MÖD 2006:46

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 3 mars 2005 i mål nr M 408-01, se bilaga A

KLAGANDE

U.N.

Ombud: advokaten G.B.

MOTPART

Riksantikvarieämbetet, Box 5405, 114 84 Stockholm

Ombud: K.L.

SAKEN

Anspråk på grund av oförutsedd skada med anledning av Växjö tingsrätts, vattendomstolen, dom den 3 april 1997 i mål nr VA 5/97 gällande tillstånd till bro med tillfartsbankar över Råbäcken vid Eketorps fornborg på Öland

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut på så sätt att Miljööverdomstolen förpliktar Riksantikvarieämbetet att till U.N. utge tiotusen (10 000) kr.

2. Riksantikvarieämbetet skall ersätta U.N. för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med trettiofemtusen (35 000) kr, varav 25 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det högre beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

___________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

U.N. har yrkat bifall till sin talan vid miljödomstolen samt ersättning för rättegångskostnader här.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har hållit huvudförhandling och syn.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som vid miljödomstolen med följande tillägg.

U.N.

Miljödomstolen har funnit att bron dämde sannolikt 7-10 cm vid de båda översvämningstillfällena 2001 och 2003 och att den uppdämningen skulle ha varit orsaken till vatteninträngningen i hans hus om vattendjupet vid huset vid något av tillfällena endast hade varit 5 cm och inte som uppmätt 10 cm. Enligt miljödomstolen är det alltså inte visat att det enbart var bron som gav upphov till översvämningarna med 10 cm vattendjup. Om vattenståndet omedelbart uppströms bron är 10 cm högre än omedelbart nedströms blir emellertid dämningen 10 cm både vid bron och vid hans hus. Det är inte något annat än bron som orsakat översvämningarna. Nederbörd och avrinning har som miljödomstolen konstaterat inte någon betydelse för översvämningarna.

Det yrkade beloppet om 10 000 kr är skälighetsbedömt och motsvarar inte en faktisk kostnad. Den skada som uppstått består bland annat i att några bokhyllor som stod inne i uthuset förstördes samt olägenheter i övrigt som följde av översvämningen. RAÄ bör åläggas att vidta åtgärder för att förebygga eller minska framtida skador då det rör sig om en betydande skada.

RAÄ

De skador U.N. förorsakats beror på förhållanden som RAÄ inte kan göras ansvarigt för. Det är situationen nedströms bron med uppdämning p.g.a. trånga sektioner och flera ”proppar” (stensatta åkeröverfarter) som ger ett utgångsläge med hög vattennivå på nedströmssidan. Även stenmuren uppströms bron dämmer.

Vägverkets formler för dimensionerande vattenföring för ”små vattendrag i mellersta och södra Sverige” är alltför generella varför SMHI:s flödesmätning i Strömmen på Öland tillsammans med nederbördsuppgifter och okulär besiktning bättre beaktar lokala förhållanden än de övergripande formlerna. Ett dimensionerat flöde på 4,1 m³/s är väl tilltaget. Den beräkning RAÄ gjort med tillämpning av Vägverkets handbok visar att dämningen vid 4,1 m³/s blir 2,2 cm, dvs. bara en tredjedel av vad miljödomstolen kommit fram till i sina beräkningar.

Beträffande nederbördsförhållanden och avrinning är det nederbördsmängden som är den viktigaste faktorn. En statistisk bearbetning och utvärdering av aktuella situationers allvarlighet bör baseras på den längre mätserien från Ölands södra udde istället för de grova data från SMHI:s station Segerstad som miljödomstolen baserat sin bedömning på.

Översvämningar är att förvänta på aktuell plats varför U.N. inte bort inreda det äldre uthuset som ligger extremt lågt i terrängen. De naturliga förhållandena är sådana att översvämningsproblem kan förekomma. Syftet med den nya bron var att förbättra förhållandena jämfört med de som rådde med den tidigare bron vilket också skett. Det var inte meningen att för framtiden garantera att översvämningsproblem i området helt skulle elimineras.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

U.N.s anmälan om oförutsedd skada skall med stöd av 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken prövas i sak enligt vattenlagen (1983:291).

Enligt 15 kap. 17 § första stycket vattenlagen (1983:291) får en skadelidande framställa anspråk på ersättning, om ett vattenföretag eller en vattenanläggning som utförts i enlighet med ett tillstånd enligt nämnda lag medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, s.k. oförutsedd skada.

Samma lättnad i beviskravet får anses gälla i mål om oförutsedd skada som gäller i fråga om orsakssambandet vid prövning av miljöskador (Jfr Miljööverdomstolens dom den 15 september 2000 i mål nr M 6252-99). Detta innebär att U.N. har att göra övervägande sannolikt att de påstådda skadorna, vid en jämförelse med andra möjliga skadeorsaker, har orsakats av bron med vägbankar över Råbäcken.

Av akten i mål VA 5/97 vid Växjö tingsrätt, vattendomstolen framgår bl.a. följande. I Ansökan, Bilaga A, Vattenbyggnadsteknisk beskrivning, uppges att under förutsättning att allt vatten leds under bron, blir brons teoretiska dämning vid högsta högvattenföring (2,8 m3/s) mindre än 0,5 cm och i praktiken blir dämningen mindre eftersom viss del av flödet avleds via de befintliga vägtrummorna. Konstruktionsmässigt har den föreslagna broöppningen en area om 4 m2, vilket beräknats vara en nödvändig konstruktion för att bron i princip inte skall vara dämmande för vattenframrinningen. I miljödomstolens aktbilaga 22 i nu aktuellt mål uppger RAÄ:s tekniske konsult Lars Kylefors att bron givits den fria sektionen 4,3 m2 och att denna sektion vid en teoretisk beräkning (Mannings formel) ger en uppdämning av cirka 0,5 cm vid en vattenföring om 4 m3/s och cirka 1 cm vid 5,5 m3/s. Eftersom Mannings formel används för beräkning av friktionsförluster, utgår Miljööverdomstolen från att den uppgivna dämningen 0,5-1 cm avser dämning endast p.g.a. friktionförluster.

