NJA 1981 s. 308

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Boström) anförde i dom d 16 nov 1979:

Domskäl. L.Ö. har medgivit att han fört bil vid det tillfälle som avses med åtalet och att han dessförinnan förtärt viss mängd alkohol. Han har vidare uppgivit att han vid tillfället innehade körkort.

Hörd över åtalet har L.Ö. i huvudsak uppgivit: Han var vid tillfället deprimerad, eftersom han nyligen fått besked om att hans far drabbats av en hjärtinfarkt. Under kvällen d 15 maj arbetade han i en bilverkstad, belägen på Vulcanusgatan i Stockholm. Under kvällens lopp drack han 2-3 burkar folköl. Några av burkarna drack han med säkerhet före kl 24. Han blev också bjuden på ett glas vin. Om det var lättvin eller annat vin vet han inte. Från början var det inte meningen att han skulle köra hem i bil. Han hade planerat att ta tåget hem. I sitt trötta och deprimerade tillstånd beslöt han sig emellertid för att köra bil hem. Han begav sig iväg från verkstaden någon gång efter kl 1 på natten och tog vägen via Solna, därför att han under vägen skulle se på en bil, som han övervägde att köpa. Något körkort hade han inte på sig, eftersom han från början inte planerat att köra bil. Han hade emellertid hemma ett körkort, utfärdat 1971. Han har aldrig fått något meddelande om att körkortet skulle bytas ut mot nytt.

L.Ö. läkarundersöktes d 16 maj med början kl 0 415, vid vilken tidpunkt blodprov också togs. Något urinprov lämnade L.Ö. inte. Av analysbevis framgår att alkoholkoncentrationen i blodprovet med tillräcklig grad av säkerhet kan beräknas ha uppgått till minst 1,48 promille.

På grund av vad sålunda förekommit finner TR:n utrett att L.Ö., i enlighet med vad han medgivit, efter föregående alkoholförtäring fört bil vid det tillfälle som avses med åtalet samt att han efter färdens avslutande haft en alkoholkoncentration i blodet som överstigit 0,5 promille men inte nått upp till 1,5 promille. L.Ö. skall därför dömas för rattonykterhet.

Vad gäller åtalet för olovlig körning har L.Ö. uppgivit att han innehaft ett körkort utfärdat 1971. Enligt övergångsbestämmelserna till körkortskungörelsen (1972:592) är detta körkort att bedöma som ett gammalt körkort, som upphör att gälla vid utgången av år 1976. L.Ö. har således inte genom innehav av körkort varit berättigad att föra bil vid det tillfälle som avses med åtalet. Också åtalet i denna del skall därför bifallas. L.Ö. har d 27 nov 1978 godkänt strafföreläggande, avseende olovlig körning d 14 mars 1978. Som åklagaren angivit är därför den olovliga körning som omfattas av åtalet i detta mål att bedöma som grovt brott.

För de gärningar som L.Ö. befunnits skyldig till i detta mål skall L.Ö. ådömas en gemensam påföljd. Påföljden bör kunna bestämmas till ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.Ö. jämlikt 3 § 1 st andra punkten och 4 § 2 mom trafikbrottslagen (1951:649) för olovlig körning och rattonykterhet till 110 dagsböter å 10 kr.

Domskäl

Domskäl. L.Ö. har, såsom TR:n funnit, gjort sig skyldig till rattonykterhet och olovlig körning, vilken är att anse som grov.

För L.Ö:s brottslighet skall gemensam påföljd bestämmas. Straffskalan upptar för båda brotten böter, i fråga om rattonykterheten lägst 10 dagsböter, och fängelse i högst 6 mån. I valet mellan de båda straffarterna har domstol betydande frihet att - under beaktande enligt 1 kap 7 § BrB såväl av allmän laglydnad som av den dömdes anpassning - träffa sitt avgörande med hänsyn till samtliga omständigheter vid brotten. För att fängelse skall väljas krävs inte att särskilt försvårande omständigheter föreligger utan endast att gärningarna är av den allvarliga karaktär att ett bötesstraff ej kan anses till fyllest.

