MÖD 2006:9

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom den 30 april 2004 i mål nr M 3091-03,

se bilaga

KLAGANDE

Kuusakoski Sverige Aktiebolag, 556569-2414, Box 785, 931 27 Skellefteå

MOTPART

Länsstyrelsen i Västerbottens län, 901 86 Umeå

SAKEN

Dispens enligt 7 § avfallsförordningen (2001:1063)

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kuusakoski Sverige AB (bolaget) har yrkat att den s.k. dataskrotfraktionen skall friklassas från att vara farligt avfall.

Länsstyrelsen har tillstyrkt bifall till bolagets överklagande.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget

Enligt 4 § avfallsförordningen definieras farligt avfall som ett avfallsslag som i avfallslistan är märkt med en asterisk eller har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3 till förordningen. Enligt 7 § samma förordning kan dock länsstyrelsen undanta avfall, som i listan är märkta med en asterisk, från att vara farligt avfall. En förutsättning är att avfallet inte har någon av de egenskaper som anges i bilaga 3. I denna återfinns haltgränser, som i sin tur hänvisar till klassificeringslistan. Om man känner till ett avfalls innehåll kan man därför bestämma huruvida ett avfall är att betrakta som ett farligt avfall. Detta görs genom att först identifiera vilka riskfraser och farosymboler olika ämnen i avfallet har och sedan jämföra halterna av de olika ämnena i avfallet med de haltgränser som återfinns i bilagan. Syftet med dessa bestämmelser är rimligen att det skall vara avfallets egenskaper som avgör om det är farligt eller inte.

Miljödomstolen hävdar i sin dom att man rimligen inte kan tolka bilagan så att den avser haltgränser i det totala materialet. Om haltgränsen inte gäller för hela den aktuella avfallsfraktionen, vad är det då som gäller? På vilken del av avfallet skall man i så fall göra haltjämförelsen? Ordalydelsen i 7 § avfallsförordningen är ”ett visst avfall”. Det finns ingen annan tolkning att göra än att den haltjämförelse som skall göras skall vara mot hela den aktuella avfallsfraktionen. På denna punkt har vi och länsstyrelsen samma uppfattning. Undantagsbestämmelsen är tillämpbar på detta avfall, liksom på allt annat avfall, och på det sätt som framställts. Länsstyrelsens skäl för avslag i den ursprungliga ansökan var att vi inte tillräckligt väl visat att avfallet verkligen inte hade någon av de farliga egenskaper som återfinns i bilagan. Efter att vi till miljödomstolen inkommit med kompletteringar beträffande detta tillstyrkte också länsstyrelsen i sitt yttrande ett undantag.

Miljödomstolen har i sin dom också värderat mängden av nickel- kadmiumbatterier till ”icke obetydlig”. Vi har i tidigare handlingar redogjort för innehållet av dylika batterier. Baserat på både kemiska analyser och demonteringsförsök har vi kommit fram till att endast några procent av datorerna innehåller ett miljöfarligt batteri. De batterier som har identifierats har vägt 10-15 g. Om man antar att varje dator väger 10 kg och att 5 datorer av hundra (högt räknat) innehåller ett nickel-kadmiumbatteri blir andelen farliga batterier i materialet ca 0,005 %. Enligt uppgift från tillverkare innehåller sedan batterierna ca 13 % kadmium. Vi har tidigare visat att kadmiumhalten i detta material är mycket låg (ca 5 ppm) och att materialet i jämförelse med andra sanerade elektronikskrotsfraktioner är bland de renaste.

Miljödomstolen har inte närmare angett några skäl till varför materialet ”skall anses ha” de egenskaper som gör ett avfall till ett farligt avfall. Vi har på ett tydligt och detaljerat sätt visat att avfallet inte har dessa egenskaper. Att då så lättvindligt avfärda de fakta vi har lagt fram utan att motivera varför är inte försvarbart och vi har därmed inte heller någon förståelse för miljödomstolens ställningstagande. Avfallsförordningens 3:e bilaga är för övrigt tydlig och lämnar inget utrymme för allmänna åsikter.

