MÖD 2008:4

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 23 november 2006 i mål nr M 316-05, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

1. B.J.

2. P.J.

Ombud för båda: Jur.kand. M.N.

MOTPART OCH KLAGANDE

Staten genom Kammarkollegiet

Box 2218

103 15 Stockholm

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap.miljöbalken

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar endast punkten 1 i miljödomstolens domslut på så sätt att staten förpliktas att till B.J. och P.J. från den 17 januari 2005, och så länge Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut enligt 7 kap. 24 § miljöbalken från den 16 mars 2004 består, utge ett årligt belopp motsvarande ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) på 1 500 000 kr. De belopp som ska erläggas för förfluten tid ska erläggas senast 30 dagar efter det att denna dom vunnit laga kraft. Övriga belopp ska erläggas i efterskott senast den 17 januari varje år. På belopp som inte erläggs i tid utgår ränta enligt 6 § räntelagen.

2. Vardera part ska svara för sina egna rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

_______________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

B.J. och P.J. har yrkat bifall till deras vid miljödomstolen förda talan.

Staten har yrkat att ersättningen bestäms i enlighet med statens medgivande vid miljödomstolen.

Part har bestritt motparts yrkande.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat samma grunder och omständigheter som vid miljödomstolen samt i huvudsak fört sin talan på samma sätt som vid miljödomstolen i enlighet med vad som framgår av dess dom. Härutöver har staten åberopat ytterligare yttranden från Svefa AB. Parterna har i Miljööverdomstolen tillagt bl.a. följande.

B.J. och P.J.

Virkesspriset: Statens uppskattning av virkespriset beaktar inte att det är fråga om en stor och högkvalitativ virkespost som är attraktiv på rotpostmarknaden utan utgår i stället från de reguljära virkesprislistorna som gäller vid avverkningsuppdrag.

Avdrag för skadebegränsande åtgärder: De vitsordar att de har mer skogsmark i sina ägor men inte av samma ålder och kvalitet. Båda parter bör rimligen ha samma förutsättningar att ta fram relevant bevisning. Det åligger dock staten att visa sitt påstående att skadan kan begränsas.

Toleransavdraget: Det volymer som inte värderas bör också beaktas. Det rör sig om skog på myrmarker och s.k. fröträd. De har sålunda accepterat att avstå från ersättning för en avverkningsbar volym om ca 1 000 m³ sk motsvarande ca 15-20 % av totala volymen. Då markägaren har rätt till avkastning på en förväntad inkomst ska kostnaderna för föryngringsåtgärder inte vägas in. Det innebär att markägaren i praktiken hade kunnat hävda sin rätt att avverka all avverkningsmogen skog dvs. även fröträd. De har sålunda redan gjort de avdrag staten hävdar att de ska göra. Om Miljööverdomstolen ändå finner att avdrag ska göras, är beloppet avsevärt mycket mindre än vad staten hävdar; mellan 2 750 kr och 12 000 kr (jfr Hovrättens för Övre Norrlands dom 1990-01-30 i mål T 12/88).

Staten

Avdrag för skadebegränsande åtgärder: Staten gör gällande att fastighetsägarna kunnat begränsa skadan genom avverkningar på andra områden av brukningsenheten. Med normala skogliga data för en fastighet av den storlek det här är fråga om har detta varit möjligt. Bevisbördan för att möjligheter till alternativa skadebegränsande avverkningar saknas åvilar fastighetsägarna. Det är också relativt enkelt för dessa att till låga kostnader visa att fastigheten i fråga avviker från det normala genom att inge skogsbruksplanen. Staten hävdar också att en skyldighet att begränsa skadan genom att avverka inom annan del av fastigheten följer av hänsynsreglerna i miljöbalken.

