NJA 1992 s. 113

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ramkull, rådmannen Steneldt och hovrättsassessorn Ryde) anförde i dom d 21 juni 1988:

Domskäl. TR:n bilägger polisanmälningen angående inbrott i City-Päls affären, domsbilaga 1. Anmälningen upptar under tillgripet gods sammanlagt 112 päls/ skinnplagg. Det har upplysts att förteckningen över tillgripet gods grundas på en av J.K. uppgjord lista.

TR:n bilägger vidare ett exemplar av godsförteckningen, ingivet av C.O. (J.K:s ombud, red:s anm), på vilket finns angivet inköpspriserna för plaggen, domsbilaga 2. Det är inköpspriserna som ligger till grund för J.K:s ersättningsyrkande avseende tillgripna pälsar.

J.K. har som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt ett stort antal vittnesförhör, vartill TR:n återkommer. J.K. har vidare åberopat skriftlig bevisning, bl a fakturor från Skinn-City och Scanfur avseende leveranser till City-Päls. TR:n bilägger dessa fakturor, domsbilaga 3-9.

(Domsbilagorna här uteslutna; red:s anm.)

J.K. har uppgett bl a: Efter skilsmässan från S.K. hade hon en önskan att själv starta en rörelse avseende försäljning av päls- och skinnvaror. Hon fann slutligen lokalen vid Kärleksgatan och hyrde denna från d 1 sept 1985. Hyran var låg, 2 100 kr i månaden. I SE-banken fick hon en checkräkningskredit på 30 000 kr. Eftersom hennes fd man hade import av pälsar i ett eget företag Skinn-City och i ett bolag Scanfur, i vilket han ägde 20% av aktierna, vände J.K. sig till honom för inköp av varor till affären. Hon hade möjligheter att få bättre betalningsvillkor hos honom än hos andra grossister och hon kontaktade inte några andra bolag. Hon köpte de varor hon hade i affären från Skinn-City och Scanfur. De varor som finns upptagna i fakturorna från dessa firmor har levererats till och mottagits av henne. Hon gjorde själv beställningarna, som efterhand utökades på grund av att hon var tvungen att ha ett allsidigt sortiment i affären. R.E., som var anställd som chaufför i firmorna, körde ut varorna till henne. Hon gick genom varorna medan R.E. var kvar i affären och kvitterade mottagandet på kopior av fakturorna som R.E. sedan tog med sig. Hon hade ett blandat sortiment av pälsar. Det ingick också en del äldre modeller, vilka efterfrågas av äldre damer. Hon hängde upp pälsar och pälsmockakappor så att billigare varor blandades med dyrare. En billigare vara ser nämligen dyrare ut om den hänger bredvid en dyrare päls och går då lättare att sälja. När hon beställde varorna hade hon mest att göra med S.K., även i fråga om de varor som levererades från Scanfur. Alla de plagg som finns upptagna i förteckningen över tillgripet gods fanns i hennes affär, när hon låste affären kl 18 kvällen före inbrottet. - När hon d 28 nov 1985 strax före kl 10 kom till affären för att öppna såg- hon att glasrutan i entrédörren var sönderslagen och förstod att inbrott hade skett i affären. Hon blev chockad och vågade inte gå in i affären utan sprang över till en pizzeria, varifrån hon ringde till polisen. Hon väntade sedan utanför affären tills polisen kom. Därefter gick hon tillsammans med poliserna in i butiken. Det låg små bitar av glas utanför och inne i affären. Gallret, som satt bakom rutan i dörren, var böjt inåt. Inne i affären var två ställningar, på vilka det hängt kappor och jackor, helt tomma. Några plagg låg på golvet. Polisen sade till henne att göra en förteckning över vad som stulits, vilket hon gjorde och överlämnade till polisen senare under dagen. Polisen uppmanade henne också att ringa försäkringsbolaget, vilket hon gjorde. Hon fick där kontakt med försäkringsinspektören E.F.. - Innan affären öppnades vid månadsskiftet september/oktober hade J.K. och hennes dåvarande fästman I.A. lagt ner mycket arbete i lokalen med att måla och utrusta lokalen. Hon beräknar att hon har lagt ner kostnader för ca 20 000 kr på att upprusta affären. Försäljningen utvecklades inte så bra men det är normalt att det "är svårt i början". Hon väntade att den förestående vintersäsongen skulle betydligt höja omsättningen i affären. I september eller oktober hade J.K:s mamma, som bor i Israel, blivit sjuk. Av den anledningen tänkte hon försöka "bli av med" affären efter vintersäsongen januari/februari 1986. Hon hade därför utannonserat rörelsen till överlåtelse i SDS i slutet av november, före inbrottet. - Vad som återstod av varor efter inbrottet fyllde inte ens hälften av butiken. Det gick inte att fortsätta rörelsen med ett så litet urval. Då hon inte kunde få nya varor levererade lade hon ner rörelsen. Hon återställde omgående till leverantörerna de varor som fanns kvar, ungefär en tredjedel av vad som ursprungligen hade levererats från dem. Skinn-City och Scanfur krävde henne på betalning för varorna meddetsamma efter inbrottet. Man har kommit överens om att avvakta utgången av målet. J.K. har inte haft någon ekonomisk hjälp av S.K. efter skilsmässan.

