NJA 1981 s. 1135
Spörsmål om ansvar för hemvärnsmän som vid bevakning av militärt förråd använt skjutvapen.
HovR:n
(Jfr 1969 s 346)
Allmän åklagare väckte vid Katrineholms TR åtal mot ingenjören V.M., chauffören E.K., pensionären T.K..
och lagerarbetaren H.A..
I TR:ns dom lämnades följande redogörelse för bakgrunden till målet:
Den 30 och 31 mars, d 6 och 7 april samt natten till d 13 april 1979 gjordes inbrott i olika militära förråd inom Södermanland, främst i trakten av Malmköping. Vid dessa inbrott tillgrep gärningsmännen krigsmateriel av farlig art, bl a ett stort antal stridsladdade handgranater, minor, prismaladdningar m m. Såväl de militära myndigheterna som polismyndigheterna inom Södermanlands län bedömde situationen som mycket allvarlig. Man övervägde på ömse håll vilken typ av personer som gärningsmännen kunde tillhöra och vilken användning den tillgripna materielen kunde få. Myndigheterna samrådde också med varandra. Därvid kom man fram till att det sannolikt inte rörde sig om vanliga inbrottstjuvar utan om en organiserad brottslighet som kunde antas ingå i ett större sammanhang. Situationen ansågs kräva särskilda försiktighetsåtgärder inför påskhelgen 1979. Sålunda fick polismyndigheten i Katrineholm d 11 april 1979 en skrivelse från länspolischefen i Södermanlands län med föreskrift om att den polisiära tillsynen av vissa angivna förråd skulle intensifieras. Samma dag inkom till polismyndigheten i Katrineholm från militärt håll en skrivelse som redovisade att hemvärnet skulle skärpa sin bevakning av aktuella förråd. Denna skrivelse var i sin tur föranledd bl a av en framställning från länspolischefen i Södermanlands län till chefen för P 10 i Strängnäs. Polisens ökade tillsyn var beordrad medan det för hemvärnets del var fråga om ett frivilligt åtagande. Under förberedelsearbetet observerades på ömse håll bl a sambandsfrågorna med hänsyn till risken för konfrontationer mellan olika bevakningsgrupper. Man beslutade således på ömse håll att kontakter skulle tas med den andra sidan för att man inte samtidigt skulle ägna sig åt samma bevakningsobjekt, en åtgärd som också var angelägen för att spara resurser.
Inom Flens hemvärnskrets upprättade kretshemvärnschefen L.K. d 10 april 1979 en PM för hemvärnets övervakning av förråd d 11-17 april 1979. Denna uppföljdes genom ett sammanträde med hemvärnscheferna d 11 april 1979. I sammanträdet deltog bl a ställföreträdande hemvärnschefen i Flens hemvärnsområde, R.P.. P anordnade bevakning från hemvärnets sida under nätterna mot d 12 och d 13 april. Han var själv med vid båda tillfällena. Båda kvällarna anmälde han sig på polisstationen i Flen innan tjänstgöringen påbörjades och första kvällen också när den avslutades. Ingendera natten sammanträffade P:s patruller med polisen vid några bevakningsobjekt. Natten mot d 14 april (långfredagens kväll) räknade P med att hemvärnet skulle kunna fortsätta sin bevakning trots att han inte själv kunde vara med. Då det emellertid föreföll svårt att få ihop en patrull ringde P omkring kl 20 upp polisstationen i Flen och underrättade polisman T.H. om att det inte såg ut att bli någon bevakning från hemvärnets sida under natten. H uppmanade P att återkomma och meddela polisstationen i Katrineholm om bevakning kunde ordnas. Anledningen till detta var att polisstationen i Flen inte är bemannad nattetid.
Senare under långfredagskvällen fick P ihop en patrull som bestod av V.M., T.K.. och dennes son E.K. samt H.A.. V.M. var chef för patrullen. P ringde någon gång mellan kl 20.30 och 21 till poliskonT.t i Katrineholm och meddelade att Flens hemvärnsområde kommande natt mellan kl 2.30 och 5 skulle anordna bevakning vid tre olika militärförråd, däribland det i målet aktuella, och vilken bil som skulle användas, nämligen V.M:s bil.
Kriminalassistenterna B.P. och B.R. hade frivilligt antecknat sig för civilpatrullering mellan kl 22 och 4 natten mot d 14 april 1979. När de med en civil polisbil startade från Flens polisstation kl 22 fick de av H veta att hemvärnet inte hade någon patrull ute under natten. De fick aldrig något annat besked senare under natten. Enligt beslut av polischefen i Katrineholm vid en morgonsamling d 12 april 1979 skulle förstärkningsvapen i form av kulsprutepistol (kpist) tilldelas den personal som skulle utföra förrådstillsyn. Fråga härom hade väckts från personalens sida. B.P. och R var natten mot d 14 april 1979 utrustade med var sin kpist.
Omkring kl 3 natten mot d 14 april 1979 kom B.P. och R med R som förare och P som passagerare till höger i bilens framsäte till ett militärförråd vid Stav i Mellösa. Där befann sig då redan den av V.M. ledda hemvärnspatrullen och skottväxling uppstod.
Åklagaren yrkade i målet ansvar å de åtalade enligt följande:
Tjänstefel (21 kap 18 § BrB). E.K., T.K.., V.M.
och H.A.
har natten mot d 14 april 1979 ingått i en hemvärnspatrull, som haft till uppgift att se till en del militära förråd inom Flens kommun bl a ett förråd vid Stav. Under utövande av denna tillsyn har de vid sistnämnda förråd utan laga befogenhet och av oförstånd i strid med föreskrifterna i bestämmelser för vaktpersonal vid försvarsmakten "Vakt B" avlossat skott med skarp ammunition.
Framkallande av fara för annan (3 kap 9 § BrB). E.K., T.K.. och V.M. har därvid av grov oaktsamhet utsatt polismännen B.P. och B.R. för livsfara och fara för svår kroppsskada genom att rikta elden från sina skjutvapen mot den bil i vilken P och R färdades.
Vållande till kroppsskada (3 kap 8 § BrB). E.K. och V.M. har därjämte av oaktsamhet åsamkat P och R sådan kroppsskada som inte är ringa genom att ett skott från E.K. träffat R i höger fot och orsakat sårskador med omfattande krosskadeförändringar och ett skott från V.M. träffat P i ryggen och genomskjutit kroppen med svåra inre skador som följd.
Målsägandena har angett brottet till åtal.
Brott mot vapenlagen (37 § vapenlagen). V.M. har sedan d 1 juli 1978 innehaft en kpist modell 45 utan att vara berättigad därtill genom innehav av tillstånd.
Brott mot vapenlagen (38 § vapenlagen). H.A. har vid ovan angivna tillfälle använt sig av en honom tillhörig pistol, som han enligt polismyndighetens i Katrineholm tillstånd till innehav av vapen endast skulle få använda vid målskjutning på av polismyndigheten godkänd skjutbana.
Beträffande åtalspunkterna 4 och 5 uppgav åklagaren att han i båda fallen gjorde gällande att de tilltalade begått brotten uppsåtligen.
Samtliga tilltalade bestred ansvar. Som grund för sina bestridanden angav de följande.
Åtalspunkt 1. De har handlat korrekt enligt Vakt B och den utbildning de fått. I vart fall har de varit i god tro beträffande sin rätt att handla som de gjorde. Alla utom V.M. har dessutom gjort gällande att de bör gå fria från straff eftersom de handlat endast för att verkställa den ansvarige patrullchefens beslut.
Åtalspunkt 2. De har alla tre handlat korrekt. I vart fall kan den oaktsamhet de visat inte bedömas som grov.
