NJA 1981 s. 1237

Domskäl

TR:n (rådmannen af Geijerstam) anförde i dom d 28 nov 1978: Yrkanden m m. Den 26 sept 1977 kl 1930 inträffade en kollision mellan två bilar i korsningen av Slöjdvägen och Sångvägen inom Järfälla kommun. Slöjdvägen är 5,50 m bred och går i nord-sydlig riktning. Vägen är dubbelriktad och vardera väghalvan uppgår alltså till 2,75 m. Från öster ansluter den 7 m breda Sångvägen till Slöjdvägen i ett s k T-kors. Ingen av vägarna är försedd med några påmålade markeringar. I Skandia trafikförsäkrade bilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR), Saab 99 L/1974, ägd av riksdagsmannen D.W., fördes av denne söderut på Slöjdvägen mot korsningen med Sångvägen för vidare färd söderut på Slöjdvägen. Bilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR), BMW 2002/69, ägd av A.S., fördes av denne västerut mot vägkorsningen för vidare färd Slöjdvägen norrut. Saab-bilen är 1,69 m bred. BMW-bilen är 1,59 m bred.

A.S. har anfört: Han förde sin bil med låg hastighet i högersväng ut på Slöjdvägen. Han svängde bilen tätt intill höger kant av Slöjdvägen och därvid överskred hans bil inte Slöjdvägens mitt utan befann sig på sin högra väghalva. När han fört in främre delen av sin bil på Slöjdvägen - högersvängen var då inte helt fullföljd - upptäckte han D.W:s bil som närmade sig korsningen med hög hastighet. D.W. förde sin bil med högerhjulen på ett avstånd av omkring 2 m från Slöjdvägens västra begränsningslinje och bilen fördes således med vänstra hjulparet nästan 1 m över vägens mittlinje in på den för motgående trafik avsedda körbanan. Hinder har inte förelegat för D.W. att föra sin bil helt inne på högra delen av körbanan i sin färdriktning räknat. A.S. inbromsade sin bil omedelbart. Bilen blev genast stillastående. Jämväl D.W. inbromsade sin bil. Efter denna bil uppkom omkring 10 m bromsspår. Vid sammanstötningen försköts A.S:s bil snett bakåt. I sammanstötningsögonblicket befann sig D.W:s bil med vänstra hjulparet omkring 24 cm över vägens mittlinje in på den för motgående trafik avsedda körbanan. Placeringen av D.W:s bil på vägbanan framgick av bromsspåren efter dennes bil. - Bilarnas kurser har inte skurit varandra och högerregeln, som reglerar korsande möten, är därför inte tillämplig. I stället är fråga om ett möte, där fordonen rört sig i motsatta riktningar för att passera varandra. D.W. har haft skyldighet att vid mötet föra sin bil på höger väghalva i sin färdriktning räknat. Detta har D.W. underlåtit. Vidare har D.W. fört sin bil med för hög hastighet med hänsyn till att han närmat sig en vägkorsning och att han inte fört sin bil på höger väghalva i sin färdriktning räknat. På grund härav är D.W. ensam vållande till sammanstötningen. - Skadorna på A.S:s bil uppgår till 6 900 kr. Av detta belopp har Skandia utbetalat 1/3 eller 2 300 kr. A.S. yrkar att Skandia måtte förpliktas att till honom utge resterande 2/3 av skadan eller 4 600 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 dec 1977 tills betalning sker. Skulle båda förarna anses vållande till sammanstötningen yrkar A.S. i allt fall en för honom fördelaktigare jämkning av beloppet.

