NJA 1981 s. 577

Domskäl

TR:n (rådmännen Hägglund och Fernström samt tingsfiskalen Rabenius) anförde i beslut d 26 okt 1978: Trevixo AB (förutvarande Swing Ltd AB) trädde i likvidation d 16 okt 1967. Bolaget sattes därefter i konkurs d 11 nov 1968. Konkursen handlades enligt 19 § konkurslagen. Den avslutades hösten 1969 utan att bolaget hade några tillgångar. Bolaget får därför enligt 170 § 1 st aktiebolagslagen (1944:705) anses upplöst då konkursen avslutades.

Den omständigheten att bolaget sålunda skall anses upplöst utgör emellertid inte hinder för dödsboet i egenskap av enskild aktieägare att enligt 171 § 1 mom aktiebolagslagen (1944:705) föra talan för bolagets räkning mot likvidatorn. Dödsboets talan skall därför inte avvisas på denna grund.

Talan mot likvidatorn må enligt 171 § 1 mom 2 st aktiebolagslagen (1944:705) ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma.

Det är ostridigt att likvidatorn i Trevixo AB, advokaten S.G., ej avgivit slutredovisning på grund av att bolaget under likvidationen försatts i konkurs. I och med detta övertog konkursförvaltaren handhavandet av bolagets förvaltning till dess slutredovisning avgivits. Sistnämnda tidpunkt bör därför enligt grunderna för 171 § 1 mom 2 st aktiebolagslagen (1944:705) utgöra utgångspunkt för den tid inom vilken aktieägare enligt samma lagrum har att väcka talan mot likvidator. Då konkursen avslutats hösten 1969 och dödsboets talan väckts först 1976 har talan väckts senare än ett år från det slutredovisning avgivits. Talan kan därför ej upptagas till prövning.

TR:n avvisar den av dödsboet för Trevixo AB:s räkning i målet förda talan mot S.G. i dennes egenskap av likvidator i Trevixo AB.

Dödsboet anförde besvär i Svea HovR med yrkande att HovR:n måtte undanröja TR:ns beslut och förklara att hinder inte förelåg för prövning av dödsboets talan.

HovR:n (hovrättsråden Hallmo och Syk, referent samt assessorerna Sundberg och Isoz) anförde i beslut d 4 april 1979:

Skäl. Har aktiebolag trätt i likvidation, innan dess egendom avträdes till konkurs, och finns vid konkursens avslutande överskott, skall enligt 170 § 3 st aktiebolagslagen (1944:705) bestämmelserna i 168 § samma lag om likvidationens fortsättande äga tillämpning. Bestämmelserna i 168 § torde - utan stöd av särskild föreskrift därom - äga motsvarande tillämpning i fall då beträffande aktiebolag, som var i likvidation när det försattes i konkurs, ny tillgång yppas efter det konkursen avslutats utan överskott. Återupptagandet av likvidationen torde därvid inte föranledas redan av att enskild aktieägare för bolagets räkning väckt talan som kan tillföra bolaget tillgång. Den omständigheten att Trevixo AB i likvidation enligt 170 § 1 st aktiebolagslagen (1944:705) anses upplöst då konkursen avslutades utgör med hänvisning till vad nu anförts - såsom TR:n funnit - ej hinder för dödsboet att för bolagets räkning föra talan mot likvidator.

Hänvisningen i 170 § 3 st aktiebolagslagen (1944:705) till 168 § samma lag innebär att vidare likvidationsåtgärd enligt sagda lag skall äga rum endast för det fall konkursen avslutats med överskott eller - i enlighet med vad tidigare anförts - då ny tillgång yppats efter det konkursen avslutats utan överskott. Avträdandet till konkurs torde därvid innefatta att det likvidationsförfarande, som dessförinnan inletts, nedläggs med anledning av konkursen och att för likvidationsförfarandet - i likhet med vad som gäller enligt 167 § samma lag - ej skall tillämpas bestämmelserna i 152-166 §§. Bolagsstämma skall sålunda ej hållas med anledning av det likvidationsförfarande som inletts före bolagets avträdande till konkurs. Föreligger efter avslutandet av bolagets konkurs ej något överskott, anses bolaget enligt 170 § 1 st aktiebolagslagen (1944:705) upplöst då konkursen avslutades. Vid sådant förhållande bör - såsom TR:n funnit - enligt grunderna för 171 § 1 mom 2 st aktiebolagslagen (1944:705) som utgångspunkt för preskription av talerätt mot likvidator gälla den tidpunkt då konkursen avslutades. Då dödsboets talan väckts senare än ett år från konkursens avslutande, äger dödsboet ej talerätt mot S.G. i dennes egenskap av likvidator. TR:ns beslut skall därför stå fast.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns beslut.

Dödsboet anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja beslutet att avvisa dödsboets talan.

S.G. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindeblad, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Som underrätterna funnit äger dödsboet såsom aktieägare för bolagets räkning föra talan mot S.G. som likvidator för dennes förvaltning oaktat bolaget efter konkursens avslutande skall anses som upplöst. Dödsboets talan kan därför icke avvisas på den av S.G. i första hand åberopade grunden att dödsboet skulle sakna talerätt i målet.