I vattendomstolens dom den 3 april 1997 uppges i domskälen att sökanden har konstruerat den föreslagna bron på sådant sätt att den utan beaktansvärd dämning skall kunna avbörda i Råbäcken förekommande vattenföringar och att den föreslagna brons utformning innebär att den kommer att kunna avbörda vattnet i Råbäcken så att några markskador inte skall uppkomma på uppströms liggande marker till följd av brons förekomst.

U.N. har uppgett att vid översvämningstillfället den 7-9 september 2001 var uppströmsvattenståndet vid bron +8,60 m och att uppdämningen vid bron uppmättes till 10 cm. Vattenföringen vid broläget beräknades härur till ca 5 m3/s. I det uthus på hans fastighet X 3:5 som ligger lägst stod vattnet då ca 10 cm över golvet. Näsman har vidare uppgett att stenmuren tvärs över ån strax uppströms bron endast dämde någon millimeter. Den 27 juli 2003 översvämmades Näsmans fastighet ånyo och vatten trängde in i uthuset. Med ledning av fotografier bedömde ingenjören Uno Richardson att vattenståndet uppströms bron varit +8,55 m och att uppdämningen kunde uppskattas till 8 cm. Härur beräknades vattenföringen vid broläget till ca 4,7 m3/s.

RAÄ har på sin sida hävdat att dämningen 2001 endast kan ha varit 1 cm. Baserat på en överslagsberäkning av vattenföringen den 8 september 2001 har RAÄ bedömt att vattenföringen kunde ha uppgått till 5 m3/s. År 2003 var skillnaden mellan uppströmsvattenståndet +8,59 m och nedströmsvattenståndet +8,58 m enligt RAÄ. De bägge senare vattenståndsuppgifterna är baserade på fotografier tagna av Lars Kylefors. I Miljööverdomstolen har RAÄ uppgett att den resulterande förlusten av in- och utströmning uppgår till 3,5 cm vid 5 m3/s, om dessa förluster beräknas enligt VV Publ. 1990:11 för in- och utströmningsförluster.

Miljööverdomstolen konstaterar att några mätningar av vattenföringen inte förekommit vid de bägge aktuella översvämningstillfällena, men uppfattar att parterna är eniga om att vattenföringen vid översvämningstillfället i september 2001 varit ca 5 m3/s.

Mot bakgrund av det anförda finner Miljööverdomstolen att in- och utströmningsförlusterna och friktionsförlusterna vid vattnets passage under bron vid 5 m3/s varit avsevärt större än vad vattendomstolen förutsåg. Bron har alltså haft en dämmande inverkan i större utsträckning än som förutsetts. Krönets nivå på den uppströms bron belägna stenmuren är inte högre än att murens dämmande inverkan blir minimal. Det är därför i allt väsentligt bron med tillfartsbankar som dämmer när uppdämt vatten påverkar vattennivån på U.N.s fastighet. När sålunda uppdämt vatten medfört skada, är denna att betrakta som oförutsedd i vattenlagens mening. Vid dessa förhållanden har U.N., enligt Miljööverdomstolens mening, gjort det övervägande sannolikt att han till följd av bron drabbats av en översvämning som kan betraktas som oförutsedd.

U.N. har rätt till ersättning enligt vattenlagens bestämmelser för de oförutsedda skador som orsakats av bron. Miljööverdomstolen finner att det yrkade beloppet är skäligt.

Enligt 15 kap. 17 § andra stycket vattenlagen kan - när det är fråga om betydande skada - ägaren till en vattenbyggnad åläggas att utföra ändringar som är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. När det gäller de skador som vållats U.N. finner Miljööverdomstolen inte att dessa varit betydande.

På grund av det anförda skall U.N.s yrkande om ersättning för oförutsedd skada bifallas medan hans yrkande om åtgärder enligt 15 kap. 17 § vattenlagen skall ogillas.

U.N. har i Miljööverdomstolen yrkat ersättning för rättegångskostnader med totalt 71 775 kr. Med hänsyn till utgången i målet och till vad som kan anses skäligt bör RAÄ ersätta U.N. för rättegångskostnader här med 35 000 kr, varav 25 000 kr i arvode till ombud.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2006-10-03

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, miljörådet Lars Hydén, hovrättsrådet Henrik Runeson samt fd. hovrättsrådet Arne Kardell. Enhälligt.

_______________________________

BILAGA A

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

U.N.

Ombud: Advokaten G.B.

SVARANDE

Staten genom Riksantikvarieämbetet, Box 5405, 114 84 STOCKHOLM

Ombud: K.L.

SAKEN

Anmälan om oförutsedd skada i mål VA 5/97 Råbäcken (vid Eketorps fornborg)

__________

DOMSLUT

U.N:s talan lämnas utan bifall.

Riksantikvarieämbetet skall till U.N. betala ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt sjuttiofyratusensexhundratjugofem (74 625) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från domens dag till dess betalning sker.

BAKGRUND

Den tidigare bron över Råbäcken/Överbäcken uppfördes omkring år 1965. Dessförinnan fanns vid platsen ingen bro med anslutande vägbankar, varför bäcken här rann fritt utan uppdämningar. Besökare till Eketorps borg fick vada över bäcken som tidvis är torrlagd. Under år 1985 höjde Riksantikvarieämbetet (RAÄ) vägbanken vilket medförde att mindre vatten än tidigare kunde avbördas över vägbanken. Samtidigt lades mindre trummor genom vägbanken för avbördning av bäckvatten, tre trummor i den norra, mindre grenen av bäcken ca 100 m norr om bron, varav två med 0,4 m och en med 0,3 m diameter. Mellan 30 och 40 m söder om bron finns sex trummor med vardera 0,4 m diameter.