På frågor av svarandeombudet har J.K. vidare uppgett: Hon gjorde inte upp någon budget för rörelsen när hon startade den utan var av uppfattningen att hon skulle kunna få lönsamhet i rörelsen i vart fall på sikt. Hon "tog en risk" men litade på sin branschkännedom. Hon annonserade om affären under oktober och november, tror hon. Hon tecknade försäkringen med giltighet från d 13 sept 1985. Försäkringsbeloppet var först 100 000-150 000 kr men höjdes sedan, när hon skulle köpa mer varor till affären, till 300 000 kr. Försäkringen betalades per kvartal. Under tiden för öppnandet av rörelsen fram till inbrottet sålde hon nio plagg, däribland en skinnmössa. Omsättningen uppgick till sammanlagt 21 000 kr.

Av vittnena har två varit på platsen i nära anslutning till upptäckten av inbrottsskadorna: polisinspektören L-G.S. och C.K., den senare VD i det bolag som förvaltar fastigheten Kärleksgatan 1.

L-G.S. har uppgett: Efter larm från larmcentralen åkte han och två poliser till Kärleksgatan 1. Larmet gick ut strax efter kl 10. På platsen träffade de målsäganden och fick av henne en kort beskrivning av vad som hänt. De blev insläppta av målsäganden och gick sedan runt och tittade på platsen. Rutan i entrédörren hade krossats och ett stöldgaller på insidan böjts in i butiken. I en container på andra sidan gatan låg fem till sex glasbitar av varierande storlek överst i containern. Det var samma slags glas som i butiksdörren varför L-G.S. drog slutsatsen att glasbitarna härrörde från dörren. Han höll upp glasbitarna mot ljuset men fann inga fingeravtryck på dem. Resten av glaset satt i dörren. Där fanns spetsiga glasbitar som stack ut. S plockade bort några bitar, som man lätt kunde göra sig illa på, och lade dem vid sidan. Det fanns inga spår eller fragment av någonting på glasbitarna i dörren. Hålet i dörren var så stort att man med viss möda kanske kunde komma in genom det. Man kunde inte krypa in och ut med lätthet. Risk för skada förelåg på grund av de spetsiga glasresterna i dörren. Butikslokalen var ganska liten. Det hängde kvar vissa pälsar. På golvet fanns pälshår. Inga avtryck efter skor eller andra spår förekom i lokalen. På grund av sina iakttagelser på platsen har S uppfattningen att om det stöldanmälda godset tagits ut genom hålet i dörren spår eller fragment måste ha uppkommit på glasresterna i dörren.

C.K. har uppgett: Han blev uppringd av J.K. som var upprörd och talade om att hon varit utsatt för inbrott och bad honom komma ner till affären. C.K., som har kontor alldeles i närheten, gick genast ner till butiken. Det var tidigt på morgonen. Det fanns inga poliser på platsen. Rutan i entrédörren var till stor del sönderslagen; det fanns inte något glas kvar nertill men väl i sidorna på dörren. Gallret var bräckt loss vid ena sidan - sidan med handtaget - från handtaget och neråt samt nertill och sedan "snurrat inåt" så att det nedre högra hörnet hade blivit fritt. Man fick böja sig ner och krypa in om man ville ta sig genom hålet in i affären. Det låg ganska mycket splitter nedanför dörren. C.K. stannade vid trappan. - J.K., som var hårt stressad av händelsen, vädjade till C.K. om hjälp att återställa dörren. Han tror att hon grät.

Försäkringsbolaget har ingett fotografier av entrédörren, tagna efter det att dörren reparerats. På ett av korten har C.K. under vittnesmålet markerat hur det frilagda hörnet i dörren tedde sig enligt hans minnesbild.