Skandia har bestritt käromålet och anfört: Sikten före utfarten från Sångvägen norrut på Slöjdvägen är omkring 40 m. D.W. förde sin bil med en hastighet av omkring 35 km i tim. Han har ingen bestämd uppfattning om sin bils läge på körbanan. På höger sida om D.W:s bil, alltså på västra sidan av Slöjdvägen, finns en häck, som gränsar till körbanan, villafastigheter med utfarter samt en mindre parkeringsplats med utfart till Slöjdvägen. Dessa förhållanden gör det berättigat för en bilförare, som färdas Slöjdvägen söderut, att föra sin bil en bit in på körbanan. D.W. såg A.S. hastigt föra sin bil in på Slöjdvägen. Han fick den uppfattningen att A.S:s bil var över Slöjdvägens mittlinje i högersvängen och han uppfattade situationen som farofylld, varför han inbromsade sin bil. Under inbromsningen fördes D.W:s bil till höger i sin färdriktning räknat. - Det bestrids att D.W. varit vållande till sammanstötningen genom att föra sin bil inne på körbanan för motgående trafik eller genom att hålla för hög hastighet. Den omständigheten att Skandia utbetalat 1/3 av skadan innebär inte ett medgivande om vållande från D.W:s sida till någon del. Fastmer är A.S. ensam vållande till sammanstötningen genom att inte iakttaga högerregeln och genom att vid högersvängen föra sin bil in på den för södergående trafik på Slöjdvägen avsedda väghalvan. Skulle högerregeln inte anses gälla i förevarande trafiksituation görs gällande att 40 § vägtrafikkungörelsen är tillämplig beträffande A.S. i det han ej fått svänga sin bil i vägkorsningen förrän det kunnat ske utan hinder för motgående trafik. Slutligen görs gällande att A.S. brutit mot bestämmelsen i 36 § vägtrafikkungörelsen emedan han inte iakttagit särskild försiktighet vid färden in i vägkorsningen. - I målet fordrat belopp jämte ränta vitsordas som i och för sig skäligt.

A.S. har genmält: 40 § vägtrafikkungörelsen är inte tillämplig i förevarande trafiksituation. Innehållet i 36 § vägtrafikkungörelsen gäller båda parter och A.S. har varit särskilt försiktig vid infarten på Slöjdvägen.

Domskäl. I målet har A.S. hörts under sanningsförsäkran varjämte D.W., bilmekanikern Tauer Ö och cirkelledaren Kerstin L hörts som vittnen.

TR:n finner av A.S:s, Ö och L uppgifter utrett att D.W. under färden fram mot vägkorsningen fört sin bil placerad på vägbanan på sätt som A.S. i målet gjort gällande. Det är alltså styrkt att vänstra sidan av D.W:s bil befunnit sig nästan 1 m in på körbanan för motgående trafik, när han börjat inbromsa sin bil, och att detta avstånd i kollisionsögonblicket efter omkring 10 m bromssträcka minskat till omkring 24 cm.

Däremot är inte visat vare sig att D.W. fört sin bil med för hög hastighet eller att A.S. fört sin bil in på Slöjdvägens körbana för motgående trafik.

Det är heller inte visat att A.S. inte iakttagit särskild försiktighet vid färden in i vägkorsningen.

TR:n finner 40 § vägtrafikkungörelsen inte vara tillämplig på förevarande trafiksituation.

Den fråga som vid ovan angiven prövning kvarstår till bedömning är huruvida högerregeln enligt 38 § vägtrafikkungörelsen eller reglerna om möte enligt 42 § kungörelsen varit tillämpliga.

Med hänsyn till att A.S:s avsikt varit att fortsätta sin påbörjade färd Slöjdvägen norrut har hans bils kurs inte skurit D.W:s bils kurs söderut på samma väg. Fråga har alltså inte varit om ett korsande möte. Vid sådant förhållande är enligt TR:ns bedömning inte högerregeln utan bestämmelserna om möte mellan motgående fordon att tillämpa.

Vid denna prövning finner TR:n att D.W. genom att föra sin bil delvis inne på väghalvan för motgående trafik varit ensam vållande till sammanstötningen och därvid föranledda skador.

Käromålet skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut. Skandia förpliktas att till A.S. utge 4 600 kr jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 1 dec 1977, tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Till stöd för sin revisionstalan åberopar Skandia att A.S. ensam vållat sammanstötningen genom underlåtenhet att iakttaga den i 38 § 1 st vägtrafikkungörelsen (1972:603) inskrivna högerregeln. Enligt Skandias mening hade A.S. varit skyldig att enligt denna regel lämna företräde åt D.W:s bil oavsett vilket läge denna haft på Slöjdvägens körbana.