Växjö tingsrätt, vattendomstolen, meddelade i dom den 3 april 1997, mål VA 5/97, RAÄ tillstånd att anlägga en ny bro med tillfartsbankar över Råbäcken vid Eketorps fornborg som ersättning för den gamla bron. Överkanten på nuvarande bro är förlagd på nivån +9,00 m. För att få en jämn anslutning till bron höjdes vägen 0-35 cm på en sträcka om ca 30 m på vardera sidan av bron. U.N. har vid två tillfällen efter den nya brons tillkomst, september 2001 och juli 2003, drabbats av översvämningar i ett uthus på sin fastighet, genom inträngande vatten från angränsande, översvämmad mark.

YRKANDEN M.M.

U.N. har yrkat att Riksantikvarieämbetet vidtar åtgärder för att undvika framtida översvämningar. Han har även yrkat ersättning med 10 000 kr för skador på sin fastighet till följd av översvämningar orsakade av bron efter 1997.

Staten genom Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har bestritt U.N:s talan. RAÄ har inte kunna vitsorda något ersättningsbelopp som skäligt i och för sig. Ämbetet har dock vitsordat att skada har inträffat.

U.N. har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER

U.N.

De effekter och skador som inträffat efter 1997 på grund av översvämning orsakad av den nya bron, har inte förutsetts av vattendomstolen och utgör därför en oförutsedd skada.

Riksantikvarieämbetet

De skador som U.N. åsamkats beror inte på bron, utan på naturliga förhållanden vid extrema vädersituationer som inte RAÄ kan göras ansvarigt för. För det fall domstolen skulle finna att samband föreligger mellan den nya bron och de skador U.N. förorsakats hävdar RAÄ att det inte är fråga om betydande skador enligt 24 kap. 13 § 2 stycket miljöbalken.

UTVECKLANDE AV TALAN

U.N.

Innan den nya bron byggdes hade U.N. drabbats av översvämningar 1987 och 1994. Han och grannen Ö.R., som äger markerna strax uppströms bron, kunde vid båda tillfällena konstatera att vägen till Eketorps borg dämde upp båda Överbäckens åfåror, dels det stora flödet vid vägbron, dels ett mindre men ändå betydande flöde norr därom. Vattnet från den norra åfåran rinner vid stora flöden dels genom vägtrummor, dels rinner det till följd av kapacitetsbristen i dessa trummor österut till bron. Det förekom inte så kraftiga översvämningar innan RAÄ lät förhöja vägbanan 1985.

RAÄ genomförde 1995 en hydrologisk analys som resulterade i förslaget att bygga en ny vägbro över Råbäcken med ett genomsläpp på 3 m2 fri area. I januari 1997 ingav RAÄ en ansökan om tillstånd att bygga om vägbron med tillfartsbankar. Anledningen var de översvämningar som förekom uppströms broläget och som man ville eliminera. I ansökan uppgavs att vattnet dämdes upp av tillfartsvägen, den vid vilken bron är belägen. RAÄ uppgav också att den befintliga bron hade visat sig ha en otillräcklig dimension beträffande vattenframrinningen. Vad man kunde utläsa ur ansökan var det såväl bron som tillfartsvägen som dämde. Den nya bron skulle få en större area än den befintliga. Det angavs att ”på grund av den sökta ombyggnaden skulle Råbäcken få ett fritt lopp utan att vattnet dämdes upp av tillfartsvägen och några nya negativa effekter framledes borde inte uppkomma”. Vid domstolsförhandlingen påpekade både han själv och Ö.R. att det knappast var tillräckligt att bygga en vägbro med ett genomsläpp på 3 m2 fri area. De uppmanade RAÄ att förutom att bygga en ny och större vägbro också lägga ner fler och större vägtrummor vid den övre bäckfåran, vilket inte hörsammades.

Den nya bron har effekt, vattnet rinner snabbt igenom, men en del av denna kapacitet har den dessvärre fått på höjden, vilket medför att för att kunna utnyttja den större höjden måste vattnet stiga i bakomliggande vattensamling, en stigning som medför att markerna uppströms översvämmas trots bättre genomströmning. U.N. konstaterade genom en enkel mätning att det var ca 10 cm nivåskillnad mellan vattenspeglarna upp- och nedströms om bron vid översvämningen 2001. Vidare observerade han att ett betydande flöde av vatten rann från den norra fåran ned till den södra fåran till följd av att trummorna genom vägbanken där är för små. Då den norra fåran av Överbäcken ligger på en högre nivå än den södra, medför detta en förhöjning av vattennivån vid bron, som inte förekom innan vägbanken förhöjdes 1985. Före 1985 rann vattnet vid starka flöden över vägen på en sträcka av ca 30 m och innan vägbanken anlades var här ett fritt lopp. U.N. har i skriftväxling efter utredning av RAÄ påpekat att de begränsade och naturliga översvämningar som alltid inträffar vid stora nederbördsmängder och plötslig snösmältning påtagligt har förvärrats efter 1985. Vattensamlingen väster om bron bildar normala vintrar och vårar en grund ”sjö” som sträcker sig från strax väster om bron fram till U.N:s tomt och vid särskilt höga flöden in på tomtens lägre partier. Men det är först efter 1985 som man så ofta ser mer omfattande översvämningar väster om vägen.

Översvämningen 2001 ledde till att det stod vatten i hans uthus ca 10 cm över golvet. Även sockeln till bostadshuset fick vattenpåkänning. Det var ungefär samma förhållanden 2003. Vid översvämningen 2001 blev gods i uthuset till en del skadat. Därtill uppstod fuktskador. Det yrkade beloppet om 10 000 kr är dock inte någon faktisk utgift utan en skälighetsbedömning.

En orsak till översvämningarna är att RAÄ beräknat en felaktig avrinningssituation på platsen. Det gjordes mätningar i närheten, men inte på den aktuella platsen. Variationer kan förekomma. En annan orsak är att den tekniska beskrivningen inte är beräknad på vattenståndet utan på energieffekten.