Toleransavdraget: Till grund för skogsvärderingen ligger beståndsmetoden. I metoden ingår att göra en marknadsanpassning av den avkastningskalkyl som ingår som en del i underlaget för ersättningsbedömningen. En av dessa anpassningar är att vid slutavverkningar i kalkylen göra ett schablonmässigt avdrag på 1,5- 2,0 procent av naturvårdsskäl. Det är ett avdrag som marknaden vid förvärv regelmässigt kalkylerar med. Inget av förutsättningar för detta avdrag har något att med det avdrag som enligt 31 kap. 6 § miljöbalken skall ske. Kumulationsregeln i 31 kap. 9 § miljöbalken är inte heller tillämplig.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Virkespriset

Parterna har genom sina sakkunniga skogsvärderare redovisat olika antaganden till grund för sina respektive ståndpunkter. Vad som framförts från ena sidan framstår som lika troligt som det som framförts från den andra sidan. Miljööverdomstolen finner därför skäligt att bestämma virkespriset till 285 kr per m³sk.

Avdrag för skadebegränsande åtgärder

B.J. och P.J. har, som det får förstås, som grund fört sin skadeståndstalan åberopat att de drabbas av ränteförluster på sitt skogskapital genom att de hindrats avverka avverkningmogen skog. Staten har godtagit B.J:s och P.J:s skadeståndstalan i och för sig men hävdat att den beräknade skadan ska jämkas med hänsyn till att avverkning kan ske på andra ställen inom brukningsenheten.

Enligt Miljööverdomstolen ankommer det på staten att närmare utveckla grunden för varför jämkning ska ske och visa på alternativa avverkningsmöjligheter och på vad sätt dessa ska påverka skadeberäkningen. Det förhållandet att brukningsenheten eventuellt innehåller ytterligare avverkningsmogen skog utgör sålunda inte ett tillräckligt skäl för att jämkning ska ske. Motsvarande synsätt gäller beträffande miljöbalkens hänsynsregler. Staten har inte ens visat att det inom brukningsenheten finns ytterligare avverkningsmogen skog.

Enligt Miljööverdomstolen ska därmed statens yrkande om avdrag för skadebegränsande avverkningar avslås.

Toleransavdraget

Enligt 31 kap. 4 § miljöbalken utgår ersättning för skada som fastighetsägare lider först när den s.k. kvalifikationsgränsen överskrids, dvs. när pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Enligt 31 kap. 6 § miljöbalken ska ersättningen enligt 31 kap. 4 § miljöbalken minskas med ett belopp som fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning dvs. det belopp som dras av ska motsvara skada upp till kvalifikationsgränsen.

Av förarbeten till miljöbalken (prop. 1997/98:45 s. 556-557) framgår att avräkningsregeln i 31 kap. 6 § miljöbalken syftar till att dels åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av kostnadsansvaret för skyddet av natur- och kulturmiljön mellan staten och den enskilde, dels att utjämna skillnader mellan fall som ligger omedelbart under kvalifikationsgränsen för ersättning och de som ligger omedelbart över.

Principer för ersättning enligt miljöbalken behandlas i balkens förarbeten (prop. 1997/98:45 del 1 s. 546-557). Där anges bl.a. att en verksamhetsutövare är skyldig att, utan att ställa krav på ersättning, beakta de generella hänsynsregler som ställts upp till skydd för miljön. I förevarande fall har de inskränkningar i skogsbruket som aktuella hänsynsreglerna medför beaktats i skogsvärderingen genom ett schablonmässigt avdrag. Omfattningen av avdraget är i denna del inte stridigt.

