NJA 2006 s. 721

Domskäl

Tingsrätten (hovrättsfiskalen Eric Bylander) anförde i dom den 25 oktober 2002:

A.A.-W. har till grund för sitt yrkande anfört följande. Den 14 mars 2002 körde hon privat sin egen personbil RJC 869 på den smala landsvägen 634 utanför Uppsala. I höjd med Södra Krycklinge fick hon möte av en annan personbil, som körde för fort och för långt till vänster. Föraren av den mötande bilen skadade på grund av sitt körsätt vänster backspegel på hennes bil, men körde vidare utan att ge sig till känna och utan att kunna identifieras.

A.A.-W. har gjort gällande att TFF är skyldig att ersätta henne i enlighet med föreningens ansvar för skada orsakad av fordon vars identitet inte kan fastställas enligt 30 § första stycket jämfört med 16 § tredje stycket 1 p. trafikskadelagen (1975:1410). Hon har vidare anfört att hon av sitt försäkringsbolag Aktsam kan få ersättning ur vagnskadeförsäkring för att reparera backspegeln men med avdrag för självrisk om 2 500 kr; det yrkade beloppet utgör skillnaden mellan denna självrisk och den självrisk TFF tillämpar enligt lag (här uppgående till 1 895 kr beräknad enligt 16 § tredje stycket 2 p. trafikskadelagen).

TFF har till grund för sin inställning anfört att A.A.-W. inte, genom utomstående vittne eller objektiv bevisning i övrigt, förmått styrka att skadan (vars uppkomst i och för sig erkännes) uppkommit i följd av trafik med att okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det okända fordonet. Föreningen har hänvisat till vad A.A.-W. har anfört om omständigheterna kring skadan (främst mörker, smal väg och snabbt förlopp) och att det saknas möjlighet att höra föraren av det okända fordonet.

Domskäl

Utredning m.m.

Målet har, med parternas samtycke, avgjorts efter huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen.

A.A.-W. har som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt som skriftlig bevisning skadeanmälan och polisanmälan. TFF har inte åberopat någon bevisning.

A.A.-W. har i förhöret bekräftat de omständigheter som hon anfört till grund för sitt yrkande. Hon har därtill i huvudsak anfört följande. Vid tidpunkten för kollisionen, kl. 18.45, var det mörkt ute, men det var klart väder och väglaget var torrt. Hon har regelbundet kört på vägen ifråga sedan januari 2001, dagligen från april eller maj 2001, och känner därför mycket väl till denna. Vid det aktuella tillfället körde hon så att hon skulle kunna stanna för faror. Hon håller sig alltid långt till höger, eftersom vägen är så smal. Då hon mötte den andra bilen, som kom körande från motsatt håll, bländade båda av. Hon hann tänka att den mötande bilen körde fort, men hann inte själv sänka hastigheten. Det kraschade till då de passerade varandra och hennes bil krängde lite grann. Hon trodde att hennes bil blev mycket illa skadad, men endast backspegeln skadades. - Hon är kriminalinspektör vid nationella sambandskontoret och har tidigare arbetat som ordningspolis med bl.a. trafikrelaterade uppgifter, senast i februari 2000. När hon såg den andra bilen åka sin väg och därmed göra sig skyldig till smitningsbrott trädde hon i tjänst. En liten röd bil, som hon hann i kapp sedan hon stannat och sedan vänt, kunde inte vara bilen hon hade kolliderat med, eftersom den såg helt oskadad ut.

Tingsrätten gör följande bedömningar.

Bevisbörda och bevisvärdering

Det är ostridigt att backspegeln på A.A.-W:s bil har skadats den 14 mars 2002 och föranlett en reparationskostnad. Parterna är endast oeniga om huruvida A.A.-W. har bevisat att denna skada har uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förande av det okända fordonet. A.A.-W. har bevisbördan för dessa omständigheter (jfr NJA 1984 s. 501 och SOU 1974:87 s. 308 f.).