I ansökningshandlingarna till domstolen finns en hydrologisk redovisning utförd av L.K.. I den har han med ledning av data från en mätstation av nederbörd vid Ölands södra udde beräknat högsta högvattenföreningen vid bron till 2,1 m3/s. Det finns en anmärkning i utredningen att denna vattenföring kan uppgå till 2,8 m3/s. Det anges att bron dimensionerats för det sistnämnda flödet. Det har dock visat sig att vattenflödet är högre än så. Vid beräkning av flöden kan man dock inte ta hänsyn till endast nederbörden, utan måste också låta avrinningsförmågan ingå. U.R. har vid sina beräkningar jämfört med en av SMHI:s mätstationer av flöden i Blekinge som har samma förutsättningar som vid Eketorp. Han har kommit fram till att flödet vid översvämningarna var

4-5 m3/s. Senare förhållanden efter 1997 bekräftar U.R:s beräkningar. RAÄ kallar de inträffade förhållanden för extrema. Det har emellertid inträffat översvämningar fyra gånger på sjutton år, det är inga 1000-årshändelser.

Riksantikvarieämbetet

Syftet med att bygga den nya bron var att förbättra flödet vid denna del av Råbäcken/Överbäcken. Skadorna som U.N. drabbades av i september 2001 berodde på naturliga förhållanden. Enligt muntlig uppgift från Länsstyrelsen i Kalmar län var situationen under denna period mycket besvärlig, dels var grundvattennivån högre än den normala, dels var nederbördsförhållandena extrema. Redan vid det tillfälle när domen gavs 1997, var man medveten om att det var sådana förhållanden på platsen att det kunde bli översvämningar när bäcken inte kunde ta hand om allt vatten som kan uppstå vid extrema förhållanden. Av domskälen framgår sålunda: ”Den föreslagna brons utformning innebär att den kommer att kunna avbörda vattnet i Råbäcken så att några markskador ej skall uppkomma på uppströms liggande marker till följd av brons förekomst. Att den naturliga sektionen i bäcken är sådan att bäcken i sig ej förmår att avbörda flöden i samband med exempelvis snösmältning är ett förhållande som sökanden inte lagligen kan åläggas att åtgärda.”

Avrinningsområdet som söker sig till Råbäcken börjar vid Degerhamn. Det är inte ett sjölöst område när sådana förhållanden som förekom 2001 och 2003 uppkommer och i stort sett hela alvaret blir då en sjö. Avrinningsområdet upptar hela västra delen av alvarmarken på södra alvaret. Det finns ett stort torrläggningsföretag i anslutning till området öster ut från Eketorp som RAÄ inte är delägare i eller råder över. Den sneda kanalen har tillkommit efter själva förrättningen av torrläggningsföretaget.

L.K., Vatten och Miljöteknik i Kalmar, som på uppdrag av RAÄ gjort utredningar angående de hydrologiska och hydrauliska förhållandena vid översvämningstillfällena, har inhämtat uppgifter från SMHIs nederbördsstationer vid Ölands södra udde och Segerstad. För regnet den 8 september 2001 uppgick dygnsnederbörden vid det förra stället till 108 mm och vid det senare till 79 mm med nederbörd under föregående och efterföljande dag i intervallet 6-13 mm. För regnet den 29 juli 2003 uppgick motsvarande dygnsnederbörd till 79 mm respektive 60 mm med 7-8 mm nederbörd dagen innan och med i övrigt enstaka dagar med regn under juli månad.

L.K. har gjort statistiska bearbetningar av SMHIs nederbördsmätningar vid Ölands södra udde med extremvärdesanalys. Det är riktigare att mäta förhållandena där än i Blekinge. Han har gjort beräkningarna för olika tidsintervall som år respektive månad under året och som dygnsregn. Baserat på denna statistik kan sägas att nederbörden varit mycket riklig och han anger exempelvis att det hydrologiska året 2000/2001 var ett våtår med återkomst 1:40 år, nederbörden under just september motsvarar en återkomsttid på 1:167 år, samt att nederbördstillfället som gav översvämning var ett regn som återkommer högst en gång per 1000 år. Även det regn år 1996, som han har använt för dimensioneringen av den nya brons vattenarea, har han beräknat vara ett s.k. 1000-årsregn. Även regnet i juli 2003 var extremt och juli månad det året var den regnrikaste under hela mätperioden på mer än 100 år. Sammantaget bedömer han att alla nämnda regn är extrema händelser.

Dimensioneringen av den nya bron baseras på hydrologiska beräkningar som visar att avrinningsområdet är ca 21 km2 och högsta högvattenföring 2,1 m3/s, baserat på en jämförelse med SMHIs avrinningsstation i Strömmen på Öland, samt att en extrem situation med snösmältning och regn bedöms kunna öka vattenföringen vid bron till 2,8 m3/s. Vid dimensioneringen av bron togs hänsyn till en extremsituation i maj 1996, då flödet uppskattades till ca 4 m3/s vid landsvägsbron nedströms Eketorp, för vilken en traditionell beräkning av HHQ ger 2,8 m3/s. Bron dimensionerades baserat på denna erfarenhet, vilket innebar en betydligt större säkerhet jämfört med normal beräkning av HHQ. Detta medförde att bron gavs en fri sektion på 4,3 m2 trots att den nedströms bäckfåran endast har en sektion på 3 m2.

Baserat på en överslagsberäkning har L.K. bedömt att flödet den 8 september 2001 kan ha uppgått till ca 5 m3/s, dvs gott och väl i samma storleksordning som maj 1996. Bron klarar detta men inte mer. Bron är byggd för att klara 4 m3/s utan bekymmer. Beräkningen utgår från att den aktuella alvarsmarken under en längre regnperiod är vattenmättad och ”tät”, varigenom en snabb avrinning sker från hela avrinningsområdet till lågstråk och bäckfåror. Han har inte angivit något beräknat flöde för det kraftiga regnet i juli 2003, men bestrider inte de flödesuppgifter som framtagits av U. R. Man får gå tillbaka till 1950- och 1960-talen för att hitta tillfällen med riktigt stor nederbörd tidigare. I slutet på juli 2003 föll 79 mm på mindre än två dygn. Det är mer än vad som normalt faller under flera månader. Under denna period inträffade 460 skadefall i källare, då det normalt bara är några få incidenter.