Ett tredje vittne, besiktningsmannen C.D., var på platsen d 3 dec 1985 för att utföra en teknisk undersökning. Han har uppgett bl a: Han sammanträffade i affären med J.K. och en advokat. C.D. intresserade sig särskilt för inbrottsvägen. Gallret i dörren var kvar i upphöjt läge vid besöket. Storleken av den öppning som åstadkommits genom uppböjningen av gallret tillät att man kunde ta sig in och ut genom hålet. Enligt tillgängliga uppgifter skulle 111 skinn/pälsplagg ha förts ut genom öppningen. C.D. fann att inbrottsvägen var så liten och det tillgripna godset så omfattande att vidare utredning borde göras av försäkringsbolaget. "Det var något som inte stämde" enligt hans bedömning. Tio procent ca av de ärenden som C.D. får hand om lämnas vidare för fortsatt utredning.

S.K. har hörts som vittne angående bl a sin kännedom om J.K:s rörelse och varuleveranser till denna. Han har i dessa avseenden uppgett bl a: J.K., som på grund av sin verksamhet i Skinn-City hade god branschkännedom, vände sig till honom och ville ha varor levererade till en affär hon skulle starta vid Kärleksgatan. Han lovade att göra sitt yttersta för att hon skulle få längre kredittider än normalt. Han utverkade också 90 dagars kredit för varor som skulle levereras från Scanfur och medgav samma betalningstid för de varor han själv avsåg att leverera. Villkoren för denna kredittid - någon säkerhet kunde J.K. inte lämna - var att varulagret skulle vara fullt försäkrat och affären försedd med fullständiga säkerhetsanordningar mot inbrott. När dessa villkor hade uppfyllts besiktigade S.K. affären och därefter började leveranserna. De varor som finns upptagna i fakturorna från Skinn-City har S.K. personligen levererat. Varorna från Scanfur har levererats av detta bolags chaufför R.E.. Priserna i fakturorna är sådana som tillämpades i grossistförsäljningen i de båda firmorna. S.K. var med och hjälpte J.K. att räkna plaggen och att hänga in dem. Varorna hängdes upp "blandat" dvs dyrare varor blandades med billigare. Pälspoplinkappor, pälskappor och jackor hängdes dock var för sig på olika ställningar. Varorna var tillverkade under tiden från 1980 fram till leveranserna. Det var fråga om kuranta varor. Efter de första leveranserna visade det sig att affärens sortiment var för litet och det bestämdes att ytterligare inköp av varor skulle göras. S.K. var hela tiden J.K. behjälplig med att välja varor och beställa dem. Innan ytterligare leveranser skedde ordnade S.K. med att försäkringen höjdes till 300 000 kr. Han ringde själv till försäkringsbolaget och anmälde höjningen av försäkringsbeloppet. Han är "99%" säker på att detta gjordes före d 19 sept 1985. S.K. var i affären vid Kärleksgatan en till två gånger i veckan och hade nära nog daglig telefonkontakt med J.K.. Han var mycket intresserad av att J.K. skulle lyckas med rörelsen eftersom han och en annan delägare i Scanfur hade ställt sig som ekonomiska garanter för att J.K. skulle fullgöra sina förpliktelser. Han besökte affären fyra eller fem dagar före inbrottet. Då fanns samtliga varor i affären med ett fåtal undantag. Efter inbrottet kunde J.K. inte driva affären vidare med det lilla sortiment som då återstod. Varorna återtogs i avvaktan på försäkringsbolagets ställningstagande. Den ekonomiska ställningen var god såväl i Skinn-City som i Scanfur. S.K. har d 30 dec 1987 betalat hälften av J.K:s skuld till Scanfur, eller ca 80 000 kr. Att J.K:s rörelse gick dåligt berodde på att hon saknade medel till att annonsera och att vintersäsongen (=november-februari) precis hade börjat. Enligt S.K. hade affären "existensberättigande".

Ovan nämnde R.E. har vittnat att han 1985 var anställd som chaufför hos Scanfur och levererade varor till J.K:s affär.