A.S:s bestridande av Skandias ändringssökande grundas på, förutom den omständigheten att D.W. vållat sammanstötningen på sätt i målet påståtts, att högerregeln inte varit tillämplig, eftersom A.S. skulle svänga åt höger in på Slöjdvägen och bilarnas kurser således inte skulle skära varandra.

Den av Skandia åberopade högerregeln är enligt sin ordalydelse tillämplig i alla situationer, när fordon från skilda vägar samtidigt inträffar i en vägkorsning. Förarbetena till vägtrafikkungörelsen ger inte någon belysning av regelns närmare innebörd. Regeln omfattar därför till synes även det i målet föreliggande fallet att det från vänster kommande fordonet skall svänga åt höger i korsningen för färd i motsatt riktning i förhållande till det andra, från höger kommande fordonet. Tveksamhet om riktigheten härav kan dock inställa sig vid en jämförelse mellan det nu gällande stadgandet och dess närmast föregående motsvarighet i 48 § 2 mom i 1951 års vägtrafikförordning. Den äldre bestämmelsen angav nämligen som förutsättning för högerregelns tillämplighet att "ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs", och de uttalanden som gjordes under förarbetena till vägtrafikkungörelsen ger närmast vid handen att någon saklig ändring inte åsyftades i här aktuellt avseende. Varken motiven till 1951 års vägtrafikförordning eller äldre rättspraxis ger emellertid något entydigt svar på frågan om innebörden av föreskriften att fordonens kurser skulle skära varandra. Det enda rättsfall som kan vara till ledning, NJA 1968 s 145, tyder snarast på att det för den då gällande vänsterregelns tillämplighet saknade betydelse huruvida föraren av det fordon som hade det andra fordonet på sin vänstra sida avsåg att svänga åt endera hållet i korsningen eller fortsätta rakt fram genom denna.

Vad sålunda förekommit i förarbeten och rättspraxis ger inte anledning till annat än att den nu gällande högerregeln skall i enlighet med sin ordalydelse anses tillämplig alltid när fordon från skilda vägar samtidigt inträffar i en vägkorsning, oavsett vilka de tillämnade färdriktningarna ut ur korsningen är. Ett sådant betraktelsesätt synes också vara bäst ägnat att tillgodose trafiksäkerhetens krav. En regel som ålägger förare av fordon i en vägkorsning väjningsplikt; förhållande till fordon som närmar sig från höger på annan väg, oavsett vilka färdriktningar fordonens förare ämnar ta ut ur korsningen, bidrar till att minska risken för kollisioner i vägkorsningar. Den erbjuder också den fördelen att den är entydig och därför lätt för trafikanterna att uppfatta och att följa. Möjligen kan den någon gång verka hämmande på trafikflödet, men denna nackdel får anses uppvägd av de fördelar som från säkerhetssynpunkt står att vinna.

Med angivna innebörd av högerregeln har det ålegat A.S. att i vägkorsningen lämna den av D.W. förda bilen företräde, oavsett var på Slöjdvägens körbana denna framförts. A.S. har åsidosatt denna skyldighet. Han har följaktligen varit vållande till sammanstötningen.

Emellertid får även D.W., som visserligen inte visats ha vid tillfället hållit för hög hastighet, anses ha färdats ovarsamt genom att omedelbart före vägkorsningen föra sin bil delvis inne på den vänstra väghalvan i färdriktningen räknat och därmed åsidosätta sina skyldigheter enligt 36 § vägtrafikkungörelsen. Han har följaktligen genom vållande i samband med förandet av sitt fordon medverkat till sammanstötningen.

Vid övervägande av graden av det vållande som ligger förarna på ömse sidor till last och omständigheterna i övrigt finner HD A.S. tillkommande trafikskadeersättning böra bestämmas till 1/3 av skadans belopp. Då Skandia redan till A.S. har utgivit ersättning med ett belopp som motsvarar 1/3 av det belopp vartill skadan på A.S:s fordon ostridigt uppgår, skall A.S:s i målet förda talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD A.S:s i målet förda skadeståndstalan.

JustR Gregow var av skiljaktig mening och anförde: I målet är upplyst att Slöjdvägen är 5,5 m bred samt att den av D.W. förda bilen hade en bredd av 1,69 m och den av A.S. förda bilen en bredd av 1,59 m.

