NJA 1981 s. 291

Domskäl

TR:n (ordf hovrättsassessorn Lars Lundgren) anförde i dom d 20 sept 1977:

Domskäl. J.Å. har anfört: Han hade en tråkig barndom. Hans föräldrar skiljdes tidigt. Då hans moder ej kunde taga hand om honom, placerades han på barnhem. Han placerades sedan på olika vårdhem och genomgick särskola. Därefter utackorderades han hos olika bönder. I ungdomsåren gjorde han sig skyldig till ett förmögenhetsbrott. Med anledning härav gjordes 1963 en rättspsykiatrisk undersökning av honom. Denna utmynnade i att han ansågs vara sinnesslö, varefter han straffriförklarades. Han placerades på Västra Ny sjukhem, där han var inskriven till 1974. Under vistelsen på Västra Ny sjukhem hade han permissioner i olika omgångar. Han har upplevt det obehagligt att vara omyndigförklarad. Omyndighetsförklaringen har också medfört att det varit omöjligt för honom att få något ordentligt arbete. Sedan många år uppbär han förtidspension. Denna uppgår för närvarande till 1 722 kr i mån. Han har en mindre lägenhet i Kristianstad men bor för tillfället i Göteborg. Om omyndighetsförklaringen häves, avser han att återvända till Kristianstad. I Göteborg arbetar han som trappstädare i en fastighet och som diskare på en restaurang. Pensionen utbetalas till honom via stadsmissionen i Göteborg. Han får gå dit tre gånger i veckan och hämta belopp å respektive 50 kr, 50 kr och 100 kr. Enligt läkarutlåtande d 21 mars 1977 av poliklinikläkaren G.A., Göteborg, föreligger ej längre skäl för omyndighetsförklaring av honom. Hon anser att han numera kan vårda såväl sig själv som sin egendom. Det vore dock värdefullt för honom att få bistånd av en god man.

