MÖD 2007:51

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 10 november 2006 i mål nr M 918-05, se bilaga A

KLAGANDE

HB G. och H.N.

Ombud: chefjuristen J.M.

MOTPART

Helsingborgs stad, 251 89 Helsingborg

Ombud: miljöjuristen P.J.

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap.miljöbalken m.m.

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens domslut.

2. HB G. och H.N. ska ersätta Helsingborgs stad för rättegångskostnader med

5 280 kr, avseende eget arbete inom kommunen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

_____________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

HB G. och H.N. (bolaget) har yrkat bifall till dess talan vid miljödomstolen.

Vidare har bolaget yrkat att Miljööverdomstolen befriar bolaget från skyldigheten att ersätta motpartens rättegångskostnader vid miljödomstolen samt tillerkänner bolaget ersättning för dess rättegångskostnader där.

Helsingborgs stad (staden) har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget har anfört samma grunder för dess talan som vid miljödomstolen och tillagt följande.

Beträffande bolagets andrahandsgrund konstaterar miljödomstolen att 2 kap. 18 § regeringsformen uttryckligen anger att ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Miljödomstolen skriver vidare att bestämmelsen inte medger att frågan om ersättning prövas på annat sätt och förklarar sig därför inte kunna ingå i en prövning av ersättning. Bolagets tolkning av domskälen är att miljödomstolen anser att det krävs en bestämmelse i en annan lag än regeringsformen för att ersättningsskyldighet skall föreligga och att ersättningstalan således inte kan grundas direkt på regeringsformen. Bolaget gör dock alltjämt gällande att rätt till ersättning föreligger med stöd av 2 kap. 18 § regeringsformen och att det i avsaknad av andra uttryckliga bestämmelser om fastighetsägarens eller brukarens rätt till ersättning finns möjlighet att grunda ersättningsanspråk direkt på 2 kap. 18 § regeringsformen. Den formulering i paragrafen som miljödomstolen hänvisar till tar enligt bolagets tolkning sikte på principerna för ersättningsberäkningen, inte på själva ersättningsrätten. Enligt uttalanden av Lagrådet i förarbetena till miljöbalken torde miljödomstolen vid en sådan prövning få tillämpa miljöbalkens ersättningsregler analogt (jfr prop. 1997/98:45 Del 2, s. 516).

Omständigheterna i ärendet är sådana att kommunen hade två alternativa möjligheter att förbjuda användningen av bekämpningsmedel/växtskyddspreparat inom det aktuella vattenskyddsområdet. Ett sätt var att fastställa ett direkt förbud eller en tillståndsplikt i föreskrifterna för vattenskyddsområdet. Detta hade kunnat göras med stöd av 7 kap. 22 § miljöbalken eller motsvarande bestämmelse i vattenlagen. Käranden hade då haft möjligheten att begära ersättning med stöd av 31 kap.miljöbalken eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Ett annat sätt var att avstå från att reglera användandet av växtskyddspreparat i föreskrifterna och att istället upplysa verksamhetsutövaren om den i Naturvårdsverkets föreskrifter reglerade skyldigheten att söka tillstånd för användandet av sådana preparat inom vattenskyddsområde. Kommunen valde det senare tillvägagångssättet och beslutade med stöd av Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1997:2) att avslå kärandens ansökan. Till Naturvårdsverkets föreskrift hör ingen ersättningsbestämmelse. I en situation där ett av flera alternativa tillvägagångssätt ger rätt till ersättning - eller i vart fall rätt till att få sin talan om ersättning prövad - och det alternativ som inte innehåller en direkt ersättningsrätt har använts förefaller regeringsformen 2 kap. 18 § fylla just den funktion som måste ha varit avsedd vid dess tillkomst.

Verksamheten på fastigheten har bedrivits under mer än ett halvt sekel under liknande former utan att vare sig vara olaglig eller olovlig. Växtskyddspreparat har använts i en omfattning som vida överstiger dagens förhållanden, såväl vad avser val av preparat som metod och mängd. Detta har fortgått utan att man någonsin kunnat konstatera påverkan på vattentäkten. Detta innebär att en normal användning av bekämpningsmedel inte innebär någon fara för vattentäkten. Motivet till ett totalförbud inom vattenskyddsområdet är att man önskar eliminera risken för ett haveri. Ett så långtgående skydd behöver ingen annan verksamhetsutövare inom det aktuella vattenskyddsområdet finna sig i.

