NJA 1981 s. 1225

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Carlsson) anförde i dom d 11 dec 1979 bl a följande: Yrkanden m m. - - - J.S. har till utveckling av sin talan anfört: Han är 53 år och L.H. 31 år. D. är nu 8 år. J.S. är uppväxt i Estland. Hans föräldrar är av ryskt ursprung. Familjen flyttade till Sverige 1942. J.S. är svensk medborgare sedan många år tillbaka och han är sedan 10 år anställd vid Sveriges Radio som producent och redaktör. L.H. är också av rysk härkomst men är uppvuxen i Kina. Hon kom till Sverige i 13-årsåldern i sällskap med sin mor, syster och bror. Familjen bosatte sig i Småland, där L.H:s mor och syster fortfarande bor. L.H. är psykiskt instabil och kan ej ta hand om D. på ett tillfredsställande sätt. Hon är mytoman och kan ej skilja mellan sanning och osanning. Som exempel härpå kan nämnas att hon ljuger om sin avlidne fars härkomst och ställning, om sitt tidigare medborgarskap och om sina arbetsförhållanden. L.H. har sedan D. varit i 3-årsåldern psykiskt och fysiskt misshandlat honom. Redan när D. var i 3-årsåldern kunde hon örfila honom genom att ge honom tre snabba örfilar på kinden och därefter sträcka fram handen och fråga om han ville ha mer. Anledningen till misshandeln var ofta att D. inte kunde äta så fint som L.H. önskade. När D. var liten kallade hon honom för idiot, sade till honom att han var förlossningsskadad och att han var äcklig att se på". När D. sökt ömhet har det hänt att hon slängt honom ifrån sig. L.H. förband sig vid förberedelsen d 11 okt 1978 att icke lämna landet, vilket protokollfördes. Anledningen till att J.S. avkrävde henne sådant löfte var att psykiska barna- och ungdomsvården PBU i Stockholm skulle påbörja terapeutisk behandling av D. och att denna ej skulle kunna påbörjas eller fullföljas om L.H. tog med D. till England som hon planerat. Trots detta lämnade L.H. endast några dagar efter nämnda förberedelse Sverige och flyttade till London, där hon och hennes nuvarande man D.H. köpt ett mindre hus. - Efter alarm från daghemspersonalen våren 1978 beställde L.H. tid hos PBU. Där har man förklarat att D. är gravt psykiskt störd och behöver gå för terapeutiska samtal minst 3 år. Då det blev bekant att L.H. planerade att resa till England med honom, ställde PBU ett ultimatum att hon antingen skulle resa ensam till England eller också stanna kvar för D.s skull. L.H. återkom tillsammans med D. från England d 1 aug innevarande år. På J.S:s begäran omhändertogs D. d 8 aug 1979 för samhällsvård på grund av ett av PBU d 31 okt 1978 utfärdat intyg. D. har för J.S. berättat att L.H. och hennes man misshandlat honom under vistelsen i England. D. har bl a uppgivit att, "när mamma slår mig kan jag räkna slagen, men när X. slår mig kan jag inte räkna, för han slår så fort". Från PBU, som sedan aug 1979 haft kontinuerlig kontakt med D., har uttalats att han är gravt psykiskt störd och alltjämt är i behov av terapeutisk behandling. - L.H. förtalar systematiskt J.S. inför sonen. Hon uppger för sonen att J.S. är sinnessjuk och schizofren. Hon har vidare till D. sagt att J.S. är gangster, bandit och tjuv. D. har under de gångna åren såväl inför J.S. som till andra personer upprepade gånger sagt att han vill vara hos J.S.. Han är numera rädd för sin mamma och vill inte träffa henne. - J.S. och D. bor nu i en modern 2-rumslägenhet med kök på Lidingö. D. går i Larsbodaskolan. När han började skolan i höstas övergick J.S. till att arbeta halvtid. På grund av arbetets karaktär utfördes detta till största delen i hemmet. D. har nu en elevassistent som passar honom särskilt under rasterna. Efter skolans slut har D. kommunal barnpassning. J.S. arbetar nu heltid. Mycket av hans arbete kan utföras i hemmet och han har mycket flexibla arbetstider.

L.H. har till utveckling av sin talan anfört: Hon bestrider att hon uppfört sig eller uttalat sig på sätt som påståtts av J.S.. Vidare är uppgifterna i vårdnadsutredningen om hennes agerande mot J.S. och D. felaktiga. D. är oroad av spänningen mellan henne och J.S.. Denne har satt upp D. mot L.H. och detta oroar D.. L.H. fann därför att det ej var lämpligt att J.S. träffade D. och av denna orsak flyttade hon till London. I England har han gått i en privatskola och han lärde sig på mycket kort tid att tala en utmärkt engelska. Han lärde sig även addition, subtraktion och multiplikation samt hade när de återvände till Sverige d 31 juli 1979 börjat lära sig division. Under englandsvistelsen blev D., som tidigare haft vissa nervösa besvär, en pigg och glad pojke. Efter återvändandet till Sverige vistades L.H. och D. hos en bekant familj vid namn B på Utö. Det var under vistelsen där som D. d 8 aug 1979 blev hämtad med en polisbåt. Makarna B blev mycket upprörda över myndigheternas agerande. L.H. bor nu i en lägenhet bestående av kök och ett stort rum. D. har en sängplats i lägenhetens matvrå. - - - L.H:s försök att få D. harmonisk har nu kanske misslyckats genom J.S:s och sociala centralnämndens agerande.