C. har anfört: Han bestrider J.Å:s yrkande om att omyndighetsförklaringen skall hävas på den grunden att J.Å. saknar förmåga att själv sköta sin ekonomi. - C. blev förmyndare för J.Å. i jan 1965. J.Å. var, då intagen på Västra Ny. Han fick ofta permission och det var då vanligt att han inte återvände sedan permissionstiden gått ut. J.Å. kunde vara borta i flera månader. Vid några tillfällen påträffades han sedan i Danmark och i Göteborg. Under vistelsen på Västra Ny blev J.Å. förtidspensionerad. Normalt användes pensionen till att bekosta hans vistelse på Västra Ny. Under de perioder då J.Å. höll sig borta från Västra Ny, behövde dock ej någon betalning erläggas. C. kunde i stället spara pensionsbeloppen och därigenom grundlades J.Å:s nuvarande kapital som uppgår till omkring 25 000 kr. Under åren 1971-1973 hade C. många kontakter med kuratorn på Västra Ny för att få till stånd en försöksutskrivning av J.Å.. Under denna tid förekom det ofta att J.Å. fick arbete hos olika lantbrukare. Han stannade dock aldrig mer än några veckor, varefter han försvann. Han hörde av sig, då han behövde pengar, och C. fick ofta sända pengar till socialförvaltningar och även poliskolleger som förskotterat pengar till J.Å.. Under åren 1972-1973 försökte C. vid tre tillfällen att ordna omskolning åt J.Å.. Alla försöken misslyckades dock enär J.Å. antingen försvann eller inte ville medverka. Sommaren 1973 blev J.Å. försökspermitterad till den av landstinget drivna Backagården i Hässleholm. Han arbetade där med jordbruks- och skogsarbete. Han stannade några månader på Backagården men ville sedan söka få ett arbete på den fria marknaden. Han fick ett arbete på ett lager i Tyringe och C. lyckades också ordna en mindre lägenhet åt J.Å. i Tyringe. Möbler inköptes för 3 000 kr. Efter någon månad försvann J.Å. från Tyringe. Under tiden därefter och fram till hösten 1974 fick C. återigen börja att sända pengar till J.Å. som uppehöll sig på olika orter runt om i landet. Hösten 1974 träffade J.Å. en dansk mentalskötare vid namn S. i Kristianstad. J.Å. fick bo hos denne under ett års tid. S. var nykterist. Då J.Å. började komma hem onykter, tröttnade S. på att ha honom hos sig, och J.Å. fick flytta. Under detta år hade J.Å. lite städningsarbeten m m. C. lyckades ordna en lägenhet åt J.Å. i Kristianstad. Under åren 1974-1976 hände det emellanåt att J.Å. försvann till Göteborg. Han hade då bl a arbete på fiskebåtar. På hösten 1976 fick J.Å. i Göteborg kontakt med en man vid, namn R.. Sannolikt var det R. som hjälpte J.Å. att starta denna process. R. har numera tröttnat på att hjälpa J.Å.. I febr 1977 kom J.Å. tillbaka till Kristianstad. Han har dock nu återvänt till Göteborg igen. J.Å. har alkoholproblem. Under 1976 utbetalade C. fylleriböter å 755 kr. Så sent som sommaren 1977 blev J.Å. omhändertagen på grund av att han uppträtt berusad. - Det finns många exempel på att J.Å. ej själv kan sköta sin ekonomi. Vid något tillfälle 1972 eller 1973 träffade han en flicka i Norrköping. Han skaffade en lägenhet och köpte möbler för 3 000-4 000 kr. Efter någon tid blev han osams med flickan och lämnade Norrköping. Ansökan om betalningsföreläggande ingavs mot J.Å. avseende kostnaden för möblerna. C. lyckades dock reda upp affären. Vid ett tillfälle 1974 eller 1975 hade J.Å. fått ut 700-800 kr i arbetslön. I samband med att han besökte badhuset i Kristianstad blev han av med alla pengarna. Vid ett senare tillfälle blev han av med 300-400 kr på samma ställe. J.Å. hade vid båda tillfällena träffat någon person på badhuset men har ej närmare kunnat beskriva hur han blev av med pengarna. Vid ett tillfälle blev han av med ganska mycket pengar i Malmö sedan han blivit misshandlad. Vid något tillfälle köpte J.Å. en klocka för 250 kr. Han pantsatte klockan för 50 kr men visste sedan inte var han pantsatt den. Fram till 1975 eller 1976 utbetalade C. pensionspengar till J.Å. en gång i veckan. Det förekom då ofta att pengarna tog slut redan efter någon eller några dagar, varefter J.Å. återkom och ville ha mera pengar. För att se till att J.Å. alltid hade pengar till mat har C. därefter utbetalat pensionen tre gånger i veckan på sätt J.Å. beskrivit. C. har av pensionsbeloppen innehållit så stort belopp som åtgått för J.Å:s fasta utgifter för hyra m m. Sådana utgifter har C. ombesörjt direkt till fordringsägarna. J.Å. har alltid själv, disponerat sina arbetsinkomster. - C. vill gärna hjälpa J.Å. även framgent. För att kunna hjälpa honom erfordras dock ekonomiska resurser. Om J.Å. blir myndigförklarad föreligger stor risk för att J.Å:s sparmedel snabbt tar slut samt att pensionen förbrukas på kort tid. När så skett är det inte mycket en god man kan göra för att hjälpa honom. Om J.Å. blir kvar i Göteborg bör det förordnas en god man som bor i Göteborg. Om J.Å. återvänder till Kristianstad är dock C. trots allt beredd att ställa upp som god man.

J.Å. har tillagt: Han går gärna med på att hans bankmedel spärras. Han kan också acceptera att hans pension fördelas på lämpligt sätt, t ex så att den gode mannen ombesörjer alla fasta utgifter åt honom.

Överförmyndarnämnden har anfört: J.Å. är godtrogen. Om omyndighetsförklaringen häves, föreligger stor risk för att han råkar ut för hänsynlösa personer som lurar av honom hans pengar. Det skulle också för sådant fall vara stor risk för att J.Å. skulle ingå rättshandlingar som kom att kollidera med rättshandlingar av den gode mannen. Det vore också svårt för en god man att kunna hjälpa J.Å., enär J.Å. flyttar omkring så mycket. Det är därför inte tillräckligt att en god man förordnas för honom.

G.A. har - såsom ovan redovisats - i sitt läkarutlåtande uttalat, att skäl för omyndighetsförklaring av J.Å. ej längre föreligger. I yttrande till TR:n d 9 maj 1977 har G.A. vidare tillagt bl a följande: Grunden för den omyndighetsförklaring som gjordes 1962 var att J.Å. bedömdes som imbecill. Enligt testning 1972 med ett modernare testbatteri visar han visserligen en ojämn begåvningsprofil, men hans resultat motsvarar en genomsnittlig hjälpklassprestation. Grunden för han omyndighetsförklaring är sålunda borta.

