lagen.nu

NJA 1992 s. 863

Frågor om förordnande av förvaltare enligt 11 kap 7 § föräldrabalken (I) resp upphörande av förvaltarskap (II).

(Jfr 1981 s 291)I

Överförmyndarnämnden i Kristianstads kommun ansökte vid Kristianstads TR att TR:n skulle förordna förvaltare för M.H., född 1968, och att till förvaltare skulle utses hennes morbror E.S..

Överförmyndarnämnden åberopade ett intyg av överläkaren M.A. vid omsorgsverksamheten.

M.H. erhöll i juli 1989, efter hennes faders död, ett livförsäkringsbelopp om 111 600 kr. Det beräknades att hon skulle erhålla ett arv på ca 89 000 kr efter fadern.

M. hade inte någon arbetsanställning. Hon sammanbodde med P.F., för vilken TR:n genom beslut, som ännu inte vunnit laga kraft, förordnat förvaltare. Vid sammanträde inför TR:n i januari 1990 uppgav E.S. att M. sedan juli 1989 disponerat 6 500 kr i månaden.

M.H. bestred ansökningen och förklarade att hon inte behövde någon hjälp att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom.

TR:n (ordf rådmannen Klagsmark) anförde i beslut d 31 jan 1990: M.H. är en 21-årig lindrigt begåvningshandikappad kvinna, som genom faderns bortgång fått icke obetydliga ekonomiska tillgångar. Hon behöver hjälp och skydd bl a för påtryckningar från sin närmaste omgivning angående ekonomiska dispositioner. Av utredningen framgår att hon är ur stånd att själv vårda sin egendom och att det inte är tillräckligt att god man förordnas för henne. TR:n förordnar därför E.S. att såsom förvaltare enligt 11 kap 7 § FB företräda M.H. i alla ekonomiska angelägenheter med de begränsningar och förbehåll som överförmyndaren kan komma att meddela.

M.H. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att TR:ns beslut skulle upphävas.

Det upplystes att M. gift sig med P.F. och att de fått en son i september 1990.

HovR:n höll muntligt förhör.

Överförmyndarnämnden bestred ändringsyrkandet och framhöll att erfarenheterna från den gångna tiden visade att M.F. hade svårigheter att klara sin ekonomi utan förvaltare.

M.F. uppgav genom sitt biträde: M.F. har inte behov av förvaltare. Hennes förståndsutveckling är inte hämmad på det sättet att förvaltare erfordras. Hon är inte ur stånd att vårda sin egendom.

Hennes problem med ekonomin kan lösas på mindre ingripande sätt genom att en kontaktperson förordnas enligt socialtjänstlagen. Det är tillräckligt att god man förordnas. Om förvaltare förordnas räcker det med ett begränsat förvaltarskap, avseende banktillgångarna och kreditinköp. Efter TR:ns beslut har situationen stabiliserats. Hennes relation till P.F. har stärkts. De sköter barnet själva, och M.F. disponerar föräldrapenningen själv. Makarna har äktenskapsförord. P.F. påverkar inte M.F. negativt.

HovR:n (hovrättspresidenten Broomé samt hovrättsråden Ohlsson, referent, och Frii) anförde i beslut d 21 dec 1990: Av utredningen i målet framgår följande. M.F. är en 22-årig lindrigt begåvningshandikappad kvinna. Genom sin fars bortgång har hon sedan juli 1989 erhållit ca 200 000 kr i arv och försäkringsmedel. Härav återstår för närvarande 108 326 kr. Återstoden har förbrukats till sedvanliga levnadsomkostnader. Förvaltaren har tidigare gett henne 800 kr i veckan och betalt hälften av hyran. Sedan juli 1990 uppbär M.F., som inte haft något arbete på senare tid, föräldrapenning. Förvaltaren utger endast 250 kr i veckan till henne från och med november 1990. Inköp på kredit och postorder om tillhopa 21 000 kr har hindrats av förvaltaren. M.F. har med de medel hon erhållit underlåtit att betala vissa löpande räkningar. P.F., som har relativt stora skulder till följd av bl a kreditinköp, har förvaltare.