Domskäl.

J.S. och L.H. har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör, J.S. med vårdnadsutredaren socialassistenten V.A., L.H:s bror studeranden A.K. och överläkaren U.T. samt L.H. med rektorn S.F., kontoristen U.E., ambassadören T.B., fru K.B., dagbarnvårdaren M.H., byggnadsingenjören O.K., ingenjören N.W., byråassistenten L.P., fru J.R., fru V.V.S., psykologen A.G. och koreografen U.G..

Vidare har J.S. som skriftlig bevisning åberopat utlåtandet d 31 okt 1978 av psykiska barna- och ungdomsvården vid Stockholms läns landsting jämte utredning samt sociala centralnämndens utlåtande d 3 maj 1979 jämte vårdnadsutredarens sammanfattning i därvid fogad vårdnadsutredning.

V.A. har i vårdnadsutredningens sammanfattning d 9 april 1979 anfört följande: "Utredningen gäller vårdnaden om en i dagarna 8-årig pojke, D., vars föräldrar separerade sommaren 1975. Modern, L., erhöll i febr 1975 vårdnaden om sonen. Fadern, J., hade invändningar emot detta, ehuru han inte ansåg det fruktbart för sin del att då driva vårdnadsfrågan till slutförhandlingar i rätten. Under sommaren 1978 har fadern yrkat överflyttning av vårdnaden om sonen till sig. Modern har som ensam vårdnadshavare varit förvärvsarbetande och haft pojken hos dagmamma och sedan hösten 1975 på samma daghem. D. har av personalen på daghemmet bedömts vara i behov av hjälp vid PBU, vilket man också klargjort för modern, som därefter sökt sådan hjälp för sonen. Vid den utredning som sedan gjorts vid PBU under 1978 har behovet av långvarig terapi för D.s del framställts som synnerligen angeläget. Pojken beskrivs, enligt utlåtande från PBU, bl a som oerhört otrygg och med en stark ångest för katastrof och förintelse, som påverkar hela hans person, och som inverkar negativt på identitets- och realitetsanpassning. Man såg stor risk föreligga för psykogenombrott, om pojken utsattes för ytterligare påfrestningar i form av exempelvis flyttning, som modern planerat. Allt detta delgavs L., och man framhöll också, att pojken vid skolstarten behövde placering i mindre grupp, då han bedömdes ej komma att klara vanlig klass. Trots denna information till L. om D.s behov lät hon pojken i aug 1978 börja skolan i vanlig klass utan att på något sätt själv ta initiativ till att informera lärarinnan om pojkens problem. D. hade dessutom, helt oberättigad därtill, av modern anmälts till hemspråksundervisning på engelska. Trots löfte i domstol i okt 1978 om att kvarstanna i Stockholm under vårdnadsprocessen lämnade L., tillsammans med sonen, samma månad hastigt Sverige utan att ge besked därom till skola, PBU eller J., och bosatte sig i London. Man hade på PBU också informerat L. om sin skyldighet att göra anmälan till social servicecentral, om hon stod fast vid sina planer att flytta till England. Då modern trots detta bestämt sig för att verkställa flyttningen ansåg man på PBU i en skrivelse av d 31 okt 1978, att D. skulle omhändertas för utredning enligt barnavårdslagen, då pojkens psykiska hälsa äventyrades av moderns agerande. Som skäl till den hastiga flyttningen anför L. besvär med spruckna avloppsrör i London- huset. Utredaren har inför L. ifrågasatt, varför inte fästmannen X., då lämpligen kunde klara detta, i stället för att D.s flyttning skulle styras av dessa praktiska problem med huset. Vid utredarens samtal med modern har denna ansett sonen nu må väl och inte vara i behov av någon terapi. L. ser problemen med D. helt orsakade av fadern som hon anser psykiskt sjuk och skadlig för sonen. Även om modern till och från sagt, att sonen naturligtvis vill ha kontakt med båda sina föräldrar, så kan hon vid ett annat tillfälle till utredaren säga, att fadern för D. är som vilken människa som helst. Modern visar ingen djupare förståelse för D.s eget behov av sin far. Vid utredarens kontakt med D. framstod denne som mycket otrygg och hjälpsökande. Trots 5 mån separation från fadern uttryckte pojken då klart, att han känslomässigt var mest knuten till fadern