Åtalspunkt 3. V.M. har i första hand gjort gällande att det inte är ett skott från hans kpist som träffat B.P.. I andra hand har han gjort gällande att skadan är en oundviklig följd av hans tidigare helt korrekta handlande. E.K., som medgett att det är ett skott från hans kpist som skadat R, har liksom V.M. gjort gällande att skadan är en oundviklig följd av gruppens tidigare helt korrekta handlande.
Åtalspunkt 4. V.M. har gjort gällande att han innehaft kulsprutepistolen för frivilliga befälsutbildningsföreningens räkning och att han i vart fall varit i god tro.
Åtalspunkt 5. H.A. har gjort gällande att han fått order av högre chef att vid detta tillfälle använda pistol i stället för det gevär m/96 som han innehade i sin egenskap av hemvärnsman och att han i vart fall handlat i god tro. TR:n (ordf lagmannen Sturkell) anförde i dom d 27 mars 1980 under rubriken Domskäl följande:
Händelseförloppet
När det gäller själva händelseförloppet har ett omfattande material presenterats för TR:n. Det har innefattat först och främst de båda skadade polismännens och de fyra tilltalades berättelser. Vidare protokoll över teknisk undersökning med 15 fotografier. Skiss över militärförrådets närmaste omgivning. Skissutkast med angivande av skadorna på bilen och sammanfattning. Utlåtande av statens kriminaltekniska laboratorium. Dessutom har kriminalinspektören E.L. hörts som vittne om sina slutsatser och iakttagelser i samband med teknisk undersökning dels av polisbilen dels på platsen för händelserna. Slutligen har rättsläkaren J.L. hörts som vittne och uttalat sig om sina iakttagelser och slutsatser beträffande B.P:s skottskada.
Av de tilltalades berättelser framgår i huvudsak följande: V.M. blev under långfredagen tillfrågad av hemvärnschefen i Flen, R.P., om han var villig att åtaga sig bevakningen av vissa vapenförråd. V.M. fick av R.P. veta att ytterligare en person, H.A., hade ombetts att deltaga i bevakningen. V.M. ansåg att två man inte var en tillräcklig styrka för att han skulle kunna lösa uppgiften. Han ringde därför upp E.K. och frågade om denne var villig att komma med, vilket denne var. E.K. är i hemvärnet utrustad med automatkarbin, men eftersom V.M. ansåg att detta var ett olämpligt vapen för uppdraget, erbjöd han sig att till E.K. låna ut en kpist som han disponerade, sedan denne sagt att han var utbildad också på detta slags vapen. E.K. kontaktade i sin tur sin far, T.K.., som förklarade sig villig att deltaga i bevakningen. H.A., som i egenskap av hemvärnsman är utrustad med ett gevär m/96, hade vid sitt samtal med R.P. frågat hur han skulle vara beväpnad under uppdraget och fått till svar att han skulle använda sig av sin pistol, eftersom det var det vapen han bäst kände till. H.A. uppfattade detta som en order från hemvärnschefens sida. V.M. hämtade de övriga i sin bil, och under färden till förrådet redogjorde han för dem hur uppdraget skulle utföras. Samtliga var överens om att det var V.M. som var chef för styrkan. V.M. hade av hemvärnschefen fått uttryckliga instruktioner om att "Vakt B" skulle gälla vid uppdragets fullgörande samt att största vaksamhet var påkallad med anledning av de vid förråden begångna inbrotten. V.M. vidarebefordrade till de övriga vad hemvärnschefen sagt honom. H.A., som inte gjort värnpliktstjänstgöring, kände dock i motsats till de övriga inte till innehållet i "Vakt B". De lämnade V.M:s bil omkring 700 m söder om förrådet i Stav. Anledningen till detta var dels att de ville undvika att röja sig för eventuella tjuvar vid förrådet, dels att, i händelse av att något skulle inträffa, var och en skulle ha möjlighet att ta bilen för att kunna larma polisen. Av sistnämnda anledning lämnade V.M. också kvar bilnycklarna på en för alla känd plats i bilen. - De ryckte i fältmässig ordning fram norrut längs vägen mot förrådet. V.M. och H.A. gick först och T. och E.K. omkring 20 m efter de andra. Samtliga, utom H.A., var iförda hemvärnets uniform och försedda med skarpladdade kpistar. Utöver sin pistol medförde H.A. radioutrustning. När de kom fram till förrådet stannade T. och E.K. i höjd med södra infarten till förrådet medan V.M. och H.A. fortsatte längs vägen till norra infarten. Där ställde H.A. radioutrustningen på vägen, varefter han och V.M. ryckte fram mot förrådet längs den norra infarten. De förvissade sig om att inga obehöriga uppehöll sig i närheten samt kontrollerade låsen till dörrarna på förrådets framsida. Dessutom fanns två dörrar på förrådets norra gavel som måste kontrolleras särskilt och man måste också kontrollera förrådets baksida och helst också dess tak, eftersom inbrott vid ett tidigare tillfälle skett genom att tjuvarna berett sig tillträde genom taket. I kontrollen av förrådet deltog alla utom E.K., som stannat kvar i terrängen söder om förrådet för att skydda de andra. De tre befann sig vid eller i närheten av förrådets norra gavel, när någon (troligen E.K.) ropade att en bil närmade sig söderifrån. V.M. ropade då till de andra att ta skydd samt uppmanade samtidigt H.A. att ta hand om väskan (med radioutrustningen). H.A. rusade då till väskan och fortsatte med den några meter in i skogen på vägens östra sida och dolde sig bakom ett träd. E.K. lade sig ner vid en sten söder om förrådet och tryckte huvudet mot marken för att inte förlora sitt mörkerseende. V.M. och T.K.. befann sig båda vid förrådets norra gavel. Bilen svängde upp på södra infarten till den plan vid vilken förrådet ligger. Detta uppfattade V.M. genom att följa ljuset från bilens strålkastare då det rörde sig mot skogen norr om förrådet. V.M. steg fram i strålkastarljuset. Han anser själv att han ställde sig fullt synlig i bilens strålkastarljus och gjorde stopptecken genom att hålla upp högra handen och med hög röst ropa "halt". V.M. kunde inte se dem som befann sig i bilen. Bilen fortsatte långsamt framåt, vilket förvånade V.M.. Då bilen var i höjd med V.M. accelererade den kraftigt och svängde åt vänster mot den större vägen. När bilen hunnit ut på denna väg ropade V.M. "halt, eller jag skjuter skarpt", och avlossade en lång eldskur i luften. H.A., som uppfattat V.M:s rop och hört honom skjuta varningsskott, öppnade eld genom att i luften avlossa samtliga sju skott i pistolen. Han hoppades därvid att de som satt i bilen skulle varnas av mynningsflammorna från pistolen och förstå att det fanns fler personer på platsen. V.M. flyttade sig västerut och avsåg att skjuta varningsskott mot bilens bakdäck. Han lade då märke till att T.K.. hade förflyttat sig och nu stod framför honom, varför han i detta läge var förhindrad att skjuta mot bilen. V.M. sköt då på nytt varningsskott i luften. Han gav aldrig order till någon att öppna eld. T.K.. hade emellertid uppfattat V.M:s skott som en order till de övriga att öppna eld. Han riktade därför punktvis 2 x 3 varningsskott mot bilens bakhjul men träffade vägbanan bakom bilen. E.K., som hört V.M. och T.K.. avlossa sina vapen, sköt från en plats omkring 10 m från vägen tre punkteldar mot bilen. Den första riktade han snett framåt höger under bilens strålkastare i avsikt att träffa vänstra framdäcket. Den andra riktade han rakt från sidan mot bilens vänstra framdäck och den tredje riktade han snett framåt vänster också mot bilens vänstra framdäck. Han tog ny riktpunkt mellan varje salva, av vilka den första var den längsta. Han uppfattade att bilens däck punkterats efter första salvan. V.M. sprang samtidigt ner mot den södra infarten och såg hur det blixtrade till i grusvägen, vilket han uppfattade som eld riktad från bilen mot hemvärnsmännen. Han avlossade då en punkteld om tre till fem skott, riktad mot bilens bakdäck. Han såg hur bilen stannade och han och de övriga hemvärnsmännen sprang ner mot bilen. De såg en polisspade i den övergivna bilen och förstod då att de skjutit mot en polisbil. En bit från bilen, lutad mot ett träd, fann de den svårt medtagne B.P.. De startade genast åtgärder för att larma polis och ambulans och satte in åtgärder för att rädda denne.