Förvaltaren har inför HovR:n som sin mening förklarat att M.F., om hon fick frihet att disponera över sin ekonomi, snabbt skulle förbruka det återstående kapitalet, bl a genom impulsinköp.

HovR:n finner av utredningen framgå att M.F. behöver hjälp med att förvalta sin egendom och att hon, åtminstone ännu en tid, får anses vara i betydande utsträckning ur stånd att vårda egendomen. Det är inte tillräckligt att god man förordnas för henne eller att hon på något mindre ingripande sätt än genom förvaltare får hjälp. I likhet med TR:n finner således HovR:n att förvaltare skall finnas för M.F.. Det är emellertid tillräckligt med ett begränsat förvaltarskap avseende dels de medel hon erhållit med anledning av sin fars bortgång och som nu är insatta på konto med Nordbanken, dels ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns beslut att HovR:n begränsar förordnandet för E.S. att såsom förvaltare enligt 11 kap 7 § FB företräda M.F. till att avse dels ovannämnda kapital på konto med Nordbanken, dels ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

M.F. (ombud och biträde enligt föräldrabalken advokaten D.F.) anförde besvär och yrkade, under framhållande att ett godmansförordnande vore tillräckligt, att HovR:ns beslut skulle upphävas.

Överförmyndarnämnden (ställföreträdare överförmyndaren L.J.) bestred ändring. Nämnden framhöll att P.F., som blivit avstängd från arbetslöshetsunderstöd på grund av arbetsvägran, hade skulder på drygt 80 000 kr. Han saknade inkomster och socialnämnden hade avslagit en framställning om socialbidrag med hänvisning till makarnas ömsesidiga underhållsskyldighet. Detta hade medfört att M.F. svarat för familjens försörjning med hjälp av föräldrapenning och sitt kapital.

M.F. anförde: Det belopp som finns kvar av den ärvda egendomen uppgår till 6 000 kr. Pengarna har använts till makarna F:s uppehälle. Ingen av makarna har haft något arbete under de senaste två åren. Bistånd enligt socialtjänstlagen har utgått endast i ringa mån. M.F. och hennes familj bor i en modern lägenhet under ordnade sociala förhållanden.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande, att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Parterna har i HD åberopat väsentligen samma omständigheter som i underinstanserna. Därutöver har anförts att M.F:s kapital numera är i det närmaste förbrukat. Överförmyndarnämnden har vidare uppgivit att M.F. ännu inte sökt arbete, att hon även under 1992 gjort inköp på kredit utan att kunna betala samt att hennes förvaltare, E.S., entledigats och ersatts av M.M., då E.S. på grund av de ofta förekommande konflikterna om ekonomin inte önskade fortsätta uppdraget.

Utredningen i ärendet ger vid handen att M.F. alltjämt är i behov av det stöd och skydd som ett förvaltarskap innebär. Detta behov kan åtminstone inte för närvarande tillgodoses genom att god man förordnas eller på något annat mindre ingripande sätt. Med hänsyn till att M.F. inte längre äger något kapital av betydelse kan emellertid förvaltarskapet begränsas till att endast avse ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns beslut att förordnandet för M.F:s förvaltare enligt 11 kap 7 § FB inskränks till att avse ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson och Munck) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Det får anses utrett att M.F. på grund av hämmad förståndsutveckling behöver hjälp med att förvalta sin egendom. Vad som framkommit ger också vid handen att hon - åtminstone i viss utsträckning - är ur stånd att vårda sina angelägenheter. Frågan är då i vilka avseenden hon behöver bistånd och om inte hennes hjälpbehov kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom ett förvaltarskap. Det kan i sammanhanget erinras om den spärregel som har tagits in i 11 kap 7 § FB och som innebär att förvaltare inte får förordnas, om det är tillräckligt att god man utses eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.

