NJA 1981 s. 622

Domskäl

TR:n (häradshövdingen Björkman, rådmannen Mejàre, fastighetsrådet Kihlberg samt två nämndemän) anförde i dom d 1 okt 1975: Vid syn på platsen har TR:n i anslutning till åberopad skiss konstaterat att Å.B:s dammar, som enligt vad som upplysts är identiska med dem han hade 1973, är belägna nedanför en äldre kvarndamm och har insläpp från denna på så sätt att de med nr 1 och 2 betecknade har separata insläpp och de med nr 3 och 4 gemensamt.

Å.B. har uppgivit: Vid olyckstillfället hade han 2-åriga foreller i damm nr 3, ca 125 avelsfiskar i damm nr 2 och ca 40 000 1-åriga foreller i damm nr 1. Damm nr 4 var ej i bruk. Vid 9-tiden på morgonen d 18 febr visade all fisk orostecken. Å.B. stängde då av vattentillflödet till dammarna 3 och 4, öppnade helt flödet till dammarna nr 1 och 2 och tog bort hålldammens stämbord så att avrinningen från Kvännaren ökades till maximum. Han trodde nämligen att fiskarnas oro berodde på syrebrist och ville öka tillförseln av friskt sjövatten. Stark skumbildning förmärktes. Åtgärderna hjälpte emellertid inte. På kvällen hade all fisk i dammarna 1 och 2 vänt buken upp. Dagen därpå var samtliga avelsfiskar i damm nr 2 och alla fiskar i damm nr 1 utom ca 500 döda. Fisken i damm nr 3 var oskadd. I samband med vårfloden 1972 hade fisken också visat orostecken och symptom som tydde på syrebrist. Den gången hade Å.B. stängt av vattentillförseln i dammarna. Endast enstaka fiskar hade dött. Även vid ett senare tillfälle - d 19 okt 1973 - visade fiskarna orostecken, dock utan ytterligare komplikationer.

Å.B. har vidare anfört: I samband med händelsen 1972 tog fiskerikonsulenten H.K.M. prov på vattnet i ån och dammarna för undersökning av surhetsgraden och järnhalten. Inga onormala värden konstaterades. Han tillkallades också på morgonen d 19 febr 1973 då han tog ett antal vattenprover, nämligen i avloppsdiket, i ett skogsdike som mynnar ut i Vassbäcksån ovanför kvarndammen, i fiskodlingen och i Hästhagssjön vid åns inflöde där. Han tog också om hand ett spann med vatten som Å.B. dagen innan tagit i fiskodlingen. Senare på dagen togs ytterligare vattenprov, däribland ett från Kvännaren vid dess tillopp i norr vid stationssamhället Jenny. M ombesörjde analys av alla dessa vattenprover. För M framstod det på ett tidigt stadium som klart att fiskarna förgiftats av fenol som kommit från avloppsdiket. Fenol fanns nämligen såväl i vattenproverna som i fiskar som dött vid tillfället, omhändertagits av Å.B., frusits och senare undersökts. Allehanda metaller påvisades också i vattenprov, vilka kan ha medverkat till att fiskarna dött. Senare togs även andra vattenprover som analyserades och befanns innehålla fenol i större eller mindre mängder. Undersökningar av pH-värden visade normala resultat.