och längtade efter denne. D. verkade ensam med sina problem och modern tycktes inte utgöra något stöd för D. i dennes uttalat svåra tillvaro. Hon använde pojken i stället som medel för sina egna syften. Modern har i kontakten under utredningsarbetet varit undanglidande och oengagerad, men med vänlig attityd. De problem vi talar om har L. ideligen vänt emot J.. På frågor rörande sina planer för framtiden svarar modern svävande med olika möjligheter men utan något fastare alternativ. Modern har för utredaren framstått som fylld av motsägelser. Hon visar bristande verklighetsförankring och verkar inte kunna ge D. någon vettig uppfattning av omvärlden, utan denne störs i sin identitetsuppfattning. Modern synes ha dålig förståelse för D.s svårigheter och behov och visar inget djupare engagemang för honom. Dessa iakttagelser bekräftas också av daghemspersonalen, som under lång tid haft möjlighet att observera förhållandena. Man har på daghemmet även uppfattat modern som kall och avvisande mot sonen. I den aktuella vårdnadsutredningen har J.S. amarbetat väl och varit lätt att få kontakt med. Han har i dialogen verkat saklig och entydig men visar också värme och känslor. Då vi talat om svårigheterna kring D., har fadern reagerat adekvat för situationen och visat sin sorg och oro. J. är uppenbart mycket fästad vid D.. Fadern har under sammanlevnaden tagit stor del i omvårdnaden av sonen och varit mycket engagerad för sitt barn. Modern har vid PBU själv sagt, att det blev en chock för D. då fadern flyttade från hemmet, och pojken regredierade en tid. J. har efter separationen, trots svårigheter i kontakten med L., regelbundet träffat D.. Fadern har tillbringat all sin semester, sex veckor sommartid, tillsammans med pojken. Av referenter beskrivs den stora glädje sonen visat, då fadern kommit för att hämta honom. För utredaren verkar fadern vara den av föräldrarna, som har värme och närhet att ge sonen. Det har nämnts en del problem för fadern med att sätta gränser för pojken. Utredaren har under samtalen förstått, att båda föräldrarna haft vissa svårigheter med detta. Då vi talat om sådana här problem och andra som kan uppstå vid uppfostran av barn, har fadern varit öppen för synpunkter. Han är helt inställd på att som vårdnadshavare samarbeta med PBU för pojkens räkning. Utredaren förstår vilka svårigheter det varit för J. i kommunikationen med L.. J. har blivit misstrodd av människor som L. kommit i kontakt med, och som ej känner honom närmare. Jag finner L.s utsagor om J.s men tala hälsotillstånd tillstånd som ogrundade. Under utredningen har ej heller framkommit något som ger stöd för moderns uppfattning härvidlag. D. har i flera år levt i en svår lojalitetskonflikt, där föräldrarna haft stor misstro till varandra och inte kunnat kommunicera. Utredaren ser inte D.s lekar och tal om krig och katastrof som något föräldrarna 'lärt' pojken, utan som ett uttryck för D.s egen ångest. I sin otrygga tillvaro förmår inte D. att hålla ifrån sig det svåra och katastrofala, som vi alla på olika sätt, inte minst genom televisionen blir utsatta för. Hans situation uttrycks på följande sätt i utlåtandet från PBU: 'I den ständiga spänning han befinner sig ligger otaliga faror på lut som hotar att invadera hans jag.' D. synes mig i stort behov av harnpsykiatrisk terapi, och sådan behandling bör han då få på sitt hemspråk - svenska - det språk som för pojken var helt rådande, då hans otrygghet uppstod. Jag ser det dock ännu viktigare, att vårdnadsfrågan först blir löst, och att vårdnaden om D. överflyttas till fadern, som kan utgöra det psykologiska stöd D. behöver. Utredaren anser, att modern genom sitt agerande inte är lämplig som vårdnadshavare för sonen. Med stöd av vad som framkommit under utredningen och PBU-undersökningen framstår fadern som lämplig vårdnadshavare för D.. Jag får därför föreslå att Stockholms sociala centralnämnds socialdelegerade måtte förordna att vårdnaden om D. överflyttas till fadern."