Miljödomstolen avslutar med att påtala att man å ena sidan tycker att en manuell demontering är bästa möjliga teknik, och använder detta som ett argument, medan det faktum att materialet i dagsläget tas omhand på ett miljömässigt säkert sätt hos vår kund anses ointressant för denna prövning. I detta fall är domen inkonsekvent. Först tar miljödomstolen ställning i frågan om hur materialet bör hanteras och använder detta som ett argument för sitt avslag, för att någon rad senare hävda att hanteringen av materialet saknar betydelse för frågan. Det korrekta förhållningssättet är det senare. Denna prövning har att göra med avfallets inneboende egenskaper. Hanteringsfrågan tas upp på ett annat ställe i avfallslagstiftningen.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen anser att de skäl som sökanden tidigare anfört torde utgöra sådana särskilda skäl som avses i förordningen. Ansökan kan därför tillstyrkas under förutsättning att dataskrotfraktionens innehåll av farliga ämnen eller komponenter inte nämnvärt förändras till det sämre. Detta bör säkerställas genom en fördjupad egenkontroll.

Länsstyrelsen delar inte miljödomstolens uppfattning att förekomsten av nickelkadmiumbatterier i den aktuella skrotfraktionen medför att fraktionen ska anses ha de farliga egenskaper som finns upptagna och anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen.

Länsstyrelsen anser vidare att frågan om hur avfallsfraktionen i sig ska hanteras inte bör regleras genom avfallsförordningens 7 § utan genom Naturvårdsvekets föreskrifter och allmänna råd om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter (NFS 2001:8). Föreskriften kommer att ersättas av nya föreskrifter som förväntas träda i kraft den 13 augusti 2005 och som innebär en implementering av det s.k. WEEE-direktivet (2002/96/EG).

Av Naturvårdsverkets tidigare yttrande, 2003-10-13, framgår att verket anser att det är ”tillräckligt att avfallet innehåller en enhet med farliga komponenter för att avfallet ska anses ha farliga egenskaper enligt bilaga 3”. Den uppfattningen delar inte länsstyrelsen.

Länsstyrelsen anser att det är viktigt att det klargörs hur dispensmöjligheten enligt 7 § avfallsförordningen ska tillämpas. Om dispens medges kan det vara lämpligt att den tidsbegränsas till förslagsvis fem år för att en utvärdering och möjlighet till omprövning ska komma till stånd.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket står fast vid bedömningen som redovisades i yttrande till länsstyrelsen 2003-10-13. I yttrandet framhåller verket följande. Det är tillräckligt att avfallet innehåller en enhet med farliga komponenter för att avfallet skall anses ha farliga egenskaper enligt bilaga 3. Det är fel att grunda bedömningen av avfallets farliga egenskaper på mätningar gjorda på avfall med farliga komponenter som blandats med avfall utan sådana komponenter. Avfallsleveranserna har rimligen olika sammansättning varje gång. Ansökan om undantag skulle eventuellt kunna göras för varje enskild leverans efter undersökning av innehållet. Det är inte möjligt att ge ett generellt undantag för ett så heterogent avfall som detta.

I sitt yttrande till Miljööverdomstolen har Naturvårdsverket anfört i huvudsak följande. Det föreligger inte några tveksamheter kring klassificeringen av avfallet vid tolkningen av bilaga 2 till avfallsförordningen.

Utifrån den beskrivning som finns i akten bör avfallet klassas till koden 16 02 13* (Kasserad utrustning som innehåller andra farliga komponenter2 än de som anges i 16 02 09 till 16 02 12).

I fotnot 2 står det följande: farliga komponenter från elektrisk och elektronisk utrustning kan omfatta sådana ackumulatorer och batterier som anges i 16 06 och som är märkta som farliga; kvicksilverbrytare, glas från kadodstrålerör och annat aktiverat glas m.m.

I 16 06 finns flera typer av batterier uppräknade och i 16 06 02* specifikt nickel-kadmiumbatterier.

Naturvårdsverket gör därför bedömningen att avfallet ska klassas som farligt avfall.

Miljönämnden i Skellefteå kommun

De skäl bolaget redovisat i sin ansökan är enligt miljönämnden tillräckliga för att uppfylla kraven i 7 § avfallsförordningen.