Vad gäller toleransavdraget enligt 31 kap. 6 § miljöbalken bestäms dess storlek av kvalifikationsgränsen i 31 kap. 4 § miljöbalken. Förarbetena till miljöbalken innehåller inga uttalanden som visar på att en höjning eller sänkning av kvalifikationsgränsen i förhållande till tidigare praxis åsyftats. Tvärtom hänvisas till tidigare lagförarbeten och domstolsavgöranden. Bland annat hänvisas till vad Bostadsutskottet uttalade vid införandet av Plan- och bygglagen (BoU 1 1986/87:1 s. 150). Bostadsutskottet anförde där att någon fast procentsats inte kan anges men att 10 % inom berörd del av fastighet får anses vara den högsta nivå av intrång som i något fall behöver accepteras utan att ersättning behöver betalas. Denna gräns skulle gälla om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Utskottet anförde vidare att om den berörda delen representerar ett högt värde är det en i relativa tal väsentligt mindre värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp ansåg utskottet aldrig vara bagatellartat.

Enligt Miljööverdomstolen bör utskottets ovan redovisade uttalande jämte tidigare praxis tjäna som vägledning för bedömningen av kvalifikationsgränsen.

Det belopp som den årliga ersättningen ostridigt ska beräknas på kan, till följd av Miljööverdomstolens ställningstagande i målet vad gäller virkespris och skadebegränsande åtgärder, bestämmas till 5 500 m³sk x 285 kr eller 1 567 500 kr. Om detta belopp avrundas till 1 500 000 kr blir toleransavdraget 67 500 kr, vilket motsvarar 4,3 %. Detta avdrag får i sammanhanget anses vara ett i absoluta tal mindre belopp för fastighetsägarna och får även i övrigt anses skäligt. Den årliga ersättningen ska därför baseras på ett total värde om 1 500 000 kr. Miljööverdomstolen finner inte hinder att beräkning av det årliga beloppet knyts till 5 § räntelagen på sätt fastighetsägarna yrkat.

Ränta enligt 6 § räntelagen

Staten har hävdat att dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen på belopp i gången tid skall beräknas från dagen 30 dagar från laga kraftvunnen dom. Miljöbalken innehåller inga särskilda bestämmelser om förfallodag eller ränta på obetald ersättning för aktuell ersättningssituation. Till följd av hänvisningen i 31 kap. 2 § miljöbalken gäller i stället expropriationslagens (1972:719) regler i tillämpliga delar. Av 6 kap. 7 § expropriationslagen följer att ersättning ska betalas inom tre månader efter lagakraftvunnen dom såvida inte s.k. förhandstillträde skett. I det senare fallet föreskrivs enligt paragrafens andra stycke en betalningsfrist om en månad från lagakraftägande dom om ersättning. Statens talan i denna del ska därmed bifallas.

Rättegångkostnader

Med hänsyn till utgången i målet bör vardera part stå sina egna rättegångskostnader.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2008-02-29

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, fastighetsrådet Anders Dahlsjö samt hovrättsråden Henrik Runeson, referent, och Liselotte Rågmark. Enhälligt.

_______________________________________

BILAGA A

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

1. B.J.

2. P.J.

båda med adress

Ombud för båda: jur kand. M.N.

SVARANDE

Staten genom Kammarkollegiet,

Box 2218, 103 15 STOCKHOLM

SAKEN

Ersättning enligt 31 kapmiljöbalken för intrång på grund av nekat tillstånd enligt 7 kap. 24 § miljöbalken

DOMSLUT

1. Miljödomstolen förpliktar staten att till B.J. och P.J. från den 17 januari 2005, och så länge Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut enligt 7 kap. 24 § miljöbalken från den 16 mars 2004 består, utge ett årligt belopp motsvarande ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) på 1 430 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på de sålunda beräknade årliga beloppen från, så vitt avser första beloppet, den 17 januari 2006 och övriga belopp från den 17 januari efterföljande år. Det nämnda första beloppet skall erläggas omedelbart och övriga belopp skall utges i efterskott den 17 januari varje år.

2. Staten skall vidare ersätta B.J.och P.J. för kostnaderna i målet med femtioentusenfemhundrasjuttiofem (51 575) kr, exklusive moms, varav 39 000 kr utgör arvode. På ersättningsbeloppet skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

YRKANDEN M.M.