Med hänsyn till vad G.A. anfört och vad i övrigt framkommit rörande J.Å:s person kan J.Å. inte anses lida av sådan psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet som avses i 10 kap 1 § FB. Omyndighetsförklaringen skall därför hävas.

J.Å. får anses vara i behov av god man. C. har förklarat sig villig att bli god man om J.Å. bosätter sig i Kristianstad. J.Å. har förklarat att han avser att bosätta sig i Kristianstad om omyndighetsförklaringen häves. På grund av det anförda bör C. förordnas till god man för J.Å..

Domslut

Domslut. TR:n häver jämlikt 10 kap 8 § FB omyndighetsförklaringen av J.Å..

TR:n förordnar C. till god man för J.Å..

Domskäl

Domskäl. Enligt 10 kap 8 § FB skall omyndighetsförklaring hävas om det inte längre finns skäl för den. Skälen för att en person på grund av rättens beslut skall vara omyndig anges i 1 § samma kapitel. Föreskrifterna i de tillämpliga lagrummen innebär att J.Å. skall förklaras myndig om han inte på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter.

I sitt d 21 mars 1977 avgivna läkarutlåtande har G.A. funnit att skäl för omyndigförklaring av J.Å. ej längre föreligger. Hon har grundat detta utlåtande på enbart den omständigheten att J.Å. inte längre är att anse som imbecill, vilket varit grunden för omyndighetsförklaringen 1962. För prövning av frågan om förutsättningar finns för hävande av omyndighetsförklaringen med hänsyn tagen till samtliga nyssnämnda grunder i 10 kap 1 § FB har HovR:n inhämtat yttrande från socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har i yttrande d 17 april 1979 uttalat att J.Å. på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och att därför skäl till omyndighetsförklaring alltjämt föreligger.

Till sitt yttrande har socialstyrelsen fogat ett i ärendet inhämtat, av professorn B.G. d 30 mars 1979 avgivet utlåtande. Gerle anför häri avslutningsvis: "I sitt läkarutlåtande avd 27 juli 1962 anför överläkare H. som slutomdöme att J.Å. på grund av sinnesslöhet var oförmögen att taga vård om sig och sin egendom. Denna slutsats var fullt konsekvent med hänsyn till då erhållna resultat av intelligens testning. I utlåtandet anföres emellertid också att J.Å. 'även i övrigt' företedde tecken på bristande mognad och att han var lättlurad, lättlockad och omdömeslös. Man måste därför räkna med att omyndigförklaringen grundade sig på konstaterandet av icke blott intelligensnedsättningen som sådan utan även dessa abnormdrag, även om den förra då var dominerande. Vid doktor Ahles ställningstagande nu senare spelar den sänkta intelligensnivån ej samma dominerande roll men fortfarande finns kvar tecken på omdömeslöshet, godtrogenhet och lättleddhet. Dessa iakttagelser vid läkarundersökningarna bekräftas i mycket hög grad av förmyndarens erfarenheter så som han skildrat, dem för mig i längre samtal d 4 aug 1978 och d 30 mars 1979. J.Å:s oförmåga till ekonomisk planering och hans tendens till impulsköp och oöverlagda ekonomiska engagemang har snarast ökat under senare tid. Hans pension måste utportioneras i smärre poster för att den skall räcka för hans dagliga uppehälle och förmyndaren måste se till att medel finns för klädinköp och andra större investeringar. Trots sin ålder måste J.Å. fortfarande i mycket behandlas som en liten oförståndig pojke, som behöver hjälp ej blott i ekonomiska angelägenheter utan i sin livsföring överhuvudtaget. Förmyndarens inställning nu är att det med hänsyn till J.Å:s bästa vore högst olyckligt att nu häva omyndigförklaringen. - Med hänvisning till det ovan anförda får jag avge det utlåtandet att J.Å. på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag (bristande psykisk mognad med drag av omdömeslöshet, godtrogenhet och kortsiktigt, impulsdrivet ekonomiskt handlande) är ur stånd att vårda sig och sin egendom."

J.Å. och C. har på nytt hörts i HovR:n. Vidare har vittnesförhör hållits med G.A. och Gerle.