Avfallsinnehavaren ska visa att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3. Bolaget har i förhandlingen i miljödomstolen redovisat hur avfallet ser ut. De har också skickat in en komplettering till sina ansökningshandlingar där man jämför punkt för punkt ur bilagan med dataskrotfraktionens innehåll. Enligt Bygg- och miljökontoret har bolaget därigenom visat att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilagan och uppfyller således kraven för att kunna få dispens.

Bolaget har till bemötande av Naturvårdsverkets yttrande anfört bl.a. följande.

Naturvårdsverket har i sitt yttrande (aktbilaga 12) inte närmare kommenterat eller motiverat sin ståndpunkt när det gäller frågan om den aktuella dataskrotfraktionen innehåller vissa ämnen i sådana koncentrationer att den ska klassas som farligt avfall. Argumentationen verkar snarare gå ut på att det per automatik inte finns några möjligheter att lämna dispens om avfallet kan klassas som farligt enligt bilaga 2 i förordningen. Vi blandar inte olika typer av avfall utan vi tar emot dataskrotfraktionen exakt så som den levereras till oss.

Våra undersökningar har visat att dataskrotfraktionen är den mest homogena avfallsfraktion vi arbetat med. Att vi därför, som Naturvårdsverket i sitt yttrande från 2003-01-13 förordar, skulle behöva söka dispens för varje enskild leverans är orimligt.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Det aktuella avfallet utgör sådant avfall som avses med punkten 16 02 13* i avfallsförteckningen i bilaga 2 till avfallsförordningen (2001:1063). (Kasserad utrustning som innehåller andra farliga komponenter än de som anges i 16 02 09 till 16 02 12). Om detta råder enighet mellan bolaget och myndigheterna.

Bolaget har ansökt om dispens enligt 7 § andra stycket avfallsförordningen, dvs. att avfallet skall friklassas från att vara farligt avfall. Frågan i målet är därför om detta avfall saknar de farliga egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen. Kriterierna H 1 - H 14 i bilaga 3 är allmänt hållna och infördes redan i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall. Tillämpningen av kriterierna har skett på ett skönsmässigt sätt mot bakgrund av direktivets syfte och vad som i direktivet sägs om testmetoder och hänvisning till klassificeringsreglerna för kemikalier. Genom kommissionens beslut av den 3 maj 2000 infördes specificerade kriterier vad gäller punkterna H 3 - H 8, H 10 och H 11 vilka finns införda i förordningens bilaga 3. För dessa görs i bilagan en hänvisning till klassificeringsreglerna för kemikalier. Det bör dock här framhållas att till skillnad från dessa kan avfall vara inhomogent och de farliga ämnena eller komponenterna vara ojämnt fördelade.

Bolaget har gått igenom vissa av de farliga egenskaperna enligt bilagan och dragit slutsatsen att avfallet saknar farliga egenskaper. I denna genomgång saknas emellertid redovisning av hur avfallet förhåller sig till bl.a. punkten H 14. Denna punkt avser avfallets ekotoxiska egenskaper. Redan på grund av detta kan det starkt ifrågasättas om bolaget har visat att avfallet saknar de farliga egenskaperna.

Bolaget har i sin bedömning tagit fasta på de farlighetsegenskaper som har specificerade kriterier, d.v.s. H 3 - H 8, H 10 och H 11. Denna bedömning har bolaget grundat på genomsnittliga koncentrationer av farliga ämnen. För att på ett entydigt sätt kunna bedöma ett avfalls farlighetsegenskaper på detta sätt och för att det skall vara meningsfullt att tala om koncentrationer av olika ämnen i avfallet erfordras enligt Miljööverdomstolens mening att avfallet är något så när homogent och innehållet av olika ämnen jämnt fördelade. Miljööverdomstolen bedömer att så inte är fallet med bolagets dataskrotfraktion. Det är därför inte möjligt att grunda bedömningen enbart på genomsnittshalter i hela materialet. Bolaget har heller inte redovisat varför en sådan bedömning skulle vara representativ för avfallet.