B och P.J. har, såsom de slutligen bestämt sin talan, yrkat att Staten förpliktigas att till dem från den 17 januari 2005, och så länge Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut enligt 7 kap. 24 § miljöbalken från den 16 mars 2004 består, årligen betala ett belopp motsvarande ränta enligt 5 § räntelagen å 1 705 000 kr jämte ränta på de sålunda beräknade årliga beloppen enligt 6 § räntelagen från, såvitt avser första beloppet, den 17 januari 2006 och övriga belopp från den 17 januari efterföljande år så länge förordnandet enligt 7 kap. 24 § miljöbalken består. Ersättningen skall utges årligen i efterskott den 17 januari varje år.

Staten genom Kammarkollegiet har medgivit att betala intrångsersättning med 37 600 kr/år samt dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen på belopp i gången tid 30 dagar från lagakraftvunnen dom. På framtida belopp medges ränta i enlighet med kärandens yrkande.

Kammarkollegiet har medgivit ersättning för yrkade utlägg i målet med 51 575 kr; dvs. yrkad ersättning utan moms.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN M.M.

B. och P.J. har anfört i huvudsak följande. De äger gemensamt fastigheten XX 1:69 i Töreboda kommun. Fastigheten berörs av det tilltänkta naturreservatet Myrhulta mosse.

Den 16 mars 2004 beslutade Länsstyrelsen i Västa Götalands län om tillfälligt förbud enligt 7 kap 24 § miljöbalken. Syftet med förbudet var att i avvaktan på att området fick ett slutligt skydd, förhindra skogsavverkningar m.m. som påstods skada naturvärdena.

Fastighetsägarna ansökte i oktober 2004 om tillstånd att få slutavverka områden inom det tilltänkta reservatet omfattande totalt 40,1 hektar. Länsstyrelsen avslog begäran om avverkning genom beslut den 17 januari 2005.

Bröderna J driver i Myrhult ett gemensamt sågverksföretag. De avverkar virket i egen skog och förädlar det till lister och andra specialsortiment. Förädlingsgraden är hög vilket är nödvändigt för att kunna leva på skog och sågverk. Den planerade reservatsbildningen innebär stora problem för dem eftersom de inte kunnat avverka i skogen som de tänkt. Länsstyrelsens handläggning av reservatsbildningen har pågått under lång tid. Under denna tid har bröderna J begränsat sina avverkningar inom området.

Vid bildande av naturreservat åligger det Staten genom Länsstyrelsen att försöka träffa uppgörelse om ersättning med drabbade markägare. Trots att ärendet varit under beredning under ett antal år har varken uppgörelse träffats eller beslut om reservatsbildning fattats. I avvaktan på uppgörelse alternativt att slutligt reservatsbeslut fattas vill ägarna till XX 1:69 ha kompensation för inskränkningen i förfoganderätten över deras fastighet. Fastigheten är i akut behov av avverkning.

Kärandena har som skriftlig bevisning åberopat skogsvärdering daterad den 5 april 2000 av P.N. (aktbilaga 1 bil.3). På grund av processekonomiska skäl har markägarna emellertid accepterat en senare utförd uppskattning av beståndsvolymerna, dvs. att 5 500 m3sk skulle ha avverkats i januari 2004.

Beträffande virkespriset framhåller kärandena att en post av den här storleken bör säljas som rotpost och inte som ett avverkningsuppdrag. Större områden med slutavverkningsmogen skog köps ofta av skogsbolag och sågverk på rot och betingar då ett högre värde än om den avverkats på traditionellt sätt och sålts via de vanliga prislistorna. Ett rimligt pris är 310 kr/m3sk vid den aktuella tidpunkten.