I målet har ingetts ett försäkringsbrev, utskrivet d 3 okt 1985, avseende J.K:s rörelse. Enligt detta är varulagret med giltighet från d 13 sept 1985 försäkrat för ett belopp om 150 000 kr. Genom vittnesförhör med distriktschefen E.F. - som omhänderhaft försäkringsfrågorna avseende J.K:s rörelse - har framkommit att försäkringsbeloppet avseende varulagret höjdes till 300 000 kr från d 25 nov 1985 efter anmälan av försäkringstagaren samma dag. Nytt försäkringsbrev med det ändrade försäkringsbeloppet utfärdades d 9 dec 1985. F har vidare berättat: Han besökte J.K. i affären i mitten av september 1985, innan varor ännu hade levererats till affären. Han och J.K. diskuterade de skyddsanordningar mot inbrott som behövdes på grund av försäkringen, bl a dubbla sjutillhållarlås samt galler bakom glasrutorna i entrédörren och skyltfönstret. J.K. var mycket mån om att skyddsanordningarna skulle vara klara snabbt. Höjningen av försäkringen nödvändiggjorde inrättandet av ett centrallarm. Några dagar efter d 25 nov var E.F. vid affären för att se på säkerhetsanordningarna. Han hade avtalat tid med J.K. för besöket men när han kom till butiken var denna stängd. Det fanns en skylt på dörren men E.F. minns inte exakt vad den innehöll för text. Han kan inte minnas att han vid detta tillfälle såg några pälsar i affären. Han kan inte ange exakt datum för detta besök.

Av de utav J.K. åberopade vittnena återstår slutligen att nämna auktoriserade revisorn A.G. och redovisningskonsulten P.B., revisor i Scanfur respektive Skinn-City. A.G. har uppgett bl a att omsättningen i Scanfur 1985 uppgick till 17 miljoner kr under en räkenskapsperiod om 1 1/2 år, att företaget gick bra, att det fanns ansvarig personal som skötte den löpande bokföringen och att A.G. bedömer det som orealistiskt att Scanfur skulle ha ställt ut fakturor utan att varor levererats. P.B. har uppgett bl a: Han var revisor i Skinn-City 1979-1986. Firman har visat stigande lönsamhet och den ekonomiska ställningen i företaget var god 1985. Det året hade S.K. inkomst av tjänst med 155 000 kr från Skinn-City. P.B. kan inte finna något ekonomiskt motiv för S.K. att delta i olagligheter. Det har inte förekommit några brister i lagerredovisningen i företaget. P.B. har aldrig haft anledning misstänka att oriktiga fakturor skulle kunna förekomma i bokföringen.

På begäran av försäkringsbolaget har utredningsmannen K-E.P. hörts som vittne. Han har uppgett bl a: Han fick i uppdrag att utreda försäkringsfallet och sammanträffade med J.K. och en advokat i affären d 18 dec 1985. Det fanns då inte mycket att se i affären. Resterande varor hade enligt uppgift återställts till leverantörerna omgående efter inbrottet. J.K. hade inte fört någon bokföring men uppvisade försäljningskvitton och några utgiftsverifikationer. K-E.P., som var underrättad om att J.K. hade utannonserat rörelsen till överlåtelse i SDS, fann inte fakturan härom bland de företedda handlingarna. Däremot fanns andra räkningar från SDS med. När K-E.P. frågade J.K. efter förstnämnda faktura visade hon en viss förlägenhet över att den inte var med men förklarade detta med att denna faktura var av privat karaktär. Det framkom att J.K. hade använt de medel som flutit in vid försäljningarna till att omedelbart betala leverantörerna. Vid tillgrepp av en sådan omfattning varom är fråga brukar delar av godset dyka upp i hälerisammanhang. Så har inte skett i detta fall. Däremot har förekommit anonyma tips om att allt inte står rätt till.

TR:n gör följande överväganden.

Det är upplyst att den av J.K. förhyrda affärslokalen bara hade ingång från Kärleksgatan och att några fönster inte fanns utöver skyltfönstret mot gatan. Glasrutan i skyltfönstret var hel. Av det anförda följer att om ett inbrott har ägt rum och gods därvid har tillgripits, godset måste ha förts ut från lokalen genom öppningen i entrédörren. Av L-G.S:s och C.K:s vittnesmål drar TR:n slutsatsen att den öppning som åstadkommits i entrédörren inte var större än att det beredde svårigheter att ta sig in och ut genom öppningen. Denna omständighet ger anledning till tveksamhet om ett så stort antal skrymmande plagg, varom är fråga, har tillgripits i affären. Av L-G.S:s vittnesmål framgår vidare att inga som helst spår påträffades på det glas som satt kvar i dörren, något som ger ytterligare anledning att ifrågasätta om det som stulet uppgivna godset har förts ut genom öppningen i dörren. J.K. har pekat på möjligheten att gärningsmännen har packat ner plaggen i säckar eller plastpåsar, innan plaggen förts ut från lokalen. Att så skulle ha skett framstår emellertid som föga sannolikt med hänsyn till den tidsutdräkt detta skulle ha föranlett. TR:n finner således att vad som har blivit utrett om öppningen i entrédörren och frånvaron av spår i öppningen talar mot att den uppgivna inbrottsstölden har ägt rum.