Allmänt sett finns det goda skäl att tillmäta partsutsagor ett lågt bevisvärde i jämförelse med bl.a. vittnesutsagor. Någon stor skillnad gör det därvid inte om en partsutsaga lämnas under sanningsförsäkran eller ej, annat än i fall då det straffansvar som följer med försäkran av någon anledning kan vara av särskilt intresse Det fall tingsrätten nu har ett bedöma utgör ett sådant fall. Att A.A.-W. är polis har förvisso inte den avgörande betydelse hon själv velat tillmäta detta förhållande. Det saknar emellertid inte betydelse för värderingen av hennes utsaga.

Med hänsyn till bl.a. arbetsrättsliga överväganden riskerar en person som är anställd som polis mer än de flesta andra om hon gör sig skyldig till osann eller ovarsam utsaga, även om utsagan avser förhållanden utom tjänsten (jfr Arbetsdomstolens dom i AD 91/1992 med där gjorda hänvisningar). Att en person med sådan anställning avger en utsaga under sanningsförsäkran är därför allmänt sett ägnat att ge utsagan en något större tyngd än vad som gäller i allmänhet. Till detta kommer att poliser är utbildade för och vana vid att även under pressade situationer göra noggrannare observationer än vad människor i allmänhet klarar av. Dessa förhållanden skall beaktas vid värderingen av A.A.-W:s utsaga.

A.A.-W. har lämnat en sammanhängande och trovärdig berättelse, som i allt väsentligt överensstämmer med utredningen i övrigt. Tingsrätten fäster sig särskilt vid att A.A.-W. var van vid vägen och därmed var medveten om att den är så smal att hon måste hålla långt till höger vid mötet med den andra bilen. TFF har förvisso påpekat vissa motsägelser i utredningen, främst att den teckning A.A.-W. ritat i skadeanmälan inte fullkomligt överensstämmer med vad hon har berättat och att hennes berättelse varit tvetydig ifråga om hur plötsligt olyckan inträffat. Dessa omständigheter har emellertid inte framstått som sådana att tilltron till A.A.-W:s uppgifter påverkas beaktansvärt därav. Några särskilda omständigheter har inte framkommit som ger skäl till misstanke att hennes påståenden är oriktiga.

Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår det åtminstone som mera antagligt att skadan på A.A.-W:s bil, i enlighet med vad hon har gjort gällande, har uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det okända fordonet än att så inte är förhållandet (jfr NJA 1984 s. 501, varom mer nedan). Bevisningen för att skadan har uppkommit och orsakats på detta sätt når emellertid inte upp till det beviskrav som normalt gäller i tvistemål, ofta formulerat som att de stridiga omständigheterna skall vara styrkta. Den avgörande frågan är därför vilket krav på bevisningens styrka som skall ställas i ett fall som detta.

Beviskrav

HD har i NJA 1984 s. 501 formulerat ett sänkt beviskrav i mål om utfående av ersättning på grund av försäkring som omfattas av konsumentförsäkringslagen. Enligt den lagens 1 § första stycket 5 gäller lagen även trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring; enligt andra stycket dock ej om annat följer av trafikskadelagen. Det sänkta beviskravet har formulerats så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet, om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Samma beviskrav skall, enligt vad A.A.-W. gjort gällande, tillämpas i detta mål. TFF har däremot gjort gällande att åtminstone det beviskrav som normalt gäller i tvistemål och eventuellt ett högre ställt krav än så, skall tillämpas.

Att ett högre krav än normalkravet på bevisningens styrka i tvistemål skall tillämpas i fall som detta saknar allt stöd. Vad tingsrätten har att ta ställning till är därför om ett, i förhållande till normalkravet, sänkt beviskrav, likt det HD formulerade i NJA 1984 s. 501, skall tillämpas även i ett fall som det förevarande. Detta fall är säreget i förhållande till 1984 års fall, främst på så sätt att A.A.-W. inte är försäkringstagare i direkt förhållande till den som kan ha att betala ut ersättning utan gör gällande sitt anspråk på grund av trafikskadelagens regler om TFF:s ansvar.