Av utredningen i målet framgår att D.W. fört sin bil nästan 1 m över Slöjdvägens mitt, när han började bromsa, att hans bil vid sammanstötningen, efter omkring 10 m bromssträcka, befann sig ungefär 24 cm över mitten samt att fordonen sammanstötte med sina vänstra främre delar.

I 38 § vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK), som innehåller den s k högerregeln vid korsande trafik, anges att, om inte annat följer av 37 § (om färd in på huvudled m m), förare i vägkorsning har väjningsplikt mot fordon som samtidigt närmar sig från höger på annan väg (1 st) samt att 1 st har motsvarande tillämpning när två fordons kurser skär varandra på öppen plats eller liknande område (2 st). Den närmare innebörden av väjningsplikten enligt bl a högerregeln anges i 39 §. Enligt detta lagrum gäller, att förare som har väjningsplikt skall genom att i god tid sätta ned hastigheten eller stanna tydligt visa, att han avser att fullgöra denna plikt, samt att han får fortsätta färden endast om han med beaktande av andra fordons placering på vägen, avståndet till dem och deras hastighet inte åstadkommer fara eller hinder.

Högerregeln när ett fordon skall föras in i vägkorsning är alltså enligt bestämmelsens lydelse tillämplig så snart annat fordon samtidigt närmar sig från höger på annan väg. Med hänsyn till vad som förekom i samband med bestämmelsens införande är emellertid av intresse vad som i förevarande hänseende gällde innan VTK trädde i kraft d 1 maj 1973.

En bestämmelse om företräde vid korsande möte togs första gången upp i 1923 års vägtrafikstadga (1923:282). I 6 § 4 st angavs att till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, det fordon som har det andra på sin vänstra sida skall låta detta senare köra först. Föreskriften kompletterades med en bestämmelse att genom stadgandet ingen förare av fordon fri tas från att iaktta särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana. Likalydande bestämmelser togs senare upp i 9 § 4 mom i 1930 års vägtrafikstadga (1930:285). Motsvarande bestämmelser infördes i 4 § 5 mom i 1936 års vägtrafikstadga (1936:562), dock att där tillades en föreskrift om förkörsrätt för den som färdades på huvudled. Den närmare innebörden av att "ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs" berördes inte i förarbetena till nämnda bestämmelser. (Se SOU 1922: 39, Förslag till förordning om motorfordon m m, s 195 ff, prop 1923:124 s 96, SOU 1929:16, Förslag till förordning om motorfordon m m, s 255 f, prop 1930:121 s 103 f, SOU 1935: 23, Förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m m, s 133 ff och prop 1936:213 s 67 ff.)

I betänkandet 1944:18 med förslag till vägtrafikstadga m m, avgivet av särskild utredningsman, föreslogs delvis nya regler om företräde vid korsande möte. I 9 § 1 st i förslaget angavs att vid korsande möte skall för undvikande av sammanstötning företräde lämnas åt den, som färdas å huvudled, att den, som färdas å enskild väg, skall lämna företräde åt den, som färdas å allmän väg, samt att i övrigt företräde skall lämnas åt den, som kommer från vänster. Vidare föreskrevs i §:ns 2 st att utan hinder av vad i 1 st sägs den, som svänger in på annan väg, skall lämna företräde åt den, som färdas rakt fram. I motiveringen till sistnämnda bestämmelse anfördes att det är givet att den, som utför en sådan manöver som svängning och därmed stoppar upp särskilt efterföljande och mötande trafik, skall komma i efterhand efter denna (betänkandet s 42). I remissyttranden över förslaget anmärktes beträffande bestämmelsen bl a att den var omöjlig att praktisera t ex i en likvinklig Y-formig vägförgrening och att den knappast var rimlig i en T-korsning, där så gott som all trafik var svängande. Det framhölls också att regeln eljest var fullt befogad i landsvägstrafiken och att den bilister emellan hade varit en tyst lag, men att den inte var påkallad eller lämplig i stadstrafiken och att den skulle komma att skapa många missförstånd (se SOU 1948: 34 s 235 och prop 1951: 30 s 208). Utredningsmannens förslag ledde inte till ny författning.