J.K:s uppgifter att varor har levererats från Skinn-City och Scanfur till hennes affär i den omfattning som framgår av domsbilagorna 3-9 har inte vederlagts. Någon avgörande betydelse för bedömningen i målet har detta dock inte.

Enligt J.K:s berättelse har hon självständigt omhänderhaft rörelsen i City-Päls. S.K. åter har lämnat uppgifter som tyder på att han i stor utsträckning har engagerat sig i J.K:s rörelse och åtagit sig ansvar för rörelsen. Även i vissa andra avseenden skiljer sig J.K:s uppgifter från S.K:s utan att någon naturlig förklaring härtill har framkommit. Tilltron till J.K:s och S.K:s uppgifter förringas härigenom.

Det har visats att omsättningen i J.K:s rörelse var mycket liten och att hon hade utannonserat affären till överlåtelse. Stora skulder fanns i rörelsen och knappast några intäkter att betala dessa med. Man kan inte bortse från att en sådan situation skulle kunna väcka tanken att försöka utfå ersättning via en försäkring. TR:n bedömer det i det sammanhanget som anmärkningsvärt att försäkringsbeloppet avseende varulagret höjdes från 150 000 till 300 000 kr d 25 nov 1985, således mer än en månad efter det att huvudparten av leveranserna till affären hade skett.

Vid en samlad bedömning av utredningen i målet finner TR:n att det inte är mera antagligt att den uppgivna inbrottsstölden har ägt rum än att så inte är fallet. J.K:s talan mot försäkringsbolaget skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. - - - HovR:ns bedömning.

I rättsfallen NJA 1984 s 5011 och II samt 1986 s 358 har HD haft att bedöma om försäkringsfall inträffat. Alla tre fallen rör försäkringsersättning för bil, som påstås ha tillgripits olovligen. Även i det nu aktuella fallet måste emellertid HD:s sammanfattning beträffande beviskravet gälla, nämligen att försäkringstagarens bevisskyldighet skall anses fullgjord om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

Som TR:n funnit har J.K:s uppgift att varor levererats till hennes affär i den omfattning, som framgår av bilagorna 3-9 till TR:ns dom, inte vederlagts. Inte heller har i målet framkommit sådana omständigheter att det finns anledning att misstänka att varorna inte skulle ha funnits i butiken natten mellan d 27 och 28 nov 1985.

Vad beträffar frågan om det av förhållandena på platsen kan dras någon slutsats av betydelse för bedömningen av om inbrottsstöld verkligen ägt rum är följande att beakta.

L-G.S. och C.K. har gjort sina iakttagelser i nära anslutning till upptäckten av den sönderslagna rutan i entrédörren. Enligt L-G.S:s vittnesmål har man med viss möda kunnat ta sig in genom hålet i den krossade rutan. C.K. har i HovR:n uttryckt sig så att "det hade varit fullt möjligt". B.T., som något senare på morgonen kommit till platsen och som inledningsvis företrätt J.K. i målet vid TR:n, har sagt att det var ett "ordentligt hål" och att han själv lätt skulle kunna ta sig in eller ut hukande och krypande. Vid bedömandet av B.T:s uppgifter skall hänsyn dock tas till L-G.S:s påstående att han från rutan plockat bort några glasbitar, som man kunde göra sig illa på. B.T. har tillagt att det vid de förhandlingar, som han fört med försäkringsbolaget, aldrig gjordes gällande att det var något konstigt med hålets storlek. Från bolagets sida nämndes bara att det på glasrutan i entrédörren inte funnits pälshår och att någon anonym person ringt och gjort antydningar om att inbrottet var fingerat.

Närmare utredning om möjligheterna att ta sig in eller ut genom den krossade rutan och att genom hålet föra ut de plagg, som uppgetts vara stulna, har inte gjorts. Denna brist måste drabba försäkringsbolaget. Någon mera vittgående slutsats kan inte dras av det förhållandet att det inte påträffats några spår efter pälsarna på eller utanför entrédörren. Att sådana spår saknats kan naturligt förklaras antingen av att de försvunnit på grund av vind och regn under natten eller att plaggen förpackats på något sätt. HovR:n finner således att varken hålets storlek eller frånvaron av pälshår på eller vid entrédörren talar emot att en inbrottsstöld verkligen ägt rum. Inte heller i övrigt föranleder förhållandena på platsen till antagande att inbrottsstöld inte skulle ha förekommit. Det kan i sammanhanget anmärkas att pälsvaror är stöldbegärligt gods och att stulna pälsar inte sällan har en god marknad i utlandet.