Den olovliga körningen är visserligen att bedöma som grov men kan likväl - med hänsyn till att L.Ö. synes ha varit berättigad att, sedan giltighetstiden för hans körkort utgått, efter anmälan erhålla ett nytt körkort - ej anses vara av den beskaffenhet att ett fängelsestraff enbart för denna gärning ter sig påkallat.

HovR:n ser mera allvarligt på att L.Ö. fört bil med så hög alkoholhalt i blodet som 1,48 promille och avsett att företa en omfattande körning på stora trafikleder. Hans förklaring till körningen, att han känt sig deprimerad över att fadern under föregående dag drabbats av en hjärtinfarkt, ter sig inte övertygande mot bakgrund av att L.Ö. stannat kvar på bilverkstaden under kvällen och dessutom haft för avsikt att på hemvägen nattetid besiktiga en bil som han tänkte köpa. Motivet har enligt HovR:ns mening snarare varit att slippa en mera tidsödande hemresa med pendeltåg. Inte heller i övrigt har några förmildrande omständigheter förekommit.

HovR:n finner vid en samlad bedömning att påföljden av hänsyn till allmän laglydnad bör bestämmas till ett kort fängelsestraff.

Domslut

Domslut. TR:ns dom ändras på det sätt att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 1 mån.

Referenten adj led Lundin och nämndemannen Övelius var skiljaktiga och anförde: Av de skäl som majoriteten har anfört kan den olovliga körningen inte anses vara av beskaffenhet att ett fängelsestraff är påkallat.

När det gäller påföljden för rattonykterhet gör vi följande bedömning. Straffet för rattonykterhet är böter eller fängelse högst 6 mån. Straffet för rattfylleri är i normalfallet fängelse. Endast när omständigheterna är mildrande döms till böter.

Alkoholkoncentrationen i L.Ö:s blod var 1,48 promille. Några förmildrande eller försvårande omständigheter föreligger inte. Fråga är alltså om gärningen enbart med utgångspunkt i alkoholkoncentrationen skall förskylla böter eller fängelse. Alkoholkoncentrationen skulle kunna anses tala för att välja den allvarligare påföljden i straffskalan för rattonykterhet. Att döma till fängelse enbart på grund av att alkoholkoncentrationen varit så hög som i detta fall skulle dock innebära att straffmätningen för rattfylleri skulle tillämpas utan att alkoholkoncentrationen uppgick till 1,5 promille. För att påföljden skall bestämmas till fängelse bör därför i fall som detta andra försvårande omständigheter än en hög alkoholkoncentration föreligga. Som tidigare har anförts föreligger enligt vår mening inga försvårande omständigheter. Vi fastställer därför TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har L.Ö. gjort sig skyldig till rattonykterhet och olovlig körning. I enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom har L.Ö., sedan ett för honom tidigare utfärdat körkort upphört att gälla med utgången av år 1976, d 27 nov 1978 godkänt ett strafföreläggande avseende olovlig körning d 14 mars 1978. L.Ö. har emellertid varit berättigad att, sedan giltighetstiden för hans körkort utgått, efter anmälan erhålla nytt körkort. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt upplysts kan sådana omständigheter ej anses föreligga att den nu ifrågavarande olovliga körningen är att bedöma som grovt brott.

För L.Ö:s brottslighet skall gemensam påföljd bestämmas. Därvid är först att märka, att den olovliga körningen förskyller endast böter och inte föranleder att den gemensamma påföljden bestämmes till fängelse om rattonykterhetsbrottet anses i och för sig inte påkalla sådan påföljd.

Straffskalan för rattonykterhet är böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6 mån. För straffmätningen inom denna skala är givetvis alkoholkoncentrationen av väsentlig betydelse. Det kunde då ligga nära till hands att antaga att skalans övre del, upptagande fängelsestraff, normalt bör utnyttjas när alkoholkoncentrationen ligger nära den för rattonykterhet stadgade maximigränsen. För denna ståndpunkt kan kanske också synas tala, att man härigenom undgår att valet mellan fängelse och böter utfaller olika i två eljest likartade fall, av vilka alkoholkoncentrationen i det ena ligger obetydligt över och i det andra ligger obetydligt under gränsen 1,5 promille.