I betänkandet SOU 1948: 34, vari 1944 års trafikförfattningssakkunniga lade fram förslag till vägtrafikförordning m m, meddelades bestämmelser om korsande möte i 48 § 1 mom. I 2 st angavs att då i annat fall än nyss sagts (angående företräde vid huvudled) ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, föraren av det fordon som har det andra fordonet på sin vänstra sida skall lämna detta senare företräde. Någon motsvarighet till regeln i 1944 års förslag om skyldighet för den som svänger in på annan väg att lämna företräde åt den som färdas rakt fram togs inte upp. De sakkunniga anförde härom bl a att regeln torde inte kunna anses lämplig, då en fordonsförare ofta saknar möjligheter att bedöma den tillämnade färdriktningen för ett annat fordon (betänkandet s 239). I prop 1951: 30, varigenom KM bl a begärde riksdagens yttrande över förslag till vägtrafikförordning, framhöll departementschefen, efter återgivande av den nyss anförda remisskritiken över den år 1944 föreslagna regeln om skyldighet för den som svänger in på annan väg att lämna företräde åt den som lärdas rakt fram, att det bl a av de skäl som anförts i det föregående, inte torde vara lämpligt att stadga företräde för den, som färdas rakt fram, framför den, som svänger in på annan väg (prop s 209).

I vägtrafikförordningen (1951:648) återfanns regeln om företräde vid korsande möte i 48 § 2 mom. Där föreskrevs att då i annat fall än som sägs i 1 mom (om färd in på huvudled) ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra sida, skall lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Vidare angavs att härmed fritas dock inte någon förare från skyldighet att iaktta försiktighet vid passerande av eller lärd in på korsande eller anslutande väg och att detta skall särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med livlig trafik. I samband med övergången till högertrafik ändrades 48 § 2 mom år 1966 (SFS 1966:561), förutom genom att ordet "vänstra" i första meningen byttes ut mot "högra", på så sätt att andra och tredje meningarna utgick.

Förarbetena till 48 § 2 mom vägtrafikförordningen eller motsvarande bestämmelser i tidigare författningar kan inte anses ge ett entydigt svar på frågan om den närmare innebörden av uttrycket "ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs". Vad som anförts i det föregående i förening med lydelsen av 48 § 2 mom vägtrafikförordningen tyder emellertid närmast på att uttrycket åsyftar den tillämnade färdriktningen, dvs att bestämmelsen avsett situationer då fordonens färdvägar med hänsyn till hur förarna ämnade föra fordonen måste skära varandra. Det kan nämnas att den skärpning av högerregeln jämförd med den tidigare vänsterregeln som företogs år 1966 avsåg situationer, då de korsande vägarna hade olika trafikintensitet, men inte innebar någon utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde i övrigt (jfr prop 1965:180 s 15, 29 ff och 39).

I rättsfallet NJA 1968 s 145, vari två fordon som förts på olika gator sammanstött i en gatukorsning, uttalade HD att vänsterregeln får anses ha inneburit skyldighet att anpassa körningen så att all från vänster kommande trafik lämnades företräde, oavsett dess läge på körbanan. Målet avsåg emellertid ett fall då det från höger kommande fordonet skulle fortsätta rakt fram i korsningen, och uttalandet får anses ta sikte enbart på den situationen.

VTK föregicks av internordiskt utredningsarbete. I ett av nordisk vägtrafikkommitté år 1966 avgivet betänkande med förslag till enhetliga nordiska vägtrafikregler (Nordisk udredningsserie 1966: 2) togs högerregeln upp i 13 § 3 mom. I bestämmelsens svenska text angavs att när ett fordons kurs i annat fall än som avses i 2 mom (väjningsplikt enligt vägmärke m m) skär ett annat fordons kurs, förare har väjningsplikt mot den som samtidigt närmar sig från höger. I ett reviderat förslag till vägtrafikregler, framlagt av nyssnämnda kommitté år 1970 (Nordisk udredningsserie 10/70), hade 13 § 3 mom lätt ändrad lydelse. Där angavs nu att i vägkorsning förare har, om ej fall som sägs i 2 mom föreligger, väjningsplikt mot fordon som på annan väg samtidigt närmar sig från höger samt att detsamma gäller när två fordons kurser skär varandra på öppen plats eller liknande. Enligt motiven innebar den ändrade lydelsen att väjningsplikten enligt detta moment uttryckligen begränsats att gälla i vägkorsning och på öppna platser o l samt att i fråga om väjningsplikt i vägkorsning endast förares skyldighet mot korsande trafik reglerades här, medan förares skyldigheter gentemot motgående trafik uteslutande reglerades i 5 mom. Något syfte att vidga högerregelns tillämpning i vägkorsning till andra situationer än tidigare kan inte utläsas av motiven.