I HD har upplysts att M.F:s kapital numera är i det närmaste förbrukat. Det finns alltså inte längre någon anledning att förordna förvaltare för att hon skall få hjälp med förmögenhetsförvaltning. Såvitt framkommit har hon inte heller några inkomster som bör föranleda ett förvaltarförordnande.

Kvar står då frågan om HovR:ns förvaltarförordnande bör stå fast såvitt gäller uppgiften att företräda M.F. vid ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

Att en förvaltare skall kunna få i uppdrag att företräda en person vid ingående av kreditköpsavtal och liknande rättshandlingar har förutsatts i lagförarbetena (se prop 1987/88:124 s 146). Ett förordnande av denna innebörd framstår också ofta som ett naturligt komplement till ett förvaltarförordnande som i likhet med det som HovR:n beslutat om innefattar begränsningar för en person i rätten att förfoga över sina kapitaltillgångar. Det måste emellertid fordras starkare skäl för ett förvaltarförordnande som uteslutande tar sikte på rätten att ingå förmögenhetsrättsliga avtal av den typ som nu är i fråga. För detta bör krävas att det är klart dokumenterat att en person är benägen att ingå kreditavtal eller liknande avtal i en inte obetydlig omfattning.

Vad M.F. beträffar har det antecknats i HovR:ns beslut att hennes förvaltare hindrat inköp på kredit och postorder om tillhopa 21 000 kr. I HD har upplysts att M.F. efter hovrättsbeslutet har ingått ytterligare några kreditköp som har stoppats genom förvaltarens eller överförmyndarens försorg.

Vad som har framkommit ger vid handen att M.F. i vart fall har behov av en god man med uppgift att biträda henne i kreditsammanhang. Frågan är då om hon får tillräcklig hjälp på det sättet. Det är självfallet vanskligt att bedöma M.F:s vilja och förmåga att samarbeta med en god man. Omständigheterna är emellertid sådana att det får anses värt att pröva en ordning med godmanskap. Skulle det visa sig att en sådan ordning inte fungerar, kan frågan om förvaltarskap tas upp på nytt.

Vad som har anförts innebär att HovR:ns beslut om förvaltarförordnande skall upphävas. Det bör ankomma på TR:n att ta upp frågan om förordnande av god man för M.F..

HD:s avgörande. HD upphäver HovR:ns beslut att förordna förvaltare för M.F..

Det ankommer på TR:n att ta upp frågan om förordnande av god man för M.F. enligt 11 kap 4 § FB.

JustR:n Bengtsson och Lennander, referent, var av skiljaktig mening och gillade betänkandet.II

K.L., född 1942, förklarades d 14 okt 1963 jämlikt 10 kap 1 § 1 FB omyndig; förmyndare sedan 1976 var K.N.. Hon var också förtidspensionerad på grund av sitt mentala status.

Överförmyndaren i Malmö föreslog i ansökan hos Malmö TR i mars 1990 att förvaltarskapet vid omprövning skulle kvarstå. Överförmyndaren åberopade läkarutlåtande av distriktsläkaren O.N..

K.L. motsatte sig att förvaltarskapet kvarstod och yrkade att hon skulle erhålla varken förvaltare eller god man. Om förvaltning ansågs nödvändig yrkade hon att annan lämplig person än K.N. förordnades.

I pension erhåller K.L. drygt 5 000 kr i månaden. Hon bor i en bostadsrättslägenhet om 2 rum och kök. I in tyg som överförmyndaren åberopade framställdes allvarliga anmärkningar i fråga om K.L:s personliga hygien och beträffande städningen av hennes lägenhet.

Vid förhandling inför TR:n anförde överförmyndaren: K.L. är fortfarande och framgent i behov av förvaltare. Mellan åren 1960 och 1976 skötte K.L:s moder hennes ekonomi. 1987 var behållningen på K.L:s bankkonto ca 1 000 kr. 1987 erhöll K.L. ett arv om 46 000 kr och trots ideliga försök att förmå K.L. att spara har behållningen idag sjunkit till ca 25 000 kr. Hennes förvaltare och hon kommer inte överens om hur hennes pengar skall disponeras. Det dyker ofta upp spontana krav från K.L:s sida som inte kan tillfredsställas.