Bolaget har åberopat samma muntliga och skriftliga bevisning som vid miljödomstolen.

Staden har vidhållit vad den tidigare anfört i målet och tillagt följande.

Stadgandet i 2 kap. 18 § regeringsformen kan inte medföra någon rätt till ersättning i förevarande fall. Vid inskränkningar av pågående markanvändning på grund av miljö- eller hälsoskyddsskäl har ersättning aldrig utgått i andra fall än de som uttryckligen anges i lag. Någon ändring av denna tillämpning har inte varit avsedd från lagstiftarens sida, varken när lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen ändrades eller när miljöbalken kom. Bolaget har vid miljödomstolens prövning anfört att Lagrådet i sina kommentarer till miljöbalkens ersättningsbestämmelser förordat en ersättningsrätt i fall som det förevarande. Staden vill hävda det motsatta, eftersom Lagrådet konstaterar att det inte ens med en strikt tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen, dvs. en tolkning efter grundlagsbestämmelsens ordalydelse, bör finnas någon ersättningsrätt i den nu aktuella situationen där någon haft ett tidsbegränsat tillstånd men sedan inte fått något nytt tillstånd.

I kompletteringen till bolagets överklagande antyds att staden medvetet valt att förbjuda användningen av kemiska bekämpningsmedel inom det inre vattenskyddsområdet med stöd av Naturvårdsverkets föreskrifter istället för genom vattenföreskrifterna för Örby-fältet. Detta för att kringgå bolagets ersättningsrätt. Det är Länsstyrelsen i Skåne län och inte staden som inrättat det aktuella vattenskyddsområdet. Stadens förslag till nu gällande vattenskyddsföreskrifter ingavs till länsstyrelsen år 1995. Länsstyrelsen beslutade om föreskrifterna efterföljande år. Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av bekämpningsmedel kom emellertid först år 1997. Påståendet om att staden valt att pröva spridningen enligt Naturvårdsverkets föreskrifter för att undvika ersättningsskyldighet faller således på sin egen orimlighet. När staden lämnade sitt förslag 1995 kan den knappast ha vetat vilka föreskrifter om spridning av bekämpningsmedel som Naturvårdsverket skulle komma med 1997.

I bolagets överklagande påstås avslutningsvis att "motivet till ett totalförbud inom vattenskyddsområdet är att man önskar eliminera risken för ett haveri", m. a. o. att haveririsken skulle vara det enda skälet för det aktuella förbudet mot kemiska bekämpningsmedel. Varifrån denna uppgift kommer är oklart men den är i vart fall inte hämtad från miljönämndens avslagsbeslut den 21 april 2004, vilket föranlett bolagets skadeståndskrav.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Vad gäller rätten till ersättning enligt bestämmelserna i 31 kap.miljöbalken delar Miljööverdomstolen miljödomstolens bedömning.

Vad sedan gäller rätten till ersättning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen gör Miljööverdomstolen följande bedömning. Som bolaget gjort gällande torde rätt till ersättning med stöd av 2 kap. 18 § regeringsformen kunna föreligga även i avsaknad av andra uttryckliga bestämmelser om fastighetsägares eller brukares rätt till ersättning. Den formulering i 2 kap. 18 § regeringsformen som miljödomstolen hänvisar till avser principerna för ersättningsberäkningen, inte själva ersättningsrätten. Enligt uttalanden av Lagrådet i förarbetena till miljöbalken torde miljödomstolen vid en sådan prövning få tillämpa miljöbalkens ersättningsregler analogt (jfr prop. 1997/98:45 Del 2, s. 516).

Lagrådet uttalade vid samma tillfälle att det även med en strikt tolkning av bestämmelsen inte finns fog hävda att den omständigheten att en tillståndsansökan kan avslås ska innebära en inskränkning av pågående markanvändning (s. 515 ff).