I betänkandet som låg till grund för gällande trafikförsäkringslag (SOU 1974:87; jfr prop. 1975/76:15 s. 62 och Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977 s. 230 ff.) diskuterade trafikskadeutredningen beviskravet i fall då krav på ersättning, som här, riktas mot TFF på grund av att ett fordon inte kunnat identifieras. Utredningen anförde bl.a. följande av särskild betydelse för den nu aktuella frågan (bet. s. 309): ”Det är inte avsikten med den nya lagen att möjligheterna att få ersättning av TFF i fall av denna art skall bli illusorisk [sic!], samtidigt som det inte heller är meningen att föreningens ersättningsansvar skall i nämnvärd mån utvidgas [jämfört med tidigare]. Utredningen förutsätter därför, att TFF inte annat än i uppenbara fall avvisar kraven på grund av osäkerheten i bevisläget.”

Något annat, mer upplysande uttalande, direkt inriktat på frågan om val av beviskrav, särskilt i ljuset av senare rättsutveckling (främst genom NJA 1984 s. 501), finns inte att hämta i publicerade rättskällor. (Tingsrätten bortser här från Allmänna Reklamationsnämndens bedömning i det förvisso publicerade beslutet ARN 1991/92 ref. 34, där ett sänkt beviskrav tillämpats i fråga om en parkerad bil, som eventuellt skadats av ett okänt fordon. Nämndens beslut utgör endast rekommendationer; må vara av nog så stor betydelse i vissa sammanhang, jfr NJA 1995 s. 362. Till detta kommer dock att nämnden i det aktuella fallet inte hållit isär två olika sänkta beviskrav, där skillnaden i formulering faktiskt motsvaras av en skillnad i sak.)

TFF har uppmärksammat tingsrätten på en opublicerad dom från Svea hovrätt, avd. 13, meddelad den 12 oktober 2000 i mål nr T 1331-00 (DT 57). Domen avsåg ett fall liknande det aktuella, men med den skillnaden att den skadade bilen där inte var fullförsäkrad (vilket uttryckligen beaktats av Stockholms tingsrätt i dess överklagade dom men ej av hovrätten). Enligt hovrättens bedömning finns det inte skäl att sänka det beviskrav som åvilar den som kräver ersättning av TFF i fall som dessa, med följd att det beviskrav som normalt gäller i tvistemål skall tillämpas.

I svensk rätt anses det inte föreligga någon strikt skyldighet att följa avgöranden ens från de högsta dömande instanserna, se bl.a. NJA 1994 s. 194. Inte desto mindre är det med viss tvekan tingsrätten här överväger att frångå en, må vara opublicerad (och enligt uppgift icke överklagad) men enhällig och såväl tämligen ny som utförligt motiverad hovrättsdom avseende en betydelsefull rättsfråga. Goda skäl talar dock för att göra det i detta fall.

Efter en redogörelse för fall där HD av olika skäl uppställt lägre beviskrav än annars (bl.a. NJA 1984 s. 501) uttalar hovrätten i sin dom följande, som får uppfattas som de mest centrala domskälen: ”Förhållandena i detta mål skiljer sig inte i något principiellt hänseende från de flesta fall där en skadelidande gör gällande ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Även i sådana processer kan det många gånger möta svårigheter att styrka en skadegörande handling. Enligt hovrätten finns det i vart fall inte skäl att sänka beviskravet i frågan om skadan […] uppkommit i trafik med ett annat fordon.”

Hovrätten har i sin dom fokuserat på den juridiska definitionen av situationen, bestående i frånvaro av avtal och likheterna med andra sådana situationer. Enligt tingsrättens mening är det i stället det aktuella rättsliga institutets funktion och dess genomslagskraft som skall sättas i fokus vid avgörande av frågan vilket beviskrav som skall tillämpas här (se Ekelöf/Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 85 ff. med där gjorda hänvisningar). Hur regeln om TFF:s ansvar för skador orsakade av oidentifierade fordon fungerar, dvs. hur regelns ändamål förverkligas, vid tilllämpning av olika starka beviskrav är alltså en fråga av avgörande betydelse.

