NJA 1981 s. 346

Fråga huruvida HovR ägt avgöra mål utan huvudförhandling. 35 kap 13 § 2 st och 51 kap 21 § 2 st RB.

(Jfr 1972 s 578 och 1979 C 372)

Uddevalla TR

Allmän åklagare yrkade vid Uddevalla TR ansvar å Å.K. jämlikt 1 § 1 st trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik enligt följande påstående: Den 27 juli 1977 har Å.K. fört personbil med tillkopplad husvagn på länsväg 162 vid Gläborg i Munkedals kommun och därvid färdats ovarsamt genom att han, ehuru sikten varit skymd på grund av vägens sträckning, sökt företaga omkörning av en i samma riktning förd traktor. Till följd av Å.K:s färdsätt har risk förelegat för sammanstötning med en i motsatt riktning förd personbil, men genom att föraren av sistnämnda bil hållit låg hastighet - avsevärt lägre än den på platsen tillåtna högsta hastigheten - och gjort en kraftig inbromsning har en sammanstötning kunnat förhindras.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Enderstein) anförde i dom d 30 nov 1978:

Domskäl. Å.K. har bestritt ansvar och har uppgivit: Han var på semesterresa med sin familj och skulle d 27 juli 1977 köra från Kungshamn till Torekov. Väster om Gläborg kom han att färdas bakom en traktor med släp under en sträcka av ett par km och med en hastighet av högst 30 km i timmen. När de närmade sig en kurva vinkade traktorföraren med sin vänstra hand, och Å.K. uppfattade detta som att traktorföraren med gesten avsåg att visa att det var klart för omkörning. Å.K. gav körriktningstecken åt vänster och förde sitt fordon ut mot mitten av vägen för att se om vägbanan var fri för omkörning. Han varseblev då en mötande bil och gjorde en mjuk återsväng in bakom traktorsläpet. Det var gott om tid och god plats att svänga in. Han kom efter insvängningen att ligga 10-15 m bakom traktorsläpet. Det mötande fordonet panikbromsades utan anledning. Den bilen skulle mycket väl ha kunnat fortsätta med oförminskad hastighet. Ingen i Å.K:s bil upplevde att det var något farligt i situationen. Å.K. drog sig till minnes situationen först efter det att polis kontaktat honom i Jönköping i aug eller början av sept 1977.

På åklagarens begäran har såsom vittnen hörts f polismannen E.A. och kammaråklagaren L.A..

E.A. har berättat: Han körde ifrågavarande dag bil länsväg 162 västerut. Han skulle till Fjällbacka. Han höll en hastighet av ungefär 60-70 km i timmen. Strax väster om Gläborg kom en traktor motsatt riktning. På ett avstånd av ungefär 75 m observerade han en bil, som fördes i jämnhöjd med traktorn. Då vägen ej var tillräckligt bred för tre fordon, bromsade han kraftigt och körde ut mot högerkanten. Hans bil stod i det närmaste stilla, då den mötande bilen körde om traktorn. E.A. fortsatte därefter färden. Han ansåg att trafiksituationen vid mötet varit så farlig att han anmälde händelsen för polis så snart de kom fram till Fjällbacka.

L.A. har berättat: Han åkte med sin fader E.A. och satt till höger i baksätet. E.A. körde med relativt låg hastighet. På ett avstånd av mellan 50 och 100 m kom Å.K:s bil i motsatt riktning. Å.K. körde på sin vänstra väghalva. E.A. bromsade och körde in mot höger vägkant samt stannade bilen. Å.K. körde om traktorn medan E.A. stod stilla vid vägkanten. L.A. uppfattade situationen som livshotande. Om E.A. haft högre hastighet skulle en frontalkollision varit oundviklig.

Vittnenas berättelser vid huvudförhandlingen skiljer sig från deras uppgifter under förundersökningen bl a därigenom att de vid förundersökningen uppgivit att Å.K:s fordon inför mötet återfördes bakom traktorn medan de vid huvudförhandlingen uppgivit att Å.K. fullfölj de omkörningen. Vittnenas minnesbilder av händelseförloppet framstår alltså som oklara. Båda vittnena har emellertid vid huvudförhandlingen uttalat att Å.K. inför mötet färdades i deras körbanedel på sådant sätt att en sammanstötning kunde undvikas endast genom undanmanöver och, kraftig inbromsning från E.A:s sida. Härigenom är styrkt att Å.K. påbörjat omkörning utan att ha förvissat sig om att sådan kunde ske utan fara för mötande trafik. Å.K. har härigenom varit oaktsam. Med hänsyn till att omkörningsförsöket ägde rum i anslutning till en kurva, till att Å.K. framförde bil med tillkopplad husvagn och till att omkörningen avsåg en traktor med släp måste hans färdsätt bedömas ha innefattat sådana riskmoment att hans oaktsamhet framstår som icke enbart ringa. Å.K. skall därför fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Å.K. jämlikt 1 § 1 st trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik till 15 dagsböter å 60 kr.

HovR:n för Västra Sverige

Såväl åklagaren som Å.K. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige. Åklagaren yrkade högre bötesstraff. Å.K. yrkade ogillande av åtalet. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n avgjorde målet efter föredragning. I dom d 17 maj 1979 anförde HovR:n (hovrättsråden Helling, referent, och Winquist samt adj led Ström):

Domskäl. I målet är utrett att Å.K. påbörjat omkörning utan att ha förvissat sig om att sådan kunde ske utan fara för mötande trafik samt att sammanstötning kunde undvikas endast på grund av omständigheter över vilka Å.K. inte rådde. Genom sitt färdsätt har Å.K. i sådan grad åsidosatt tillbörlig aktsamhet att straffet bör sättas högre än det TR:n utmätt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att påföljden bestämmes till 30 dagsböter å 60 kr.