Han har beräknat förlusterna genom bron med hjälp av Mannings formel. Med den fria sektionen på 4,3 m2 har han beräknat att detta medför en uppdämning av ca 0,5 cm vid en vattenföring om 4 m3/s och ca 1 cm vid 5,5 m3/s genom bron.

RAÄ anser att det är extrema regnhändelser som medfört de översvämningar som drabbat U.N. och att dessa händelser är så extrema att det inte är rimligt att de läggs som grund för en dimensionering av bron. Hade bron inte funnits skulle översvämningar hos U.N. ändå förekomma. Oaktat detta har den nya bron getts en så stor vattenarea att den inte dämmer mer än ca 1 cm även vid ett så högt flöde som 5 m3/s, d.v.s. så stora flöden som sannolikt inträffat under 2000-talet. Bron har vidare så stor kapacitet att det inte har någon betydelse att vägbanken höjts så att vatten inte kan strömma över vägen vid rimligt stora flöden. RAÄ har inte heller tillgodoräknat sig den positiva effekten av vägtrummornas kapacitet att leda vatten genom vägen.

BEVISNING

Riksantikvarieämbetet har som skriftlig bevisning åberopat av L.K. 2004-02-26 sammanställda ”Tekniska kommentarer angående avrinningsförhållanden i Råbäcken”, som i stort är en sammanfattning av vad som anförts tidigare. RAÄ har vidare som skriftlig bevisning åberopat nederbördsuppgifter från SMHI avseende perioden 2003-07-15 -- 08-15.

U.N. har som muntlig bevisning åberopat förhör med sig själv samt med ingenjören U. R. Som skriftlig bevisning har han åberopat foton samt PM

2004-02-12 av U. R. angående avrinningsförhållanden m.m. i Råbäcken vid Eketorp.

Av U.R:s PM framgår i huvudsak följande.

I ansökningshandlingarna har Råbäckens avrinningsområde vid broläget uppgivits till 21 km2. Vidare har högsta högvattenföringen angivits till 2,1 m3/s och vid en extrem situation till 2,8 m3/s, vilket motsvarar en specifik avrinning om 100 respektive 133 l/s och km2. Med hänsyn till att bäckens avrinningsområde är litet och sjölöst med en mycket snabb avrinning bör den specifika avrinningen vid högsta högvattenföring under en normal 50-årsperiod vara betydligt högre.

Med ledning av observerade vattenstånd och uppdämningar m.m. har den samlade avrinningen vid bron under flöden beräknats enligt följande.

År 1987

Sökanden uppger att vattenståndet vid bron härletts till höjden +8,62 m. Några uppgifter om uppdämning finns ej varför avrinningen genom bron och rören genom vägbanken ej kan beräknas. Enligt U.N. var vattenståndet på tomten något lägre än vid 1996 års flöde. Avrinningen vid bron kan därför uppskattas till ca 4,5 m3/s.

År 1996

Sökanden har uppskattat vattenföringen vid bron till ca 4 m3/s. Vid sökandens besiktning den 23 maj uppmättes en dämning vid bron om 17 cm, eller 12 cm under vägytan, motsvarande ett vattenstånd ovan bron om +8,50 m. Nedströms vattenytan låg således på höjden +8,33 m. Under morgontimmarna hade vattenståndet varit ca 20 cm högre.

Vid tillfället då uppdämningen uppmättes till 17 cm beräknas avrinningen vid bron uppgått till ca 3,9 m3/s. Hur stor vattenmängden var under morgontimmarna, då vatten även avbördades över vägbanan, kan ej beräknas med hänsyn till att uppgifter om dämningen saknas. Vattenföringen vid bron kan dock uppskattas till drygt 5 m3/s.

År 2001

Sökanden har bedömt vattenföringen vid bron till ca 5 m3/s. Några uppgifter om vattenstånd och uppdämning har ej lämnats. U.N. ankom till Eketorp någon vecka efter flödestoppen varvid uppdämningen i bron uppmättes till 10 cm. Vattenståndet ovan bron kan angivas till ca +8,60 m. Med hänsyn till dessa uppgifter kan vattenföringen vid broläget beräknas till drygt 5 m3/s. Under flödestoppen kan avrinningen vid bron uppskattas till något över 5,5 m3/s.

År 2003

Under juli inträffade ett kraftigt flöde varvid, enligt U.N., en stor del av tomten stod under vatten som åter hade trängt in i förrådsrummet. Vid tillfället fotograferade U.N. förhållandena bl a vid bron. Med ledning av fotografierna bedöms vattenståndet ovan bron legat på höjden omkring +8,55 m medan uppdämningen kan uppskattas till ca 8 cm. Med utgång från dessa värden kan avrinningen vid bron beräknas till omkring 4,7 m3/s.

Under en period om 17 år har ovan beräknade vattenföringar överstigit den av sökanden beräknade högsta högvattenföringen under en extrem situation vid inte mindre än 4 år. En vattenföring om 2,8 m3/s kan således ej betraktas som ett extremvärde.

Som jämförelse kan nämnas att det under perioden 1928-1975 högst uppmätta dygnsvärdet på vattenföringen vid SMHIs mätstation 86/87-736 Hålabäck belägen i västra Blekinge motsvarar en specifik avrinning om 229 l/s och km2. Detta skulle motsvara en högsta högvattenföring i Råbäcken under en normal 50-årsperiod om 4,8 m3/s. Avrinningsområdet vid mätstationen uppgår till 4,7 km2 varav 0,7 % utgör sjöar. Eftersom området i Råbäcken är sjölöst och har en mycket snabb avrinning bedöms den specifika avrinningen i Råbäcken vara något högre eller ca 250 l/s och km2, vilket i Råbäcken motsvarar en högsta högvattenföring om drygt 5 m3/s under en normal 50-årsperiod. Den specifika medelavrinningen vid Hålabäck och i Råbäcken är i stort sett densamma, 6,8 respektive 6,2 l/s och km2, varför avrinningsförhållandena vid nämnda platser bör vara likartade.

Beräknad högsta högvattenföring i Råbäcken utgående från SMHI:s mätstation vid Hålabäck överensstämmer i stort sett med i det föregående beräknade vattenflödena. Den för bron dimensionerade vattenföringen borde sålunda utgjort ca 5 m3/s.