Med hänvisning till det som angetts ovan finner Miljööverdomstolen att bolaget inte har visat att avfallet saknar de egenskaper som gör avfallet farligt. Bolagets överklagande skall därför avslås.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsråden Liselotte Rågmark och Marinette Andersson, referent. Enhälligt.

_______________________________

BILAGA

UMEÅ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut den 30 oktober 2003, dnr 562-13696-2002,

se bilaga 1

KLAGANDE

Kuusakoski Sverige AB, Box 785, 931 27 SKELLEFTEÅ

MOTPART

Länsstyrelsen i Västerbottens län, 901 86 UMEÅ

SAKEN

Dispens enligt 7 § avfallsförordningen (2001:1063)

DOMSLUT

Miljödomstolen avslår överklagandet.

BAKGRUND

Kuusakoski Sverige AB (bolaget), tidigare Arvamet AB, fragmenterar elektronikskrot vid bolagets elektronikfragmenteringsanläggning vid Rönnskärsverken i Skellefteå. Sedan omkring år 2001 köper bolaget huvuddelen av i Sverige kasserade stationära datorer (exklusive bildskärm), bärbara telefoner och mobiltelefoner. Den volymmässigt största delfraktionen utgörs av de stationära datorerna. I vissa av datorerna finns s.k. backup- batterier av nickel-kadmiumtyp. Den kasserade utrustningen klassificeras som farligt avfall enligt bilaga 2 till avfallsförordningen med koderna 16 02 13* och 16 06 02*.

Bolaget ansökte hos länsstyrelsen om att den s.k. dataskrotfraktionen skulle friklassas från att vara farligt avfall i enlighet med 7 § avfallsförordningen. Genom det överklagade beslutet avslog länsstyrelsen bolagets ansökan. Länsstyrelsens beslut finns som bilaga till denna dom.

Miljödomstolen har hållit muntlig förhandling i målet.

YRKANDE

I sitt överklagande har bolaget vidhållit att hela dataskrotfraktionen skall friklassas från att vara farligt avfall. I andra hand har bolaget yrkat, såsom det får förstås, att den del av dataskrotfraktionen som består av stationära datorer (mobiltelefoner och bärbara telefoner undantagna) friklassas.

Länsstyrelsen har - som dess talan slutligen bestämts - medgett bifall till överklagandet.

VAD BOLAGET ANFÖRT

Enligt bolagets beräkningar uppgår kostnaden för att manuellt ta bort nickel-kadmiumbatterierna i materialet till ca 1 300 000 kr per år. Härtill kommer investeringar för ca 100 000 kr. Tidsåtgången för att demontera en dator uppgår till ca 2 minuter och uppskattningsvis måste ungefär hälften av alla datorer plockas isär. - Endast en bråkdel av datorerna innehåller nickel-kadmiumbatterier. Efter en fragmenteringskampanj våren 2002 analyserade bolaget det fragmenterade materialet. Kadmiumhalterna var förbluffande låga (5 ppm = 0,0005 %). Två prover togs under kampanjen. Den uppmätta halten var låg även i jämförelse med annat elektronikskrot som bolaget rutinmässigt hanterar. Ett typiskt nickel-kadmiumbatteri i en dator väger ca 10-15 g och innehåller ca 13 % kadmium. Om man antar att allt kadmium som uppmättes vid provtagningen kommer från batterierna och om man antar ett en dator väger 10 kg innebär det att ca 1 dator av 40 innehåller nickel- kadmiumbatteri. Om systemet byggs ut fullt ut kan 2 000 ton dataskrot hanteras vid bolagets anläggning. Detta material skulle då bidra med ca 10 kg kadmium/år vilket kan jämföras med att det år 2001 gick 56 ton kadmium genom Rönnskärsverkens processer med en reningsgrad om 99,6 procent. Bolagets föroreningsbidrag kan teoretiskt beräknas till 40 g/år (10 x 0,004). - Angående invändningen att bolagets förbehandlingsmetod inte säkerställer lägst samma skyddsnivå som manuell demontering påpekas att maskinell fragmentering ger en bättre arbetsmiljö än manuell demontering. Vidare skulle de utplockade batterierna transporteras ca 110 mil till en återvinningsanläggning i Oskarshamn. Det kan ifrågasättas om denna mottagare är överlägsen bolaget i fråga om miljöprestanda. - Enligt Naturvårdsverkets yttrande i länsstyrelsen räcker det med att en enhet innehåller farliga komponenter för att avfallet skall anses ha farliga egenskaper enligt bilaga 3. Materialet bör ses som en helhet. Även om alla datorer innehöll ett nickel- kadmiumbatteri skulle materialet ändå inte vara farligt avfall enligt avfallsförordningens bilaga 3. Kadmiumhalten i en enskild enhet med ett batteri är så låg att de haltgränser som finns anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen inte är i närheten av att uppnås. Bolaget har inte, som Naturvårdsverket påstår, blandat ut materialet på något sätt utan tagit emot materialet i befintligt skick, direkt från samhället. - Det inkommande materialet har visserligen olika sammansättning. Bolaget processar hundratals ton av materialet i kampanjer och vid dessa tillfällen tas alltid prov eftersom betalningen för materialet bygger på analyserade halter. Analysresultaten från dessa prover visar att materialet är mycket homogent. Dataskrotet är ett av de mest homogena material bolaget har arbetat med.