I ett fall som det förevarande där tillståndsplikten inte är generell utan endast gäller områden som avsatts som vattenskyddsområden torde emellertid en ersättningstalan enligt 2 kap. 18 § regeringsformen inte vara utesluten. För det fall att ett avslag på en tillståndsansökan motiveras av starka miljöskäl måste möjligheten att få ersättning från det allmänna enligt bestämmelsen dock vara liten (jfr a. prop. Del 2, s. 513 ff och Bengtsson m.fl., Miljöbalken, s. 31:32). I vart fall torde krävas att möjligheten att överklaga kommunens avslagsbeslut utnyttjats.

Miljööverdomstolen finner därför att miljödomstolens domslut skall stå fast och att det inte finns skäl att ta upp frågan om stadens beslut varit motiverat av miljöhänsyn eller att åter ta upp den bevisning som förebringats i miljödomstolen i denna fråga.

Vid denna utgång har bolaget att utge ersättning för stadens rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. Yrkat belopp är skäligt.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2007-12-10

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Per-Anders Broqvist, Rose Thorsén och Peder Munck, referent, samt hovrättsassessorn Anita Seveborg. Enhälligt.

_______________________________________

BILAGA A

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

HB G. och H.N.

Ombud: Förbundsjurist P.B.O.

SVARANDE

Helsingborgs stad

251 89 HELSINGBORG

Ombud: P.J.

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap.miljöbalken

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

HB G. och H.N. skall ersätta Helsingborgs stad dess kostnader i målet med tjugosjutusenfyrahundrafyrtio (27 440) kr inklusive moms, avseende arbete, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag.

___________________

YRKANDEN M.M.

HB G. och H.N. (bolaget) yrkar att Helsingborgs stad ersätter bolaget med 50.000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 januari 2005 till dess betalning sker.

Helsingborgs stad bestrider käromålet, men vitsordar yrkat belopp som skäligt i och för sig.

Parterna yrkar ersättning för sina rättegångskostnader.

Käranden och svaranden har i huvudsak uppgivit följande.

Bolagets utveckling av käromålet

Grunder

HB G. och H.N. har förorsakats ekonomisk skada utöver vad det skäligen bör tåla till följd av de restriktioner för brukande på fastigheterna X 20:3 och X 17:1 som meddelats med anledning av att fastigheterna är belägna inom vattenskyddsområde för Örby kommunala vattentäkt. Restriktionerna innebär att pågående markanvändning avsevärt försvårats. Restriktionerna går utöver den allmänna hänsyn som skäligen skall iakttas.

Ränta på fordringsbeloppet yrkas enligt 6 § räntelagen jämfört med 4 § 3 st samma lag. Käranden avsände ersättningskrav till svaranden den 21 december 2004. Ränta yrkas från den dag som inföll trettio dagar efter detta datum.

Närmare om grunder, bakgrund och omständigheter

HB G. och H.N. driver jordbruk på fastigheterna X 20:3 och X 17:1, Helsingborgs kommun. Handelsbolaget arrenderar fastigheterna av syskonen L., Å. och C.N. Fastigheterna är belägna inom vattenskyddsområde för Örby kommunala vattentäkt.

Nu gällande skyddsföreskrifter för området fastställdes av länsstyrelsen 1996-10-17. Beslutet överklagades men vann den 9 februari 2000 laga kraft då regeringsrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Enligt beslutet ligger fastigheten XX 17: 1 inom den yttre skyddszonen medan

X 20:3 ligger inom den inre skyddszonen. I föreskrifterna finns inget direkt förbud mot spridande av bekämpningsmedel. Enligt SNFS 1997:2 krävs dock tillstånd för användning av bekämpningsmedel.

Handelsbolaget har årligen hos kommunen sökt tillstånd för spridning av bekämpningsmedel och har i olika utsträckning fått vidkännas restriktioner i möjligheterna att använda bekämpningsmedel på den aktuella jordbruksmarken. För odlingssäsongerna 2003 och 2004 har inskränkningarna varit särskilt kännbara för handelsbolaget.

Inskränkningarnas ekonomiska konsekvenser för 2003 och 2004 har beräknats till sammanlagt 97.400 kr, varav 47.400 kr avser 2003 och 50.000 kr avser 2004. Beräkningen har gjorts av lantbruksekonomen R.J.