Att definitionen av den juridiska situationen i alla händelser inte har den betydelse hovrätten har tillmätt densamma framgår redan om man studerar målen för den reform på trafikskadeområdet som ledde fram till den nu gällande trafikskadelagen. Kanske tydligast kommer dessa till uttryck i SOU 1974:87 s. 142 ff. (jfr prop. 1975/76:15 s. 62), där trafikskadeutredningen bl.a. anför följande av betydelse för den nu aktuella bedömningen. Reformen bygger bl.a. på att man ”överger ersättningsreglernas anknytning till skadeståndsrätten och i stället inrättar en rent försäkringsmässig ersättningsordning” (bet. s. 146). Systemets rättstekniska konstruktion skall bl.a. bygga på principen att de skadelidande garanteras samma ekonomiska skydd som de åtnjuter när skada orsakas av ett okänt fordon som när skada orsakas av ett känt fordon (fritt efter bet. s. 156).

Av det sagda följer att en åtskillnad inte skall göras mellan fall reglerade av trafikskadelagen, där ett enskilt försäkringsbolag kan ha att betala ut trafikskadeersättning och där TFF kan ha att ansvara. En likartad syn på beviskrav m.fl. frågor synes alltså vara avsedd.

HD har i NJA 1984 s. 501 angett vad som i det fallet motiverat tillämpningen av ett lägre beviskrav på följande sätt:

Det är av naturliga skäl ofta omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits och brukats olovligen. Helt allmänt framstår därför en lindring av beviskravet som påkallad. En avvägning får därvid ske mellan motstridande intressen. Det är å ena sidan angeläget att den lojale försäkringstagaren skall kunna känna trygghet för att hans försäkring verkligen ger honom skydd i en situation av ofta stor ekonomisk betydelse. Å andra sidan är det av vikt för försäkringstagarna som kollektiv att inte försäkringsgivarens risktagande skall bli så stort att premierna blir oacceptabelt höga. Med särskild hänsyn till skyddsintresset bör beviskravet formuleras så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet, om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Vid bedömningen får hänsyn tas till att försäkringstagaren - konsumenten - i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att förebringa utredning i frågor av teknisk natur av betydelse för bedömningen av hans påståenden. Brister i den tekniska utredningen, vilka det varit möjligt och rimligt att avhjälpa, bör därför normalt få gå ut över försäkringsgivaren.

Att ge skyddsintresset genomslag, under rimligt hänsynstagande till försäkringsgivarens intresse, är tydligen den funktion beviskravssänkningen skall tillgodose i konsumentförsäkringsfall av den typ HD prövar (jfr ifråga om företagsförsäkring NJA 1992 s. 113). Domstolens vägning av försäkringstagarnas och försäkringsgivarnas intressen mot varandra, med stark betoning av försäkringstagarnas/konsumenternas skyddsintresse, motsvarar väl trafikskadeutredningens ovan återgivna uttalande om beviskravet i fall då krav på ersättning, som här, riktas mot TFF på grund av att ett fordon inte kunnat identifieras. Även i dessa fall, särskilt när en förare varit ensam i bilen, är det ofta svårt att föra full bevisning; likaledes är detta speciellt svårt för en konsument i frågor av teknisk natur (jfr vad just TFF uttalat i prop. 1992/93:8 s. 22).

Utan en beviskravssänkning av samma typ som i 1984 års fall kommer skyddsintresset att få ge vika i sådan utsträckning att möjligheterna att få ersättning av TFF riskerar att bli illusoriska, vilket är en konsekvens som bestämt avvisats i trafikskadelagens förarbeten (se ovan). Samma skäl att tillämpa ett sänkt beviskrav av angivet slag gör sig således gällande här som i 1984 års fall. Till detta kommer att en beviskravssänkning i mer renodlade försäkringsfall reglerade av trafikskadelagen, som mer uppenbart låter sig anslutas till 1984 års fall, måste åtföljas av en motsvarande sänkning när det gäller fråga om ersättning som skall utbetalas av TFF i fall som det aktuella. En skillnad skulle strida mot trafikskaderegleringens grundtanke att de skadelidande i dessa olika fall skall garanteras samma ekonomiska skydd (se ovan). Att, som Svea hovrätt i sin ovan refererade dom antytt möjligheten av, göra någon skillnad på beviskravet för olika omständigheter i ett fall som detta framstår inte som funktionellt motiverat.