I anslutning till det anförda bör emellertid uppmärksammas att - med den betydelse som i 4 § trafikbrottslagen tillagts alkoholkoncentrationen - det någonstans på alkoholkoncentrationsskalan måste gå en gräns som föranleder, att valet mellan böter och fängelse utfaller olika i fall vilka med hänsyn till såväl alkoholkoncentrationen som andra omständigheter ligger varandra mycket nära. Det är vidare att beakta, att medan påföljden för rattfylleri, där omständigheterna inte är mildrande, ej kan stanna vid böter ens i fall där alkoholkoncentrationen endast obetydligt överstiger 1,5 promille, så begränsas fängelsestraffet för rattfylleri enligt fast praxis normalt till en månad även vid en inte obetydligt högre alkoholkoncentration. Från spörsmål om val av annan icke frihetsberövande påföljd än böter kan här bortses. Om man nu anser att fängelsestraff för rattonykterhet bör ådömas när alkoholkoncentrationen endast ligger obetydligt under 1,5 promille och omständigheterna i övrigt kring körningen inte kan sägas vara vare sig förmildrande eller försvårande, synes detta mot bakgrunden av nämnda praxis i rattfyllerimål innebära, att gränsen mellan rattfylleri och rattonykterhet inom en viss sektor kommer att sakna betydelse för både påföljdsvalet och straffmätningen. Och som redan antytts undgår man härigenom inte att en skarp promillegräns likväl måste få avgörande betydelse för valet mellan böter och fängelse i eljest helt jämförbara fall; om man säger sig att 1,49 ligger så nära 1,50 att normalstraffet bör bli fängelse vid den förra alkoholkoncentrationen lika väl som vid den senare, låter det ju på samma sätt säga sig, att. 1,48 ligger så nära 1,49 och att 1,47 ligger så nära 1,48 etc. Någonstans måste man dock vid ett sådant resonemang göra halt, och att därvid i rättstillämpningen stanna för en viss annan siffra än 1,50 framstår som skäligen godtyckligt.

Med hänsyn till det anförda synes det bäst överensstämma med utformningen av bestämmelserna om ansvar för trafiknykterbetsbrott och med praxis i rattfyllerimål att man, för rattonykterhetsbrott där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter sig särskilt anmärkningsvärda, använder bötesstraffet ända intill den av lagstiftaren bestämda promillegränsen för rattfylleri. Självfallet skall därvid antalet dagsböter i princip variera efter graden av alkoholkoncentration.

Såsom redan antytts måste emellertid också andra förhållanden än alkoholkoncentrationen tillmätas betydelse för påföljdsval och straffmätning. I fall av rattonykterhet, där omständigheterna är mildrande - exempelvis har körningen avsett endast en obetydlig vägsträcka och inte inneburit någon fara för trafikskada - bör sålunda antalet dagsböter kunna sättas lägre än alkoholkoncentrationen normalt skulle föranleda. Vid försvårande omständigheter eller när det är fråga om återfall bör i gengäld straffet sättas högre än som föranleds av enbart alkoholkoncentrationen. I sådana fall bör, särskilt när alkoholkoncentrationen ligger förhållandevis nära gränsen mot rattfylleri, fängelse bli aktuellt.

Vid en bedömning av L.Ö:s rattonykterhetsbrott enligt förestående riktlinjer är att beakta följande. Vad L.Ö. anfört om att han känt sig deprimerad och om anledningen därtill kan inte anses utgöra skäl till en särskilt mild bedömning. Körningen har avsetts omfatta en förhållandevis lång sträcka, delvis genom ett storstadsområde. Den har emellertid ägt rum vid en tid på natten, då endast ringa trafik kan antagas ha förekommit, och mot själva körningen har inte riktats någon anmärkning. Med hänsyn till det sagda och då L.Ö. såvitt känt inte tidigare gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott, kan sådana omständigheter ej anses föreligga att fängelsestraff för hans rattonykterhet är påkallat. På grund härav och med beaktande av vad som förut anförts beträffande den olovliga körningen bör det gemensamma straffet bestämmas till böter. Anledning saknas att därvid frångå det av TR:n bestämda straffet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD L.Ö. jämlikt 3 § 1 st första punkten och 4 § 2 mom lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för olovlig körning och rattonykterhet till den av TR:n bestämda påföljden 110 dagsböter å 10 kr.