Å.B. har ytterligare andragit: Kommunen har förfarit vårdslöst på många sätt. Då avloppspumpstationen inrättades anordnades också bräddningsavloppet till det öppna diket utan att tillstånd till bräddningen söktes. Ej heller senare har sådant tillstånd sökts fastän bräddning skett allt oftare. Kommunen underlät också att före dikets ianspråktagande låta undersöka Kvännarens tillstånd. Det är tydligt att sjöns vatten försämrats avsevärt på senare år vilket framgår därav att sjön, som förr var en mycket god fiske- och kräftsjö, numera ger huvudsakligen endast skräpfisk. Kommunen borde vidare ha låtit göra en industriinventering med sikte på industriernas avlopp. Här finns ett flertal industrier som kunde befaras släppa ut miljöskadliga ämnen, främst Slip-Naxos, Töreboda Lim-Trä och Elfa. Kommunen har vidare underlåtit att kontrollera industriernas hantering av spillvatten. Det har bl a framkommit att Töreboda Lim-Trä anordnat en anslutning till dagvattennätet från sin fabriksanläggning vari fenolbemängt sköljvatten avbördades till avloppsdiket. Avloppsnätet med pumpstationen var vidare redan vid pumpstationens anläggande underdimensionerat, vilket förvärrats genom att ytterligare anslutningar skett. Enligt ett i målet av naturvårdsdirektören G.A. avgivet sakkunnigutlåtande borde pumpstationens kapacitet vara minst 4 gånger större än vad den är. Detta har lett till att bräddning såväl för normalt underhåll som vid regn skett i allt större omfattning med ökad förorening av Kvännaren och ån som följd. Onormala störningar i pumpstationens drift och skador på ledningar har inte avhjälpts med erforderlig skyndsamhet. Efter sänkning av bräddningsnivån för några år sedan underlät kommunen att följa upp effekten som måste ha varit att utsläppen i avloppsdiket ökades. Vidare underlät kommunens hälsovårdsnämnd att vidtaga någon åtgärd efter incidenten i fiskodlingen 1972 trots Å.B:s begäran därom. Även om konkret vårdslöshet ej kan läggas kommunen till last i något avseende står kommunen såsom strikt skadeståndsskyldig i ansvar för de Å.B. åsamkade skadorna vilka uppkommit till följd av att kommunen såsom huvudman för den miljöfarliga verksamhet som avloppsanläggningen är släppt ut orenat avloppsvatten i sjön.

Från kommunens sida har genmälts: Att fiskar till det antal och i de dammar som från motpartens sida uppgivits dött vid den tid varom fråga är vitsordas. Däremot bestrides att orsaken varit fenolförgiftning. De fenolmängder som påvisats i döda fiskar är nämligen så små att de ej kan ha haft dödlig verkan. För övrigt är regnbågsforeller de härdigaste bland laxfiskar och har som andra fiskar möjlighet att tillvänja sig vid fenol. Påståendet att metaller, som i obetydliga kvantiteter påträffats i undersökt vatten, skulle ha varit en bidragande orsak är obestyrkt; icke någon bevisning har förebragts om förekomst av skadliga metaller i fiskar. M:s tvärsäkra uttalande om orsaken till fiskdöden kan ej tagas för gott. Orsaken kan mycket väl ha varit en annan, t ex syrebrist i det vatten som kommit från den isbelagda sjön, där helt syrefritt vatten påvisats och som är grumlig med ringa siktdjup sannolikt beroende på tillflöden från odlad mark, eller inverkan av svavelväte och syrefritt vatten som kan ha funnits vid bottnen och i bottenslam ovanför hålldammen och som rörts upp då Å.B. öppnade stämborden för fullt samtidigt som vatten från hålldammen tillfördes de dammar där fisk sedan dog. Fisk som dör av fenolförgiftning lär uppträda på samma sätt som den som dör av syrebrist, nämligen med uppspärrade gälar och gap. Motståndskraften mot förgiftning är större ju större fisken är. Om det varit fråga om fenolförgiftning skulle därför de större fiskarna ha haft större möjligheter att klara sig än de mindre. I detta fall dog emellertid alla de stora fiskarna i damm nr 2 medan ett antal mindre 1-åriga i damm nr 1 överlevde. Detta tyder på att det inte var förgiftning. Om det emellertid skulle anses ha varit så bestrider kommunen orsakssammanhang mellan utsläppet från avloppsdiket - som är det enda varom det i målet är fråga - och fiskdöden. Väl har fenol konstaterats i utsläpp från skilda industrier, i pumpstationens vatten och i avloppsdiket, men i varje led har skett utspädning. Att märka är också att bräddningarna i avloppsstationen ofta skett i samband med ymnigare regn varför utspädningarna varit än mer markanta. Därtill kommer de utspädningar som måste ha skett i sjön och i ån ovanför fiskodlingen. Fenol nedbrytes också i vatten genom bakterieangrepp. Att - såsom från Å.B:s sida antytts - någon anhopning av fenol i form av en "propp" eller ett "moln" skulle ha samlats i vattnet vid avloppsdikets mynning och förflyttats i sjön och genom ån till fiskodlingen i tämligen sammanhållet skick ter sig omöjligt. Skulle emellertid orsakssammanhang anses ha förelegat bestrides att kommunen handlat vårdslöst. Skyldighet att skaffa tillstånd till bräddning förelåg inte. Möjlighet att kontrollera vad industrierna släppte ut saknades. Övriga åberopade grunder för vållande måste lämnas utan avseende. Vad så angår det påstådda strikta ansvaret brister det i fråga om såväl väsentlighets- som ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten, i det att olägenheten i och för sig från den miljöfarliga verksamheten är ringa och föroreningen av sjöar och vattendrag i närheten av tätorter och nu närmast i denna ort måste betraktas som vanlig och riskabel för fiskodling av förevarande slag som kräver förhållandevis rent vatten. Kommunen kan därför inte åläggas strikt ansvar. För den händelse kommunen skulle befinnas vållande till skadorna eller bära strikt ansvar göres gällande att Å.B. genom eget medvållande medverkat därtill i sådan grad att skadeståndet bör jämkas till noll. Till grund härför åberopas följande omständigheter. Det borde ha stått klart för Å.B. att det var riskabelt att anlägga en laxfiskodling på platsen i fråga. Laxfiskar är känsliga. Redan vid denna tid fanns avloppsutsläppet. Å.B. borde ha låtit undersöka vattnets lämplighet. Särskilda anordningar för syrsättning av vattnet saknades men borde ha funnits.