Vid den muntliga förhandlingen har bolaget i huvudsak tillagt följande. Omkring 20-25 procent av det totala antalet datorer som köps in är sanerade, dvs. eventuella nickel-kadmiumbatterier är bortplockade. Enligt bolagets anmälan till tillsynsmyndigheten bedriver bolaget en anmälningspliktig C-verksamhet för hantering av upp till 10 000 ton avfall/år. Bolaget har inte för avsikt att ansöka om tillstånd för en anläggning för hantering av farligt avfall. Från dataskrotfraktionen separeras järn, annat magnetiskt material och aluminium innan fraktionen, nu nere i 35-40 procent av sin ursprungliga vikt, går in till Rönnskärsverken. Den skrotade datorns hölje är av plåt. Fronten är av plast och tjänstgör som god energikälla vid förbränningen. De bromerade flamskyddsmedlen är sedan länge utfasade ur produktionen och endast om bolaget får in mycket gammalt dataskrot kan sådana ämnen finnas i fronten. Den skrotade datorn har också bl.a. en kraftförsörjningsenhet innehållande en transformator med kopparlindning. Datorns diskdrive består av plåt, aluminium och ett litet kretskort. Ädelmetaller som finns i kretskortet utvinns vid Rönnskärsverken. Slutligen består den skrotade datorn av en hårddisk och racket som båda innehåller kretskort med hög ädelmetallhalt. Ädelmetallerna är guld, silver, palladium och koppar. I racket sitter också ett backupbatteri. Vid förhandlingen åtog sig bolaget att inge en mer detaljerad redovisning och bedömning av dataskrotfraktionens farliga egenskaper.

Bolaget har skriftligt slutfört sin talan och härvid ingivit utredning som skall visa att innehållet av kadmium och andra ämnen i dataskrotet ligger långt under haltgränserna för farligt avfall såsom de är anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen. Bolaget har vidare anfört i huvudsak följande. Länsstyrelsens andra invändning - att bolaget inte har visat att deras behandlingsmetod säkerställer lägst samma skyddsnivå som alternativet manuell demontering - är en fråga för undantagsmöjligheten enligt 11 § Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter; NFS 2001:8. Nya EU-direktiv kommer sannolikt att innehålla motsvarande undantagsmöjligheter som Naturvårdsverkets föreskrifter.