Av B.P:s och R:s berättelser framgår bl a följande: De hade torsdagen d 12 april 1980 anmält sig för frivillig tjänstgöring avseende civilpatrullering från fredag kl 22 till lördag kl 4. Med anledning av att inbrott hade begåtts i vissa vapenförråd hade de fått ut förstärkningsvapen i form av kpistar. De kände till att hemvärnet skulle utföra viss bevakning under dagarna omkring påsk men hade underrättats om att någon sådan inte var aktuell denna natt. - Då de körde upp mot förrådet vid Stav satt R på förarplatsen och P bredvid med den laddade men säkrade kpistens kolv stödd mot bilgolvet. De körde långsamt förbi förrådet med en hastighet av ungefär 10 km i timmen, varunder de i strålkastarskenet kontrollerade att förrådets lås var intakta. Detta lät sig väl göras från bilen, eftersom ett eventuellt försök att bryta sig igenom dörrarna fordrar ett sådant våld att effekten därav skulle ha märkts på ganska stort avstånd. Någon anledning att gå ur bilen fanns inte. När de kom till norra änden av förrådet och P kunde se runt knuten såg han tre figurer som stod nedhukade och alldeles stilla med uppmärksamheten intensivt riktad mot bilen. P misstänkte att dessa personer var tjuvar, kanske beväpnade, men insåg samtidigt att det skulle vara lönlöst och dumdristigt av honom och R att stiga ur bilen och försöka sig på ett ingripande. I stället borde de så fort som möjligt komma från platsen och larma ytterligare polispersonal. P sade därför åt R att "stå på" eller något liknande. R gav bilen full gas och den accelererade kraftigt. Omedelbart därpå hörde de våldsam automateld. P trodde då att de hade att göra med "desperados" eftersom det inte fanns någon anledning för "vanliga tjuvar" att öppna eld i det läget. De tror inte att något skott från denna första salva träffade bilen. P lutade sig ner för att minska risken att bli träffad. Han hörde omedelbart därpå en ny skottsalva och kände en stark smärta i ryggen och förstod att han hade blivit träffad. R hörde att han sade ungefär "aj, jag är träffad, kör". Ytterligare, synnerligen intensiv, skottlossning hördes. R hörde hur kulor slog in genom bilplåten och kände att han blivit träffad i foten. Bilen gick inte längre att manövrera. P kom att tänka på sin kpist, vände sig om och avlossade uppehållande automateld, om ungefär 9 skott, genom bilens bakruta. Innan han sköt hann han lägga märke till att bakrutan var perforerad av kulhål. Hans skott var de sista som avlossades. Bilen, som inte längre fungerade, stannade vid dikeskanten på vägens vänstra sida ungefär 150 m söder om förrådet.
TR:ns bedömning.
Den kritiska delen av händelseförloppet har utspelats under mycket kort tid, högst 45 sekunder från det att polisbilen svängde in på södra infarten till förrådet. Av denna tid faller högst 15 sekunder efter det att polisbilen börjat accelerera. Trots detta har händelseförloppet i stora drag kunnat rekonstrueras ganska väl. De inblandade parternas berättelser skiljer sig endast åt på några få, men viktiga punkter.
Dessa är 1) V.M:s stopptecken mot bilen, 2) frågan huruvida B.P. träffats av något skott från V.M. och om detta skott i så fall träffat honom i ryggen samt 3) frågan i vilket skede av händelseförloppet skottet träffat honom samt huruvida B.P. eller V.M. sköt sist. I övrigt stöds berättelserna av den tekniska bevisning som muntligen redovisats och kommenterats inför TR:n av kriminalinspektören E.L. Hemvärnsmännens uppgifter om sin placering, då de avlossat skott, styrks sålunda dels av belägenheten av de återfunna patronhylsorna dels av de skottskador som iakttagits på bilen och de spår efter projektilnedslag som iakttagits i vägbanan och spårens riktning.
Vad först angår stopptecknet - - -. Vid det fortsatta övervägandet har TR:n ansett sig ha att utgå från att V.M. gett stopptecken och att B.P. inte sett detta samt att V.M. i vart fall trott att han befunnit sig i ett sådant läge, då han avgav stopptecknet, att han var väl synlig för dem som befann sig i bilen.
Vad därefter angår frågan om hur B.P:s skottskada uppkom anser TR:n det utrett att B.P. träffats i ryggen av ett skott från V.M.. Härvid har TR:n - - -.
Vad angår frågan i vilket skede av händelseförloppet kulan träffat B.P. samt vem av B.P. och V.M. som sköt sist - - -. TR:n har vid övervägande av vad som sålunda förekommit ansett att polismännens uppfattning om vem som sköt sist bör läggas till grund för målets fortsatta bedömning. TR:n anser nämligen att det för alla inblandade måste vara svårt att bedöma ordningsföljden mellan olika moment i det snabba händelseförloppet efter det att polisbilen börjat accelerera men att B.P:s uppgifter om att han träffades av skottet innan han själv sköt bakåt genom bilens då redan genomskjutna bakruta måste förtjäna tilltro. Dessa uppgifter stöds också av R:s uttalanden.
Vakt B
Också i denna del av målet har ett omfattande material redovisats för TR:n. Sålunda har parterna åberopat olika delar av Vakt B. Åklagaren
har vidare åberopat en film "Vakttjänsten i fred - bruk av
våld", vilken visats för TR:n. Från de tilltalades sida har åberopats LSt:ns i Södermanlands län skrivelse till regeringen av d 16 jan 1980, chefens för P 10 skrivelse till överbefälhavaren av d 21 jan 1980, en beskrivning över det s k vaktprovet samt ett av Försvarets brevskola utgivet häfte angående instruktion för vaktpost. Vidare har de tilltalade åberopat vittnesförhör dels med överstelöjtnanten G.B. angående Vakt B dels med överstelöjtnanten P.R. och majoren B.S. angående utbildningen vid Hemvärnets stridsskola i Norsborg, där V.M. varit elev.
Vakt B är en förkortning för Bestämmelser för vaktpersonal vid försvarsmakten, som i sin tur är ett bihang till Svensk soldat. Vakt B är i sin nu gällande version indelad i 94 punkter. Enligt vad B uppgett i sitt vittnesmål har den haft sitt nuvarande innehåll sedan år 1958. I punkt 1 sägs att Vakt B innehåller bestämmelser för vaktchefs och övrig vaktpersonals allmänna åligganden, befogenheter och uppträdande vid bevakning av anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som skyddas enligt lagen 17/5 1940 (358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m m (skyddsföremål).
I målet har inte annat gjorts gällande än att förrådet vid Stav var ett skyddsföremål enligt lagen 1940:358. Det är vidare ostridigt att inga skyltar finns som utmärker förrådets karaktär av skyddsföremål. I målet är likaledes ostridigt att hemvärnspatrullens medlemmar fått order om att Vakt B var tillämplig på deras uppdrag. V.M. har uttryckt saken så att hemvärnschefen sagt till honom: "Kom ihåg, det är Vakt B som gäller!", varefter V.M. under bilfärden till Stav informerat de andra om detta.