I anledning av vad kommunen sålunda anfört har Å.B. yttrat: Påståendet att fiskdöden skulle ha vållats av syrebrist är ogrundat. Kvännaren var trots isbeläggning inte syrefattig. Att svavelväte skulle ha förekommit i fiskodlingen är också ett löst påstående. Annan dödsorsak än förgiftning av fenol och andra från avloppsdiket härrörande giftiga ämnen finns inte. Fenol kan mycket väl ha flutit i koncentrerade "moln" från avloppsdiket till kvarndammen, i följd varav vattnet där varit starkt bemängt med fenol. I kallt vatten nedbryts fenol mycket långsamt. Något medvållande från Å.B:s sida föreligger inte. Innan han anlade odlingen hörde han sig för hos kommunens gatuchef Gunnar von S och byråföreståndaren vid hälsovårdsnämnden B.J. och fick besked att icke något obehandlat avloppsvatten rann ut i Kvännaren. Han studerade också vattendomar berörande Kvännaren som ej gav anledning till misstankar att risk för förorening skulle finnas utan tvärtom visade angelägenheten av att sjöns vatten behölls rent. Vidare såg han en av Västerviks byggnadskontor d 18 nov 1965 avgiven utredning vari underströks att vattenkvalitén i sjön ej finge försämras. Vattenprov avseende pH-värden visade att förutsättningen för fiskodling förelåg. Å.B. visste också att det fanns gott om kräftor i Kvännaren, tydande på goda vattenförhållanden. Han inhämtade vederbörligt tillstånd av fiskeristyrelsen och började bedriva odlingen i liten skala för att känna sig för, vilket utföll väl. Särskilda syrsättningsanordningar behövs inte eftersom vattnet spolas till dammarna ovanifrån.

I fråga om skadeståndsbeloppet har Å.B. grundat sitt yrkande om 123 800 kr på ett sakkunnigutlåtande av fiskerikonsulenten A.A., under det att kommunen hänfört sig till ett dylikt utlåtande av fiskerikonsulenten Nils Gustaf S i den mån detta avser odling av den storlek som fanns vid skadetillfället med en beräknad förlust å 57 700 kr. För det fall att S:s avdragsposter skulle anses realistiska har Å.B. uttalat att detta finge accepteras och leda till att hans skada skulle skattas till det inledningsvis nämnda lägre beloppet 105 000 kr.