J.Å. har uppgivit: Han är numera bosatt i Borås där han delar lägenhet med en man som håller på att omskola sig till mentalskötare. Samboendet går skapligt även om den andra ogillar att J.Å. använder alkohol. J.Å. anser att hans alkoholproblem nu är mindre. Under senare år har han inte omhändertagits på grund av berusning. Han har för närvarande ett semestervikariat som bryggeriarbetare och förtjänar 24 kr i timmen. Han avser att bo kvar i Borås. Om han blir myndig och får ut sitt kapital, planerar han att köpa ett hus samt hålla sig med djur

G.A. har uppgivit: Hon delar G. uppfattning att J.Å. på grund av abnormitet är ur stånd att ta vård om sig och sin egendom men det är enligt hennes mening tillräckligt att god man förordnas för J.Å.. Vid denna bedömning utgår hon från att en god man skall kunna spärra J.Å:s bankkonto eller eljest förhindra att han får tillgång till hela sitt kapital på en gång. Om J.Å. får detta kan man befara att det användes till sprit för hans egen och hans vänners räkning. Det finns då en klar risk för att han skall erhålla medicinska skador.

HovR:n finner i målet klarlagt att J.Å. på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Avgörande för frågan om omyndighetsförklaringen skall hävas måste därför bli om det kan anses tillräckligt att god man förordnas för J.Å..

Av förarbetena till gällande regler i 10 kap 1 och 8 §§ FB framgår att lagstiftningen syftar till att i största möjliga utsträckning nedbringa antalet omyndighetsförklaringar och i stället vidga möjligheterna att förordna god man. God man skall kunna förordnas såväl när det föreligger behov av hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter som när någon behöver bistånd i vården om sin person. Samtidigt står det klart att godmansinstitutet inte alltid kan anses ändamålsenligt. 1 prop 1974:142 (s 118) uttalar föredragande statsråd: "Även om man i enlighet med det anförda bygger ut samhällets kurativa verksamhet och vidgar förutsättningarna för förordnande av god man är det dock uppenbart att man inte helt kan undvika omyndigförklaringar. Beaktas bör bl a att om man alltid skulle låta den som har nedsatt psykisk hälsa behålla sin rättsliga handlingsförmåga och i stället tillgodoser hans behov av bistånd genom förordnande av god man ed, så finns det risk för att den sjuke själv ingår rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtas av den gode mannen. Detta kan uppenbarligen vara till skada såväl för den sjuke själv som för tredje man.

Den redovisning av J.Å:s personliga och ekonomiska förhållanden som C. lämnat i målet ger belägg för att det föreligger sådan risk som föredragande statsråd påtalat i propositionen. G. utlåtande och vittnesmål i HovR:n ger vidare stöd för C.s farhågor att J.Å., om han åter förklaras myndig, skulle förledas till rättshandlingar som vore till skada för honom. För att ge honom det skydd och bistånd han behöver kan det därför inte vara tillräckligt att förordna god man. HovR:n finner sålunda vid en samlad bedömning av J.Å:s situation skäl saknas för att häva omyndighetsförklaringen. Vid denna utgång skall TR:ns förordnande om god man upphävas.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n ogillar J.Å:s yrkande om hävande av omyndighetsförklaringen samt upphäver förordnandet om god man.

Domskäl

Domskäl. Ett huvudsyfte med 1974 års ändringar i lagstiftningen om förmynderskap var att minska användningen av institutet omyndighetsförklaring. Grundtanken var att man så långt möjligt borde välja mindre ingripande åtgärder för att bereda den enskilde hjälp i personliga eller ekonomiska angelägenheter. Därvid avsågs särskilt den i samband med reformen vidgade möjligheten att i stället förordna god man. (Prop 1974:142 s 69 ff och 115 ff samt lagutskottets betänkande 1974:38 s 46 ff.)

I överensstämmelse med det angivna synsättet föreskrivs i 10 kap 1 § FB att den som fyllt 18 år skall förklaras omyndig, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Bestämmelsen kompletteras av 18 kap 3 § samma balk, enligt vilket lagrum god man kan förordnas för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.

Enligt 10 kap 8 § FB skall omyndighetsförklaring hävas, om skäl för sådan förklaring inte längre föreligger. I linje med tankarna bakom de nya reglerna om omyndighetsförklaring betonade föredragande statsrådet i propositionen det angelägna i att en person inte var omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. Som exempel på fall då en omyndighetsförklaring borde hävas framhölls, att den omyndige visserligen fortfarande led av sådant psykiskt handikapp som anges i 10 kap 1 § FB men att han antingen själv eller med hjälp av god man eller annan kunde vårda sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt (prop 1974:142 s 124 f, 158 och 169 f, jfr även lagutskottet 1977/78:2 s 25 f).

Vad angår detta mål har beträffande J.Å:s personliga och ekonomiska förhållanden, utöver vad som redovisats i TR:ns och HovR:ns domar, vid huvudförhandlingen i HD framkommit bl a följande.