Sökanden har uppgivit att skadorna på U.N.s fastighet är en följd av extrema vädersituationer, vilket med hänsyn till det föregående, ej kan vara riktigt. I miljökonsekvensbeskrivningen, ingående i ansökan till vattendom för bron, har bl.a. framhållits att en dämning i bron med hänsyn till andra intressen ej torde vara tillåtlig. Sökanden har beräknat dämningen i den nya bron vid en vattenföring om 2,8 m3/s till mindre än 0,5 cm. Vidare har sökanden beräknat dämningseffekten i den nya bron vid en avrinning om 4 m3/s till cirka 1 cm. Här beräknas dock bron ge upphov till en dämning om drygt (hf = 1,3 x 1/19,62) 6 cm.

Strax nedströms bron infaller bäcken i en kanal vars vattenförande area vid flöden uppges till ca 3 m2. Om kanalen upprensas så att den vattenförande arean vid en vattenföring om 5 m3/s ökas till 4 m2 beräknas detta innebära 4 cm lägre vattenstånd ovan bron.

Under förhöret med U.R. framkom bl.a. följande.

Han har gjort egna förlust-/dämningsberäkningar för bron baserat på flöden och vattenstånd enligt hans PM. Han har baserat beräkningarna på en formel angiven i handboken BYGG för förluster i trummor/broar och hänvisat även till Reinius: Vattenbyggnad, del 1, Hydraulik. I denna anges att en hastighetsökning medför en sänkning av vattenytan med

(1 + ci) (v22/2g - v12/2g)

BYGG anger ett värde på ci vid plötslig förträngning med skarpa hörn till 0,5 och för avrundade hörn till 0,25. Med användande av ett värde på ci om 0,5 och med antagande av att bron har full vattenförande sektion, 4,3 m2, har han beräknat sänkningarna i vattenyta genom bron till

Q, m3/s Vattenytesänkning, m

2,1 0,02

2,8 0,03

4,0 0,10

5,0 0,10

Dessa vattenståndsskillnader är oberoende av om vattenstånden på nedströmssidan är uppdämda eller ej men förutsätter att det finns en vattenarea i bron på 4,3 m2.

DOMSKÄL

Domen, i vilken vattendomstolen gav tillstånd till bron över Råbäcken vid Ekeborgs fornborg och bestämde den tid inom vilken anspråk om oförutsedd skada får framställas, meddelades 1997. Enligt 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall således vattenlagen (1983:291) tillämpas.

Förutsättningar för oförutsedd skada

Om ett tillståndsgivet vattenföretag eller en vattenanläggning medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande enligt 15 kap. 17 § vattenlagen framställa anspråk på ersättning. För att paragrafen skall vara tillämplig skall det röra sig om en missbedömning i fråga om de faktiska verkningarna av en vattenverksamhet. En oförutsedd skada skall alltså anses föreligga om domstolen förbisett att en skada kunde uppkomma eller missbedömt omfattningen av den.

Acceptabel dämning genom broar och trummor

Vid höga flöden skapas stora översvämningsytor uppströms (och även nedströms) om vägen till fornborgen. Det uppstår således enligt åberopade fotografier en sjö ända från stenmuren strax uppströms bron och fram till U.N.s fastighet. Varje förändring i form av ökad dämning vid bron/vägbanken slår därför igenom med en praktiskt taget lika stor nivåhöjning vid U.N.s fastighet som vid bron. Enda skillnaden är att strömningsförlusterna vid stenmuren skulle kunna minska något vid ett ökat vattenstånd, eftersom ytterligare hål i muren då blir tillgängliga för vattengenomströmning. Dämningsförlusterna genom muren vid så höga vattenstånd att det sker inträngning i hus på U.N.s fastighet eller är på gränsen till en sådan inträngning är dock mycket små enligt observationer vid översvämning av såväl U.N. år 2003, några millimeter, som L.K. i maj år 1996, då han bedömde dämningen vara endast marginell. För så kritiskt höga vattenstånd att det sker inträngning i U.N.s hus bedöms effekten av stenmuren således vara ringa.

Ovanstående förhållanden innebär att en dämning vid bron/vägbanken kan utgöra skillnaden mellan skador eller inte skador på U.N.s hus. Beträffande vilken dämning som kan accepteras vid en bro/vägbank är denna helt beroende av de naturliga förhållandena på platsen. I Vägverkets Publikation 1990:11, Hydraulisk dimensionering. Diken, trummor, ledningar, magasin anges angående acceptabel vattenståndsändring till följd av trummor (broar). ”I låglänta områden samt där vattenreglering förekommer kan en vattenståndshöjning om någon cm vara oacceptabel. I kuperad terräng och vid oreglerade vattendrag kan däremot höjningar om flera dm godtas utan större olägenheter.”

I den tekniska beskrivningen till gällande vattendom för bron/vägbankarna anges i kapitlet miljökonsekvensbeskrivning att ”en dämning torde med hänsyn till andra intressen inte vara tillåtlig”. Miljödomstolen tolkar att denna skrivning, liksom L.K. senare beräkningar att även ett flöde av 5 m3/s genom bron inte ger en större dämning än ca 1 cm, innebär att sökanden i det ursprungliga målet hade uppfattningen att bron inte skulle komma att ge mer än försumbara dämningar och att detta förhållande rimligen var en förutsättning för att tillstånd till en ny bro skulle kunna ges med de kända förhållandena med översvämningskänsliga områden uppströms bron och vägbanken.