VAD LÄNSSTYRELSEN ANFÖRT

Länsstyrelsen har vid den skriftliga handläggningen efter miljödomstolens muntliga förhandling i slutligt yttrande anfört följande. Sökanden har visat att den s.k. dataskrotfraktionen saknar de farliga egenskaper som avses i bilaga 3 till avfallsförordningen och som utgör grund för klassning som farlig avfall. Fraktionen idag kan begränsas till att omfatta enbart stationära datorer. De skäl som sökanden tidigare anfört torde utgöra sådana särskilda skäl som avses i avfallsförordningen. Ansökan kan därför tillstyrkas under förutsättning att dataskrotfraktionens innehåll av farliga ämnen eller komponenter inte nämnvärt förändras till det sämre. Detta bör säkerställas genom en fördjupad egenkontroll. Enligt direktivet (2002/96/EG) om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE-direktivet) skall bästa möjliga behandlings-, återvinnings- och materialåtervinningsteknik användas. Länsstyrelsen delar i denna fråga bolagets synsätt att teknikvalet inte bör regleras genom avfallsförordningens 7 § utan genom den implementering av direktivet i det svenska regelverket som kommer att ske. Av direktivet framgår att annan behandlingsteknik än selektiv behandling av farliga komponenter förutsätter att lägst samma skyddsnivå för människors hälsa och miljön säkerställs och att detta särskilt visas. Direktivet skall vara implementerat senast den 13 augusti 2004.

DOMSKÄL

Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier. (15 kap. 1 § MB).

Avfallskategorier anges i bilaga 1 till avfallsförordningen. En förteckning över vilket avfall som hör till varje kategori finns i bilaga 2. (3 § avfallsförordningen).

Med farligt avfall förstås sådant avfall som är markerat med asterisk (*) i bilaga 2 till avfallsförordningen eller annat avfall som har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3. (4 § avfallsförordningen).

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som omfattas av denna förordning inte skall anses som farligt avfall. En sådan dispens får ges endast om det finns särskilda skäl och innehavaren visar att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3. (7 § andra stycket avfallsförordningen).

Miljödomstolen gör följande bedömning.

Av bolagets utredning i målet framgår att endast en viss del av den s.k. dataskrotfraktionen, omkring 5 procent, innehåller den farliga komponent (nickel-kadmiumbatterier) som gör att avfallet skall klassificeras som farligt. På grund av att bolaget inte avskiljer denna andel från övrigt elektronikskrot klassificeras avfallet i sin helhet som farligt avfall i enlighet med bilaga 2 till avfallsförordningen. Av handlingarna i målet framgår att bolaget beträffande den farliga komponenten i dataskrotet inte avser att vidta någon annan åtgärd än att fragmentera densamma. En fråga i målet är om bolaget har visat att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen trots att den komponent som medför att avfallet klassificerats som farligt finns kvar.

Bolagets argumentation i miljödomstolen beträffande denna fråga kan sammanfattas så att innehållet av kadmium och andra potentiellt farliga ämnen i dataskrotet ligger långt under haltgränserna för farligt avfall såsom de är anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen. Även om alla kasserade datorer som bolaget tar emot skulle innehålla ett nickel- kadmiumbatteri skulle materialet ändå inte vara farligt avfall enligt bolagets synsätt då kadmiumhalten i en enskild enhet med ett batteri är så låg att de haltgränser som finns anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen inte är i närheten av att uppnås.

De omnämnda haltgränserna kan enligt miljödomstolens mening rimligtvis inte tolkas på det sätt som bolaget förespråkar, nämligen som en haltgräns i det totala materialet. Den icke obetydliga förekomsten av nickel-kadmiumbatterier i skrotet medför enligt miljödomstolens mening att det skall anses ha de egenskaper som finns upptagna och anmärkta i bilaga 3 till avfallsförordningen. Fragmenteringen påverkar inte skrotets egenskaper i detta avseende på annat sätt än att ett avskiljande av batterierna i praktiken omöjliggörs. Ett sådant avskiljande är en fullt genomförbar åtgärd och får anses motsvara bästa teknik på området. Eftersom det således inte är visat att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen skall dispens inte lämnas.

Att det fragmenterade materialet tas om hand i Rönnskärsverken med det resultat bolaget uppgett sätts inte i fråga. Att så är fallet saknar emellertid betydelse för den fråga om dispens som nu är föremål för prövning.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2

Överklagande ges in till miljödomstolen senast den 21 maj 2004. Det skall vara ställt till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen. Prövningstillstånd krävs.

Nils-Gunnar Elisson Erik Marell

I avgörandet som är enhälligt har deltagit rådmannen Nils-Gunnar Elisson och miljörådet Erik Marell. Föredragande har varit beredningsjuristen Karin Granholm.