Av det anförda får anses framgå att högerregeln i 38 § 1 st VTK - som nära ansluter till lydelsen av 13 § 3 inom i 1970 års reviderade förslag av nordisk vägtrafikkommitté - inte avsågs innebära någon ändring av den tidigare gällande högerregelns räckvidd i vägkorsning. Detta vinner också stöd av att den departementsPM, som upprättades i kommunikationsdepartementet i samband med VTK:s antagande, inte antyder någon sådan ändring.

Att högerregeln i vägkorsning inte kan anses tillämplig i andra fall än då fordonens tillämnade färdvägar måste skära varandra vinner också stöd av andra omständigheter. Bestämmelsen i 38 § 1 st VTK, som avser att reglera frågan om företräde mellan fordon som på skilda vägar närmar sig vägkorsning, måste åtminstone i första hand vara avfattad med tanke på situationer då fordonen i fråga om placering på vägen förs på ett i princip korrekt sätt. Även om detta inte utesluter att bestämmelsen tillämpas även i andra fall, ligger det enligt min mening närmast till hands att begränsa tillämpningen till sådana fall. Jämförelse kan också göras med det fallet att det fordon som nalkas vägkorsningen från höger förs på en väg som är enkelriktad i motsatt riktning. Det får enligt min mening anses uteslutet att högerregeln skulle gälla i ett sådant fall, där fordonet från höger alltså förs i förbjuden färdriktning. Detta visar också att högerregeln under alla förhållanden har ett snävare tillämpningsområde än vad bestämmelsens lydelse närmast anger.

Att högerregeln inte är tillämplig i fall då det från vänster kommande fordonet skall svänga åt höger i vägkorsning måste enligt min mening framstå som den naturligaste ordningen för fordonsförare. En sådan ordning synes också bidra till en smidigare trafik, särskilt i tätorter, och ligga väl i linje med andra bestämmelser i VTK som rör fordons plats på körbanan. Även om motsatt ståndpunkt kan synas enkel och såtillvida innebära fördelar från trafiksynpunkt, synes det mig som om den skulle kunna bidra till att skapa andra olägenheter i trafiken. Det synes dock vanskligt att i detta mål mera säkert uttala sig om vilken ståndpunkt som innebär de största fördelarna resp nackdelarna för trafiksäkerheten. Tilläggas kan att den som skall svänga åt höger i vägkorsning har att iaktta flera andra bestämmelser i VTK, bl a föreskriften i 36 § att när fordon förs in i vägkorsning, föraren skall iaktta särskild försiktighet (se även bl a 30-32 §§). Något behov av att tillämpa högerregeln i den ifrågavarande situationen föreligger därför uppenbarligen inte.

Av anförda skäl är enligt min mening högerregeln i 38 § 1 st VTK inte tillämplig i förhållande till ett fordon som närmar sig i vägkorsning från höger, om föraren av det från vänster kommande fordonet ämnar svänga åt höger i vägkorsningen.

På grund härav har inte A.S. enligt högerregel 11 i 38 § 1 st VTK haft väjningsplikt mot den av D.W. förda bilen. A.S. kan därför inte anses ha genom vållande i samband med förandet av sin bil medverkat till sammanstötningen och därigenom uppkomna skador.

Det har inte visats att D.W. vid tillfället hållit för hög hastighet. Som domstolarna funnit har emellertid D.W. genom att omedelbart före vägkorsningen föra sin bil delvis till vänster om vägens mitt i färdriktningen färdats ovarsamt. Han har därigenom vållat sammanstötningen och därvid uppkomna skador.

Då D.W. sålunda ensam vållat skadorna, skall Skandias talan ogillas.

På grund härav fastställer jag HovR:ns domslut.