I första hand görs gällande att ersättningsskyldighet föreligger med direkt stöd alternativt analog tillämpning - av 31 kap 4 § 1 st 4p jämfört med 7 kap 22 § och 31, kap 4 och 5 §§miljöbalken till följd av Helsingborgs stad beslut av den 21 april 2004 (2004-674):

Vattenskyddsföreskrifterna i kombination med SNFS 1997:2 utgör grund för kommunens beslut av den 21 april 2004. Eftersom i vart fall ett av de dokument som ligger till grund för kommunens beslut, dvs vattenskyddsområdesföreskrifterna, i sin tur har sin grund i en lagstiftning till vilken ersättningsbestämmelser är kopplade, finns laglig grund för ersättningsyrkandet.

I andra hand görs gällande att rätt till ersättning föreligger med stöd av 2 kap 18 § regeringsformen. Enligt 2 kap 18 § regeringsformen skall den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

För det fall rätten bedömer att det inte finns ersättningbestämmelser i annan lag som ger käranden rätt till ersättning i detta fall är 2 kap 18 § regeringsformen direkt tillämplig. Forumbestämmelsen i 20 kap 2 § 5 p miljöbalken har efter lagrådets yttrande över miljöbalken fått en sådan lydelse att det tveklöst skall förhålla sig så att talan av aktuellt slag skall prövas av miljödomstol (jmf prop 1997/98:45 del 2 sid 226 ff samt bilaga nr 1 till nämnda proposition, sid 495 och 512 ff). Enligt lagrådet torde miljödomstolen vid en sådan prövning få tillämpa miljöbalkens ersättningsregler analogt

(jmf 1997/98:45 bilaga 1 sid 516).

Ersättning yrkas nu för den skada som beräknats för år 2004. Ersättningsbeloppet avser enbart det inre vattenskyddsområdet, dvs fastigheten X 20:3.

Helsingborgs stads utveckling av svaromålet

De inskränkningar som skett beträffande bolagets markanvändning följer av det beslut miljönämnden meddelat i april 2004, vid tillståndsprövning enligt den av Naturvårdsverket generellt föreskrivna tillståndsplikten för spridning av kemiska bekämpningsmedel inom vattenskyddsområden (SNFS 1997 :2). De avslag bolaget fått i detta sammanhang grundar sig i materiellt avseende på de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapmiljöbalken och de särskilda bestämmelser om försiktighetsmått som finns i 14 kap samma lag. Beslut som grundas på dessa bestämmelser ger inte rätt till ersättning enligt 31 kap 4 § första stycket 4. miljöbalken. Ersättningsrätten enligt. sistnämnda bestämmelse gäller endast för inskränkningar på grund av vattenskyddsföreskrifter.

Skyddsföreskrifterna för Örbyfältets grundvattentäkt (1996-10-17) innebär inte i sig något försvårande av markanvändningen eller någon merkostnad för bolaget. Föreskrifternas begräsningar inom den inre skyddszonen (§ 2 c.), gäller endast för mark som ägs av staden och påverkar därför inte bolagets verksamhet. Inom den yttre skyddszonen gäller vidare att "Normal användning av växtnäringsämnen och bekämpningsmedel är tillåten" (samma paragraf). Sistnämnda bestämmelse innebär i sig inte något hinder mot användning av glyfosatpreparat.

Även om bolaget haft rätt till ersättning på grund av vattenskyddsföreskrifterna för Örbyfältet enligt 31 kap 4 § första stycket 4. miljöbalken, är denna rätt numera preskriberad. En ersättningstalan som bygger på vattenskyddsföreskrifter måste väckas inom ett år från det att föreskrifterna vann laga kraft (31 kap 13 § miljöbalken). Enligt uppgift från Länsstyrelsen vann de aktuella vattenskyddsföreskrifterna laga kraft den 9 februari 2000, dvs. för drygt fem år sedan.

Beträffande vad bolaget anfört i andra hand om rätt till ersättning på grund av 2 kap 18 § regeringsformen, vill staden endast tillägga att det får förutsättas att de författningar som är aktuella i målet är grundlagsenliga. De är i vart fall inte uppenbart grundlagsstridiga.