V.A. har hörd vid TR:n berättat: Hon har träffat J.S. 5 gånger innan hon skrev sin sammanfattning. Samtalen vid varje tillfälle varade omkring 3 tim. De har vidare haft telefonsamtal och V.A. har gjort hembesök hos J.S.. Hon har träffat L.H. 3 gånger på byrån och besökt L.H. i England under 2 dagar. Vid varje tillfälle i flera tim. Där har hon också träffat D.. Vad gäller L.H:s uppgifter om att hon varit väldigt sjuk under utredningstiden har V.A. lagt märke till att dessa uppgifter är motsägelsefulla. Ibland har L.H. sagt att hon har varit sjuk och att hon inte har kunnat ringa. Hon har till och med uppgivit att hon haft svårt för att tala. Vid andra tillfällen har hon berättat att hon haft mycket att göra, haft mycket umgänge och varit mycket ute. V.A. har inte lätt någon hel bild av detta. När V.A. besökte familjen i London var hon först med och hämtade D. i skolan. Hon tyckte det var en "jättecharmig kille". Han var glad och nästan litet upprymd. D. var väldigt lätt att få kontakt med och var livlig. När de kom hem tyckte hon att det var en helt annan pojke hon mötte. Detta var när de började prata med varandra och samtalet blev mera intimt. Det som fanns bakom den glättiga upprymda ytan var en helt annan pojke. - - - V.A. fick fin kontakt med D.. Han var väldigt hjälpsökande och verkade ensam. Han kom och satte sig bredvid henne och tryckte sig intill henne samt försökte ta henne litet under armen och trycka. D. verkade begåvad och hade lätt för att verbalisera. V.A. och D. tittade på hans teckningar. De spelade spel och försökte leka litet grand. De talade om hans teckningar och det var väldigt mycket innehåll i det han berättade och det han lekte. Det han ritade var om krig, katastrofer, soldater, svärd och knivar. D. tog själv spontant upp med V.A. att han längtade efter sin pappa och att han tyckte allting var svårt i London. Han sade: "Alla mina dagar här i London är svåra, men i Sverige med pappa så är nästan alla dagar bra." V.A. sade att de kunde prata om det D. tyckte var roligt och vad han tyckte var trevligt. Då talade han om sådana saker som han hade gjort tillsammans med sin pappa i Sverige. Han sade att han ville till Sverige och när han sade det knep han ihop ögonen och sade: "Kom ihåg vad jag har sagt." Han riktigt vädjade till att man skulle ställa upp för honom. - - - V.A. har inte vid något tillfälle frågat D. om L.H. misshandlat honom. Pojken förde själv på tal sina besvikelser beträffande modern. Han uppgav att L.H. ljuger. V.A. ville emellertid inte ta emot sådana informationer från D.. Anledningen härtill var att hon bara skulle vara i England ett par dagar och ville inte ta emot för mycket svåra saker och sedan bara resa. V.A.s och L.H:s samtal hamnade alltid i att L.H. påstod att J.S. var sinnessjuk, led av schizofreni och paranoia samt att han var psykopat ävensom att han hotat att skjuta henne. Vad V.A. än försökte ta upp, så gick det i cirklar och så hamnade samtalet i att J.S. var sinnessjuk. L.H. var väldigt låst vid detta. V.A. försökte förklara det allvarliga i att säga att en människa är schizofren. Hon omtalade för L.H. att en schizofren människa inte kan klara sig ute i arbetslivet utan behöver sjukhusvård och så vidare. L.H. återkom emellertid alltid till dessa saker. V.A. kan inte betrakta J.S. som avvikande i påstått hänseende. J.S. har hållit kontinuerlig kontakt med sonen. V.A. tror att de känslor han visar när de talar om svåra saker är äkta. Det verkar vara adekvata reaktioner inför D.s situation. Hon tror alltså, att han har närhet att ge pojken. Han har ett känslomässigt starkt engagemang till denne, vilket V.A. anser är väldigt viktigt. Vad gäller L.H:s yrkande om umgängesrätt med D. bör beaktas alla de omställningar D. varit med om. Han är nu snart 9 år och snart i puberteten. Det är en väldigt viktig period för D. att få trygghet i. V.A. skulle inte våga föreslå något annat umgänge än det som kan ske efter samråd med PBU. PBU måste fil yttra sig över vad pojken orkar och vad han själv vill. Man måste faktiskt börja respektera vad D. vill. Vad gäller L.H:s engagemang i D. så har hon vid de samtal som förts mellan V.A. och henne tagit mycket ytligt på frågorna. Det har inte gått att föra något allvarligt samtal. Det är V.A.s uppfattning att D. då hon besökte L.H. och denne i England var helt ensam med sina svårigheter.