I målet, vari TR:n hållit syn, har förebragts vidlyftig utredning, främst om avloppsförhållandena, och andra ortsförhållanden, vattenbeskaffenhet, fisket i sjön, väderleksförhållanden, fenolhalt i döda fiskar från odlingen samt vetenskapliga rön om inverkan av fenol.

TR:n har övervägt målet.

Å.B. grundar sitt skadeståndsanspråk på att fiskarna dött av förgiftning, beroende på att avloppsvatten från avloppsdiket innehållande fenol och andra gifter kommit in i fiskdammarna.

Den fråga som i första hand är att besvara är huruvida fiskarna dött av angiven orsak.

Därvid må först konstateras att ingen som helst utredning förebragts om förekomst i döda fiskar av annat giftämne än fenol. Att analyser visat diverse metalliskt stoff i vattenprover från avloppsdiket och fiskodlingen d 18 och 19 febr 1973 och i avloppsdiket d 27 juli 1973 - såsom från kommunens sida påpekats dock endast i ringa grad - kan icke tillmätas någon betydelse.

Däremot har ett flertal vid statens veterinärmedicinska anstalt genom professorn K.E. gjorda undersökningar av foreller från odlingen visat förekomst av fenol i lever, gälar och muskulatur. Det har gällt fiskar som tagits upp d 19 febr, 27 april, 18 juni och 19 sept 1973. Fisken från d 19 febr var sådan som dött vid den i målet omstridda massdöden. Sammanlagt 18 objekt har analyserats med två skilda metoder, Gibbs och TLC. Av Gibbs-analyserna visade ett, avseende blandprov av gälar från fiskar döda d 19 febr 1973, ingen fenolhalt. Av övriga Gibbs-analyser visade tre högre halter än 1 mg/kg, nämligen ett leverblandprov från d 19 febr 1973 en halt å 2,5 mg/kg, ett leverblandprov från d 27 april 1973 en halt å 1,5 mg/kg och ett blandat lever- och gälprov från d 19 sept 1973 en halt å 1,7 mg/kg. De därnäst högsta halterna fanns i ett gälblandprov från d 18 juni 1973 å 0,7 mg/kg och i ett leverblandprov från d 19 febr 1973 å 0,6 mg/kg. Av TLC-analyserna visade det blandade lever- och gälprovet från d 19 sept 1,3 mg/kg och alla övriga genomgående lägre värden, de högsta ca 0,5 mg/kg från leverblandproven från d 19 febr och d 27 april. Sammanfattningsvis kan det icke med fog sägas att fenolmängderna i fisk som dött d 19 febr var påfallande mycket högre än i senare fångade fiskar. Enligt Å.B:s egen uppgift visade fisk i odlingen orostecken förutom d 18 och 19 febr 1973 endast d 19 okt 1973, således icke vid de tillfällen i april, juni och sept 1973, då fisk som analyserades togs upp. Sistnämnda fiskar visade således icke yttre tecken till förgiftning av fenol, trots att de bar på fenol, i ett par fall ej obetydligt. Att de omkring 40 000 foreller som utsattes för massdöd d 18 och 19 febr skulle ha dött av fenolförgiftning, fast fenolhalten i dem inte avsevärt avvek från vad som uppmättes i fiskar, som tagits vid andra tillfällen, ter sig verklighetsfrämmande.

E. har betygat att vissa analyser (av fisk från såväl d 19 febr som d 27 april, d 18 juni och d 19 sept) antyder exposition för och möjlighet till förgiftning genom fenoler men att halterna ej är så höga att de kan godtagas som bevis på dödlig fenolförgiftning.

Därtill kommer att vid analys av vattenprover vid fem tillfällen under 1973 fenol konstaterades i pumpstationen och avloppsledningar i skiftande koncentrationer men i Kvännaren, Vassbäcksån och fiskodlingen icke i högre koncentration än 0,013 mg/l, vilket är vida lägre än vad som enligt i målet åberopade vetenskapliga utredningar är riskabelt för laxfiskar.

På grund av det anförda och då fiskdöden mycket väl kan ha berott på exempelvis svavelväte, som funnits i hålldammens botten och då Å.B. öppnade stämborden kommit i rörelse och tillförts de fiskdammar där fisken sedan dog, finner TR:n icke styrkt att fiskarna dött till följd av förgiftning av fenol.