Även i HovR:n har J.K:s och S.K:s uppgifter på några punkter visat bristande överensstämmelse. Att så varit fallet kan förklaras av att minnesbilderna fördunklats med tiden eller av att J.K. och S.K. haft olika uppfattningar, exempelvis i fråga om omfattningen av S.K:s engagemang i City-Päls. Det kan heller inte uteslutas att J.K. velat dölja vissa omständigheter för S.K..

Utredningen visar att S.K. visat stort intresse för J.K:s nystartade rörelse och varit behjälplig med att förse henne med varor på villkor som enligt vad som framkommit inte har avvikit från vad som är vanligt i branschen; dock att J.K. inte kunnat erbjuda någon säkerhet. S.K. har i HovR:n tillagt att J.K:s krediter lätt kunde förlängas och att levererade varor - om affären måste läggas ned - skulle tas tillbaka. Särskilt med hänsyn till att de efter inbrottet återstående pälsarna återtagits mot kreditfakturor saknas anledning att betvivla uppgifterna. Det kan inte heller anses särskilt anmärkningsvärt att J.K. haft dessa i kredithänseende förmånliga villkor om man beaktar att S.K., vilket bekräftats av B.T., uppenbarligen haft ett personligt intresse av att J.K. och deras gemensamma dotter hade sin försörjning tryggad i Sverige.

Det är ostridigt att omsättningen i pälsaffären varit mycket liten och att J.K. haft att betala avsevärda belopp till leverantörerna. Läget bör dock inte ha framstått som kritiskt i belysning av kreditvillkoren och den återtagningsmöjlighet, som funnits. Det är vidare upplyst att säsongen för pälshandeln normalt tar sin början först i december. Under alla förhållanden har emellertid J.K:s ekonomiska situation i slutet av november 1985 varit svag. När det gäller att bedöma om det på grund därav fanns motiv för henne att arrangera ett försäkringsfall måste följande omständigheter övervägas.

Vid denna tid saknade J.K. egna tillgångar. Om hon inte skulle kunna betala leverantörerna, skulle den enda reella konsekvensen för henne i förhållande till leverantörerna sannolikt ha blivit att plaggen återtagits. Försäkringsersättning för pälsarna vid en inbrottsstöld skulle motsvara leverantörsskulderna för de stulna pälsarna och hennes egen situation skulle således inte nämnvärt förbättras genom att sådan ersättning utföll. Det är inte troligt att hon spekulerat i att en eventuell avbrottsersättning skulle utgöra en ekonomisk förmån för henne. Att hon annonserat ut rörelsen till försäljning 1986, efter säsongen, utgör ytterligare ett tecken på att rörelsen gick dåligt men kan inte anses ha någon självständig betydelse.

Det har i målet förekommit uppgifter att större delen av de pälsar, som levererats ifrån Skinn-City, härstammar från ett lager som S.K. köpt från AB Merimex ca fyra år tidigare. S.K. har i HovR:n inte velat ange inköpspriserna för de pälsar, som levererats till J.K.. Att därav med någon högre grad av säkerhet dra slutsatsen att han inte skulle kunnat sälja pälsarna till en annan detaljist till ungefärligen samma pris, som J.K. godtagit, är på den utredning som förekommit inte möjligt.

En omständighet som onekligen talar mot J.K. är att hon enligt uppgift från E.F., som är tilltrosvittne och inte har hörts i HovR:n, d 25 nov 1985, dvs ett par dagar före det påstådda inbrottet och långt efter leveranserna, höjt försäkringen från 150 000 kr till 300 000 kr. Enbart detta förhållande kan emellertid inte ges någon avgörande betydelse i målet.

Sammanfattningsvis föreligger vissa omständigheter, som kan tyda på att inbrottsstölden varit fingerad. HovR:n finner vid en samlad bedömning att J.K. likväl med utgångspunkt i det av HD angivna beviskravet har fullgjort sin bevisskyldighet för att inbrottsstöld förövats i hennes butik. Bolaget är alltså skyldigt att utge försäkringsersättning till J.K..