J.Å. har uppgivit: I början av år 1980 flyttade han till Tönnersjö i södra Halland. Han bor där hos den numera pensionerade yrkesläraren H.S.. Denne sysslar med renovering av möbler och J.Å. hjälper honom med mindre arbeten. J.Å. har därutöver tagit olika tillfälliga arbeten. Han vill dock helst bo för sig själv och överväger därför att flytta från S.. Han har förhoppningar att få arbete med att hjälpa till med skötseln av några hus i Slöinge, som ligger inte långt från Tönnersjö. Han räknar med att få bostad i ett av husen men tänker upprätthålla kontakten med S.. J.Å. dricker sprit men talet om missbruk är överdrivet. Han får ibland epileptiska anfall och dessa kan omgivningen förväxla med berusning. J.Å. lider djupt av att vara omyndigförklarad och känner sig nertryckt av samhället. "Man är stämplad, inte accepterad som svensk medborgare. Söker jag arbete skrattar de mig i ansiktet, när de hör att jag är omyndig. Jag har aldrig känt mig som en riktig människa." Hans drickande beror till stor del på att han vill slippa sitt elände. Om han blir fri från omyndighetsförklaringen och en god man i stället utses för honom, är han villig att låta denne spärra hans sparkapital. Han är inte intresserad av pengarna. Förtidspensionen får han fortlöpande ut i delposter genom C.. Sina eventuella arbetsinkomster får J.Å. ut direkt av arbetsgivaren och han förfogar alltså över dessa pengar på egen hand. Han har ett bra förhållande till C. och har ofta haft hjälp av honom.

C. har redogjort närmare för J.Å:s personliga och ekonomiska förhållanden samt därvid anfört bl a: J.Å:s allmänna tillstånd har varit i stort sett oförändrat under senare år. Det tycks dock ha gått litet bättre för honom sedan han flyttade till S.. J.Å. har då inte varit så orolig, eftersom han har haft någon att ty sig till. Man kan emellertid inte låta J.Å. själv få hand om sina pengar. Han kommer då att göra av med dem, vilket medför en belastning för samhället. C. ställer sig avvisande till en ordning med god man i stället för förmyndare. Om det är möjligt för en god man att spärra J.Å:s pengar, har C. emellertid inte någon erinran mot att god man förordnas.

S., född år 1913, har hörd som vittne berättat: Han är på mycket långt håll släkt med J.Å.. Denne har nu bott hos S. i bortåt ett år. J.Å. hjälper till med olika slags arbeten och gör det villigt och bra. Han dricker sprit men det är långt mellan de gånger S. sett honom onykter. Han är ärlig och betalar alltid tillbaka de pengar som S. lånar honom. Det har aldrig hänt att J.Å. rest bort utan att S. i förväg fått reda på det. Enligt vad J.Å. har sagt flera gånger är han oroad och tyngd av att vara omyndigförklarad. "Hans självkänsla ligger på nollpunkten." Det kan bli rena katastrofen, om omyndighetstillståndet skall fortsätta. Spritmissbruket skulle antagligen förvärras. S. är för sin del övertygad om att J.Å. är kapabel att vara myndig. Även om denne flyttar till Slöinge ämnar S. hjälpa honom också i fortsättningen.

Genom den i målet förebragta utredningen om J.Å:s sinnestillstånd måste det, såsom HovR:n funnit, anses klarlagt att J.Å. på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag är på sätt anges i 10 kap l.§ FB ur stånd att vårda sig och sin egendom. Frågan är då, om det är tillräckligt att god man förordnas för honom.

J.Å. är nu 39 år gammal. Av utredningen i målet framgår att han i stor utsträckning har fört en oregelbunden och kringflackande tillvaro. Han förefaller emellertid att sedan något år tillbaka leva under förhållandevis ordnade omständigheter. Vad som framkommit om hans nuvarande livssituation pekar närmast på att han för vården av sina personliga angelägenheter skulle vara tillräckligt hjälpt av en god man. Det som i personligt hänseende främst kan synas tala mot myndighetsförklaring är vad som upplysts om hans alkoholvanor. I förarbetena till den nya lagstiftningen framhölls att det normalt inte fanns anledning att omyndigförklara någon enbart på grund av hans spritmissbruk. Det hjälpbehov som kunde föreligga i sådant fall ansågs i allmänhet kunna tillgodoses av samhället utan att omyndighetsförklaring behövde tillgripas (prop 1974:142 s 119, jfr lagutskottet 1974:38 s 47). Dessa synpunkter gör sig gällande även i en situation som den förevarande. Om det i J.Å:s fall visar sig påkallat, kan åtgärder inom nykterhetsvården komma i fråga.