Åklagaren har hävdat att situationen inte varit sådan att bestämmelserna i Vakt B lämnat utrymme för hemvärnspatrullen att använda skjutvapen vid ifrågavarande tillfälle. Han har därvid i huvudsak utvecklat sina synpunkter på följande sätt: Bestämmelserna om bruk av våld finns i punkterna 79-90. Därav innehåller punkterna 79-81 allmänna bestämmelser, punkterna 82-89 bestämmelser om bruk av skjutvapen m m i fred och punkt 90 bestämmelser om bruk av skjutvapen under krig och beredskapsförhållanden. I de allmänna bestämmelserna sägs bl a att man inte får använda strängare våld än förhållandena kräver och att våld får tillgripas först då uppgiften inte kan lösas på annat sätt, alltså först när tillsägelser och anvisningar är otillräckliga. Under rubriken "Bruk av skjutvapen m m i fred" sägs i punkt 82 att bruk av skjutvapen är en yttersta utväg, som får komma i fråga endast då tillsägelser, anvisningar eller kroppsligt våld är otillräckliga och då det med hänsyn till betydelsen av det intresse som skall skyddas kan anses försvarligt att bruka vapen. Därefter följer i punkt 83 en tabell med exempel på situationer, då skjutvapen får användas. I tabellen anges sju olika situationer under bokstavsbeteckningarna A-G och i den högra spaltens rubrik finns antecknat: "För att lösa din uppgift får du som en yttersta utväg använda skjutvapen." Av tabellens exempel kan utläsas att skjutvapen får användas - och då som yttersta utväg - endast om någon överfaller eller hotar att överfalla vaktpost eller annan person, eller om någon angriper skyddsföremålet på sätt eller med medel som kan förorsaka skada på detsamma. I sistnämnda fall måste angreppet dessutom vara av sådan art att det kan orsaka allvarlig skada på skyddsföremålet och detta skall i sin tur vara av väsentlig betydelse för krigsmakten. Ingen av dessa grundläggande förutsättningar var för handen när hemvärnsgruppens medlemmar använde sina skjutvapen. - Punkt 85 innehåller föreskrifter om hur angriparen eller den som skall hejdas skall varnas innan skjutvapen används och punkt 86 anger hur skotten skall riktas då man skjuter. Där sägs sålunda att första skottet skall riktas mot marken vid sidan om och i närheten av den som skall hejdas. Om denne inte stannar skall vapnet riktas mot benen så att den som skall hejdas får så liten kroppsskada som möjligt. Om denne har motorfordon eller cykel skall vapnet riktas mot hjulen. Beträffande bruket av automatvapen sägs att man som regel skall skjuta patronvis eld och att automateld endast skall användas i särskilt allvarliga situationer, såsom då posten själv blir beskjuten eller en angripare står i begrepp att använda vapen eller utsätter skyddsföremålet för angrepp som innebär fara för allvarlig skada.
De tilltalade har å sin sida gjort gällande att de handlat korrekt enligt Vakt B och den utbildning de fått. De har därvid i huvudsak utvecklat sina synpunkter på följande sätt: Vid bedömningen skall hänsyn tas inte bara till bestämmelserna i Vakt B utan också till all den utbildning de tilltalade fått. En samlad bedömning leder till att de tilltalade haft rätt att använda skjutvapen eller att de i vart fall varit i god tro beträffande sin rätt att använda skjutvapen. Sålunda är bestämmelserna i Vakt B inte så klara och entydiga som åklagaren gjort gällande. Tvärtom är de oklara och svårtolkade, vilket framgår bl a av att såväl LSt:n i Södermanlands län (i skrivelse till regeringen) som chefen för Södermanlands regemente och försvarsområde (i skrivelse till överbefälhavaren) begärt översyn av Vakt B på grund av den nu aktuella händelsen. Oklarheterna i Vakt B består bl a i att exemplen i tabellen i punkt 83 är svårtillgängliga. Vidare i att Vakt B innehåller regler om legitimationskontroll (punkt 37) och om omhändertagande (punkterna 60 och 61) som ger intryck av att skjutvapen får användas i situationer liknande den aktuella, i synnerhet som hemvärnsgruppen uppfattat det som sin uppgift att omhänderta personer som kunde misstänkas för spioneri eller sabotage mot skyddsföremålet. - Vidare måste beaktas att punkt 52 i Vakt B slår fast att vaktpersonal inte skall tveka att handla självständigt om de anser att läget kräver detta. - Av de tilltalade har alla utom H.A. gått igenom det s k vaktprovet, som numera sedan 1960-talet är obligatoriskt för all militär personal som skall gå vakt. För att någon skall få gå vakt måste han ha blivit godkänd i vaktprovet. I vaktprovet övas tre olika moment, varav förutsättningen i moment B är: "Post åtlyds ej - målet flyr." För att bli godkänd måste eleven handla efter följande schema. A) Färdigställning - Ej osäkra! B) "Halt." C) "Halt eller jag skjuter skarpt" - säkringslucka (motsv) avlägsnas. D) Osäkrar och skjuter varningsskott. E) Målet bekämpas. - Enligt de tilltalades mening är vaktprovet kategoriskt på så sätt att hela schemat skall fullföljas. Olika moment i utbildningen strider alltså mot varandra.
TR:ns bedömning.
En analys av bestämmelserna i Vakt B visar enligt TR:ns mening att åklagarens ståndpunkt är den riktiga. Vakt B lämnar inte utrymme för bruk i fredstid av skjutvapen i den föreliggande situationen. Sålunda förekom inget överfall eller hot om överfall mot hemvärnsmännen eller annan person och det förekom inte heller något angrepp mot skyddsföremålet. Inte heller om hemvärnsmännen haft till uppgift att företa legitimationskontroll av och omhändertaga okända personer som närmade sig skyddsföremålet har de haft rätt enligt Vakt B att lösa uppgiften genom bruk av skjutvapen trots att bilen avlägsnat sig från platsen utan att - så som hemvärnsmännen uppfattade förhållandet - dess förare hörsammat en befallning från patrullchefen att stanna.
Även om de i punkt 83 upptagna fallen endast är exempel på situationer, då skjutvapen får användas, måste de läsas mot bakgrund av punkt 82, vilken är en övergripande bestämmelse som anger den anda i vilken övriga regler skall läsas och tillämpas. Samma principer kommer till uttryck i 24 kap 2 § 1 st BrB, där samma ordval kommer igen. Bestämmelserna är avsedda att ge uttryck för den allmänna principen för samhällets rätt att använda våld som ibland brukar kallas det minsta ingreppets princip och som innebär dels att större våld inte får användas än som är nödvändigt för en tjänsteåtgärds genomförande, dels att våldet skall stå i rimlig proportion till tjänsteåtgärdens vikt. När det gäller användande av det yttersta våldsmedlet, skjutvapen, är den av samhället accepterade inställningen att skjutvapen endast får användas i samhälleliga nödvärnssituationer och då endast om detta kan ske utan fara för annan person än den som skall hejdas. Skjutvapen får alltså användas endast i mycket begränsad omfattning och samhället får anses ha accepterat att den förelagda uppgiften i många fall inte kan lösas hellre än att skjutvapen används i fredstid. Enligt TR:ns mening har också den som bevisning i målet åberopade instruktionsfilmen, som före händelsen setts av samtliga tilltalade utom H.A., klargjort dessa principer.
TR:n konstaterar alltså att det objektivt sett inte fanns utrymme för hemvärnspatrullen att använda skjutvapen vid ifrågavarande tillfälle. Det s k vaktprovet saknar betydelse för denna bedömning eftersom det endast är ett prov avsett att utbilda vaktpersonal i hur de skall förfara sedan beslut väl har fattats om att skjutvapen får användas. Till frågan om hur ansvarsfrågan skall bedömas med hänsyn till de tilltalades situation vid händelsen återkommer TR:n i samband med de fortsatta övervägandena av de olika åtalspunkterna var för sig.