S.G. har i andra hand gjort gällande att dödsboets talan är preskriberad enligt grunderna för 171 § 1 mom 2 st första meningen 1944 års lag om aktiebolag, enligt vilket lagrum talan mot likvidator ej får väckas senare än ett år från det att slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades på bolagsstämma.

Dödsboet har med anledning av S.G:s preskriptionsinvändning hävdat att dödsboet icke försuttit sin rätt att klandra likvidatorns förvaltning under påstående att den i lagrummet stadgade klanderfristen icke börjat löpa på grund av att slutredovisningshandlingar och revisionsberättelse icke framlagts på bolagsstämma.

S.G. avgav en d 27 sept 1968 dagtecknad slutredovisning utvisande att bolaget var på obestånd. Någon bolagsstämma hölls inte. Bolaget försattes d 11 nov 1968 i konkurs.

Någon utgångspunkt för beräkning av klanderfristen för det fall att talan väckes mot likvidator för den tid av förvaltningen som föregår en konkurs finns inte angiven i 1944 års lag om aktiebolag.

Genom konkursen övertar konkursförvaltaren ansvaret för bolagets förvaltning. Likvidatorn är därefter skyldig att avge redovisning icke till aktieägare på bolagsstämma utan till konkursförvaltaren. Denna redovisningsskyldighet kan anses fullgjord då likvidatorn uppgivit boet samt avlagt bouppteckningsed. Emellertid skall enligt bestämmelser i konkurslagen likvidatorns förvaltning av bolaget bli föremål för granskning. Med hänsyn härtill kan först genom konkursförvaltarens slutredovisning likvidatorns förvaltning överblickas. För den del av likvidationen som föregått konkurs en bör därför klanderfristen om ett år enligt grunderna för 171 § 1 mom 2 st första meningen 1944 års lag om aktiebolag räknas från den dag då fristen för klander av konkursförvaltarens slutredovisning börjar löpa.

I bolagets konkurs har enligt utfärdad kungörelse konkursförvaltarens slutredovisning varit tillgänglig för granskning fr o m d 12 jan 1970. Fristen för väckande av talan mot S.G. skall därför räknas från denna dag.

Dödsboet har väckt talan mot S.G. först d 1 nov 1976. Då sålunda vid talans väckande mer än ett år förflutit från d 12 jan 1970 har dödsboet försuttit sin rätt att klandra S.G:s förvaltning.

På anförda skäl skall såsom underrätterna funnit dödsboets talan avvisas.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Fredlund, Ulveson, referent, Welamson, Sven Nyman och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Den omständigheten att bolaget skall anses upplöst utgör, som HovR:n och TR:n funnit, inte hinder för dödsboet att såsom aktieägare i bolaget föra talan mot S.G. i dennes egenskap av likvidator.

Frågan blir då, om dödsboets talan mot S.G. har väckts för sent. Lagen (1944:705) om aktiebolag - vars bestämmelser om likvidation är att tillämpa i målet - stadgade i 171 § 1 mom 2 st, att talan mot likvidator inte fick väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingar och revisionsberättelse framlagts på bolagsstämma. Däremot meddelades inte någon bestämmelse som begränsade enskild aktieägares möjlighet att föra talan mot likvidator för det fall att bolaget under likvidationsförfarandet försattes i konkurs och likvidatorns redovisning inte lades fram i nyss angiven ordning - alltså beträffande den situation som föreligger i målet. Uppenbarligen är det av stort intresse att tvister i samband med likvidationsförfaranden blir avgjorda utan alltför långa dröjsmål och att likvidatorn lika väl som andra organ och uppdragstagare får en slutpunkt bestämd för sitt skadeståndsansvar. Att i rättstillämpningen, med stöd av grunderna för stadgandet i 171 § 1 mom 2 st i 1944 års lag - eller dess motsvarighet i aktiebolagslagen (1975:1385) - antaga en regel som begränsar aktieägares talerätt i en situation klart utanför vad lagrummets lydelse anger möter emellertid så starka betänkligheter från legalitets- och rättssäkerhetssynpunkter att en sådan lösning inte bör komma i fråga.

Det kan anmärkas, att 1975 års aktiebolagslag innehåller en preskriptionsregel som stadgar en ny begränsning för bl a likvidators skadeståndsansvar: när tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår, under vilket beslutet fattades eller åtgärden vidtogs, kan talan om skadestånd inte längre väckas, om det inte rör sig om skadestånd på grund av brott (15 kap 6 § 1 st jämfört med 13 kap 7 § 4 st).

HD finner alltså, att inte heller den omständigheten att dödsboets talan väckts först 1976, flera år efter konkursens avslutande, utgör hinder mot att denna talan upptas till prövning. Målet skall därför visas åter till TR:n för erforderlig behandling.

Slut. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns avvisningsbeslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.