TR:n (ordf rådmannen Linde-Malmberg) anförde i beslut d 12 okt 1990: TR:n finner att K.L. på grund av sin sjukdom alltjämt är ur stånd att vårda sig själv och sin egendom. Förvaltarskapet skall därför bestå.

K.L. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att förvaltarskapet skulle upphöra. I andra hand yrkade hon att annan förvaltare skulle utses.

Till stöd för sina yrkanden anförde K.L. följande. Hon saknar behov av såväl förvaltare som god man och är i stånd att själv vårda sig och sin egendom. Även om hennes besparingar, som består av ärvda pengar, förmodligen skulle förbrukas i sinom tid har hon i likhet med andra människor rätt att använda dessa efter egen önskan. När besparingarna är slut får hon dra ner på sin konsumtion. Hon avser i så fall att låta en bank sköta de nödvändiga utgifterna. Hon har numera betydligt renare i sitt hem. K.N. saknar förståelse för hennes behov och hindrar henne i onödan att använda sina pengar.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Pering, referent, och t f hovrättsassessorn Bramstång) anförde i beslut d 30 jan 1991: Av handlingarna, däribland ett läkarutlåtande, framgår att K.L. alltjämt är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Det är inte tillräckligt att hon på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. På grund härav kan hennes ansökan om att förvaltarskapet skall upphöra inte bifallas.

K.N. har varit förmyndare/förvaltare för K.L. sedan 1976. Det har inte framkommit något stöd för hennes påstående att K.N. inte skulle vara lämplig för uppdraget. Det saknas därför anledning att entlediga honom. K.L:s ansökan i denna del kan därför inte heller bifallas.

HovR:n lämnar K.L:s besvärstalan utan bifallas.

K.L. (ombud och biträde enligt föräldrabalken advokaten B.S.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Överförmyndaren och K.N. bestred ändring.

K.L. anförde att den som äger ett kapital skall få göra med det vad hon vill så länge användandet inte medför skada på hälsan. Hon vill ha tillgång till ett stort antal TV-program och kunna få samtala i telefon. Hon har medel att bekosta detta för en tid; när kapitalet är slut får hon inskränka sin konsumtion till det nödvändigaste.

Överförmyndaren framhöll att K.L:s krav och leverne innebar att hon åsamkade sig kostnader på omkring 1 000 kr per månad mer än inkomsten.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. K.L. har till stöd för sin besvärstalan hänvisat till vad hon anfört i underinstanserna samt tillagt bl a följande. K.N. har vägrat att betala vissa av hennes betal-tvavgifter, vilket innebär att det i stort sett enda intresse som hon har - nämligen att se på tv - blivit kraftigt inskränkt. Den som äger ett kapital skall få göra med det vad hon vill så länge som användandet inte medför skada på hälsan. Själv tycker hon att livets mening är att ha tillgång till ett stort antal tv-program och att få samtala i telefon. Åtminstone för en tid framöver har hon medel till att bekosta detta. När kapitalet är slut får hon inskränka sin konsumtion till det nödvändigaste. De inskränkningar som hon åläggs genom förvaltarskapet upplever hon som ett omotiverat intrång i den personliga friheten. K.N. fullgör sitt uppdrag med nit och omsorg. Eftersom hon inte får använda sina pengar på det sätt som hon själv anser lämpligt har hon emellertid inte något förtroende för honom.

K.N. har anfört: K.L:s utgifter översteg under 1990 hennes inkomster med sammanlagt 12 000 kr. För att kunna inskränka utgifterna bör det antal kabel-tvkanaler som K.L. har reduceras. Även telefonkostnaderna måste minska. Om K.L. själv får disponera sina pengar kommer hon att förbruka både kvarvarande kapital och pensionen på kort tid. Detta skulle leda till skada för henne eftersom hon då inte kan betala de löpande utgifterna.

Överförmyndaren i Malmö har anfört att det inte finns någon anledning att kritisera K.N. för hans sätt att sköta uppdraget som förvaltare för K.L..