Åtalspunkt 1
De tilltalade har bestritt ansvar i första hand på den grund att de handlat korrekt enligt Vakt B. I andra hand har de bestritt ansvar på den grund att de haft fog för sin åsikt att de, då bilen snabbt avlägsnade sig från förrådet, hade rätt att använda sina vapen på sätt som skett. Till stöd härför har de anfört samma förhållanden som tidigare upptagits såsom deras uppfattning om hur Vakt B objektivt bör tillämpas. De har dessutom pekat på bl a bilens egendomliga uppträdande, som fått dem att utesluta att det kunde vara en polisbil eftersom de som färdades i bilen i så fall borde ha stannat och stigit ur för att inspektera förrådet.
Beträffande hemvärnsmännens utbildning har i målet blivit utrett bl a: V.M. har en gedigen utbildning som hemvärnsman. T.K.. och E.K. har båda omfattande erfarenhet som hemvärnsmän och de har alla tre gått högvakt samt genomgått därmed sammanhängande utbildning i vakttjänst. H.A. däremot har inte gjort värnplikt och inte heller som hemvärnsman fått någon utbildning i vakttjänst. Han är radioamatör och deltog vid det aktuella tillfället civilklädd med främsta uppgift att upprätta radiosamband för patrullens fortsatta verksamhet under kvällen.
T. och E.K.
samt H.A.
har slutligen gjort gällande att de borde gå fria från straff eftersom de handlat endast för att verkställa den ansvarige patrullchefens beslut. I denna del har de - såsom TR:n uppfattat saken - utvecklat sin ståndpunkt på följande sätt: Visserligen har V.M. inte givit någon sådan order eller befallning som förutsätts för straffrihet enligt 24 kap 6 § BrB, men V.M. har på ett fältmässigt, genomtänkt och kraftfullt sätt lett patrullen och de övriga har uppfattat hans agerande, framförallt hans varningsskott, som en order att stoppa bilen och de har sedan handlat i chefens anda.
TR:ns bedömning
Som TR:n konstaterat i avsnittet om Vakt B har de tilltalade handlat i strid mot de föreskrifter som gällde i fråga om bruk av skjutvapen. De har visserligen trott sig ha rätt att använda vapen och handlat i avsikt att göra sin plikt men såvitt angår V.M., T. och E.K. borde de ha insett att de inte fick skjuta. TR:n har härvid beaktat deras utbildning samt de förhållandena att inget överfall eller hot om överfall förekommit vare sig mot någon person eller mot skyddsföremålet och att bilen hela tiden befunnit sig på område som det ej var förbjudet för allmänheten att beträda. Vad angår T. och E.K. kan de inte anses ha handlat på order av V.M. och de kan därför inte gå fria från ansvar på grund av dennes handlande. Genom att använda skjutvapen har V.M., T. och E.K. alltså av oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt. De har därigenom gjort sig skyldiga till tjänstefel. Emellertid sägs i 21 kap 18 § BrB att det inte skall dömas för tjänstefel om gärningen eljest är belagd med straff. Detta innebär att endast V.M. skall dömas för tjänstefel och då med avseende endast på de av honom avlossade varningsskotten. I övrigt träder det straff som följer på gärningarna i åtalspunkterna 2 och 3 i stället för straff för tjänstefelet.
Vad angår H.A. har också denne enligt TR:ns mening gjort sig skyldig till tjänstefel även om omständigheterna för hans del är mildrande med hänsyn till hans obefintliga utbildning i vakttjänst och till att han bestämt sig för att skjuta på ett sätt som inte kunnat framkalla fara för någon. Eftersom H.A:s handlande i och för sig är att bedöma som brott mot vapenlagen - till vilken fråga TR:n återkommer under åtalspunkt 5 - skall dock straffet för sistnämnda brott träda i stället för straffet för tjänstefelet.
Åtalspunkt 2
V.M., T. och E.K. har bestritt ansvar för framkallande av fara för annan under påstående i första hand att de handlat korrekt och i andra hand att deras oaktsamhet inte kan anses som grov.
Med hänsyn till vad TR:n tidigare anfört beträffande åtalet för tjänstefel kan de tilltalades förstahandsinvändning inte beaktas. Vad angår andrahandsinvändningen anser TR:n att det måste bedömas som grov oaktsamhet att i mörker öppna eld mot en bil i rörelse. Genom sitt handlande har de utsatt polismännen för livsfara. De har alltså gjort sig skyldiga till framkallande av fara för annan. I den mån faran realiserats därigenom att den för faran utsatte fått kroppsskada skall endast dömas för att skadeeffekten åstadkommits. Detta innebär att V.M. endast kan fällas till ansvar för framkallande av fara för R och E.K. endast för framkallande av fara för Berndt P. T.K.. skall däremot fällas till ansvar för framkallande av fara för båda polismännen.
Åtalspunkt 3
Med hänsyn till de slutsatser TR:n tidigare dragit i olika delar av målet skall åtalet bifallas i denna del. V.M. skall alltså fällas till ansvar för vållande av B.P:s skador och E.K. för vållande av R:s skador.
Åtalspunkt 4
TR:n fann att V.M. skulle fällas till ansvar men att omständigheterna var i sådan grad förmildrande, att gärningen var att bedöma som ringa.
Åtalspunkt 5
TR:n fann att H.A. av oaktsamhet missbrukat sin rätt att inneha skjutvapen och att han skulle fällas till ansvar för brott mot vapenlagen.
Påföljdsfrågan
TR:n uttalade att sådana förmildrande omständigheter förelåg att annan påföljd än böter inte borde komma i fråga.
I anledning av yrkanden av V.M.
och H.A.
uttalade TR:n att påföljdseftergift inte borde meddelas i någotdera fallet.
Domslut TR:n dömde
V.M. jämlikt 21 kap 18 § och 3 kap 8 och 9 §§ BrB samt 37 § 2 st vapenlagen (1973:1176) för tjänstefel, vållande till kroppsskada, framkallande av fara för annan och olaga vapeninnehav till 40 dagsböter å 30 kr,
E.K. jämlikt 3 kap 8 och 9 §§ BrB för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan till 30 dagsböter å 20 kr,
T.K.. jämlikt 3 kap 9 § BrB för framkallande av fara för annan till 20 dagsböter å 20 kr,
samt H.A. för brott mot vapenlagen till 10 dagsböter å 20 kr.
Nämndemannen Jynfors var skiljaktig beträffande åtalspunkterna 1-3 och anförde: Med hänsyn till att man på såväl militärt håll som inom polisen bedömt läget som ytterst allvarligt, att händelseförloppet utvecklade sig överraskande och snabbt, att bilföraren - från hemvärnsmännens utgångspunkt - betedde sig oväntat, att instruktionerna i "Vakt B" är oklara och svåra att tolka, samt till det faktum att det brustit i kommunikationerna mellan hemvärn och polis, för vilket förhållande de åtalade hemvärnsmännen inte kan lastas, anser jag att de tilltalade haft fog för sin uppfattning att de, då V.M:s anrop inte åtlyddes, var berättigade och även skyldiga att använda sina vapen på sätt som skett. På grund härav kan de inte anses ha gjort sig skyldiga till tjänstefel, och kan följaktligen inte heller fällas till ansvar för framkallande av fara för annan eller vållande till kroppsskada.
Häradsdomaren Jonson samt nämndemännen Tengvar och Jynfors var skiljaktiga beträffande påföljden för brottet enligt åtalspunkt 4 och anförde: Omständigheterna är i V.M:s fall så säregna och för honom mildrande att påföljdseftergift bör meddelas honom för hans brott mot vapenlagen.
Nämndemannen Jynfors var skiljaktig beträffande åtalspunkt 5 och ansåg att åtalet mot H.A. för brott mot vapenlagen skulle ogillas.
