NJA 1981 s. 503

I tvistemål i TR har svaranden A:s biträde enligt rättshjälpslagen yrkat ersättning såsom för utlägg för viss utredningskostnad och har A yrkat att, för det fall kostnaden ej ersattes enligt rättshjälpslagen, käranden B måtte förpliktas ersätta honom för kostnaden. Sedan TR:n genom dom i målet ogillat B:s käromål och i samband därmed dels bifallit biträdets ersättningsyrkande dels förpliktat B att ersätta statsverket för A:s rättshjälpskostnader, har domstolsverket fullföljt talan mot beslutet om ersättning till biträdet med yrkande att ersättningen måtte nedsättas på den grund att den ifrågavarande utredningskostnaden inte utgjorde ersättningsgill kostnad för rättshjälpen. Det har ansetts att - förutom biträdet - A intagit ställning av motpart till domstolsverket i HovR:n och att A kunnat där på nytt framställa sitt villkorade ersättningsyrkande mot B.

(Jfr 1934 s 103)

Stockholms TR

S.L. yrkade efter stämning å H.W. vid Stockholms TR att H.W., som sålt en båt med utombordsmotor till S.L., måtte förpliktas att mot återfående av båten utge visst belopp till S.L.. Som grund för sin talan uppgav S.L. att båten vid köpetillfället var behäftad med väsentliga fel.

H.W. bestred käromålet.

Båda parter åtnjöt rättshjälp. Biträde enligt rättshjälpslagen åt H.W. var advokaten Lennart L..

L. åberopade i skrift d 22 dec 1978 som skriftlig bevisning besiktningsrapport d 17 dec 1978 av J.S. i Stenhamra. S. uppgav i rapporten sig vara av sjöfartsverket och Stockholms handelskammare utsedd opartisk besiktningsman. I rapporten redogjorde S. för sina iakttagelser vid besiktning av båten och avgav utlåtande om båtens skick.

I skrift d 23 jan 1979 åberopade L. som skriftlig bevisning besiktningsrapport d 16 jan 1979 av S.. Denna rapport avsåg utombordsmotorn och inrymde iakttagelser vid besiktningen och ett utlåtande. L. åberopade även som muntlig bevisning förhör med S. för att styrka vissa förhållanden rörande motorn.

Vid huvudförhandling i målet d 8 och d 12 febr 1979 åberopade L. enligt TR:ns protokoll som skriftlig bevisning besiktningsrapporten d 16 jan 1979. S. hördes som vittne vid huvudförhandlingen och tillerkändes härför ersättning av allmänna medel.

För sitt biträde åt H.W. yrkade L. ersättning av allmänna medel med 12 810 kr, varav 11 760 kr för arbete och 1 050 kr för utlägg. Av utläggen avsåg 460 kr besiktningsarvode till S. d 21 dec 1978 och 590 kr besiktningsarvode till S. d 16 jan 1979.

H.W. yrkade, för det fall av honom utbetald ersättning till den sakkunnige S. ej ersattes enligt rättshjälpslagen, ersättning härför av S.L..

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Hilding samt rådmännen Bergenstråhle och Björkegren) meddelade dom d 16 mars 1979. I domen ogillades S.L:s käromål.

TR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen till L. till 12 810 kr, varav 11 760 kr för arbete och 1 050 kr för utlägg.

S.L. förpliktades utge ersättning till statsverket för dess kostnader för den H.W. beviljade rättshjälpen.

Domstolsverket anförde besvär i Svea HovR och yrkade, att L. inte skulle erhålla ersättning för besiktningsarvodena. Domstolsverket framhöll att kostnaderna för utlåtandena ej utgjorde utlägg, vilka uppdraget som biträde krävt, utan var en huvudmannens kostnad.

L. bestred ändring. Han erinrade om att H.W. fordrat ersättning av S.L. för det fall ersättningen till den sakkunnige ej ersattes enligt rättshjälpslagen och att detta H.W:s yrkande nu ej kunde bli föremål för prövning.

HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsrådet Lindh, referent, hovrättsassessorn Lindgren och adj led Svedberg) anförde i beslut d 25 juni 1979:

Skäl. Besiktningsrapporten d 17 dec 1978 har ej åberopats som bevis vid huvudförhandlingen i målet. L:s utlägg för denna är en utredningskostnad, som ej är ersättningsgill inom ramen för H.W:s rättshjälp i målet.

Besiktningsrapporten d 16 jan 1979, som är av enkel beskaffenhet, utgör enligt HovR:ns mening bevisning vid TR:n. Den av TR:n bestämda ersättningen för rapporten är skälig.

På grund av det anförda skall L:s ersättning för utlägg fastställas till 590 kr. Tvist råder ej om det av L. för arbete yrkade beloppet.

HovR:ns avgörande. HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, att ersättning till L. enligt rättshjälpslagen fastställs till 12 350 kr, varav 11 760 kr för arbete och 590 kr för utlägg.