I denna situation kan skadeståndsskyldighet för kommunen icke heller oavsett vållande hävdas utan skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. TR:n lämnar Å.B:s i målet förda talan utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter samt lämnat i allt väsentligr samma uppgifter som vid TR:n. Därjämte har i HovR:n förebragts ytterligare skriftlig bevisning, bl a analyser av vattenprover tagna åren 1976 och 1977. HovR:n har företagit syn vid pumpstationen och dagvattendiket på Karstorpsgärdet samt vid fiskdammarna och hålldammen i Vassbäck. Vittnena O, J, von S, E och S har hörts ånyo i HovR:n. Därjämte har på Å.B:s begäran såsom vittnen hörts fiskerikonsulenterna H.K.M., Västervik, och A.A. Norrtälje, samt filosofie doktorn M.F. vid Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm.

Orsak till fiskdöden

Å.B. har hävdat att fisken dött av fenol och andra gifter och därvid särskilt framhållit att summationseffekten måste beaktas. Kommunen har däremot gjort gällande att dödsorsaken kan vara syrebrist eller eventuellt för hög halt svavelväte eller för lågt pH-värde i vattnet.

Vad först angår frågan om syrebrist har vattenprover tagits från Kvännaren under mars 1974 samt från sjön och hålldammen under jan-mars 1976 och under mars 1977. Analyser av vattnet har givit vid handen att, med undantag av enstaka bottenprover, syrehalten uppgått till minst det av Statens naturvårdsverk rekommenderade värdet för laxartade fiskar, 7 mg/l. M, som d 19 febr 1973 företog en syrgasundersökning av vattnet i dammarna, har uppgivit att provet visade ett normalt värde. Därtill kommer att M förklarat, att vid hans besök i Vassbäck nämnda dag fisken ej visat något tecken på syrebrist. Något skäl att ej tillmäta M:s undersökning och iakttagelser bevisvärde har ej förebragts. Av TR:n inhämtat utlåtande från Fiskeristyrelsen framgår, att det är otänkbart att vattenflödet från nederbörd dygnen före fiskdöden skulle ha kunnat skjuta ett tunt bottenskikt av syrefattigt vatten framför sig ut ur Kvännaren. - Den av J framförda teorien att vatten med hög täthet på grund av industrivattenutsläpp innehållande lut sjunkit och framkallat turbulens vilken i sin tur bragt i rörelse syrefattigt djupvatten ut ur sjön är föga hållbar. Även om J:s antagande skulle ha fog, kan detta emellertid icke innebära att helt syrefritt vatten från sjön avbördats till Vassbäcksån. Eventuellt syrefattigt vatten skulle dessutom i viss mån ha syresatts såväl i ån som vid införseln i dammarna. Det är vid angivna förhållanden osannolikt att syrehalten i dammarna varit så låg att därav kunnat följa allvarlig fara för fisken. - På grund av vad ovan anförts finner HovR:n uteslutet att orsaken till fiskdöden varit syrebrist.

Med hänsyn till vad ovan anförts om syrehalten i sjön måste det även anses uteslutet att svavelväte kan ha förorsakat fiskdöden.

Även för bestämning av pH-värde har ett flertal prov tagits, vilket skedde i okt 1969, i april 1972, d 19 febr 1973, i mars, april och okt 1973, i okt 1974, under jan-mars 1976 och i mars 1977 i vatten från bl a Kvännaren, hålldammen och odlingsdammarna. Analys av proven har uppvisat i huvudsak godtagbara värden i jämförelse med de av Statens naturvårdsverk utfärdade rekommendationerna för salmonider, 6,5-8,5. Anledning saknas till antagande att vattnets surhetsgrad vid det tillfälle då fiskarna dog varit väsentligt annorlunda än vid provtagningarna. HovR:n finner därigenom också uteslutet att för lågt pH-värde i vattnet förorsakat fiskarnas död.