V.M., E.K., T.K..
och H.A.
fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Litzén, hovrättsrådet Holmbergh, referent, och adj led Norlander samt nämndemännen Karderud och Olofsson) anförde i dom d 12 febr 1981:
Domskäl
Domskäl. Vid HovR:ns huvudförhandling har förnyade förhör hållits med, förutom de fyra tilltalade, målsägandena B.P. och R. De hörda har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med de redogörelser som intagits i TR:ns dom. V.M. har tillagt: Sedan han fått med E. och T.K.. i patrullen ringde han på nytt upp R.P.. Han fick då lämna detaljerade uppgifter om patrullmedlemmarna och om den bil de skulle använda, uppgifter som han antog skulle lämnas till polisen.
I HovR:n har vidare hållits förhör med fyra redan vid TR:n hörda vittnen, nämligen överstelöjtnanten G.D. angående de skedda inbrotten och bevakningsåtgärderna samt utbildning av militär, majoren B.S. angående utbildningen vid hemvärnets stridsskola, rättsläkaren J.L. angående slutsatser av röntgenundersökning av B.P. och angående erfarenheter av skottskador samt kriminalinspektören E.L. angående platsundersökning, rekonstruktion och fynd. Åtskillig skriftlig bevisning har förebringats bl a rörande ändringar som efter de med åtalet avsedda händelserna vidtagits eller föreslagits i bestämmelserna för militär vakttjänst. För HovR:n har visats filmen "Vakttjänsten i fred - bruk av våld". HovR:n har hållit syn vid platsen i Stav, där bl a de tilltalade förevisat sina uppehållsplatser och skjutriktningar under olika skeden av det händelseförlopp som avses med åtalet.
Det faktiska händelseförloppet är i stora drag och många enskildheter väl utrett. HovR:n har fått det bestämda intrycket att samtliga hörda bemödat sig om att lämna sanningsenliga uppgifter. Vid värderingen av de delar i vilka hemvärnsmännens uppgifter skiljer sig från polismännens måste beaktas att allt skett mycket snabbt och att alla inblandade måste ha varit mer eller mindre upphetsade i den ovanliga situationen, där eld gavs med skarpa patroner och det inte var fråga om övning. - - - På grund härav och av den tekniska utredningen om befintligheten i bilen av kulor, härrörande från V.M:s kulsprutepistol, finner HovR:n lika med TR:n utrett att B.P. träffats av skott från V.M. och att detta skett innan B.P. själv gav eld; den tekniska och medicinska utredningen ger vidare vid handen, att B.P. träffats i ryggen. Möjligheten, av mindre betydelse för ansvarsbedömningen, kvarstår att V.M. avlossat skott även efter det att eld givits från bilen. Med undantag för ordningsföljden för B.P. träffande och eldgivning har hemvärnsmännens berättelser icke i något hänseende vederlagts. Tvärtom stöds, såsom ock TR:n anfört, deras berättelser av den tekniska bevisningen. - Vad gäller V.M:s stopptecken och rop "halt" ansluter sig HovR:n väsentligen till TR:ns bedömning. - - - HovR:n finner sig på grund av V.M:s och de övriga hemvärnsmännens uppgifter böra utgå från att V.M. på eller mycket nära den plats han utpekat avgivit ett tydligt stopptecken och med hög röst ropat "halt", samt att han sålunda väl kunnat ses av dem som suttit i bilen. Det får också anses utrett dels att polismännen faktiskt icke sett V.M. i detta läge, väl därför att de ej riktat och ej haft särskild anledning att rikta sin uppmärksamhet åt detta håll, dels att polismännen icke hört ropet "halt"; ropet kan ha sammanfallit med B.P. utrop till R om "kör" eller "stå på". Bilens motorljud och hjulens slirande torde ha dränkt V.M:s vidare rop.
Hemvärnsmännens uppgift ifrågavarande natt var bl a att bevaka förrådet vid Stav. En sådan uppgift ligger inte inom hemvärnets normala funktioner i fredstid. De hade alla, senast under färden till platsen, fått klart för sig att för uppgiftens genomförande gällde bestämmelserna för vaktpersonal vid försvarsmakten, Vakt B. Av största betydelse för målets avgörande blir alltså en tolkning av dessa bestämmelser för att ge svar på frågan om de tilltalade i den uppkomna situationen hade rätt att ge eld med skjutvapen.
I HovR:n har upplysts att bl a vissa delar av Vakt B och av det s k vaktprovet ändrats efter och väsentligen som följd av den händelse som förts under HovR:ns prövning, att fortsatt användning i utbildningssyfte av filmen om vakttjänst förbjudits samt att ytterligare omarbetning av Vakt B pågår; ytterligare härom nämns nedan. Det har framkommit att omarbetningen inte avser ändring i bestämmelsernas sakliga innehåll utan snarast inriktas på ett förtydligande av grundsatsen om användande av skjutvapen som yttersta utväg. Utredningen får anses ge vid handen, att Vakt B - vare sig nu gällande och föreslagen lydelse eller den som gällde år 1979 - icke avsetts tillåta eldgivning i den nu prövade situationen, i vilken varken posten (hemvärnsmännen) eller skyddsföremålet (förrådet) angripits på något sätt.
HovR:n ansluter sig också till TR:ns bedömning att Vakt B i 1979 års lydelse, läst enligt hävdvunna lagtolkningsprinciper, icke lämnar utrymme för bruk i fredstid av skjutvapen i den föreliggande situationen.
Enligt HovR:ns mening kan emellertid en sådan tolkning icke vara ensamt avgörande vid ansvarsprövningen. Denna prövning måste göras under hänsynstagande till Vakt B:s utformning och också till den övriga utbildning och övning hemvärnsmännen fått i vakttjänst.
En närmare genomgång av Vakt B ger vid handen bl a följande. Vakt B gäller i såväl fred som krig (punkten 2). Under rubriken "Legitimationskontroll" anmodas vaktpersonal att hejda varje person som man inte med säkerhet vet har rätt att passera samt att anropa den som skall hejdas med "halt" (punkterna 37 och 38). Under huvudrubriken "Rätten att bruka tvångsmedel" föreskrivs som en allmän regel (punkten 52) att tvångsmedel skall brukas endast då det är nödvändigt; "Om förhållandena gör det möjligt bör du begära anvisningar från din chef innan tvångsmedel tillgrips, men tveka inte att handla självständigt om du anser att läget kräver detta." Under samma huvudrubrik föreskrivs (punkten 60): Du skall inom skyddsföremålet eller i dess närhet omhänderta a) den som du har skäl att misstänka för spioneri eller sabotage eller försök eller förberedelser därtill, b) misstänkt person som flyr från skyddsföremålet. Under underrubriken "Bruk av våld" föreskrivs (punkten 79) bl a: Din uppgift vid bevakning av skyddsföremål kan bl a innebära att du skall ... avvisa eller omhänderta obehöriga. ... Dessa uppgifter kan och bör du i regel lösa genom ... tillsägelser och anvisningar. ... Du har laglig rätt att i vissa fall tillgripa våld för att lösa din uppgift. Våld mot en person kan utföras antingen genom kroppsligt våld, t ex genom att hålla fast ..., eller genom eldgivning med skjutvapen. - Ett avsnitt under underrubriken "Bruk av skjutvapen m m i fred" inleds (punkten 82): Om du måste använda skjutvapen skall du ha klart för dig att detta är att betrakta som en yttersta utväg, som får komma i fråga endast då tillsägelser, anvisningar eller kroppsligt våld är otillräckliga och då det med hänsyn till betydelsen av det intresse som skall skyddas kan anses försvarligt att bruka vapen. Härefter ges (punkten 83) exempel på situationer då skjutvapen får användas (exemplen redovisas närmare i TR:ns dom).
