga tvätt i deras trädgård. Stoftet finns kvar trots att det regnar och snöar, vilket man kan se på taket till hönsstallet. När hönorna släpptes in i stallet spreds fjädrar över hela deras tomt under de två till tre första veckorna. De som hon själv plockat upp har hon sparat i en barnmatsburk. Även andra plockade fjädrar från tomten. Efter de första veckorna har inga fjädrar hittats. - Lukten är ett problem minst en gång i veckan men ofta två gånger i veckan. Lukten kan vara så stark att man inte vill vara i trädgården. Vissa dagar luktar det inget alls och andra känns lukten endast på vissa platser på fastigheten. Hon har fört dagbok över störningarna. Det är både lukten i sig och intensiteten som är störande. När lukten är riktigt intensiv spelar det ingen roll varifrån det blåser. Det mönster som hon kunnat hitta i störningen är att lukten blir intensivare var tredje dag. Hon ser inte när gödseln hämtas men gissar att det är då det luktar mest. Hon bävar för sommaren eftersom det har luktat så mycket redan i vinter. - Ljudet från fläktarna har hörts från första dagen. Mest störande är ljudet i deras sovrum. Störningen är olika beroende på varifrån vinden blåser. I början var det värst men allteftersom har de vant sig vid ljudet. Nu störs de till och från av det dånande ljudet. Vid den mätning som gjorts gick fläktarna på 30 procents effekt. Hur mycket det kommer att låta under högsommaren vet man inte. - Med ”enormt oväsen” menar hon ett ljud som man aldrig blir av med. Flygplatsen hörs t.ex. tydligt när planen varmkör motorerna. Det ljudet vet hon dock att det kommer att tystna efter en stund. - I deras stall luktar det så klart häst men hon störs inte av den lukten. Den egna gödselhanteringen ligger mellan det egna stallet och hönsstallet. Hon störs inte av den egna gödseln.

Miljödomstolens bedömning

För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområden annat än helt tillfälligt skall, enligt 2 kap. 4 § första stycket miljöbalken, en sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.miljöbalken. Enligt andra stycket samma paragraf skall för all verksamhet och alla åtgärder väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. I 1 kap. 1 § andra stycket miljöbalken sägs bl.a. att miljöbalken skall tillämpas så att människors hälsa och miljön skall skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan samt att mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas.

Enligt 2 kap. 3 § första stycket miljöbalken skall alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa försiktighetsmått skall enligt andra stycket i samma paragraf vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

När bl.a. frågor om tillåtlighet prövas är enligt 2 kap 1 § första stycket miljöbalken alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldig att visa att de förpliktelser som följer av 2 kap.miljöbalken iakttas.

Kraven på hänsyn enligt 2 kap.2-6 §§miljöbalken gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Detta framgår av 2 kap. 7 § första stycket miljöbalken.

PÅ har hävdat att bedömningen av om verksamheten är tillåtlig skall ske mot bakgrund av att här inte är fråga om en nyetablering utan om en pågående verksamhet. Han har anfört att han efter att ha anmält att han avsåg att uppföra värphönsstallet uppfört byggnaden och satt in hönorna efter det att den frist på sex veckor som uppsatts i lagen löpt ut. Enligt miljödomstolens mening är den ståndpunkten dock inte riktig. Om någon påbörjar en anmälningspliktig verksamhet innan anmälningsärendet har blivit slutligt avgjort sker detta på hans egen risk. Ärendet skall bedömas med hänsyn till de förhållanden som rådde före igångsättningen.

Den djurhållning som PÅ numera bedriver på fastigheten är väsentligt intensivare än den som, enligt vad som framgår av handlingarna, bedrivits på fastigheten tidigare. Utvidgningen är så omfattande att den i och för sig bör medföra att verksamheten skall prövas som en ny verksamhet.

Det anförda innebär också att skälighetsbedömningar i målet skall göras utan hänsyn till den investering i anläggningen som PÅ har gjort.

Länsstyrelsen har som skäl för sitt förbud angivit risken för luktolägenheter från verksamheten. De närboende har även anfört störningar från buller, stoft och dagvatten som skäl för att verksamheten inte skall tillåtas.

När det gäller buller har nämnden förelagt PÅ att vidta åtgärder så att Naturvårdsverkets riktlinjer för externt industribuller från nyetablerad verksamhet inte överskrids. Ljudnivåer som inte överskrider dessa riktvärden är enligt praxis störningar som de närboende får tolerera. Några tillförlitliga mätningar som visar att anläggningen inte bullrar mer än riktvärdena har dock inte presenterats. Det är emellertid miljödomstolens bedömning att överskridanden av riktvärdena skulle kunna åtgärdas utan orimliga kostnader.