Vidkommande därefter frågan huruvida fisken dött av förgiftning saknas, såsom TR:n konstaterat, utredning om förekomst i döda fiskar av annat giftämne än fenol. Undersökning av vatten, taget från fiskodlingen d 18 och 19 febr 1973, visar emellertid förekomst av skilda metaller, såsom zink, bly och kadmium. Zinkhalten har enligt undersökningen överstigit det av Statens naturvårdsverk rekommenderade värdet, 0,1 mg/l, medan övriga ämnen ej analyserats på sådant sätt att det av resultatet framgår huruvida värdena varit för höga. Av i målet förebragt utredning om dödliga gifthalter för laxartade fiskar framgår, att förgiftningseffekten av enskilda ämnen är mycket varierande, enär den är avhängig av vattnets fysikalisk-kemiska beskaffenhet och närvaron av andra giftämnen. Vid bedömning av huruvida förgiftning varit dödsorsaken kan därför enligt HovR:ns mening ej bortses från förekomsten av metaller i vattnet.

Lika med TR:n finner HovR:n att fenolmängderna i fisk som dött d 19 febr 1973 ej varit påfallande mycket högre än i senare fångad fisk. Å.B. har uppgivit att de fiskar som togs tillvara nämnda dag ej konserverades för att förhindra fenolavdunstning, eftersom han då ej misstänkte att fenol kunde vara orsak till fiskdöden, medan senare fiskprov konserverats. Vidare framgår av utredningen om fenolers giftighet för regnbågsforeller att giftigheten är beroende av vattnets syrehalt, salthalt och temperatur. Av en jämförelse mellan prov tagna vid olika tillfällen kan därför icke någon säker slutsats dragas om fenolens giftverkan vid tillfället för fiskdöden.

Under mars och april 1973 har vattenprover tagits i dag- och spillvattenledningen samt i dagvattendiket på Karstorpsgärdet. Analys därav uppvisar stora variationer i uppmätta fenolmängder, vilket bekräftar uppgiften att fenolutsläppen ej skedde kontinuerligt. I dagvattenledningen har konstaterats upp till 410 mg, i spillvattenledningen upp till 200 mg och i dagvattendiket upp till 47 mg fenol per liter.

Av E:s vittnesmål framgår att, om Kvännaren är isbelagd, ett begränsat utsläpp av förorenat vatten från dagvattendiket transporteras genom sjön i ytskiktet likt ett "moln" samt att utspädningen av det förorenade vattnet väsentligen är beroende av dels den totala mängd vatten som tillföres sjön, dels den kvantitet vatten som lämnar sjön genom Vassbäcksån, räknat per tidsenhet.

Med ledning av E:s beräkningar finner HovR:n, att angivna fenolhalter efter utspädning mycket väl kan i ån ha uppgått till så höga värden att dessa, tillsammans med metaller, utgjort för regnbågsforeller dödliga halter.

Att giftiga ämnen skulle ha tillförts fiskdammarna från annat håll än dagvattendiket har ej gjorts antagligt.

Någon annan tänkbar orsak till fiskdöden än förgiftning har icke gjorts trolig.

På grund av det anförda finner HovR:n att det får anses utrett att fisken dött av gift som härrört från dagvattendiket.

Kommunens ansvar

Avloppssystemet på Karstorpsgärdet var vid det aktuella tillfället huvudsakligen utfört enligt s k kombinerat system. Spillvatten från industrier på gärdet och från ett bostadsområde samt dagvatten från ett visst område avleddes via en pumpstation till Östersjön. Övrigt dagvatten avleddes genom dagvattenledningen till dagvattendiket, som mynnade ut i Kvännaren. Från en industri släpptes dock på grund av en felkoppling en del spillvatten ut direkt till dagvattenledningen. När belastningen på pumpstationen översteg dess kapacitet, bräddade dessutom avloppsvattnet via ett s k nödutlopp till dagvattendiket.

Naturvårdsdirektören i Kalmar län G.A. har i TR:n avgivit sakkunnigutlåtande angående dimensioneringen av avloppsnätet i Karstorpsområdet samt bräddningsanordningarnas funktion och kapacitet. Av utlåtandet framgår att pumpstationen var underdimensionerad och att den anmärkningsvärt ofta var avstängd på grund av onormalt slitage och därav föranlett underhållsarbete, med påföljd att spillvatten bräddades till dagvattenledningen.