U.T. har berättat: På uppmaning av daghemspersonalen på det daghem D. vistades ringde L.H. till PBU i mars 1978. Hon var orolig för D. samt uppgav, att han var splittrad, okoncentrerad och att hon oroade sig för hans skolstart hösten 1978. L.H. fick tid hos kurator P.L. d 24 april 1978. På grund av ett misstag hade hon D. med sig. Det var P.L. mening att träffa L.H. ensam för att få litet bakgrund till det hela och eventuellt sedan skaffa tider hos en psykolog för D.. L.H. var införstådd med att J.S. också skulle vara med om utredningen. Han besökte P.L. d 25 april. Härefter fick D. tider hos psykologen U.F. och han träffade henne d 23, 26 och 30 maj. - - - U.F. delgav föräldrarna vad hon sett av D. och hur hon bedömde honom. Hon bedömde hans psykiska tillstånd som mycket allvarligt och att han var i akut behov av psykoterapi. U.F. och P.L. informerade föräldrarna om att D. var i så dåligt psykiskt skick att radikala förändringar i hans situation skulle förändra hans psykiska tillstånd ytterligare. Det hade nämligen sagts att L.H. var i färd med att flytta till England med D.. U.T., U.F. och P.L. bedömde det som klart olämpligt för D.s del, vilket också L.H. och J.S. informerades om. Man meddelade också att om L.H. verkställde sitt beslut att flytta kände man sig från PBU:s sida tvungen att anmäla detta till sociala servicecentralen. D. var nämligen väldigt ångestdriven och splittrad enligt de psykologobservationer som gjorts. - - - Första gången U.F. träffade D. sade han att han ville bo hos sin pappa och hon uppfattade hans sätt att relatera till honom som ett desperat rop på hjälp. Vad för sorts hjälp kunde hon inte bedöma. Vid det samtal då man från PBU:s sida redogjorde för bedömningen av D. blev bägge föräldrarna ganska chockade. Det kom först ingen större reaktion alls, men några dagar senare ringde J.S. till U.F. och grät i telefonen. Han sade att han hade förstått att D. hade det svårt, men att han hade det så svårt, det hade J.S. inte förstått. Han undrade vad han kunde göra för att hjälpa D.. L.H:s reaktion var väl inte fullt så dramatisk. Hon sade sig i alla fall vilja ställa upp för behandlingen och stanna i Sverige för D.s skull. Då satte man från PBU:s sida i gång behandlingen. Hade L.H. insisterat på att resa till England så hade det ju inte varit någon idé att börja någon behandling. Den typ av behandling det rör sig om kan vara 1-3 år och det är ingen idé att knyta an ett barn till sådan behandling och sedan bryta kontakten. Det är snarare svårare för barnet om man gör så. Under hösten 1978 besökte D. B.M.J. d 15 sept och d 4 okt. Hon tog det ganska lugnt de första gångerna med honom och det uppstod inga dramatiska saker. U.T. har inga uppgifter om att han då sagt någonting om sin mamma och pappa. L.H. åkte sedan till England. D. hade en tid hos B.M.J., men D. kom inte. J.S. ringde sedan till kurator L och meddelade att han blivit uppringd av läraren i skolan, som undrade om han visste var D. var någonstans. På PBU fick man då den uppfattningen att varken PBU, fritidshemmet eller skolan var underrättade om att D. skulle resa bort. L.H. kom sedan tillbaka till Sverige med D. och han omhändertogs för samhällsvård d 8 aug 1979. U.T. har sedan haft kontakt med D. under hösten 1979. U.T. och annan personal som hade med D. att göra under hösten har det intrycket att han går på gränsen till sin förmåga att hålla ihop sig. Den 13 sept träffade U.T. J.S. och D. under cirka en halvtimme. D. lekte som vanligt krig i sandlådan. U.T. frågade honom om L.H. och om han ville träffa henne. D. svarade nej till det och sade också att L.H. och X. slår honom. Efter ett tag frågade U.T. om D. tyckte att J.S. skulle kom in och prata något. Det gick D. med på och U.T. talade även något med J.S.. Skälet som D. anger till att han inte vill träffa L.H. är att han är arg på henne. U.T. har inte någon uppfattning om L.H:s uppträdande gentemot D., enär hon inte sett dem tillsammans. Hon har träffat L.H. en gång. Vad som chockade U.T. och de andra hos PBU inblandade personerna var att L.H. tog D. med sig och lämnade Sverige utan att meddela någon. - - - U.T. och de andra på PBU har icke uppfattat D. som pigg och glad när han kom tillbaka från England. När B.M.J. träffade honom d 24 aug 1979 gick hon ganska rakt på sak och talade om för honom att hon visste att han var i en väldigt besvärlig situation och att det var jobbigt. D. sa då till henne: "Det känns jätte-jätte-jätte-jobbigt inuti." D. kan emellertid hålla sin fasad. Han sade vid detta samtal också ett par gånger att han ville bo hos J.S. och att han var rädd för L.H.. - - - Så länge D. enständigt vägrar att träffa sin moder kan det enligt uteslutningsmetoden inte bli tal om annat än att han bör bo hos sin fader. U.T. tror inte att det är lyckligt vare sig för D. eller för L.H. att tvinga D. att träffa L.H.. Man får se tiden an och arbeta på att han går med på att träffa henne. J.S. har någon gång vid besök på PBU också uttalat att han önskar att förhållandena så småningom skall normaliseras. U.T. har försökt förklara för D. att man skulle kunna tänka sig att han träffade sin mamma i en tredje persons närvaro, men det vägrar han också. Han lever för närvarande under en väldigt stor press. Dessutom upprepar han, när U.T. frågar honom, att han inte vill träffa mamma, att han är arg på henne och att han är arg på X.. Det är svårt att pressa honom vid samtalen, för så småningom tystnar han och vill inte berätta mer. - - - U.T. har inte ett dugg intryck av att D. är rädd för sin pappa. - - - Det som är mycket förvånansvärt med D. är att han redan första gången han kom till PBU våren 1978 uttryckte att han ville bo hos pappa och vidhållit detta vid alla kontakter han sedan haft. Det är mycket ovanligt att ett barn i hans ålder i beroendeställning uttrycker detta så klart. Barn brukar hålla inne med sådana känslor, därför att de är helt utlämnade åt de vuxnas godtycke, både föräldrar och andras.