Enstaka av de nu redovisade bestämmelserna kan, sedda var för sig, ge intryck av att en jämförelsevis vidsträckt rätt att bruka skjutvapen är medgiven. Sålunda kunde hemvärnsmännen (enligt punkten 60) vara skyldiga att omhänderta de personer som färdades i bilen; eftersom enligt hemvärnsmännens informationer polis inte kunde beräknas vara i verksamhet vid Stav denna natt och knappast, i betraktande av den vaktutbildning hemvärnsmännen hade, kunde beräknas utföra en bevakningsuppgift på sätt som skedde, kunde personerna i bilen med skäl misstänkas för att ha begått sabotage (de skedda inbrotten) och för att förbereda sådant mot förrådet vid Stav; de sålunda misstänkta flydde uppenbarligen. Vakt B utsäger i detta hänseende icke tydligt, att sabotaget ed skall avse just det bevakade skyddsföremålet och att flykten skall ske efter färsk gärning. - Vaktpersonal, som har till uppgift att bl a omhänderta obehöriga, får (enligt punkten 79) tillgripa våld, vilket kan utföras genom eldgivning med skjutvapen; rätten är dock inskränkt till "vissa fall". Hänvisningen (i punkten 82) till att det med hänsyn till betydelsen av det intresse som skall skyddas kan anses försvarligt att bruka vapen, kan också ge intryck av att rätten är vidsträcktare än som avsetts. Härtill kommer att exemplens (i punkten 83) egenskap av just exempel medför, att den omständigheten att en situation lik den föreliggande inte upp tagits i tabellen varken utesluter eller medger rätt att bruka vapen; för övrigt saknas annat än motsättningsvis exempel på fall då vapens bruk är förbjudet.
Mot bakgrund av det nu upptagna vill HovR:n uttala, att hemvärnsmännen har åtskilligt fog för sin uppfattning, att bestämmelserna i Vakt B är oklara och svårtolkade.
Hemvärnsmännen har, med visst undantag för H.A., utbildats i vakttjänst förutom genom undervisning i Vakt B genom ytterligare undervisning samt övningar. Hemvärnsmännen har inte haft anledning att tro att denna ytterligare utbildning stod i motsats till Vakt B; fastmer måste antagas att utbildningen avsett att närmare exemplifiera Vakt B samt att ytterligare inskärpa dess bestämmelser och öva hemvärnsmännen i dessas tillämpning. - Främst må här nämnas vaktprovet (som närmare beskrivs i TR:ns dom). Chefen för armén, som fått överbefälhavarens uppdrag att överse Vakt B och utbildningsbestämmelser för vakttjänst m m, har i skrivelse d 19 juni 1980 framhållit, att vaktprovet är att betrakta som ett skjuttekniskt prov och att dess genomförande bygger på att "den yttersta utvägen" anses vara vad som måste göras; arméchefen har upplyst att nytt vaktprov skall konstrueras och har i avvaktan på detta föreskrivit, att provet skall genomföras så att man uppnår bl a det målet att vederbörande kan redogöra för och skilja på situationer där skjutvapen får användas som yttersta utväg respektive inte får användas. Hemvärnsmännen har i HovR:n bestämt framhållit att de icke vid vaktprovets utförande eller vid undervisningen härom fått den förutsättningen att beslut redan fattats om att skjutvapen får användas; enligt deras utbildning skall alltså post som ej åtlyds handla strikt enligt det i vaktprovet angivna mönstret. - Hemvärnsmännen har vidare åberopat ett i försvarets brevskola ingående häfte "Instruktion för vaktpost". Detta består mest av frågor hur post bör handla i vissa avbildade och beskrivna situationer. En bild (s 15) visar en byggnad med ett uppbrutet fönstergaller och en man som med bräckjärn i handen springer från platsen. Det upplyses att den flyende är starkt misstänkt för sabotage; upplysningen torde hänföra sig till gallrets uppbrytande men det kan ej uteslutas att upplysningen om misstanken hänför sig till något den flyendes tidigare beteende. Den fråga som skall besvaras är om vaktpost har rätt att avlossa ett varningsskott i marken bredvid mannen. Som rätt svar har angivits: "Ja, den flyende är misstänkt för sabotage." En annan bild (s 26) föreställer en snett bakifrån sedd personbil på en väg; uppgiften är att markera den plats post riktar sitt varningsskott mot. Som rätt svar har markerats bilens närmaste bakhjul. Från hemvärnsmännens sida har i HovR:n påvisats, att, delvis i sammanhang med arméchefens ovannämnda översyn av vaktbestämmelser, i en ny upplaga av brevskolehäftet dels det förstnämnda exemplet (s 15) utgått dels som rätt svar för platsen för varningsskott mot bilen markerats en plats i vägbanan vid sidan om och framför bilen. - Ytterligare har från hemvärnsmännens sida i detta sammanhang åberopats häftet "Hemvärnsgruppchef" (1975), med påpekande att i häftet inte skiljs mellan fredsförhållanden och krigsförhållanden. I ett avsnitt om bevakning och försvar av skyddsföremål har intagits ett exempel på postinstruktion, innehållande (s 31) att posten vid tre tillfällen har rätt att skjuta utan order, nämligen till självförsvar och när resten av hemvärnsgruppen eller skyddsföremålet är i omedelbar fara samt när "anropad visar att han har fientliga avsikter, flyr eller i övrigt inte lyder dina tillsägelser eller tecken".
I målet har upplysts, att V.M. genomgått jämförelsevis omfattande utbildning i vakttjänst, bl a vid hemvärnets stridsskola, och att vid utbildningen icke blott Vakt B utan även övrig nyss nämnd utbildningsmateriel använts. De övriga tre hemvärnsmännen - H.A. dock i mindre mån; bl a har han icke genomgått vaktprovet - har utbildats i vakttjänst vid övningar och tjänstgöring; det får bl a antagas att V.M. vid lämpliga tillfällen vidarebefordrat sina kunskaper. Vid beaktande av den utbildning hemvärnsmännen erhållit fäster HovR:n också vikt vid att - såsom framgått av S:s uppgifter - utbildningen vid hemvärnets stridsskola helt är inriktad på krigs- och beredskapsförhållanden.
HovR:n bedömer åtalet för tjänstefel (åtalspunkten 1) sålunda. Hemvärnsmännen har - såsom HovR:n ovan anfört om Vakt B läst enligt hävdvunna lagtolkningsprinciper - objektivt sett avlossat skott med skarp ammunition i strid med föreskrifterna i Vakt B. V.M. hade emellertid vid sina samtal med R.P. bibringats uppfattningen att polismyndigheten skulle underrättas om hemvärnspatrullens verksamhet och att således några bevakningsinsatser av polismän vid det ifrågavarande förrådet inte var att påräkna. Han har uppenbarligen talat om detta för patrullmedlemmarna. Hemvärnsmännen hade således redan vid bilens (polisbilens) nattliga färd på tillfarten till förrådet stark anledning att misstänka att de som färdades i bilen var samma personer som tidigare gjort inbrott i andra förråd och nu förberedde angrepp mot förrådet i Stav. När V.M:s stopptecken och rop "halt" besvarats med en rivstart, måste hemvärnsmännens misstanke ha förstärkts till något som i det snabba händelseförloppet närmast upplevts som en visshet. Redan bestämmelserna i Vakt B har delvis varit så avfattade att de kunnat ge hemvärnsmännen uppfattningen om rätt eller plikt att öppna eld i detta läge. Än mer har den övriga utbildningen i vakttjänst, som redovisats av hemvärnsmännen och exemplifierats med vaktprovet och vaktinstruktionen i "Hemvärnsgruppchef" m m, varit ägnad att ge hemvärnsmännen en sådan uppfattning. Hemvärnsmännen har handlat mot denna bakgrund. Att de under dessa omständigheter och med den korta betänketid som stått till förfogande gjort vad de haft grundad anledning att uppfatta som sin rätt eller plikt, kan enligt HovR:ns mening icke bedömas som tjänstefel. Åtalet i denna del skall därför lämnas utan bifall. - För T.K.., E.K. och H.A. tillkommer att de - som uppfattat V.M:s stopptecken och/eller hört hans rop "halt" och åtminstone delvis det följande ropet "halt eller jag skjuter" samt hört hans varningsskott i luften - genom att lossa ytterligare sådana skott eller skjuta mot bilens däck i avsikt att hejda dess färd får anses ha i lika mån som om uttrycklig order givits handlat i chefens anda och fortsatt den av V.M. påbörjade skottlossningen, vars rättsenlighet de saknat anledning att ifrågasätta.