Enligt 11 kap 7 § FB får rätten förordna förvaltare för en person om vederbörande på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. I lagrummets andra stycke sägs att förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.

Institutet förvaltarskap infördes i föräldrabalken i samband med att bestämmelserna om omyndighetsförklaring upphävdes d 1 jan 1989. I prop 1987/88:124 s 144 anförde departementschefen att ett avskaffande av institutet omyndighetsförklaring kräver att man på annat sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer som på grund av sjukdom eller dylikt saknar förmåga att själva ta hand om sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Samtidigt slog departementschefen fast att en viktig princip är att den enskilde inte skall fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. I förvaltarskapets konstruktion ligger att det skall vara flexibelt och anpassas till den enskildes behov.

Utredningen i målet får anses ge vid handen att K.L. saknar omdöme i ekonomiska frågor. Sannolikt skulle hon om hon fick disponera sina medel utan inskränkning på kort tid konsumera medlen på telefon- och tv- avgifter och därmed på sikt försätta sig i ekonomiskt trångmål. Hon får därför alltjämt anses vara ur stånd att vårda sin egendom. Med hänsyn härtill är hon i behov av en förvaltare.

Såsom anförts ovan kan ett förvaltarskap begränsas till att avse endast viss del av en persons tillgångar. Med beaktande av de överväganden som ligger bakom den aktuella lagstiftningen finns inte något bärande skäl till att beta K.L. rätten att disponera det kapital som hon ärvt på sätt som hon finner lämpligt. Förvaltaruppdraget bör därför begränsas till att avse endast hennes pensionsintäkter.

Vad K.L. anfört beträffande K.N. utgör inte skäl att entlediga honom från uppdraget som förvaltare för henne.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut inskränker HD förvaltarskapet för K.L. till att avse endast hennes pension.

HD (JustR:n Bengtsson, Svensson, Munck och Lennander) fattade följande slutliga beslut:

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

Referenten, JustR Magnusson, var av skiljaktig mening i frågan huruvida förvaltarskapet för K.L. bör upphöra och anförde: Grundförutsättningen enligt 11 kap 7 § FB för att förvaltare skall kunna förordnas för någon är, liksom när det gäller godmansförordnande enligt 11 kap 4 § FB, att personen i fråga på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Som en ytterligare förutsättning för ett förvaltarförordnande gäller att personen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Genom orden "ur stånd" markeras den restriktivitet som bör tillämpas beträffande förvaltarförordnanden och som är motiverad av att ett sådant förordnande, liksom de tidigare omyndigförklaringarna, är en åtgärd av djupt ingripande natur för den enskilde (se prop 1987/88:124 s 230 f och 250). Att ett förvaltarskap inte kan komma i fråga annat än som en yttersta åtgärd, när andra hjälpmöjligheter är uteslutna, framgår av den spärregel som har tagits in i 11 kap 7 § FB och som innebär att förvaltare inte får förordnas, om det är tillräckligt att god man utses eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.

Ett förvaltarförordnande torde i första hand bli aktuellt när någon har ett behov av hjälp i ekonomiska angelägenheter. Det kan vara fråga om förvaltning av en förmögenhetstillgång, t ex en fastighet, eller av periodiskt utfallande medel, t ex en pension. En förvaltare kan också få i uppdrag att företräda en person vid ingående av kreditköpsavtal o d.

Det förhållandet att den enskilde äger ett kapital som han eller hon kan tänkas förbruka för ändamål som objektivt sett framstår som onyttiga motiverar inte utan vidare ett förvaltarförordnande. Av intresse i det sammanhanget är vissa motivuttalanden som gjordes i samband med 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen. Genom reformen upphävdes bl a en bestämmelse enligt vilken en person kunde omyndigförklaras, om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller på annat sätt genom otillbörligt förfarande med avseende på egendomen äventyrade sin eller sin familjs välfärd. I den proposition som låg till grund för reformen (prop 1974:142 s 119) uttalades att det måste anses vara en alltför långtgående åtgärd att omyndigförklara en person endast av den anledningen att han var slösaktig. Lagutskottet gav uttryck åt samma uppfattning och tillade att det i de avsedda fallen i regel torde vara helt tillräckligt med förordnande av god man (LU 1974:38 s 47).