Vid prövningen av de yrkade ersättningsbeloppen fann HovR:n att J.K. var berättigad till ersättning för stulna pälsar i enlighet med sitt yrkande och för reparation med yrkat belopp men att hennes yrkande om avbrottsersättning inte kunde vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förpliktar Wasa Göta Sakförsäkring, ömsesidigt att till J.K. genast utge 189 708 kr jämte ränta å 188 676 kr enligt 6 § räntelagen från d 1 april 1986 tills full betalning sker.

Hovrättslagmannen Aspelin var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten anser jag att utredningen av förhållandena på platsen inte ger stöd för antagandet att en inbrottsstöld inte skulle ha kunnat förövas. Emellertid har det med hänsyn till rörelsens dåliga försäljningsresultat och J.K:s svaga ekonomiska ställning funnits motiv för henne att arrangera ett försäkringsfall. Situationen för J.K. synes sålunda ha varit prekär i november 1985 då hon, utöver kostnaden för lokalhyra och för uppehälle, hade att betala närmare 340 000 kr enligt fakturor som förföll till betalning. Till detta saknade hon medel. Det kan inte uteslutas att hon räknade med att kunna klara upp sin ekonomiska situation genom den försäkringsersättning som hon förväntade sig. Det är därvid att märka att J.K. i sin första anmälan till försäkringsbolaget bifogade en godsuppgift som upptog City-Päls' försäljningspriser för de pälsar som hon uppgav vara stulna (totalt 372 945 kr). - S.K. har visserligen i HovR:n förklarat att han varit beredd att medge J.K. förlängd kredit och att han skulle återtaga pälsarna om hon inte kunde klara av sina betalningsförpliktelser och måste lägga ned rörelsen. En nedläggning av rörelsen på sådana villkor synes dock inte ha föresvävat J.K.. Hon har i stället, utan S.K:s kännedom, annonserat ut rörelsen till försäljning. - En omständighet som enligt min mening måste tillmätas särskild betydelse är att J.K. d 25 nov 1985, strax före anmälan av det påstådda inbrottet, höjt försäkringen till det dubbla beloppet utan att det vid denna tidpunkt funnits någon egentlig anledning därtill. Hennes uppgift att höjningen betingats av att lagret av pälsar skulle utökas genom S.K:s försorg motsägs av att dennes leveranser ägde rum redan i september månad. - Enligt min uppfattning är omständigheterna sådana att slutsatsen vid en samlad bedömning måste bli att det är mera antagligt att den av J.K. påstådda inbrottsstölden varit arrangerad än att ett försäkringsfall verkligen inträffat. Hennes talan skall därför såsom TR:n funnit inte bifallas. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Bolaget, numera Wasa Sakförsäkring, ömsesidigt, (ombud advokaten H.L.) sökte revision och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns dom.

J.K. (ombud jur kand C.O.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Bolaget har i HD som grund för sitt bestridande av J.K:s krav på försäkringsersättning anfört, att bolaget inte kan vitsorda att det gods som påstås vara tillgripet förts bort från butiken genom inbrott under natten till d 28 nov 1985. Enligt bolaget har inbrottet varit arrangerat, och någon skada som berättigar till ersättning föreligger därför inte.

I HD har väsentligen samma bevisning förebragts som i HovR:n, med undantag för vittnesförhöret med chauffören R.E.. Förhören med distriktschefen E.F., besiktningsmannen C.D., utredningsmannen K-E.P., auktoriserade revisorn A.G. och redovisningskonsulenten P.B. har redovisats så som de antecknats i TR:ns dom. Övriga förhör har förebragts genom upplåsning av fonogramutskrifter.

Det är mellan parterna ostridigt att J.K. har bevisbördan för att ett inbrott förövats i hennes butik i enlighet med hennes skadeanmälan till bolaget. Frågan är då till en början vilka krav som skall ställas på bevisningen för att hon skall anses ha styrkt att ett försäkringsfall föreligger.