Å.B. har påstått att han vid stickprov kunnat konstatera att bräddning av spillvatten till dagvattendiket skedde vid nästan varje nederbördstillfälle. Kommunen har förklarat sig varken kunna vitsorda eller bestrida riktigheten av påståendet. Med hänsyn bl a till att M uppgivit, att han vid ett flertal tillfällen iakttagit bräddningar finner HovR:n ej anledning betvivla Å.B:s uppgift härvidlag.

Utredningen ger således vid handen att genom pumpstationens underdimensionering och dess bristande funktion ävensom genom felkopplingen har spillvatten, som tidvis innehållit mycket höga halter av fenol, avbördats till Kvännaren. Kommunen har uppenbarligen eftersatt sin skyldighet att kontrollera avloppssystemet och förhindra utsläpp av gifter i Kvännaren. Härigenom har kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.

Kommunen är i egenskap av huvudman för va-anläggningen gentemot tredje man ansvarig för skada genom förorening. Kommunens påstående att dagvattendiket ej omfattas av va-anläggningen förtjänar ej avseende.

På grund av vad sålunda upptagits finner HovR:n kommunen skadeståndsskyldig gentemot Å.B..

Medvållande

Å.B. har uppgivit att han, innan han började odla regnbågsforeller, erhöll upplysning av kommunen att utsläpp av avloppsvatten i Kvännaren ej förekom. År 1969 verkställd vattenundersökning visade också tillfredsställande resultat beträffande pH-värden. Utredningen ger vid handen att Kvännaren vid denna tid var en god kräftsjö, något som såväl F som A.A. förklarat vara en indikation på rent vatten. Ostridigt prövade Å.B. sig till en början fram i mindre skala. Med hänsyn härtill finner HovR:n icke sådana omständigheter ha förelegat att Å.B. bort inse att det skulle vara risk att driva en laxfiskeodling på platsen i fråga. Att Å.B. icke hade mera kvalificerade anordningar för syresättning av vattnet saknar i förevarande avseende betydelse, enär enligt HovR:ns bedömande fisken icke dött av syrebrist. Därtill kommer att Å.B. redan i anledning av störningen i fiskodlingen år 1972 till kommunen framfört misstanke om avloppsutsläpp.

HovR:n finner därför icke visat att Å.B. medverkat till skadan genom eget vållande.

Skadeståndsberäkning

Av utredningen framgår att Å.B. under åren före fiskdöden successivt utökat verksamheten och att han år 1972 påbörjat uppfödning av omkring 50 000 yngel, varav 40 000 från egna odlingar. För att kunna fullfölja uppfödningen av detta antal yngel erfordrades utbyggnad av anläggningen. Å.B:s uppgift att han hade planer på utbyggnad måste därför tagas för god. Det saknas emellertid utredning till stöd för att anläggningen på kort sikt skulle ha kunnat utökas i sådan omfattning att hela yngelbeståndet kunnat uppfödas till portionsfisk. Enligt vittnet S:s uppgift hade Å.B. i samband med hans värdering talat om att anlägga endast en ny damm. Vid angivna förhållanden finner HovR:n att skadan i enlighet med S:s beräkningar bör uppskattas till 65 700 kr.

Domslut Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n kommunen att till Å.B. utgiva 65 700 kr jämte 5 procent ränta därå från d 11 jan 1974 till dess betalning sker.

Å.B. förbehålles rätt att föra talan om ytterligare skadestånd på grund av fiskdöden.

Domskäl

Domskäl. Å.B. har även i HD påstått, att fiskdöden orsakats av förgiftning genom fenol, eventuellt i förening med metaller, och att gifterna härrört från utsläpp genom kommunens dagvattenledning. Kommunen har invänt, att skadan uppkommit genom syrebrist, vartill förekomst av svavelväte kan ha bidragit; andra preciserade skadeorsaker gör kommunen numera inte gällande.