Staden vidhåller sin inställning bl. a. att miljönämndens beslut från april 2004 formellt sett inte är meddelat med stöd av de aktuella vattenskyddsföreskrifterna. Som framgår av beslutet, följer detta inte heller av vattenskyddsföreskrifterna i materiellt avseende. Beslutet grundar sig på de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel, främst försiktighetsprincipen (3 §) som tillämpats med beaktande av skälighetsregeln (7 §). Naturvårdsverkets allmänna råd för tillståndsprövning av aktuellt slag (NFS 2000:7) - som i sig bygger på de allmänna hänsynsreglerna - har därvid varit vägledande.

Vattenskyddsföreskrifterna har m. a. o. inte varit någon nödvändig förutsättning för miljönämndens beslut 2004 än att förekomsten av vattenskyddsområdet medfört en obligatorisk prövning. Beslutets materiella innehåll följer emellertid helt av miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

För att 2 kap. 18 § regeringsformen skall grunda en rätt till ersättning för bolaget, krävs att dess pågående markanvändning avsevärt försvårats. Beträffande begreppet "pågående markanvändning" anges bl. a. följande i miljöbalkens förarbeten (prop. 1997/98:45 Del 1, s.551):

"En underförstådd och självklar begränsning i uttrycket pågående markanvändning är att endast lagenlig användning av mark eller byggnad berättigar till ersättning. Någon rätt till ersättning finns därför inte vid myndighetsingripanden i syfte att se till att en lags aktsamhets- eller hänsynskrav följs. Verksamhetsutövaren är vidare skyldig att följa hänsynsreglerna, oavsett om myndigheten ingriper eller ej. "

Enklare uttryckt har en verksamhetsutövare som enbart tvingas följa gällande regler aldrig rätt till ersättning. Detta är inte någon förändring jämfört med vad som tidigare gällt enligt vattenlagen.

Staden menar att bolaget i förevarande fall enbart tvingats följa miljöbalkens allmänna hänsynsregler, varför ersättningsrätt saknas även enligt 2 kap. 18 § RF.

Bolagets bemötande

Preskriptionsinvändningen tillbakavisas varvid bolaget får förtydliga att käromålet inte grundar sig på ett förbud som återfinns direkt i vattenskyddsföreskrifterna. Vattenskyddsföreskrifternas existens är dock en nödvändig förutsättning för det av miljönämnden i april 2004 meddelade beslutet. Detta beslut måste därför anses vara fattat med stöd av vattenskyddsföreskrifterna varvid en ny preskriptionstid börjar löpa då beslutet vinner laga kraft (31 kap 5 § miljöbalken).

Bolaget får även förtydliga att det inte gjorts gällande att de i målet aktuella lagrummen skulle vara direkt lagstridiga. De skulle däremot ha varit lagstridiga om de innehöll en bestämmelse som uttryckligen angav att ersättning inte skulle utgå. Så är inte fallet. Det som enligt bolagets uppfattning är grundlagsstridigt är ett beslut om att inte utge ersättning.

I avsaknad av andra uttryckliga bestämmelser om fastighetens eller brukarens rätt till ersättning finns möjligheten att grunda ersättningsanspråk direkt på 2 kap 18 § regeringsformen (se bl.a. Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, s 17 o s 22).

Allmän aktsamhet

Käranden bestrider att miljöbalkens allmänna hänsynsregler och bestämmelser om försiktighetsmått kan anses ligga till grund för kommunens avslagsbeslut och att ersättningsrätt därmed inte skulle föreligga.

Kommunens avslagsbeslut innebär mycket stora inskränkningar i kärandens förfoganderätt. Den ekonomiska skadan uppgår årligen till ett ansenligt belopp. Inskränkningarna är så långtgående att de vida överstiger vad som skäligen kan falla inom ramen för allmän aktsamhet och behöva tålas utan ersättning.

Vad som är allmänna hänsyn inom en vattentäkts influensområde måste avgöras från fall till fall av domstol. Det är orimligt att vid rättslig tillämpning av miljöbalkens hänsynsregler okritiskt utgå från att den allmänna aktsamheten sammanfaller med de allmänna råd som Naturvårdverket utfärdat. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att ett statligt verk skall tillerkännas status av normgivare på så sätt att detta verk genom allmänna råd skall kunna slå fast var gränsen för skälig aktsamhet går. Det måste vara förbehållet domstol att göra de avvägningar och skälighetsbedömningar som miljöbalken stadgar.