Vad gäller markägarens skyldighet att vidta anpassningsåtgärder, genom att avverka på annat håll, kan konstateras att det varken finns någon laglig skyldighet eller faktisk möjlighet i det aktuella fallet. Det skulle innebära förhöjda avverkningskostnader att tvingas flytta maskiner m.m. till andra markområden. Ett mindre sammanhållet avverkningsområde skulle också försämra möjligheten att sälja skogen på rot. Vidare är det inom det aktuella området som den avverkningsmogna skogen finns. Det är ett homogent bestånd av speciell kvalitet. Det finns inte skog av motsvarande ålder och kvalitet på annat håll.

Någon anledning att göra ytterligare avdrag enligt bestämmelserna i 31 kap. 6 § miljöbalken finns inte, då avdrag för naturhänsyn enligt 30 § skogsvårdslagen redan inkluderats i den uppskattade virkesvolymen. Även om det skulle finnas grund för ytterligare avdrag skall detta enligt praxis ligga inom intervallet 2 500 - 12 000 kr, vilket är försumbart i förhållande till det totala virkesvärdet på 1 705 000 kr. Käranden godtar inte avdrag enligt schablonmodeller konstruerade av Naturvårdsverket.

På begäran av kärandena har L.A. hörts upplysningsvis och därvid uppgivit följande. Han har gjort skogsbruksplaner åt ett större sågverksföretag. Han besökte den aktuella fastigheten sommaren 2006 och fann tallbestånd med mycket hög kvalitet. Beståndet innehåller även klentimmer som inte behöver bli massaved utan lämpar sig utmärkt för listtillverkning. Det är visserligen något besvärliga drivningsförhållanden men det hindrar inte att hela volymen är fullt säljbar. Allt behöver inte avverkas på en gång utan avtal om s.k. flerårsavverkning borde kunna träffas. Utifrån sina erfarenheter om virkespriser i samband med försäljning av egen skog samt uppgift från sin granne bedömer han det aktuella skogsbeståndets värde till ca 400 kr/m3sk.

Kammarkollegiet

Parterna är oense i två frågor; dels om priset skall bestämmas till 260 eller 310 kr/m3sk och dels beträffande avdraget enligt 31 kap. 6 § miljöbalken. När det gäller den avverkningsbara volymen har kärandena accepterat den uppskattning som gjorts på 5 500 m3sk.

Kammarkollegiets uppskattade prisnivå baseras bl.a. på avdrag för klentimmer och svåra drivningsförhållanden. 31 kap. 6 § miljöbalken är ett tillkommande avdrag och skall alltid utgå med 5- 10 % enligt den schablon som Naturvårdsverket tillämpar.

Kammarkollegiet har som skriftlig bevisning åberopat ett utlåtande den 16 november 2005 av skogsmästaren P.N. (aktbilaga 11 bil. 1).

På kollegiets begäran har P.N. hörts upplysningsvis. Han har därvid uppgivit i huvudsak följande. Utan anpassningsåtgärder erhålls ett räntebelopp om 53 307 kr som ett maxbelopp på skadan. Brukningsenheten är stor och det vore konstigt om det inte finns en viss volym avverkningsbar skog någon annanstans på fastigheten. Drivningsförhållandena på fastigheten är svåra med mycket sankmark och långa transportvägar. Huvuddelen är tall och virkeskvaliteten är ovanligt bra. Små sågverk med specialtillverkning av små volymer efterfrågar denna typ av virke. Volymen bör säljas som rotpost. Vid den aktuella tidpunkten fanns en efterfrågan på denna typ av objekt. Dock var gran mer efterfrågat just då vilket påverkar priset negativt i detta fall. Andra faktorer är den förhållandevis stora andelen massaved (klentimmer) samt att avverkning måste ske på tjälad mark. Det finns en efterfrågan på klentimmer men då är priset lägre. Det avdrag för naturhänsyn som gjorts innebär att kantzoner runt myrmark samt evighetsträd på myrholmarna har undantagits från den avverkningsbara volymen. Huvuddelen av det samlade avdraget på 1000 m3sk utgörs av kvarlämnade fröträd. Sedan år 2000 har virkespriserna pendlat, särskilt beträffande tall.