Full visshet om vad som orsakat fiskdöden kan inte nås på grundval av utredningen i målet. Detta utgör dock inte hinder mot bifall till Å.B:s skadeståndstalan. I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan parterna, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan (jfr NJA 1977 s 176) och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet. Just när det gäller så svåröverskådliga och komplicerade händelseförlopp som föroreningar genom miljögifter och liknande ter sig en sådan lindring av beviskravet särskilt motiverad.

Vad först angår Å.B:s påstående om orsaken till fiskdöden beror fenolers giftverkan på fisk av ett flertal faktorer, vilkas förekomst och inverkan vid skadetillfället inte kunnat helt klarläggas. Tydligt är att i varje fall låg temperatur och låg syrehalt i vattnet minskar fiskens motståndskraft. E:s av TR:n omtalade undersökningar ger väl inte något säkert belägg för förgiftningshypotesen; sålunda sägs i utlåtande d 19 sept 1974 att fenolhalterna bedöms som tecken på exposition för fenoler men inte som entydigt bevis på dödlig fenolförgiftning, och i ett nytt utlåtande d 18 dec 1974 anför E., att halterna antyder exposition för och möjlighet till förgiftning genom fenoler men ej är så höga att de kan godtas som bevis (E:s kursivering) på dödlig fenolförgiftning, även om en sådan ej synes helt utesluten. Att märka är dock att utlåtandena tar sikte enbart på bevisvärdet av vissa fenolhalter anträffade i fisk och kräftor. Frågan om fisken under de särskilda betingelser som rådde vid skadetillfället varit känsligare för fenolpåverkan än annars behandlas däremot inte. Uttalandena får under alla förhållanden anses ge visst stöd för att skadan till väsentlig del orsakats av fenoler.

Ytterligare stöd för att fisken förgiftats utgör Å.B:s och M:s iakttagelser i omedelbart samband med fiskdöden. Härtill kommer att från kommunens avloppsanläggning tidvis har släppts ut betydande halter av ämnet fenol i förening med bl a metaller som också medfört vissa förgiftningsrisker. Utsläppen har typiskt sett medfört fara för skada just av det slag som träffat Å.B:s fiskodling.

Vad angår kommunens invändning om syrebrist som skadeorsak kan visserligen vattnet åtminstone i Kvännaren antas ha varit förhållandevis syrefattigt vid skadetillfället. Emellertid är det som HovR:n yttrat osannolikt att syrehalten i fiskdammarna varit så låg att redan därav kunnat följa allvarlig fara för fisken.

Någon annan tänkbar orsak till fiskdöden än förgiftning eller syrebrist har som nämnt inte påståtts i HD. Inte heller har det framkommit något som tyder på att de aktuella giftiga föroreningarna härrört från annan källa än sådana industriutsläpp som passerat genom kommunens avloppsanläggning.

Visserligen råder på några punkter, bl a i fråga om transporten av föroreningar från avloppsanläggningen till fiskdammarna, ovisshet om det händelseförlopp som enligt Å.B. lett till skadan. Vid en samlad bedömning av bevisningen får emellertid anses att Å.B. gjort sitt påstående så pass sannolikt som rimligen kan fordras i förhållanden av detta slag. Å.B:s förklaring till fiskdöden framstår vidare som betydligt troligare än annan skadeorsak som berörts i målet. Tillräcklig bevisning föreligger därför om orsakssammanhang mellan utsläpp från avloppsanläggningen och fiskdöden.

För den miljöfarliga verksamhet som utsläppen utgjort bär kommunen ansvaret. Kommunen har invänt, att den i vart fall ej är ansvarig för den del av utsläppet som berott på att Töreboda Lim-Trä utan kommunens vetskap kopplat vissa golvbrunnar till dagvattenledningen. Denna åtgärd kan emellertid inte anses som en så säregen och oförutsebar händelse att kommunen kan undgå att svara för dess följder.

På sätt HovR:n anfört får kommunen anses skyldig till försumlighet i fråga om skötsel och kontroll av avloppssystemet. Kommunen är således vållande till skadan.

I fråga om påstått medvållande från Å.B:s sida ansluter sig HD till HovR:ns bedömning.

Å.B. är alltså berättigad till ojämkat skadestånd av kommunen. Om beräkningen av skadeståndet råder ej tvist i HD.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.