A.K. har berättat: När D. var omkring ett år flyttade A.K. till J.S. och L.H. samt bodde där omkring 4-5 mån. A.K. lade märke till att J.S. och L.H. verkade vara främmande för varandra. - - - A.K. upplevde det som om det var J.S. som skötte D.. Han matade honom och såg till att han hade det bra. L.H. var mest trött på D.. - - - En framträdande egenskap hos L.H. är att hon inte kan sluta att ljuga, enär hon hållit på med det så länge. - - - A.K. tycker att J.S. har ett bra sätt mot D.. Det viktiga är att det finns känslor mellan J.S. och D.. Denne är känslomässigt bunden vid J.S.. - - - A.K. tror inte att D. vill träffa L.H.. Han verkar rädd för henne.

S.F.errari har berättat: Hon äger och driver en privat skola i Woodford Green, Essex, England. D. sattes i en av hennes klasser. Han lärde sig engelska mycket snabbt och var en mycket pigg och charmig pojke. - - - Det är löjligt att säga att D. hösten 1978 var nära en psykos. Det skulle hon ha märkt. L.H:s äktenskap var lyckligt och D.H. var bra som styvfader till D.. D. nämnde aldrig sin fader. När andra barn talade om sina läder talade D. om X. som sin fader. - - -

M.H. har berättat: Hon är kommunal dagbarnvårdare sedan elva år tillbaka och har 3 egna barn. Hon var dagbarnvårdare till D. under tiden jan 1973 till aug-sept 1975. M.H. sympatiserade till en början "väldigt med pappan". Han brydde sig om pojken. Han var den som talade mest med henne om D.. L.H. var också läst vid D., men hade ett annat sätt att handskas med honom. M.H.s sympatier för J.S. ändrades efter ett samtal hon hade med L.H. i sept 1979. L.H. berättade då om D.s englandsvistelse och om polishämtningen på Utö. Vidare talade L.H. om att hon kände sig förföljd av J.S. och att hon inte vågade gå hem för att hon var rädd för honom. M.H. vet ej vad L.H. var rädd för att han skulle göra.

Övriga av L.H. åberopade vittnen har - såvitt är av betydelse i målet - uppgivit att L.H. tagit väl hand om D. och varit en god vårdnadshavare för honom.

Stockholms sociala centralnämnd har i yttrande d 3 maj 1979 bl a anfört: "Av utredningen framgår, att den nu 8-årige D. efter föräldrarnas separation sommaren 1975 bott hos modern. Fadern synes under äktenskapet ha tagit stor del i pojkens vård och har efter skilsmässan trots visst motstånd från moderns sida varit angelägen om att hålla regelbunden kontakt med D.. Förhållandet mellan honom och sonen beskrivs som förtroendefullt och gott. I okt 1978 tog modern efter TR:ns beslut om vårdnadsutredning med sig D. till London, där hon nu sammanbor med sin engelske fästman. Pojken har under 1978 undersökts av ett barnpsykiatriskt team vid PBU och i utlåtande

beskrivits som otrygg och ångestfylld. Han ansågs vara i behov av långvarig terapi och bedömdes ej kunna klara skolgång i vanlig klass. Med hänsyn till riskerna för pojkens psykiska hälsa avråddes modern från den planerade flyttningen till England. Utredaren har vid besök i London kunnat konstatera, att D. har svårt att finna sig till rätta i den nya miljön. Han framstår vid samtal som hjälpsökande och stundtals förvirrad och uttrycker klart sin längtan efter fadern. Modern förefaller inte inse det allvarliga i pojkens situation och visar inget djupare engagemang för honom. Vad som i utredningen framgår om hennes personliga särdrag gör att hon inte kan anses som lämplig vårdnadshavare för den välbegåvade men splittrade D.. Fadern, som har förståelse för pojkens behov och vilja att i samråd med barnpsykologisk expertis försöka hjälpa honom till större trygghet, framstår som kapabel att ta ansvar för sin son. Nämnden anser därför i likhet med utredaren, att vårdnaden om D. med hänsyn till hans bästa snarast bör överflyttas till fadern."

I målet har av J.S. och L.H. lämnats motstridiga uppgifter om vad som förevarit i relationerna mellan å ena sidan dem inbördes och å andra sidan mellan envar av dem och D.. Av utredningen i målet torde vara klart dokumenterat att L.H. har svårt att hålla sig till sanningen och försöker förgylla sin verklighet. L.H:s uppgifter måste därför tagas med stor försiktighet. J.S. har givit ett trovärdigt och omdömesgillt intryck. Han är uppenbarligen varmt fästad vid D. och torde vara på ett positivare sätt engagerad i D.s uppfostran än L.H.. U.T. och V.A., som båda varit aktivt engagerade i vårdnadsfrågan, har uppgivit, att D. uttryckligen givit till känna att han vill vara hos sin fader och att han ej vill vara hos modern. På grund av vad sålunda anförts och på av sociala centralnämnden anförda skäl ävensom till vad i övrigt i målet förekommit finner TR:n med hänsyn till D.s bästa att vårdnaden om honom bör överföras till J.S..

Vad härefter gäller L.H:s yrkande om umgängesrätt gör TR:n följande bedömning.