Ett sänkt beviskrav i enlighet med vad HD har formulerat i NJA 1984 s. 501 skall därför tillämpas även i mål som detta, i fråga om förutsättningarna uppfyllts för att konsument skall utfå trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan fastställas. Som tingsrätten redan konstaterat har A.A.-W. uppfyllt detta beviskrav; detta obeaktat frågor om vilken teknisk bevisning som skulle ha kunnat förebringas i målet.

Vid denna bedömning är det ostridigt att TFF skall ersätta A.A.-W. med yrkat belopp jämte ränta.

Domslut

Domslut

Trafikförsäkringsföreningen skall till A.A.-W. betala 605 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, hovrättsrådet Maj Johansson, referent, och tf. hovrättsassessorn Kajsa Nordström) anförde i dom den 14 november 2003:

Domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. A.A.-W. har hörts på nytt under sanningsförsäkran och har i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning om att bevisbördan för att skadan haft sin grund i vållande av en okänd förare av ett annat fordon ligger på A.A.-W. Frågan är emellertid vilken grad av bevisning som skall krävas.

Ett något lägre beviskrav har uppställts i praxis för den skadelidande i fall då olika händelseförlopp varit fullt tänkbara och ettvart av varandra oberoende sakförhållanden framstått som möjlig skadeorsak, se NJA 1977 s. 176. Rättsfallet avsåg anspråk på utomobligatoriskt skadestånd till följd av en trafikolycka. HD uttalade i sammanhanget att i sådana fall kan full bevisning i uttryckets egentliga bemärkelse knappast någonsin åstadkommas. Beviskravet kom därefter att uttryckas så, att den skadelidandes påstående om händelseförloppet borde läggas till grund för domstolens avgörande om det i betraktande av samtliga i målet förekomna omständigheter framstod som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat har utgjort skadeorsaken.

I mål där det görs gällande att en förare av ett okänt fordon vållat en skada måste det typiskt sett vara svårt att lägga fram en fullständig bevisning om detta. Hovrätten anser därför att förhållandena i nu aktuellt mål kan jämföras med sådana i mål om utomobligatoriska skadestånd där det råder tvist om möjlig skadeorsak. Beviskravet bör därför formuleras på samma sätt som i rättsfallet NJA 1977 s. 176.

Den enda bevisning som utgör stöd för A.A.-W:s påstående om att skadan uppkommit till följd av vållande av en förare i ett okänt fordon är de uppgifter hon själv lämnat i förhör under sanningsförsäkran. Dessa uppgifter är inte tillräckliga för att det skall vara klart mera sannolikt att skadan orsakats på det sätt A.A.-W. påstått än av någon annan orsak. A.A.-W:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten A.A.-W:s talan.

Domskäl

HD (justitieråden Regner, Victor, Lindeblad, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 27 december 2006 följande dom:

Domskäl

A.A.-W. har framställt yrkande om trafikskadeersättning under påstående att vänster backspegel på hennes personbil skadats under färd i mörker på en smal väg samt att föraren av en mötande personbil, vars identitet inte kunnat fastställas, vållat skadan genom att köra för fort och hålla för långt till vänster på vägbanan.

Trafikförsäkringsföreningen har invänt att A.A.-W. inte har styrkt att skadan har uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det okända fordonet.

Enligt 10 § andra stycket trafikskadelagen (1975:1410) utgår trafikskadeersättning för skada på motordrivet fordon som är i trafik om skadan har uppkommit i följd av trafik med annat motordrivet fordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. I sådant fall utgår ersättning från trafikförsäkringen för det andra fordonet. Av 16 § tredje stycket och 33 § samma lag följer att Trafikförsäkringsföreningen svarar för trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars identitet inte kan fastställas.