Nederbördsförhållanden

Riksantikvarieämbetet har redovisat uppgifter på nederbörd från stationer vid Ölands södra udde och Segerstad. Den senare stationen ligger något närmare Råbäckens avrinningsområde än Ölands södra udde och omgivande landskap är mer likartat genom den landskapskaraktär som alvaret representerar än det mot omgivande hav helt öppna läget vid Ölands sydspets. Vid de två tillfällena 2001 och 2003 var nederbörden vid Segerstad ca 75 % av nederbörden vid Ölands södra udde. RAÄ har använt data från Ölands södra udde, eftersom det är en station med en mer än 100-årig mätserie. De aktuella regnen bör dock till sin mängd reduceras till 80-85 % av de angivna för att kunna bedömas vara representativa för Råbäckens avrinningsområde och motsvarar i så fall dygnsnederbörder på ca 90 mm respektive 65 mm. Oaktat detta var de som dygnsregn betraktat mycket kraftiga regn, varav regnet år 2001 bedöms av miljödomstolen ha en återkomsttid på några hundra år. Regnet år 2003 var inte lika extremt och bedöms ha en återkomsttid på 30 - 40 år, baserat på den statistik över nederbördsmängd och återkomsttid som ges i Vägverkets Publikation 1990:11, vilken i sin tur är baserad på SMHI- rapport angående återkomsttider för kraftiga regn. Under september 2001 och juli 2003 föregicks regnet av ca 30 mm, respektive 20 mm nederbörd under en 10-dagarsperiod, vilket med tanke på den ytligt liggande berggrunden på alvaret av miljödomstolen bedöms vara viktigast för att bedöma uppfyllnadsgraden för markmagasinen inom avrinningsområdet.

Koppling mellan nederbörd och flöde

Det finns ingen entydig koppling mellan nederbörd och avrinning även om nederbördsmängden är den viktigaste faktorn. Viktiga faktorer är t.ex. nederbördens fördelning under dygnet och årstiden, eftersom avdunstningen är mycket lägre, nästan noll på vintern och hög på sommaren. Regn i samband med snösmältning och regn på frusen mark ger flöden som är avsevärt större än vad som motiveras av den direkta regnmängden. Ytterligare faktorer är markens förmåga att suga upp vatten och avståndet till grundvattenytan. På alvaret är jordlagret mycket tunt, vilket gör att marklagret har liten förmåga att magasinera vatten och medverkar till att vattnet förhållandevis snabbt bildar ytvatten och rinner av. Stora flacka partier kan å andra sidan ge upphov till översvämmade marker som fördröjer avrinningen.

Dimensionering av trummor och broar

Om man vid dimensionering gör avsteg från av SMHI angivna flödesdata för aktuell punkt eller den av Vägverket utgivna Publikation 1990:11, vilken föregicks av en tidig version redan år 1984, måste det därför innebära att mer detaljerade lokala uppgifter finns tillgängliga och dimensionerande flöde bör om annat tillvägagångssätt väljs rimligen inte resultera i lägre dimensionerande flöden än vad SMHI anger eller beräkning enligt Vägverkets publikation medför. Miljödomstolen har gjort egna beräkningar baserade på Vägverkets publikation. Om den av sökanden angivna medelvattenföringen, 6,2 l/s, används ger relevanta formler för ”små vattendrag i mellersta och södra Sverige, 10 km2 ≤ N ≤ 75 km2”, ett dygnsmedelflöde av 4,1 m3/s för 50 års återkomsttid, som används som dimensionerande för naturmark, och ett sjölöst område.

Därtill skall enligt publikationen stor observans ägnas de värden som erhålls vid områden av begränsad storlek, då dessa kan ge höga momentanflöden på grund av hastiga avrinningsförlopp och avsaknad av naturliga utjämningsmagasin, varför en rimlighetsbedömning får göras. I detta fall sker visserligen en utjämning till följd av att det uppstår mindre sjöliknande översvämningar inom alvaret, men å andra sidan är markens förmåga att magasinera vatten förhållandevis liten. Därtill är översvämningsskador som drabbar hus ofta av den typen att skadan uppstår omedelbart, varför det inte är relevant att jämföra med dygnsmedelvärden av flöden och vattenstånd. U.N. har även med egna observationer och genom de foton han tagit vid översvämningen år 2003, som visar fuktiga asfaltytor på åtskilliga cm högre nivå än aktuellt vattenstånd, visat att det finns en fullt påtaglig dygnsvariation i översvämningsflödena. Hade området haft större marklutningar, som förhindrat större sammanhållna marköversvämningar, skulle maxflödet ha överskridit dygnsmedelvärdet med en faktor inom intervallet 1,5 - 1,8 á 2. I detta fall är det rimligt att anta att lokala översvämningsområden minskar denna faktor märkbart. Rimligen är dock maxfaktorn knappast mindre än 1,2. Detta medför att det dimensionerande flöde som genomföringarna genom vägbanken till fornborgen borde ha dimensionerats för uppgår till minst 5 m3/s, men det kan inte uteslutas att en noggrannare analys skulle peka på att dimensionerande momentant flöde snarare borde vara 6 m3/s. Av detta flöde måste den helt dominerande delen av flödet ledas genom bron. Vidare gäller vid dimensionering av broar och trummor att de skall utformas så att de klarar dimensionerande vattenföring utan att de blir helt fyllda av vatten. I detta fall en nivå som är lägre än vad som motsvarar översvämningsnivåer i U.N.s hus.

Beräkning av dämningsförluster genom en bro

Miljödomstolen finner att båda parternas beräkningar innehåller felaktigheter eller missbedömningar. RAÄ räknar bara med friktionsförlusterna, beräknade med Mannings formel, genom själva bron. Dessa förluster är för korta broar, som den aktuella, så små att de normalt försummas, jämfört med de tilläggsförluster som uppstår vid en bro som stryper sektionen relativt det vattendrag där den är placerad och därmed ger påtagliga in- och utströmningsförluster för flödet genom bron. U.R. har beräknat den sänkning av vattenytan som erhålls mellan en uppströms stillastående vattenyta vid inströmning i en bro med skarpkantat inlopp och vattenståndet när vattnet rinner genom bron. Om utströmningen sker i en sjö eller damm sammanfaller detta med den faktiska fallförlusten/dämningen, vilken motsvarar ca halva vattnets rörelseenergi uttryckt som hastighetshöjd, v2/2g, vid inloppet och hela rörelseenergin vid utloppet ur bron.