I målet har framkommit sådana uppgifter - som visserligen härrör från D. - om L.H:s och hennes nuvarande makes behandling ay honom som tyder på att han utsatts för fysiskt omild behandling. Även om D. endast är 8 år gammal torde hans uppgifter ej böra helt negligeras, särskilt som han lämnat sådana uppgifter jämväl till utomstående personer som V.A. och U.T.. De och sociala centralnämnden har uttalat att L.H. är olämplig som vårdnadshavare. V.A. och U.T. har båda uppgivit att det skulle vara att utsätta D. för en mycket stark psykisk press om man skulle tvinga honom att sammanträffa med modern mot hans klart uttalade vilja. Med hänsyn till vad som anförts och då det kan antagas att stora svårigheter och störningar skulle uppkomma i samband med en umgängesrätt för L.H., vilket för närvarande skulle medföra starka psykiska påfrestningar för D., ävensom det förhållandet att det allvarligt kan antagas att L.H. kan komma att medtaga D. till England och försöka behålla honom där, vilket också i nuvarande läge vore skadligt för D.s psykiska hälsa, finner TR:n sådana särskilda omständigheter föreligga att L.H. ej för närvarande bör medges umgängesrätt.

Domslut. 1. TR:n förordnar att vårdnaden om D. skall överföras till J.S.

- - -

3. TR:ns beslut d 24 aug 1979 skall bestå

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har förebragts omfattande bevisning från ömse sidor. Det framgår av denna att ett djupgående motsatsförhållande rått mellan parterna under lång tid och att D. allvarligt påverkats härav.

Av utredningen - som innefattat påståenden och beskyllningar av allvarlig art - kan emellertid ej anses visat att vare sig L.H. eller J.S. i och för sig skulle vara olämplig som vårdnadshavare för D..

L.H. erhöll vid upplösningen av parternas äktenskap 1975 vårdnaden om D. och hade den faktiska vårdnaden om honom till i aug 1979. Mot bakgrund av vad som framkommit om D.s utveckling under vistelsen i England och de förhållanden under vilka han levde vid sistnämnda tidpunkt framstår de då vid tagna åtgärderna som anmärkningsvärda, och utredningen visar ej att det var mest förenligt med D.s bästa att vårdnaden om honom fråntogs L.H.. Emellertid har den situation som sålunda etablerats bestått under avsevärd tid, och enligt vad som uttalats motsätter sig D. själv numera en ändring. Ett återförande av vårdnaden till modern framstår därför och mot bakgrund av tidigare upplevelser inte som förenligt med D.s bästa. Ändring bör därför inte göras i TR:ns dom i vad vårdnaden om D. tillagts J.S..

Vidkommande umgängesrätten har i målet ej framkommit sådana särskilda omständigheter som föranleder att L.H. bör betas rätt till umgänge med D.. Fastmera talar flera skäl för att det är önskvärt och till förmån för D. att kontakten med modern återknyts. På grund av motsättningarna mellan föräldrarna, återverkningarna härav på D. och dennes nuvarande inställning bör emellertid inledningsvis särskild försiktighet iakttagas. Tvångsmässigt genomförande av umgängesrätten bör ej ske i nuvarande läge. Den förnyade kon takten mellan moder och son bör i stället etableras under förmedling av ansvarig tjänsteman vid Södra sociala distriktsnämnden i Lidingö kommun med vilken parterna och D. tidigare haft förbindelse och som är beredd medverka vid genomförandet. L.H. bör härvid - I brist på annan överenskommelse - beredas tillfälle till umgänge med D. kl 17-19 var tredje måndag med början d 24 nov 1980. Från och med första veckoslutet i mars månad 1981 bör yrkad umgängesrätt medges.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i vad vårdnaden om D. tillagts J.S..

TR:ns beslut d 24 aug 1979 skall bestå, såvitt nu är i fråga.

Med upphävande av TR:ns dom vad gäller umgängesrätt tillerkänner HovR:n L.H. rätt till umgänge med D. dels under förmedling av ansvarig tjänsteman vid sociala distriktsnämnden, södra distriktet, i Lidingö kommun måndagarna d 24 nov 1980, d 15 dec 1980, d 5 jan 1981, d 26 jan 1981 och d 16 febr 1981 från kl 17 till kl 19, dels fr o m första veckoslutet i mars månad 1981 första och tredje veckoslutet i varje månad, varje årsskifte fr o m årsskiftet 1981/82 fr o m d 30 dec t o m d 6 jan samt varje sommar fr o m sommaren 1981 6 veckor med skyldighet för L.H. att till J.S. anmäla tiden för sistnämnda umgänge senast d 1 maj varje år.