Vad härefter angår åtalet för framkallande av fara för annan och för vållande till kroppsskada (åtalspunkterna 2 och 3) är till en början utrett att E.K. och V.M. objektivt sett åsamkat R och B.P. kroppsskada som ej varit ringa samt att de jämte T.K.. utsatt R och B.P. för livsfara. Emellertid har hemvärnsmännen som nyss nämnts haft grundad anledning att uppfatta den eldgivning, vilken åsamkat skadan och inneburit faran, som sin rätt eller plikt. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framkommit om bakgrunden till och omständigheterna vid eldgivningen måste denna anses ha varit försvarlig. Att vissa skott må ha avgivits som punkteld och icke som patronvis eld och att några av skotten i rådande mörker träffat högre än som bort ske om syftet varit att träffa bilens hjul föranleder inte annan bedömning. Åtalet i dessa hänseenden kan därför, med hänsyn till bestämmelserna i 24 kap 2 § BrB, icke vinna bifall.
HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning av V.M:s och H.A:s ansvar för brott mot vapenlagen (åtalspunkterna 4 och 5). Sådant brott måste i allmänhet anses så allvarligt att, särskilt med hänsyn till den allmänna laglydnaden, påföljdseftergift enligt 33 kap 4 § 3 st BrB är utesluten. I nu föreliggande båda fall är omständigheterna emellertid i betydande grad mildrande redan med hänsyn till vad enligt ovan framkommit om hemvärnsmännens uppgift och dennas genomförande. För V.M:s del tillkommer att han innehade en kulsprutepistol i sin befattning som hemvärnsman och att det med åtalet avsedda vapnet var av samma slag och dessutom var i hans besittning under omständigheter som står s k rättsvillfarelse nära. Och H.A. hade, visserligen utan att ge hemvärnschefen fullständiga upplysningar om vapenlicensens innehåll, lätt dennes medgivande till att medföra pistolen i stället för det gevär som H.A. innehade i sin befattning som hemvärnsman men som var både farligare och för bevakningsuppdraget olämpligare. Mot denna bakgrund finner HovR:n uppenbart att påföljd ej erfordras för V.M:s och H.A:s brott mot vapenlagen.
Domslut
Domslut. HovR:n lämnade med ändring av TR:ns domslut åtalen mot V.M. för tjänstefel, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan samt mot E.K. och T.K.. utan bifall.
HovR:n dömde V.M. för olaga vapeninnehav. Påföljden för detta brott eftergavs med stöd av 33 kap 4 § 3 st BrB.
Påföljden för H.A. eftergavs med stöd av 33 kap 4 § 3 st BrB.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade, att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte bifalla åtalen mot V.M. för tjänstefel, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan, mot E.K. för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan samt mot T.K.. för framkallande av fara för annan och därvid fastställa TR:ns domslut beträffande envar av dem utom i vad avser ansvar å V.M. för brott mot vapenlagen.
I revisionsinlagan anförde riksåklagaren bl a: Som domstolarna funnit har Vakt B objektivt den innebörden att skjutvapen inte fått användas i den situation som förelåg vid det med åtalet avsedda tillfället. HovR:n har emellertid uttalat att hemvärnsmännen haft åtskilligt fog för den av dem framförda uppfattningen att bestämmelserna i Vakt B är oklara och svårtolkade. Mot detta vill jag anföra följande. Allmänt sett gäller att skjutvapen användas endast i mycket begränsad omfattning och att samhället accepterat att en förelagd uppgift i fredstid i många fall hellre får förbli olöst än att skjutvapen kommer till användning. Av Vakt B, som uppenbarligen bygger på nämnda principer, liksom av den instruktionsfilm, som använts i bl a den undervisning där de tilltalade deltagit, framgår enligt min mening med önskvärd tydlighet att skjutvapen får användas endast i vissa direkta angrepps- eller hotsituationer. Någon sådan situation har ostridigt inte förelegat i målet. Vidare har Vakt B:s innehåll ytterligare inskärpts vid den undervisning som de tilltalade genomgått inför högvaktstjänstgöring. De tilltalade kan således enligt min mening inte rimligen anses ha haft fog för någon uppfattning att situationen skulle ha varit sådan att de ägt använda skjutvapen. I allt fall hade de bort förstå att det inte var tillåtet i den föreliggande situationen. I den mån inte annat brott är för handen bör de tilltalade således dömas till ansvar för tjänstefel. Som framgår av det följande är detta enligt min mening fallet vad gäller de av V.M. inledningsvis avlossade varningsskotten. Han bör därför i denna del fällas till ansvar för tjänstefel.
Vad så gäller frågan om ansvar för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan anser jag i likhet med domstolarna att E.K. och V.M. åsamkat de båda polismännen kroppsskada som ej varit ringa samt att de jämte T.K.. utsatt polismännen för livsfara. Beträffande omständigheterna därvid är utrett att V.M., E.K. och T.K.. under rådande mörker utan lämpliga siktmedel skjutit ett 50-tal skott mot bilen med polismännen. Det får antas att de inte avsåg att träffa dem som färdades i bilen utan i stället bildäcken. Långt ifrån att träffa däcken har de tilltalade i stället med flera skott t o m träffat högt ovanför hjulen. Sammanlagt har tolv skott träffat fordonet. Det saknades mot bakgrund av de tilltalades åliggande att se till förråden och skydda dem från angrepp samt omständigheterna i övrigt skäl att skjuta mot den i flykt stadda bilen oavsett vilka personer som befunnit sig i densamma. Bilen var inte vid något tillfälle inne på område med tillträdesförbud och var hela tiden i rörelse. Några omständigheter som objektivt sett kunde tolkas som förberedelser till angrepp på hemvärnsmännen eller förrådet förelåg inte. Inte heller var sådana omständigheter för handen som objektivt sett kunde uppfattas som innefattande en nödsituation för de tilltalade. Beskjutningen av bilen skedde när denna var på väg bort från förrådet och innan polismännen hade skjutit. Ingen av de tilltalade kan sägas ha handlat på någons order.
Mot bakgrund av vad jag ovan anfört i frågan om åtalet för tjänstefel och med beaktande av bl a nu angivna omständigheter anser jag att E.K. och V.M. av oaktsamhet vållat kroppsskada, E.K. med avseende på Rehnström och V.M. med avseende på Pettersson, samt att samtliga tre åtalade av grov oaktsamhet utsatt de två polismännen för livsfara. Även om de tilltalade skulle ha missuppfattat gällande bestämmelser om rätten att använda skjutvapen eller missuppfattat den rådande faktiska situationen, har det inte varit försvarligt att i den omfattning och på det sätt som skett skjuta mot bilen med polismännen. Det får anses som närmast en tillfällighet att inte någon av de båda polismännen blev dödad till följd av beskjutningen. Fastmer måste det ha framstått för de tilltalade som i hög grad sannolikt att de som färdades i bilen skulle kunna komma till allvarlig skada genom beskjutningen. Jag finner följaktligen att ansvarsfrihet på grund av bestämmelserna i 24 kap BrB inte kan komma i fråga.
V.M., E.K. och T.K.. bestred ändring.
HD, som höll syn på gärningsplatsen, avgjorde målet efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Westerlind, Brundin, Welamson, referent, Sven Nyman och Rydin) beslöt följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.