DOMSKÄL

Enligt 31 kap.4 och 5 §§miljöbalken har fastighetsägare rätt till ersättning på grund beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras om beslutet gäller vägrat tillstånd efter förbud att utan tillstånd vidta en åtgärd enligt 7 kap. 24 § miljöbalken.

Av 31 kap. 2 § framgår att i den mån inte miljöbalken innehåller avvikande bestämmelser skall vid bestämmande av intrångsersättningen bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Regler om hur värdering av fastighetsintrång skall göras återfinns i 4 kap.expropriationslagen. Enligt 1 § skall skada som uppkommer för ägaren genom expropriationen ersättas. Har den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärder för att minska skada skall hänsyn tas till detta vid bestämmandet av ersättningen, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtas av den ersättningsberättigade.

I detta fall gäller skadan utebliven möjlighet för fastighetsägarna att under den tid meddelat förbud enligt 7 kap. 24 § miljöbalken gäller, tillgodogöra sig värdet av avverkningsmogen skog - något som skall betraktas som pågående markanvändning. Parterna är eniga om att värderingen av skadan skall beräknas på en virkesvolym av 5 500 m3sk. Beträffande priset finner miljödomstolen att utifrån vad som är känt om drivningsförhållandena på fastigheten samt efterfrågan på aktuellt virkessortiment vid beräkningstidpunkten, bör ett pris på 260 kr/m3sk anses skäligt. Det innebär ett totalvärde på objektet på 1 430 000 kr.

Svaranden har med hänvisning till ”den allmänna skadeståndsrättsliga principen” att den skadelidande förväntas vidta skäliga åtgärder för att minska sin skada (anpassning), dragit av ca 25 % från beräknat avkastningsbelopp. Svaranden har också hävdat att bevisbördan för att styrka att anpassning inte varit möjlig legat på fastighetsägaren.

Enligt 2 kap. 18 § 2 st. RF skall den enskilde vara tillförsäkrad ersättning när det allmänna inskränker användningen av mark, vilket skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Det innebär att inskränkningar i ersättningsrätten som inte har uttryckligt stöd i lag måste tillämpas med stor restriktivitet. Bestämmelsen i 31 kap. 4 § miljöbalken stadgar att inverkan på den pågående markanvändningen skall bestämmas bara med hänsyn till den berörda delen av fastigheten - inte till fastigheten i dess helhet. Miljödomstolen finner att inte heller expropriationslagen ger stöd för en tolkning som innebär att ersättningen skall begränsas om fastighetsägarna kunde ha avverkat skog av motsvarande värde på annan del av fastigheten under den tid inskränkningen i markanvändning kvarstår. Inte heller i övrigt finns lagstöd för ett sådant synsätt. Likväl får det anses rimligt att ersättningen begränsas om inskränkningen i markanvändningen är kortvarig och det framstår som uppenbart att likvärdig skog funnits att tillgå för fastighetsägarna. Det bör dock framhållas att även staten har goda möjligheter att begränsa skadan genom att påskynda det definitiva beslutet om inrättande av naturreservat.

I detta fall kan förbudet komma att gälla som längst under fem år enligt bestämmelserna i 7 kap. 24 § miljöbalken. Skogen är avverkningsmogen och någon nämnvärd tillväxt av virkesförrådet under den tid förbudet gäller kan med hänsyn till vad som är känt om markens produktionsförmåga inte påräknas. Käranden har vidgått att det finns skog på annan del av fastigheten, men inte till motsvarande ålder och kvalitet.