De nya förmynderskapsreglerna tillämpades i rättsfallet NJA 1981 s 291, som gällde frågan om omyndigförklaring av en person som - förutom förtidspension och vissa arbetsinkomster - hade ett kapital på omkring 27 000 kr. HD fann det tillräckligt att god man förordnades för att bistå personen i fråga och åberopade därvid bl a 1974 års motivuttalanden. Det fästes emellertid också avseende vid att personen hade förklarat sig villig att låta en god man ta hand om hans pengar.

De uttalanden som gjordes i 1974 års lagstiftningsärende får, liksom 1981 års rättsfall, tillmätas betydelse när det gäller att avgöra om förvaltare bör förordnas för att ta hand om en persons kapital (jfr prop 1987/88:124 s 187 och 231).

Även om förvaltarskap i första hand blir aktuellt när någon har behov av hjälp i ekonomiska frågor, kan en förvaltare också få i uppdrag att lämna bistånd i personliga angelägenheter. Det kan vara fråga om att se till att någon får den vård eller sociala service som behövs eller att hjälpa någon med hans eller hennes bostadsförhållanden. Det åligger i princip en förvaltare att bevaka den enskildes personliga intressen också när förordnandet avser bistånd i ekonomiska frågor. I motiven betonas emellertid att, om den enskilde har anhöriga, det är naturligt att dessa i första hand svarar för personlig omvårdnad och intressebevakning. På motsvarande sätt blir förvaltarens ansvar för huvudmannens person i de flesta fall mindre, när huvudmannen är intagen för vård e d. Har någon fått en kontaktperson utsedd enligt social tjänst- eller omsorgslagstiftningen, åligger det i första hand denne att bevaka den enskildes personliga intressen. (Se vidare prop 1987/88:124 s 139 f, 147 och 188 f.)

En huvudtanke bakom förvaltarinstitutet är att ett förvaltarförordnande inte skall göras mer omfattande än som är klart motiverat. Förvaltarskap skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall, vilket innebär att förvaltarens uppgifter ibland kan behöva anges tämligen detaljerat (11 kap 7 § 2 och 3 st FB; se vidare prop 1987/88:124 s 144 ff och 168 ff).

I det aktuella målet är det utrett att K.L. har ett hjälpbehov på grund av sitt mentala tillstånd. Vad som framkommit ger vid handen att hon - även med en restriktiv tolkning av detta uttryck - är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Frågan är då i vilka avseenden hon behöver bistånd och om inte hennes hjälpbehov kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom ett förvaltarskap.

Det är upplyst att K.L. år 1987 erhöll ett arv om 46 000 kr och att beloppet vid tiden för TR:ns beslut hade minskat till ca 25 000 kr. Därutöver uppbär hon en pension. Hennes förvaltare, K.N., har anfört att hennes utgifter under år 1990 översteg inkomsterna med sammanlagt 12 000 kr och att, om hon själv får disponera sina pengar, hon kommer att förbruka både kvarvarande kapital och pensionen på kort tid.

K.L:s inställning i målet är att hon har rätt att använda sitt kapital på det sätt hon vill. När kapitalet är slut är hon, enligt vad hennes rättegångsbiträde har framhållit, beredd att inskränka sin konsumtion till det nödvändigaste.

Det är självfallet önskvärt att såväl K.L:s kapital som den utfallande pensionen används på ett sätt som är till nytta för henne. Det är emellertid knappast befogat att ha en förvaltare förordnad för att förebygga att hennes kapital förslösas. Mot en sådan ordning talar bl a kapitalets förhållandevis ringa storlek. Det skulle också stå i dålig överensstämmelse med 1974 års motivuttalanden att låta K.L:s kapitalinnehav föranleda ett förvaltarskap.