A.A.-W. har bevisbördan för att sådana omständigheter föreligger att hon är berättigad till ersättning enligt trafikskadelagens nyss återgivna bestämmelser. Frågan i målet är vilket beviskrav som skall åläggas A.A.-W.

Det måste allmänt sett anses föreligga svårigheter att uppnå full bevisning om att motparten varit vållande till en trafikolycka i ett fall när motpartens fordon inte kunnat undersökas och motpartens uppgifter om händelseförloppet inte kunnat inhämtas på grund av att han eller hon är okänd. När det i mål om utomobligatoriskt skadestånd har bedömts föreligga svårigheter att lägga fram full bevisning om skadeorsaken har i praxis ansetts att en lindring av beviskravet är påkallad (se t.ex. NJA 1977 s. 176, 1981 s. 622, 1982 s. 421 och 1991 s. 481). Liknande resonemang har förts i mål angående ersättning på grund av försäkringsavtal (se t.ex. NJA 1984 s. 501 I och II).

Under lagstiftningsarbetet som föregick införandet av den nuvarande trafikskadelagen uppmärksammade Trafikskadeutredningen de bevissvårigheter som ett frångående av de dittillsvarande reglerna, vilka i princip innebar ett presumtionsansvar till förmån för den skadelidande, kunde komma att innebära (SOU 1974:87 s. 308 f.). Utredningen uttalade därvid bl.a. att det inte var avsikten med den nya lagen att möjligheten att få ersättning av Trafikförsäkringsföreningen i fall av denna art skulle bli illusorisk och sade sig förutsätta att Trafikförsäkringsföreningen inte annat än i uppenbara fall skulle avvisa kraven på grund av osäkerheten i bevisläget.

Mot bakgrund av vad nu anförts framstår en lindring av beviskravet som påkallad. Frågan blir hur beviskravet skall formuleras.

Rättsfallen NJA 1984 s. 501 I och II gällde beviskravet för en försäkringstagare för att dennes bil tagits och brukats olovligen. I målen var fråga om försäkring som omfattades av konsumentförsäkringslagen (1980:38). HD uttalade bl.a. att det av naturliga skäl ofta är omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits och brukats olovligen samt att det är angeläget att den lojale försäkringstagaren skall känna trygghet för att hans försäkring verkligen ger honom skydd i en situation av ofta stor ekonomisk betydelse. Beviskravet formulerades så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet.

Situationen som behandlas i detta mål skiljer sig från 1984 års fall bl.a. på det sättet att den skadelidande själv har varit närvarande när skadan uppkom. I många fall av detta slag kan bevisläget förmodas vara något bättre än i tillgreppsfall. Vidare begärs ersättningen inte på grund av den skadelidandes egen försäkring, något som kan motivera att beviskravet sätts högre än i 1984 års fall.

I ovan nämnda rättsfall gällande utomobligatoriskt skadestånd, där tvist råder om vad som orsakat skadan och olika händelseförlopp kan vara fullt tänkbara, har HD uttalat att det bör räcka för bifall till skadeståndstalan att det i betraktande av samtliga i målet förekommande omständigheter framstår som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken. På likartat sätt har beviskravet formulerats i NJA 1992 s. 113 angående företagsförsäkring.

En avvägning mellan å ena sidan den skadelidandes skyddsintresse och å andra sidan försäkringskollektivets intresse av att försäkringsbolagens risktagande inte är så stort att premierna blir mycket höga leder till att beviskravet i ett fall som detta bör formuleras i enlighet med vad nyss sagts. För bifall till A.A.-W:s talan krävs således att det framstår som klart mera sannolikt att skadeorsaken varit den hon uppgivit än att orsaken varit en annan.

Som hovrätten funnit är den bevisning som A.A.-W. åberopat inte tillräcklig för att ett på detta sätt formulerat beviskrav skall anses uppfyllt. Hennes talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.