Referenten, hovrättsrådet Wessman, med vilken nämndemannen Thörngren instämde, var skiljaktig och anförde: I HovR:n har U.T. omhörts som vittne och därvid uppgivit bl a följande: Sedan i aug 1979, då D. kom tillbaka från England och vårdnaden faktiskt överförts till fadern, har hon träffat D. ungefär var tredje vecka, senast två gånger i okt 1980. Det har upprättats en s k stödkontakt i syfte att observera D. och hans psykiska besvär men också för att hjälpa fadern att hantera den uppkomna situationen. Det är meningen att stödkontakten skall fortgå tills det blir bestämt om vårdnaden. Därefter skall s k barnterapi vidtaga. Den kommer att taga lång tid. - Vid den kontakt som U.T. således haft med D. har han klart uttalat att han inte vill träffa sin mamma. Han fruktar att mamman skall föra bort honom. U.T. har föreslagit att han skulle kunna träffa sin mamma i närvaro av U.T. och pappan. Även detta har han motsatt sig. Han är rädd för sln mamma och arg på henne. U.T. tror ej att D.s inställning är resultatet av en otillbörlig påverkan från faderns sida. D. menar verkligen vad han säger, när han vägrar att träffa sin mamma. Enligt U.T.s uppfattning skulle det bli en ohygglig press på D. om han skulle tvingas till att träffa mamman. U.T. förstår inte heller hur ett sammanträffande med mamman skulle kunna genomföras annat än genom våld och med uppslitande scener. Detta skulle vara direkt farligt för D.s psykiska hälsa. U.T. är medveten om att hon använt starka ord i sitt uttalande och att det är mycket ovanligt att förvägra en moder to m umgängesrätt med sitt barn. Men enligt hennes bedömande, grundat på egna iakttagelser och på vårdnadsutredningen m m, är det hennes bestämda uppfattning att man måste ta D.s önskan att ej träffa sin mamma på fullaste allvar med risk för att eljest skada honom. - Den terapeutiska behandlingen av D. skall bl a inriktas på att häva hans negativa inställning till sin mamma för att på sikt få till stånd ett normalt umgänge mellan honom och mamman.

Från L.H:s sida har gjorts gällande att U.T. och personalen i övrigt på PBU har en avog inställning till henne.

U.T. är överläkare på PBU och har som specialitet barnpsykiatri. Det saknas anledning att antaga att hennes uttalande i saken inte skulle stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och att hon skulle låta sig påverkas av i sammanhanget ovidkommande hänsyn. Ej heller finns det fog för att antaga att personalen i övrigt på PBU handlat och uttalat sig på annat sätt än som varit sakligt motiverat.

På grund av vad främst U.T. uttalat samt med beaktande av innehållet i vårdnadsutredningen och i sociala centralnämndens yttrande finner jag i likhet med TR:n att vårdnaden om D. bör tillkomma J.S. samt att L.H. ej för närvarande bör medges umgängesrätt med D..

Vid detta avgörande förutsätter jag att frågan om umgängesrätt för L.H. blir föremål för omprövning inom ett par år, då D. nått en större mognad och kan antagas ha kommit i en bättre psykisk balans.

Mot HovR:ns dom fullföljdes talan av L.H. i fråga om vårdnaden av D. och av J.S. i fråga om L.H:s rätt till umgänge med D..

HD meddelade i beslut d 7 april 1981 prövningstillstånd i frågan om umgängesrätt men fann samtidigt ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

J.S. yrkade i frågan om umgängesrätt att HD med ändring av HovR:ns dom måtte fastställa TR:ns dom.

L.H. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandlingen i HD har såsom nytt vittne hörts socialinspektören Krister T, varjämte vittnesförhör hållits på nytt med överläkaren U.T..

T har uppgivit att han och socialsekreteraren E.V. i anledning av HovR:ns dom och kort tid efter dess meddelande var närvarande vid ett sammanträffande som ordnats på Lidingö socialkontor mellan D. och L.H.. Vid detta möte med mamman var D. mycket spänd och intog försvarsställning mot henne. Efter 10 min hade D. gråtande rusat ut ur rummet till sin pappa. T ansåg att D. tar stor skada av sådana möten med mamman som det han var med om. T och E.V. har förklarat att de inte kan tänka sig att medverka till ett umgänge med D. och L.H. i nuvarande situation.

U.T. har berättat rörande sina och Psykisk barna- och ungdomsvårds (PBU:s) erfarenheter av D.s situation i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom samt har beträffande senare kontakter med D. tillagt bl a: Hon hade under hösten 1980 och våren 1981 regelbundna sammanträffanden med D. ungefår var tredje vecka, och inför huvudförhandlingen i HD träffade hon D. vid två tillfällen i nov 1981. D. motsätter sig alltjämt bestämt att träffa L.H.. Som en sammanfattning av sina iakttagelser ville U.T. uttala att D. skulle kunna ta allvarlig psykisk skada, om han med sin nuvarande inställning skulle tvingas att träffa sin mamma. Han skulle då också kunna förlora tilltron till dem som han nu litar på. D. kan enligt U.T.s uppfattning, när han kommer upp i 16-17 års ålder och kanske tidigare, komma att ändra sin inställning till att träffa mamman.

Enligt U.T.s och Ts vittnesmål är uppenbart att D. har en helt avvisande inställning till L.H.. Något umgänge mellan henne och D. kan därför inte komma till stånd utan att D. tvingas därtill. Särskilt av U.T.s utsaga men även av utredningen i övrigt framgår klart att ett umgänge med L.H. under sådana förhållanden skulle kunna allvarligt skada D.s psykiska hälsa. Det måste därför anses strida mot D.s bästa - i allt fall tills vidare - att medge L.H. rätt till umgänge. J.S:s talan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i fråga om umgängesrätt lämnar HD L.H:s yrkande om rätt till umgänge med D. utan bifall.