Det kan med större fog göras gällande att K.L. behöver en förvaltare för att få hjälp med disponerandet av pensionen. K.L. synes också ha ett klart hjälpbehov på det personliga planet. Utredningen ger vid handen att hon har stora svårigheter att hålla sin bostad i ett sanitärt tillfredsställande skick.

K.L:s behov av bistånd i ekonomiskt avseende torde knappast kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom ett godmansförordnande. Frågan är då om hon får tillräcklig hjälp på det sättet. Eftersom den som får en god man behåller sin egen rättshandlingsförmåga finns det vid godmansförordnanden typiskt sett en risk för att den gode mannen och huvudmannen ingår kolliderande rättshandlingar. Är risken överhängande, kan detta motivera ett förvaltarskap (se prop 1987/88:124 s 133 och 144 f). I K.L:s fall får alltså undersökas hur pass stor risken är för att hon skulle komma att ingå rättshandlingar som kolliderar med en god mans.

När det gäller K.L:s personliga hjälpbehov får det förutsättas att det till stor del kan klaras av inom ramen för sociallagstiftningen. Även om K.L. inte kan få tillräcklig hjälp den vägen, kan det diskuteras om det är befogat med en så ingripande åtgärd som ett förvaltarskap för att hjälpa henne med hennes personliga angelägenheter. Skäl talar för att det på den punkten i vilket fall som helst är tillräckligt med ett godmansförordnande. Om det emellertid behövs en ställföreträdare - antingen en god man eller en förvaltare - för att bistå K.L. i ekonomiska frågor är det naturligt att ställföreträdaren också får i uppdrag att hjälpa henne på det personliga planet.

K.N. har tjänstgjort som förvaltare för K.L. alltsedan reglerna om förvaltarskap trädde i kraft d 1 jan 1989, och han har dessförinnan - sedan 1976 - varit hennes förmyndare. K.L:s rättegångsbiträde har anfört att K.N. nog i och för sig fullgör sitt uppdrag med nit och omsorg men att K.L. har tappat förtroendet för honom, eftersom hon inte får använda pengar på det sätt hon själv anser lämpligt. Det har framkommit att K.L. och K.N. framför allt är oeniga i frågan hur mycket pengar som skall få användas för kabel-TV och telefonsamtal.

K.N:s långa erfarenhet som ställföreträdare för K.L. talar för att, om förvaltarskapet ersätts med ett godmansförordnande, K.N. utses till god man. Mot ett sådant arrangemang talar uppgiften att K.L. numera har tappat förtroendet för K.N.. Hon har i målet också yrkat att, även om förvaltarskapet står kvar, K.N. skall entledigas som förvaltare.

Vad som har framkommit innebär att, oavsett om K.N. eller någon annan förordnas som god man för K.L., det finns en risk för misshälligheter mellan henne och den gode mannen och därmed också för kolliderande rättshandlingar dem emellan. K.L. synes emellertid inte sakna insikt om att, när hennes kapital är förbrukat, hon måste hushålla med sin pension. Man kan inte heller bortse från möjligheten att, om förvaltarskapet byts ut mot ett godmanskap, hon blir mer benägen än f n att samarbeta med sin ställföreträdare. I varje fall kan en sådan lösning vara värd att pröva. Skulle det visa sig att ett godmanskap inte fungerar, kan frågan om förvaltarskap tas upp på nytt.

Vid en sammanvägning av de olika hänsyn som gör sig gällande får övervägande skäl anses tala för att K.L:s hjälpbehov blir tillräckligt tillgodosett genom ett godmansförordnande enligt i 1 kap 4 § FB. Förvaltarskapet för henne skall således upphöra.

Det bör ankomma på TR:n att ta upp frågan om förordnande av god man för K.L..

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-12-23
Målnummer
Ö252-91
Lagrum
11 kap. 4 § föräldrabalken (1949:381)
11 kap. 7 § föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1981 s. 291
Litteratur
Sökord
Förvaltare
God man
Förvaltarskap
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation