Överförmyndarnämnden i Kristianstads kommun ansökte vid Kristianstads TR att TR:n skulle förordna förvaltare för M.H., född 1968, och att till förvaltare skulle utses hennes morbror E.S..

Överförmyndarnämnden åberopade ett intyg av överläkaren M.A. vid omsorgsverksamheten.

M.H. erhöll i juli 1989, efter hennes faders död, ett livförsäkringsbelopp om 111 600 kr. Det beräknades att hon skulle erhålla ett arv på ca 89 000 kr efter fadern.

M. hade inte någon arbetsanställning. Hon sammanbodde med P.F., för vilken TR:n genom beslut, som ännu inte vunnit laga kraft, förordnat förvaltare. Vid sammanträde inför TR:n i januari 1990 uppgav E.S. att M. sedan juli 1989 disponerat 6 500 kr i månaden.

M.H. bestred ansökningen och förklarade att hon inte behövde någon hjälp att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom.

TR:n (ordf rådmannen Klagsmark) anförde i beslut d 31 jan 1990: M.H. är en 21-årig lindrigt begåvningshandikappad kvinna, som genom faderns bortgång fått icke obetydliga ekonomiska tillgångar. Hon behöver hjälp och skydd bl a för påtryckningar från sin närmaste omgivning angående ekonomiska dispositioner. Av utredningen framgår att hon är ur stånd att själv vårda sin egendom och att det inte är tillräckligt att god man förordnas för henne. TR:n förordnar därför E.S. att såsom förvaltare enligt 11 kap 7 § FB företräda M.H. i alla ekonomiska angelägenheter med de begränsningar och förbehåll som överförmyndaren kan komma att meddela.

M.H. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att TR:ns beslut skulle upphävas.

Det upplystes att M. gift sig med P.F. och att de fått en son i september 1990.

HovR:n höll muntligt förhör.

Överförmyndarnämnden bestred ändringsyrkandet och framhöll att erfarenheterna från den gångna tiden visade att M.F. hade svårigheter att klara sin ekonomi utan förvaltare.

M.F. uppgav genom sitt biträde: M.F. har inte behov av förvaltare. Hennes förståndsutveckling är inte hämmad på det sättet att förvaltare erfordras. Hon är inte ur stånd att vårda sin egendom.

Hennes problem med ekonomin kan lösas på mindre ingripande sätt genom att en kontaktperson förordnas enligt socialtjänstlagen. Det är tillräckligt att god man förordnas. Om förvaltare förordnas räcker det med ett begränsat förvaltarskap, avseende banktillgångarna och kreditinköp. Efter TR:ns beslut har situationen stabiliserats. Hennes relation till P.F. har stärkts. De sköter barnet själva, och M.F. disponerar föräldrapenningen själv. Makarna har äktenskapsförord. P.F. påverkar inte M.F. negativt.

HovR:n (hovrättspresidenten Broomé samt hovrättsråden Ohlsson, referent, och Frii) anförde i beslut d 21 dec 1990: Av utredningen i målet framgår följande. M.F. är en 22-årig lindrigt begåvningshandikappad kvinna. Genom sin fars bortgång har hon sedan juli 1989 erhållit ca 200 000 kr i arv och försäkringsmedel. Härav återstår för närvarande 108 326 kr. Återstoden har förbrukats till sedvanliga levnadsomkostnader. Förvaltaren har tidigare gett henne 800 kr i veckan och betalt hälften av hyran. Sedan juli 1990 uppbär M.F., som inte haft något arbete på senare tid, föräldrapenning. Förvaltaren utger endast 250 kr i veckan till henne från och med november 1990. Inköp på kredit och postorder om tillhopa 21 000 kr har hindrats av förvaltaren. M.F. har med de medel hon erhållit underlåtit att betala vissa löpande räkningar. P.F., som har relativt stora skulder till följd av bl a kreditinköp, har förvaltare.

Förvaltaren har inför HovR:n som sin mening förklarat att M.F., om hon fick frihet att disponera över sin ekonomi, snabbt skulle förbruka det återstående kapitalet, bl a genom impulsinköp.

HovR:n finner av utredningen framgå att M.F. behöver hjälp med att förvalta sin egendom och att hon, åtminstone ännu en tid, får anses vara i betydande utsträckning ur stånd att vårda egendomen. Det är inte tillräckligt att god man förordnas för henne eller att hon på något mindre ingripande sätt än genom förvaltare får hjälp. I likhet med TR:n finner således HovR:n att förvaltare skall finnas för M.F.. Det är emellertid tillräckligt med ett begränsat förvaltarskap avseende dels de medel hon erhållit med anledning av sin fars bortgång och som nu är insatta på konto med Nordbanken, dels ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns beslut att HovR:n begränsar förordnandet för E.S. att såsom förvaltare enligt 11 kap 7 § FB företräda M.F. till att avse dels ovannämnda kapital på konto med Nordbanken, dels ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

M.F. (ombud och biträde enligt föräldrabalken advokaten D.F.) anförde besvär och yrkade, under framhållande att ett godmansförordnande vore tillräckligt, att HovR:ns beslut skulle upphävas.

Överförmyndarnämnden (ställföreträdare överförmyndaren L.J.) bestred ändring. Nämnden framhöll att P.F., som blivit avstängd från arbetslöshetsunderstöd på grund av arbetsvägran, hade skulder på drygt 80 000 kr. Han saknade inkomster och socialnämnden hade avslagit en framställning om socialbidrag med hänvisning till makarnas ömsesidiga underhållsskyldighet. Detta hade medfört att M.F. svarat för familjens försörjning med hjälp av föräldrapenning och sitt kapital.

M.F. anförde: Det belopp som finns kvar av den ärvda egendomen uppgår till 6 000 kr. Pengarna har använts till makarna F:s uppehälle. Ingen av makarna har haft något arbete under de senaste två åren. Bistånd enligt socialtjänstlagen har utgått endast i ringa mån. M.F. och hennes familj bor i en modern lägenhet under ordnade sociala förhållanden.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande, att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Parterna har i HD åberopat väsentligen samma omständigheter som i underinstanserna. Därutöver har anförts att M.F:s kapital numera är i det närmaste förbrukat. Överförmyndarnämnden har vidare uppgivit att M.F. ännu inte sökt arbete, att hon även under 1992 gjort inköp på kredit utan att kunna betala samt att hennes förvaltare, E.S., entledigats och ersatts av M.M., då E.S. på grund av de ofta förekommande konflikterna om ekonomin inte önskade fortsätta uppdraget.

Utredningen i ärendet ger vid handen att M.F. alltjämt är i behov av det stöd och skydd som ett förvaltarskap innebär. Detta behov kan åtminstone inte för närvarande tillgodoses genom att god man förordnas eller på något annat mindre ingripande sätt. Med hänsyn till att M.F. inte längre äger något kapital av betydelse kan emellertid förvaltarskapet begränsas till att endast avse ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns beslut att förordnandet för M.F:s förvaltare enligt 11 kap 7 § FB inskränks till att avse ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson och Munck) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Det får anses utrett att M.F. på grund av hämmad förståndsutveckling behöver hjälp med att förvalta sin egendom. Vad som framkommit ger också vid handen att hon - åtminstone i viss utsträckning - är ur stånd att vårda sina angelägenheter. Frågan är då i vilka avseenden hon behöver bistånd och om inte hennes hjälpbehov kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom ett förvaltarskap. Det kan i sammanhanget erinras om den spärregel som har tagits in i 11 kap 7 § FB och som innebär att förvaltare inte får förordnas, om det är tillräckligt att god man utses eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.

I HD har upplysts att M.F:s kapital numera är i det närmaste förbrukat. Det finns alltså inte längre någon anledning att förordna förvaltare för att hon skall få hjälp med förmögenhetsförvaltning. Såvitt framkommit har hon inte heller några inkomster som bör föranleda ett förvaltarförordnande.

Kvar står då frågan om HovR:ns förvaltarförordnande bör stå fast såvitt gäller uppgiften att företräda M.F. vid ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.

Att en förvaltare skall kunna få i uppdrag att företräda en person vid ingående av kreditköpsavtal och liknande rättshandlingar har förutsatts i lagförarbetena (se prop 1987/88:124 s 146). Ett förordnande av denna innebörd framstår också ofta som ett naturligt komplement till ett förvaltarförordnande som i likhet med det som HovR:n beslutat om innefattar begränsningar för en person i rätten att förfoga över sina kapitaltillgångar. Det måste emellertid fordras starkare skäl för ett förvaltarförordnande som uteslutande tar sikte på rätten att ingå förmögenhetsrättsliga avtal av den typ som nu är i fråga. För detta bör krävas att det är klart dokumenterat att en person är benägen att ingå kreditavtal eller liknande avtal i en inte obetydlig omfattning.

Vad M.F. beträffar har det antecknats i HovR:ns beslut att hennes förvaltare hindrat inköp på kredit och postorder om tillhopa 21 000 kr. I HD har upplysts att M.F. efter hovrättsbeslutet har ingått ytterligare några kreditköp som har stoppats genom förvaltarens eller överförmyndarens försorg.

Vad som har framkommit ger vid handen att M.F. i vart fall har behov av en god man med uppgift att biträda henne i kreditsammanhang. Frågan är då om hon får tillräcklig hjälp på det sättet. Det är självfallet vanskligt att bedöma M.F:s vilja och förmåga att samarbeta med en god man. Omständigheterna är emellertid sådana att det får anses värt att pröva en ordning med godmanskap. Skulle det visa sig att en sådan ordning inte fungerar, kan frågan om förvaltarskap tas upp på nytt.

Vad som har anförts innebär att HovR:ns beslut om förvaltarförordnande skall upphävas. Det bör ankomma på TR:n att ta upp frågan om förordnande av god man för M.F..

HD:s avgörande. HD upphäver HovR:ns beslut att förordna förvaltare för M.F..

Det ankommer på TR:n att ta upp frågan om förordnande av god man för M.F. enligt 11 kap 4 § FB.

JustR:n Bengtsson och Lennander, referent, var av skiljaktig mening och gillade betänkandet.

K.L., född 1942, förklarades d 14 okt 1963 jämlikt 10 kap 1 § 1 FB omyndig; förmyndare sedan 1976 var K.N.. Hon var också förtidspensionerad på grund av sitt mentala status.

Överförmyndaren i Malmö föreslog i ansökan hos Malmö TR i mars 1990 att förvaltarskapet vid omprövning skulle kvarstå. Överförmyndaren åberopade läkarutlåtande av distriktsläkaren O.N..

K.L. motsatte sig att förvaltarskapet kvarstod och yrkade att hon skulle erhålla varken förvaltare eller god man. Om förvaltning ansågs nödvändig yrkade hon att annan lämplig person än K.N. förordnades.

I pension erhåller K.L. drygt 5 000 kr i månaden. Hon bor i en bostadsrättslägenhet om 2 rum och kök. I in tyg som överförmyndaren åberopade framställdes allvarliga anmärkningar i fråga om K.L:s personliga hygien och beträffande städningen av hennes lägenhet.

Vid förhandling inför TR:n anförde överförmyndaren: K.L. är fortfarande och framgent i behov av förvaltare. Mellan åren 1960 och 1976 skötte K.L:s moder hennes ekonomi. 1987 var behållningen på K.L:s bankkonto ca 1 000 kr. 1987 erhöll K.L. ett arv om 46 000 kr och trots ideliga försök att förmå K.L. att spara har behållningen idag sjunkit till ca 25 000 kr. Hennes förvaltare och hon kommer inte överens om hur hennes pengar skall disponeras. Det dyker ofta upp spontana krav från K.L:s sida som inte kan tillfredsställas.

TR:n (ordf rådmannen Linde-Malmberg) anförde i beslut d 12 okt 1990: TR:n finner att K.L. på grund av sin sjukdom alltjämt är ur stånd att vårda sig själv och sin egendom. Förvaltarskapet skall därför bestå.

K.L. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att förvaltarskapet skulle upphöra. I andra hand yrkade hon att annan förvaltare skulle utses.

Till stöd för sina yrkanden anförde K.L. följande. Hon saknar behov av såväl förvaltare som god man och är i stånd att själv vårda sig och sin egendom. Även om hennes besparingar, som består av ärvda pengar, förmodligen skulle förbrukas i sinom tid har hon i likhet med andra människor rätt att använda dessa efter egen önskan. När besparingarna är slut får hon dra ner på sin konsumtion. Hon avser i så fall att låta en bank sköta de nödvändiga utgifterna. Hon har numera betydligt renare i sitt hem. K.N. saknar förståelse för hennes behov och hindrar henne i onödan att använda sina pengar.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Pering, referent, och t f hovrättsassessorn Bramstång) anförde i beslut d 30 jan 1991: Av handlingarna, däribland ett läkarutlåtande, framgår att K.L. alltjämt är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Det är inte tillräckligt att hon på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. På grund härav kan hennes ansökan om att förvaltarskapet skall upphöra inte bifallas.

K.N. har varit förmyndare/förvaltare för K.L. sedan 1976. Det har inte framkommit något stöd för hennes påstående att K.N. inte skulle vara lämplig för uppdraget. Det saknas därför anledning att entlediga honom. K.L:s ansökan i denna del kan därför inte heller bifallas.

HovR:n lämnar K.L:s besvärstalan utan bifallas.