Utifrån de iakttagelser som gjordes vid synen finner domstolen inte att de stoftutsläpp som anläggningen kan ge upphov till kan utgöra en sådan störning för de närboende att detta skulle vara skäl att förbjuda anläggningen. Inte heller de problem med dagvattnet som påpekats utgör en störning som ger skäl till förbud. Beträffande båda dessa störningar bör det enligt miljödomstolens bedömning finnas skyddsåtgärder till rimlig kostnad.

Som även länsstyrelsen konstaterat är det luktproblemet som är avgörande för tillåtligheten av verksamheten. PÅ har i första hand hävdat att någon luktolägenhet inte uppkommer genom verksamheten på fastigheten. Om sådan olägenhet ändå uppkommer har han hävdat att detta är något som de närboende får tåla då de bosatt sig i en utpräglad jordbruksbygd.

Hönsstallet ligger i ett område som dominerats av jordbruk där även viss djurhållning har ingått. Den som bosätter sig i en sådan bygd kan inte kräva en boendemiljö som omöjliggör ett normalt brukande av jorden. Den aktuella verksamheten innebär dock nyetablering av en avsevärt mer intensiv djurhållning än vad som tidigare varit aktuell på fastigheten och i området i övrigt.

Hönsstallet är placerat cirka 150 meter från närmaste grannars bostadshus. I Naturvårdsverkets numera upphävda allmänna råd 89:6 anges skyddsavståndet för djurhållning till 500 meter som riktvärde vid nyetablering. Det rekommenderade skyddsavståndet, som återkommer i Boverkets allmänna råd 1995:5 Bättre plats för arbete, får förutsättas vara grundat på omfattande erfarenheter från då befintliga anläggningar och återspegla vad som normalt borde krävas med den då vanliga tekniken. I denna belysning måste stallet anses ligga besvärande nära bostadshuset på X 6:6.

Som skäl för att göra avsteg från det rekommenderade skyddsavståndet har PÅ åberopat att han vidtagit långtgående skyddsåtgärder genom att välja ett system som innebär att gödseln snabbt torkar på ytan och inte ältas vid utgödsling samt att utgödslingen görs skyddat från väder och vind och att han inte har någon gödselbrunn på gården. Vittnena H och M har vitsordat att det valda systemet innebär mindre lukt än äldre teknik. Även utredningen i övrigt talar för att så är fallet samt för att de åtgärder som vidtagits i övrigt avseende gödselhanteringen minskar luktstörningarna.

Å andra sidan har PÅs enskilda motparter hävdat att verksamheten ändå kan förväntas medföra avsevärda luktstörningar och att sådana störningar redan visat sig, främst på X 6:6 men också på X 8:120. EKA har berättat om återkommande intensiva luktstötar några gånger i veckan.

Med hänsyn till det anförda kan det inte anses visat att skyddsåtgärderna utesluter lukt-störningar som går utöver vad de kringboende utan vidare bör tåla. Domstolen har därför att utgå från att sådana störningar kan förväntas, främst hos de närmaste grannarna på X 6:6.

I lokaliseringsfrågan har PÅ anfört att placeringen är lämplig bl.a. för att den underlättar löpande tillsyn av verksamheten. Han har vidare anfört att en placering utanför gamla brukningscentrum skulle föra med sig högre kostnader för vägar och ledningar m.m.

Utredningen, bl.a. domstolens iakttagelser vid synen, visar att det i och för sig finns andra tänkbara lägen för hönsstallet på X 6:3, i vilka stallet skulle komma på avsevärt större avstånd från X 6:6 utan att komma lika påfallande nära någon annan fastighet som det nu ligger nära X 6:6.

Utredningen visar vidare att alternativa placeringar inom fastigheten diskuterades mellan PÅ och nämnden inför nämndens beslut. Någon lokaliseringsutredning med alternativredovisning och -jämförelse hade dock inte gjorts. Inte heller den miljökonsekvens- beskrivning som PÅ har givit in vid domstolen innehåller någon egentlig lokaliseringsutredning. Miljödomstolen kan därför inte finna att PÅ har visat att det saknas förutsättningar att finna en plats som bättre uppfyller lokaliseringskravet i 2 kap. 4 § miljöbalken.

Sammanfattningsvis finner miljödomstolen, liksom länsstyrelsen, att luktstörningar för närboende kan befaras uppkomma utöver vad de skäligen bör tåla och att PÅ - i belysning därav - inte har visat att lokaliseringen uppfyller miljöbalkens krav.

Överklagandet skall med hänsyn till det anförda avslås. PÅ bör dock ges rätt att fortsätta verksamheten så länge att den befintliga hönsbesättningen inte behöver gå till slakt i förtid.

ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär D).

Överklagande senast den 17 juni 2003.

På miljödomstolens vägnar /Stefan Nilsson/

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Stefan Nilsson och miljörådet Nils-Göran Nilsson Föredragande har varit beredningsjuristen Carl Hagberg.