L. skall återgälda statsverket 460 kr av den ersättning till honom som fastställts i TR:ns dom.

L. anförde besvär och yrkade att han måtte erhålla ersättning enligt rättshjälpslagen med 460 kr avseende den d 17 dec 1978 dagtecknade besiktningsrapporten. Han anförde bl a: HovR:n måste ha grundat sin dom på ett missförstånd enär, oaktat det ej angivits i TR:ns protokoll fört vid huvudförhandling i målet, såväl besiktningsrapporten d 17 dec 1978 som besiktningsrapporten d 16 jan 1979 åberopades såsom bevisning vid huvudförhandlingen i målet. Besiktningsmannen S. hördes såsom sakkunnig vid huvudförhandlingen om innehållet i båda besiktningsrapporterna. Att det rör sig om någon form av skrivfel eller annat missförstånd torde jämväl framgå av TR:ns dom.

Domstolsverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlsson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. HovR:n har såsom grund för sitt beslut att ej medgiva ersättning enligt rättshjälpslagen för besiktningsrapporten d 17 dec 1978 anfört att densamma ej åberopats vid huvudförhandlingen vid TR:n. Av handlingarna i målet framgår emellertid att rapporten åberopats som bevis i en av L. till TR:n lämnad bevisuppgift. Vidare har TR:n i sina domskäl redogjort för viss del av rapporten, ehuru TR:n felaktigt angivit datum för den besiktning som låg till grund för rapporten till d 11 jan 1979 i stället förd 2 dec 1978. Det får därför anses uppenbart att rapporten åberopats som bevis vid huvudförhandlingen i målet. Enär HovR:ns bedömning sålunda grundat sig på det felaktiga antagandet att rapporten ej åberopats som bevis har grovt rättegångsfel förelupit.

Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Fredlund, Ulveson, Welamson, referent, Sven Nyman och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. HovR:n har såsom grund för sitt beslut att ej medge ersättning enligt rättshjälpslagen för besiktningsrapporten d 17 dec 1978 anfört att denna ej åberopats vid huvudförhandlingen i TR:n. Av handlingarna i målet framgår emellertid att rapporten åberopats som bevis i en av L. till TR:n lämnad bevisuppgift. Vidare har TR:n i sina domskäl redogjort för viss del av rapporten, ehuru TR:n felaktigt angett datum för den besiktning som låg till grund för rapporten till d 11 jan 1979 i stället för d 2 dec 1978. Det får därför anses uppenbart att rapporten åberopats som bevis vid huvudförhandlingen i målet.

Enär HovR:ns bedömning sålunda grundat sig på ett felaktigt antagande bör, med undanröjande av HovR:ns beslut såvitt talan däremot fullföljts, målet återförvisas till HovR:n för prövning av ersättningsfrågan på grundval av vad som enligt det anförda faktiskt förekommit i TR:n.

HD anmärker, att vid målets handläggning i HovR:n inte bara L. utan också H.W. intar ställning som motpart till domstolsverket och att H.W. därför, om anledning därtill uppkommer, bör beredas tillfälle att avge förklaring över domstolsverkets besvär och att också i HovR:n framställa sitt i TR:n gjorda andrahandsyrkande mot S.L. om ersättning av denne för den aktuella intygskostnaden.

Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

JustR Welamson tillade: Om en part i första instans har flera alternativa yrkanden och får bifall till vad han i första hand yrkat, saknar han - frånsett fall som avses i 13 kap 3 § 1 st 1 RB och som här ej är av intresse - anledning att fullfölja talan till högre rätt och är inte ens berättigad att göra det. Om motparten klagar äger parten som försvarsmedel, utan iakttagande av fullföljdsregler, framställa även sitt av underrätten inte prövade andrahandsyrkande. Bedömandet är mera komplicerat, om partens i underrätten framställda andrahandsyrkande riktat sig mot en tredje man. Rättspraxis ger emellertid exempel på fall, där också ett sådant andrahandsyrkande kunnat, efter det att förstahandsyrkandet bifallits och talan fullföljts av motparten, framställas i högre rätt utan iakttagande av fullföljdsregler; se sålunda NJA 1934 s 103.

I förevarande fall har inte bara L. utan också H.W. varit att i HovR:n behandla som motpart till domstolsverket, H.W. därför att domstolsverkets talan berört frågan om hans rätt att få den ifrågavarande kostnaden ersatt av allmänna medel. Det måste antagas att H.W. som domstolsverkets motpart haft just en sådan möjlighet att framställa ett yrkande mot tredje man som nyss antytts. Sett från H.W:s synpunkt skulle ju resultatet eljest bli att han på grund av omständigheter varöver han inte kunnat råda skulle vara helt betagen möjligheten till den i TR:n begärda prövningen, huruvida inte i andra hand S.L. borde gentemot honom svara för kostnaden. Från S.L:s synpunkt har en rätt för H.W. att i HovR:n på nytt framställa andrahandsyrkandet mot S.L. desto mindre kunnat anses betänklig som det ju inte varit fråga om någon ytterligare betalningsskyldighet för honom utan endast gällt huruvida H.W. borde i stället för staten anses som hans borgenär i fråga om intygskostnaden.

L. har inte ansett sig kunna i HovR:n som ombud för H.W. framställa dennes i TR:n gjorda andrahandsyrkande. Till denna inställning kan ha medverkat att HovR:n synes ha betraktat enbart L. som domstolsverkets motpart. Utifrån den bedömning av frågan om skäl till återförvisning som kommer till uttryck i HD:s beslut saknas emellertid anledning att pröva, huruvida nu angivna förhållanden i och för sig kunnat föranleda undanröjande och återförvisning.