Det är inte heller möjligt att fastställa en generell nivå på vilken den allmänna aktsamheten skall anses ligga. I en korrekt bedömning måste hänsyn exempelvis tas till de specifika lokala förhållandena och storleken av den enskildes ekonomiska förlust.

Det finns i detta avseende en viktig skillnad mellan miljöbalken och vattenlagen. Vid bedömning av skälig aktsamhet enligt vattenlagen skulle man i princip inte ta hänsyn till den ekonomiska verkan som ett uppställt krav fick för fastighetsägaren. Enligt 2 kap 7 § miljöbalken skall dock kostnadsaspekten numera ingå i övervägandena. Mål som avgjorts enligt vattenlagen saknar därmed relevans i det avseendet.

Pågående markanvändning

Käranden tillbakavisar kommunens invändning om att användandet av växtskyddsmedel inte skulle vara pågående markanvändning. Det måste i detta sammanhang upplysas om att de av kommunen förbjudna preparaten är godkända på marknaden, frekvent använda inom näringen och att användningen inte är anmälningspliktig. Således är preparaten helt okontroversiella och dess användning ingår i en konventionell jordbruksdrift.

Det bör också upplysas att käranden fram till för några få år sedan erhållit tillstånd att använda de aktuella växtskyddsmedlen även inom vattenskyddsområdet. Användandet ingår således som gängse metod såväl i det enskilda fallet som i allmänhet och måste således betraktas som pågående markanvändning.

Om förhållandena på Örby

Örbyfältet används för produktion av konstgjort grundvatten. I infiltrationsanläggningarna infiltreras i huvudsak behandlat ytvatten från Ringsjöverket. Vattnets främsta ursprungsskälla är sjön Bolmen i Småland och vattnet som kommer därifrån är drickbart och av hög kvalitet. Det pumpas dock ut i Örbyfältets renande grus för att det skall uppnå en ännu högre kvalitet innan det distribueras till konsumenterna.

Den naturliga grundvattenbildningen i täkten är obetydlig i förhållande till infiltrerad vattenmängd.

Således används Örbyfältet som produktionsanläggning för infiltration av konstgjort grundvatten. Detta förhållande måste beaktas vid bedömning av vilken grad av aktsamhet som skäligen kan uppställas i detta fall. Skillnad torde föreligga mellan en produktionsanläggning för konstgjort grundvatten och en helt naturlig vattentillgång.

Vidare torde det ha betydelse att reningen egentligen inte är påkallad av livsmedelshygieniska skäl utan enbart sker i syfte att ytterligare kvalitetshöja ett rent vatten.

DOMSKÄL

Muntlig bevisning (samtliga åberopade av käranden)

L.N. har hörts under sanningsförsäkran. N. är delägare i HB G. och H.N., N. bekräftar de svårigheter som uppstått vid brukandet av marken inom det inre vattenskyddsområdet efter förbudet mot bekämpningsmedel och de skador det medfört.

J-E.A. har hörts som vittne. N. utför sedan länge bekämpningsmedelsbesprutningen på handelsbolagets mark. Han bekräftar de svårigheter som uppstått vid brukandet av marken inom det inre vattenskyddsområdet efter förbudet mot bekämpningsmedel och de skador det medfört.

J.K. har hörts som vittne. Hon är verksam på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Hon ger en kortfattad framställning om bekämpningsmedel, dess toxicitet och användning.

Skriftlig bevisning (åberopad av käranden)

1. Länsstyrelsens i dåvarande Malmöhus län beslut 1996-10-17 om fastställelse av skyddsområde och skyddsföreskrifter för den kommunala grundvattentäkten vid Örby i Helsingborgs kommun (bil. 1 till ansökan om stämning, aktbil. 1).

2. Miljönämndens i Helsingborgs stad beslut 2004-04-21 -- med stöd av 14 § Statens Naturvårdsverks föreskrifter (SNFS 1997:2) om spridning av kemiska bekämpningsmedel - om bl.a. avslag på ansökan om spridning av kemiska bekämpningsmedel på fastigheten X 20:3 (bil. 3 till ansökan om stämning, aktbil. 1).

3. En av R.J., LRF Konsult AB, Malmö utförd utredning 2004-12-06 rörande "HB G. & H.N. - vattenskyddsområde - ekonomiskt bortfall" (bil.2 till ansökan om stämning, aktbil. 1).

Miljödomstolens bedömning

Frågan i målet är först om de av käranden åberopade bestämmelserna kan grunda ersättningsskyldighet för Helsingborgs stad för den uppkomna skadan på fastigheten X 20:3 inom det inre vattenskyddsområdet vid Örby. Staden har bestritt ersättningsskyldighet med hänvisning till avsaknad av rättslig grund, men - i och för sig - vitsordat det yrkade beloppet.

Käranden har i första hand gjort gällande att ersättningsskyldighet föreligger med direkt stöd - alternativt analog tillämpning - av 31 kap. 4 § 1 st 4p jämfört med 7 kap. 22 § och 31 kap.4 och 5 §§miljöbalken till följd av Helsingborgs stad beslut av den 21 april 2004. Käranden har hävdat att vattenskyddsföreskrifterna i kombination med SNFS 1997:2 utgör grund för kommunens beslut av den 21 april 2004 och eftersom i vart fall ett av de dokument som ligger till grund för kommunens beslut, dvs vattenskyddsområdesföreskrifterna, i sin tur har sin grund i en lagstiftning till vilken ersättningsbestämmelser är kopplade, finns laglig grund för ersättningsyrkandet.

Bestämmelsen i 31 kap. 4 § 1 st 4p miljöbalken innebär att fastighetsägare har rätt till ersättning på grund av beslut som - såvitt nu är av intresse - innebär att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder eller inskränkningar som rör vattenskyddsområden. Enligt 7 kap. 22 § skall länsstyrelsen eller kommunen meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området.

Miljödomstolen noterar att när det gäller användningen av bekämpningsmedel inom den inre zonen av vattenskyddsområdet finns i skyddsföreskrifterna (2§ c)) ett förbud för hantering av sådana medel på mark som ägs av Helsingborgs stad. Något förbud eller någon annan inskränkning i användningen av bekämpningsmedel finns dock inte för X 20:3.

Enligt 14 § Statens naturvårdsverks föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel (SLAFS 1997:2) råder förbud mot spridning av bekämpningsmedel inom skyddsområde för vattentäkt, om inte den kommunala nämnden givit tillstånd till spridningen. Några ersättningsbestämmelser finns inte knutna till denna lagstiftning.

Miljödomstolen konstaterar att miljönämndens beslut 2004-04-21 är fattat med stöd av 14 § föreskrifterna om spridning av kemiska bekämpningsmedel och grundas i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.miljöbalken. Någon rättslig koppling mellan denna bestämmelse och ersättningsbestämmelserna i 31 kap.miljöbalken, som skulle kunna medföra ersättningsrätt finns inte. Det saknas därför förutsättningar för ersättningsrätt, direkt eller på annat sätt, enligt kärandens åberopade förstahandsgrund.

I andra hand gör käranden gällande att rätt till ersättning föreligger med en direkt tillämpning av 2 kap. 18 § regeringsformen.

Av 2 kap. 18 § regeringsformen framgår - såvitt nu är av intresse - att den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Miljödomstolen konstaterar att bestämmelsen i regeringsformen uttryckligen anger att ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Att på annat sätt pröva frågan om ersättning medger bestämmelsen inte. Domstolen kan därför inte ingå i en prövning av ersättning enligt kärandens åberopade andrahandsgrund.

Miljödomstolen finner således att de av käranden åberopade rättsliga grunderna inte kan medföra ersättningsskyldighet för Helsingborgs stad på sätt käranden påstått. Käromålet skall ogillas.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall käranden betala Helsingborgs stad dess rättegångskostnader. Kostnaderna är vitsordade.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast den 1 december 2006.

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, miljörådet Bertil Varenius samt de sakkunniga ledamöterna Lars Åkesson och Bo Selmer. Enhälligt.