Beträffande J.Å:s ekonomiska förhållanden är upplyst att han - förutom sin förtidspension och vissa arbetsinkomster - har ett kapital på omkring 27 000 kr. Utredningen i målet ger förvisso vid handen att det finns en risk för att J.Å., om han blir myndigförklarad, kommer att förbruka sina pengar. J.Å. saknar emellertid anhöriga som är beroende av hans försörjningsförmåga. Det belopp som det är fråga om kan i detta sammanhang inte heller anses vara särskilt stort. Vikt måste också fästas vid att J.Å. förklarat sig villig att låta en god man ta hand om hans pengar. Här kan inskjutas att det synes oklart i vad mån en god man äger vidta förvaltningsåtgärder som strider mot huvudmannens vilja; i fråga om god mans förvaltning av egendom föreskrivs i 18 kap 8 § FB att de regler som härvid gäller beträffande förmyndare skall gälla "i tillämpliga delar" (jfr Walin, Föräldrabalken 3 uppl s 404 med not 1 och s 414). För bedömningen i förevarande hänseende har det vidare sitt intresse att det i FB tidigare fanns en bestämmelse enligt vilken omyndighetsförklaring skulle äga rum, om vederbörande genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende på egendomen äventyrade sin eller sin familjs välfärd. I samband med att denna föreskrift vid 1974 års reform togs bort yttrade föredragande statsrådet, att det var en alltför långtgående åtgärd att omyndigförklara en person endast av den anledningen att han var slösaktig (prop 1974:142 s 119). Lagutskottet - enligt vilket bestämmelsen tedde sig föråldrad - gav uttryck åt samma uppfattning och tillade, att det i de avsedda fallen i regel torde vara helt tillfyllest med förordnande av god man (lagutskottet 1974:38 s 47).

Som framgår av det i HovR:ns dom återgivna yttrandet av föredragande statsrådet fann denne, att risken för att en psykiskt sjuk person själv ingick rättshandlingar i strid med åtgärder, som vidtagits av en god man, kunde utgöra ett skäl för omyndighetsförklaring. Föredraganden tillfogade emellertid att det i de flesta fall förelåg små risker för att den sjuke på angivna sätt skulle ingå kolliderande rättshandlingar. Särskilt liten ansåg han risken vara i de fall då den sjuke själv var på det klara med sitt behov av hjälp (prop 1974:142 s 118; beträffande kolliderande rättshandlingar jfr Walin, a a s 403 f). Vad som anförts i sistnämnda hänseende får anses äga tillämpning på J.Å..

Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av de strävanden som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen om omyndighetsförklaring får det även beträffande J.Å:s behov av bistånd i vården av sin egendom bedömas som tillräckligt att god man förordnas för honom.

Eftersom skäl för omyndighetsförklaring av J.Å. sålunda inte längre kan anses föreligga, skall omyndighetsförklaringen hävas.

Det bör ankomma på TR:n att ta upp frågan om förordnande enligt 18 kap 3 § FB av god man för J.Å..

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut i vad omyndighetsförklaringen av J.Å. hävts.

Det ankommer på TR:n att ta upp frågan omförordnande enligt 18 kap 3 § FB av god man för J.Å..

JustR:n Brundin och Erik Nyman var av skiljaktig mening och anförde: Avgörande för bedömningen när det gäller möjligheten att utnyttja godemansinstitutet bör i sista hand vara att det skydd som de angivna bestämmelserna tillförsäkrar den som på grund av psykiskt handikapp saknar förmåga att ta vård om sig och sin egendom inte skall äventyras. Av den utredning som förebragts i målet framgår att J.Å. för närvarande lever tryggt under ordnade förhållanden och att detta är att tillskriva insatser från förmyndarens och S.s sida. Det kan med fog befaras att förhållandena i detta hänseende skulle komma att ändras, om J.Å. får fritt förfoga över sin egendom. Det är också att räkna med att den möjlighet att tillgodose särskilda önskemål och behov som nu föreligger skulle försvinna. Risken för att J.Å:s förhållanden härvid skulle allvarligt försämras och han själv komma till skada är påtaglig. Möjligheterna att genom ett godmansförordnande förhindra att så sker måste bedömas vara smÅ.

På grund av vad sålunda anförts och HovR:ns skäl bör HovR:ns domslut fastställas.