Vattenområdet omkring bron har idag en hydrauliskt mycket ogynnsam utformning. Såväl upp- som nedströms om bron har bäcken ett dammliknande utseende inte minst vid översvämningssituationer. På uppströmssidan finns en viss rundning i själva inloppet som något minskar inströmningsförlusterna, därtill finns det ett huvudflöde av vatten som leds i en båge in mot bron och därvid upprätthåller en viss rörelseenergi. På nedströmssidan fungerar marken/dikesslänten på den vänstra/västra sidan som en styrande skärm för flödet fram mot den sneda kanalen, medan strömmen kan breda ut sig åt höger/öster där vattenområdet ser ut som en damm. Vattnet sugs därefter in mot den sneda kanalen där vattnet igen accelererar.

Att beräkna korrekta energiförluster/extra dämning till följd av en sådan komplicerad in- och utströmning är vanskligt. Det är dock rimligt att anta att de samlade inloppsförlusterna uppgår till ca 0,25 x v2/2g och att medelhastigheten för det utströmmande vattnet från bron sjunker till ungefär hälften innan det börjar accelereras in mot den sneda kanalen. Detta skulle i så fall medföra en utströmningsförlust av 0,75 x v2/2g och en total trolig förlust/extra dämning genom bron motsvarande 1 x v2/2g, där v utgör strömhastigheten under bron. Denna rimlighetsbedömda förlust motsvarar 2/3 av den av Uno Richardsson angivna förlusten, som egentligen är vattenytans avsänkning vid bron, men är i storleksordningen 10 gånger så hög som den av L.K. angivna förlusten. För ett flöde genom bron med helt fyllt brotvärsnitt ger detta en extra dämning genom bron på ca 7 cm och ca 10 cm vid ett flöde av 5 m3/s respektive 6 m3/s.

Den hänvisning som L.K. gjort till fotografier för att visa att de av honom beräknade förlusterna genom bron är korrekta är så till vida riktiga att den enda skillnaden i vattenytenivå som både teoretiskt och praktiskt sker från insidan av brofacken på uppströmssidan till motsvarande insida på nedströmssidan är den friktionsförlust som uppstår under bron, d.v.s. mindre än 1 cm. Vattenytans avsänkning sker dock uppströms om inloppet till bron och uppgår här till summan av inströmningsförlust och ändring i hastighetshöjd, vilket för vatten som tillströmmar från sidan motsvarar hela hastighetshöjden.

Sammantaget visar miljödomstolens genomgång av de hydrologiska och hydrauliska förutsättningarna att brons placering i dammliknande områden upp- och nedströms är kraftigt underdimensionerad och ger mångfalt större dämningsförluster än vad som anges i ansökan om vattendom.

Det sagda innebär att förutsättningar finns att betrakta skada som uppkommit till följd av översvämning orsakad av den nya bron som oförutsedd skada.

Har oförutsedd skada inträffat?

U.N. har yrkat att RAÄ vidtar åtgärder i syfte att förebygga framtida skador. För att detta skall vara möjligt skall skadan enligt 15 kap. 17 § andra stycket vattenlagen vara betydande. Ändringarna får inte medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren. U.N. har även yrkat ersättning för skador på grund av översvämningarna 2001 och 2003.

U.N. har genom observationer bedömt att vattenståndet inne i huset var ungefär lika högt, ca 10 cm, vid översvämningstillfällena både 2001 och 2003. Detta medför att det kulminerande flödet varit ungefär lika stort vid de båda tillfällena, vilket är hydrologiskt fullt möjligt och kan bero på skillnader i nederbördens fördelning under dygnet - regnet år 2003 var så intensivt att det gav överbelastning av ledningssystem med källaröversvämningar som följd - olika grader av magasinering på uppströms delar av alvaret m.m.

Miljödomstolen gör bedömningen att eftersom regnet 2003 hade en återkomsttid av mindre än 50 år, räknat som dygnsregn, var de momentana flödena som uppkom såväl 2001 som 2003 inte större än att bron rimligen skulle ha varit dimensionerad för dessa. Att dygnsmedelflödet och efterföljande dygns flöden 2001 sannolikt varit osedvanligt stort, 100-årshändelse eller mer, har ingen betydelse i denna fråga.

Miljödomstolen bedömer att den extra dämning som bron med vägbankar och trummor medfört uppgick till sannolikt 7-10 cm vid båda översvämningstillfällena. Om väggar och golv är väl tätade och tröskelhöjden normal innebär detta att det är högst sannolikt att det inte skulle ha trängt in något vatten i U.N:s hus. Det kan å andra sidan inte uteslutas att det skulle ha trängt in vatten med ett djup av 0-3 cm även om bron inte gett större dämning än vad som ursprungligen avsetts av RAÄ.

Oaktat om vatteninträngningen i U.N:s hus enbart varit beroende på den extra dämningen vid bron eller inte kan Miljödomstolen konstatera att brons dämmande effekt med dess nuvarande utformning har ökat riskerna för framtida vatteninträngning i U.N:s hus väsentligt. Hade t.ex. vattendjupet i U.N:s hus vid något av ovanstående tillfällen bara varit 5 cm hade det varit helt uppenbart att uppdämningen vid bron varit orsaken till vatteninträngningen i huset.

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner miljödomstolen att U.N. inte har förmått visa att vatteninträngningarna 2001 och 2003 har varit orsakade enbart av det tillståndsgivna vattenföretaget. Riksantikvarieämbetet kan därför inte göras ansvarigt för det inträffade vid dessa tillfällen. Följaktligen kan ämbetet då inte heller åläggas att utföra förebyggande åtgärder. U.N:s talan skall sålunda lämnas utan bifall.

RÄTTEGÅNGSKOSTNADER

Riksantikvarieämbetet har att enligt 20 kap. 1 § vattenlagen svara för U.N:s rättegångskostnader. Ämbetet har inte haft någon erinran mot det yrkade beloppet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen, senast den 24 mars 2005

Marianne Nilsson C-G Göransson

--------------------------

I avgörandet har deltagit rådmannen Marianne Nilsson och miljörådet C-G Göransson samt de sakkunniga ledamöterna Ingemar Frejdh och Lars Wennerståhl