Bevisbördan i expropriationsmål innebär att den skadelidande måste styrka att han lidit den ekonomiska förlust för vilken han fordrar ersättning. Däremot kan käranden inte göras bevisningsskyldig för att han skulle ha kunnat begränsa skadeverkningarna, eftersom han inte har något intresse av att bevisa att t.ex. vissa förluster skulle ha kunnat undvikas (Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, sid. 393). Det ankommer därför på staten att styrka påståendet att fastighetsägaren haft tillgång till avverkningsbar skog i en omfattning som motiverar ett avdrag. Någon sådan bevisning har inte företetts. Miljödomstolen finner att i avsaknad av utpekade skogsbestånd inom vilka anpassningsåtgärder kunde ha vidtagits och med beaktande av att uttryckligt lagstöd saknas skall inget avdrag för anpassningsåtgärder göras.

Enligt 31 kap. 6 § miljöbalken skall ersättningen minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Det innebär att sådana natur- och miljöhänsyn som följer av 1 kap. § miljöbalken jämfört med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. får tålas utan ersättning. Hänsyn därutöver är att anse som krav som utgör ett avsevärt försvårande av markanvändningen.

Även i mål om ersättning enligt den tidigare naturvårdslagen fanns anledning att bestämma denna s.k. kvalifikationsgräns. Flera rättsfall har behandlat frågan. Man har också funnit tolkningsstöd i uttalanden av riksdagens bostadsutskott. De allmänna hänsynsreglerna innebär emellertid en skärpning av vad en fastighetsägare får tolerera utan ersättning. Därför kan tidigare motivuttalanden i samband med tillkomsten av plan- och bygglagen inte vara vägledande på samma sätt som tidigare. Tidigare rättspraxis har också mist en väsentlig del av sin betydelse (Bertil Bengtsson m fl., Miljöbalken - en kommentar. Del II sid. 31:24 ff.).

Individualprövning utgör en av miljöbalkens grundprinciper. Det innebär att de allmänna hänsynsreglerna skall preciseras i det enskilda fallet. Något schablonavdrag enligt en viss procentsats skall därför inte göras. Istället bör naturvårdshänsynen enligt 2 kap.miljöbalken, med rimlig arbetsinsats, konkretiseras för den aktuella avverkningen i samband med värderingen och avräkning ske med värdet av de virkesvolymer som då skall undantas från avverkning.

Enligt 31 kap. 9 § miljöbalken skall vid bestämmande av intrångsersättning beaktas sådan inverkan av hänsynstagaden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt under samma tid. Vad som här avses är inte åligganden enligt generella föreskrifter utan sådana naturvårdsinriktade skogsbruksplaner och dokumenterade frivilliga åtaganden i skogsbruket från en markägares sida som medfört betydligt större hänsynstaganden än vad som i allmänhet krävs av en fastighetsägare enligt de generella föreskrifterna. Några sådana planer eller åtaganden är inte kända varför frågan om ackumulation inte uppkommer. I den värdering som P.N. utfört har volymer för generella naturhänsyn och volymer lämnade i form av fröträd om sammanlagt 1000 m3sk dragits ifrån den möjliga slutavverkningsbara volymen vid värdetidpunkten. N. har uppgivit att merparten av avdraget hänför sig till fröträd. De naturvårdshänsyn som bedömts aktuella är kvarlämnandet av kantzoner kring myrmark och s.k. evighetsträd på myrholmarna. Dessa krav har sin grund i generella föreskrifter enligt 30 § skogsvårdslagen. Några krav på ytterligare konkretiserade skyddsåtgärder har inte framställts. Det avdrag som gjorts i värderingen får därmed anses även motsvara vad som i detta fall kan krävas enligt 2 kap. jämfört med 31 kap. 6 § miljöbalken. Något ytterligare avdrag skall inte göras.

Miljödomstolen finner att ersättningen skall baseras på ett totalvärde på objektet på 1 430 000 kr och att det årliga beloppet skall bestämmas på sätt som käranden yrkat.

Kärandens rättegångskostnader är vitsordade och bör bestämmas exklusive moms.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast den 14 december 2006

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

I avgörandet har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, ordförande, miljörådet Bertil Varenius samt sakkunnigledamöterna Elisabet Ardö och Helena Agerman