Hovrättsrådet Lindquist var skiljaktig i påföljdsfrågan och anförde: Som TR:n har funnit har Å.K. färdats ovarsamt. Ovarsamheten är inte ringa. Utredningen visar inte tillförlitligen att svårighetsgraden av Å.K:s oaktsamhet är sådan att det finns anledning att döma till strängare bötesstraff än det som TR:n har bestämt. Ej heller eljest föreligger skäl att ändra påföljden. Jag fastställer därför TR:ns dom.

Å.K. ansökte om revision och yrkade i första hand frikännande, i andra hand nedsättning av straffet till det av TR:n bestämda. Alternativt anhöll han att målet måtte återförvisas till HovR:n för lagenlig behandling. Han påtalade att såväl han själv som åklagaren hade begärt omförhör i HovR:n med de vid TR:n hörda vittnena men att HovR:n hade bortsett från dessa önskemål.

HD förordnade d 17 okt 1980 att HovR:n skulle avge yttrande i målet.

HovR:n (samma ledamöter som deltagit i avgörandet) anförde i yttrande d 7 nov 1980: De båda vittnena hördes vid TR:n ingående, särskilt rörande de omständigheter där enligt förundersökningen andra uppgifter framkommit än de som lämnades vid vittnesförhören. Vittnena intog därvid bestämda ståndpunkter frånsett att L.A. var något tveksam beträffande frågan huruvida omkörningen efter mötet fullbordades eller ej. Vid prövning av frågan huruvida målet skulle företas till huvudförhandling eller ej fann HovR:n inte anledning att ifrågasätta vare sig att vittnena talat sanning eller att de menat vad de sagt eller att deras iakttagelser varit riktiga och att de riktigt återgivit dessa i sina utsagor. Vid genomläsning av fonogramutskrifterna fann HovR:ns ledamöter vittnesmålen utgöra en så stark bevisning att en förnyad bevisupptagning bedömdes inte kunna leda till annat resultat i ansvarsfrågan än det vartill TR:n kommit. F ö kan nämnas att L.A. hade avlidit vid tiden för HovR:ns handläggning av målet.

HovR:n fann således i överensstämmelse med TR:ns bedömning att Å.K. påbörjat omkörning utan att ha förvissat sig om att denna kunde ske utan fara för mötande trafik och att en sammanstötning kunde undvikas endast genom undanmanöver och kraftig inbromsning från E.A:s sida.

Såsom TR:n anfört ägde omkörningsförsöket rum i anslutning till en kurva. På i målet ingiven skiss anges att backkrön och berg skymmer sikten. Därtill kom att Å.K. förde en svårmanövrerad fordonskombination och dessutom skulle köra om en traktor med släp. På grund av de risker som typiskt sett är förenade med omkörningar i sådana, situationer fann HovR:ns majoritet påkallat att understryka det farliga i Å.K:s färdsätt genom en straffskärpning. Den skiljaktiga ledamotens mening var inte föranledd av annan värdering av vittnesutsagorna än majoritetens utan av att närmare utredning om vägförhållandena men framför allt om siktförhållandena under olika skeden av händelseförloppet saknades. Majoriteten å sin sida ansåg sig med hänsyn till föreliggande bevisning om den konkreta fara som uppkommit oförhindrad att skärpa straffet utan sådan närmare utredning.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte fatta följande beslut:

Skäl. Av handlingarna i målet framgår, att såväl åklagaren som Å.K. i HovR:n åberopat förnyade förhör med vittnena E.A. och L.A., Å.K. under anförande av att de uppgifter vittnena lämnat vid huvudförhandlingen i TR:n framstår som ytterligt otillförlitliga, men att HovR:n avgjort målet utan huvudförhandling.

Å.K. har i HD såsom grund för sitt yrkande om återförvisning av målet till HovR:n åberopat, att HovR:n bortsett från parternas yrkande om omförhör med vittnena, trots att det, med beaktande av de skilda uppfattningar vittnena vid olika tillfällen redovisat angående händelseförloppet, hade funnits anledning för HovR:n att i vart fall ej utesluta möjligheten till en ändrad värdering av bevisningen.

Riksåklagaren har anfört, att anledning saknats för HovR:n att frångå TR:ns bevisvärdering och att HovR:n vid sådant förhållande torde ha varit berättigad att avgöra målet på handlingarna med stöd av 51 kap 21 § 2 st RB.

Såsom framgår av TR:ns dom skiljer sig vittnenas berättelser vid huvudförhandlingen i TR:n från de uppgifter de enligt förundersökningsprotokollet lämnat vid polisutredningen i ett väsentligt avseende, nämligen angående frågan huruvida Å.K. fullföljt den påbörjade omkörningen av traktorn eller inte inför mötet med den av E.A. förda bilen. TR:n har på grund av den sålunda konstaterade avvikelsen antecknat, att vittnenas minnesbilder av händelseförloppet framstår såsom oklara, men har likväl satt sådan tilltro till vittnena att deras utsagor lagts till grund för en fällande dom mot Å.K.. Mot bakgrund av det sagda kan förnyad upptagning i HovR:n av vittnesbevisningen enligt HD:s mening ej anses ha saknat betydelse. På grund av 35 kap 13 § 2 st RB har det därför ålegat HovR:n att, i den mån det varit möjligt, ånyo upptaga vittnesbevisningen. Då så ej skett utan målet avgjorts utan huvudförhandling, bör målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Slut. HD prövar lagligt att, med undanröjande av HovR:ns dom, visa målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd Fredlund, referent, Ulveson, Welamson och Sven Nyman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.