I fråga om detta beviskrav får en avvägning göras mellan å ena sidan den lojale försäkringstagarens behov av skydd, å andra sidan försäkringsgivarens - och även samhällets - intresse av att det inte skall bli alltför lätt att arrangera försäkringsfall, något som bl a kan drabba försäkringskollektivet genom att premierna måste höjas på ett oacceptabelt sätt. HD har i flera fall formulerat beviskravet i frågan om försäkringsfallet inträffat så, att försäkringstagaren fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att ett försäkringsfall förelegat än att så inte varit förhållandet. Det har i dessa fall varit fråga om konsumentförsäkringar och påståenden om olovliga tillgrepp av bilar. Denna lindring av kravet på bevisning i förhållande till vad som i allmänhet gäller i civilmål har av domstolen motiverats bl a med att en konsument som regel har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att förebringa utredning i frågor av teknisk natur som är av betydelse för bedömningen av hans påståenden. Företagare kan emellertid förutsättas ha större möjligheter än konsumenter att bevaka sina intressen i sådana frågor. De flesta företagare kan dessutom få hjälp från sina branschorganisationer när det gäller att ta tillvara sina intressen i försäkringsförhållanden. Beviskravet bör därför vid företagsförsäkringar kunna sättas högre än vid konsumentförsäkringar. I linje med HD:s praxis på vissa närliggande områden (jfr bla NJA 1977 s 176, NJA 1981 s 622, NJA 1982 s 421 och NJA 1991 referat nr 82 (* 1991 s 481. *) ) bör kravet rimligen bestämmas så, att det vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet. Tillräcklig anledning kan inte anses föreligga att här göra skillnad mellan företagare med hänsyn till antalet anställda, omsättningen e d; även om mindre företag kan vara i ett särskilt underläge i det direkta mellanhavandet med försäkringsgivaren, framträder inte någon sådan särställning lika klart när det gäller att säkra och förebringa bevisning angående ett påstått försäkringsfall.

Vad därefter gäller frågan om J.K. fullgjort sin bevisskyldighet utifrån det sålunda formulerade beviskravet gör HD följande bedömning.

J.K. drev fr o m d 1 okt 1985 en pälsaffär i Malmö under firma City- Päls. Till butikslokalen fanns endast en ingång, en glasdörr med galler på insidan. Om ett inbrott ägt rum på sätt J.K. påstått måste det tillgripna ha förts ut genom dörren. Glasrutan i dörren hade krossats så att ett trekantigt hål uppstått i rutans nedre del. Vidare hade gallret på insidan lossats i nederkanten och i ena sidan och böjts uppåt in mot butiken. Några spår av pälshår eller annat fanns inte på glaset. Av vad L-G.S. och C.K. uppgivit framgår att man med viss svårighet hade kunnat ta sig in och ut genom hålet i dörren. Enligt L-G.S., som kommit först till platsen och plockat bort en del lösa glasbitar, hade en passage varit förenad med risk för skador. Det ter sig inte särskilt sannolikt att ett stort antal, relativt skrymmande skinn- och pälsplagg - enligt J.K:s anmälan 112 stycken - skulle ha kunnat föras ut genom hålet i dörren utan att lämna några som helst spår. Att plaggen, som J.K. angett som en möjlighet, skulle ha förpackats i plastpåsar eller på annat sätt innan de fördes ut, framstår också som mindre troligt med hänsyn till den tidsutdräkt som ett sådant förfarande skulle ha medfört. Nu angivna omständigheter talar närmast emot att en inbrottsstöld ägt rum.

J.K:s ekonomiska ställning var vid tiden för den påstådda inbrottsstölden bekymmersam. Omsättningen i affären var mycket låg. Under nära två månader hade hon sålt för endast 21 000 kr. Utöver kostnader för uppehälle, hyra m.m. hade hon leverantörskulder om nära 340 000 kr, som förföll till betalning under de närmaste månaderna. Även om omsättningen skulle ha ökat kraftigt i december, då enligt J.K. högsäsongen i branschen börjar, är det inte troligt att hon skulle ha kunnat betala sina skulder i tid. Det kan därför ha funnits motiv för henne att arrangera ett försäkringsfall för att med hjälp av försäkringsersättningen lösa sina ekonomiska problem; i sin första stöldanmälan till bolaget tog hon som skadebelopp upp försäljningsvärdet på de plagg hon angivit som stulna, totalt 372 945 kr. Hon har också begärt ersättning för avbrott i verksamheten. - S.K. har uppgivit att J.K. hade kunnat få ytterligare anstånd med betalningen av åtminstone en del av sina skulder och att han hade kunnat ta tillbaka de levererade plaggen om hon hade tvingats lägga ned sin rörelse. J.K. hade emellertid enligt egna uppgifter planerat att sälja rörelsen efter säsongens slut och hade några dagar tidigare annonserat ut den. - Det framstår slutligen som anmärkningsvärt att J.K. - enligt vad som är visat i målet - d 25 nov 1985 höjt försäkringsbeloppet på varulagret från 150 000 kr till 300 000 kr. Att detta som J.K. uppgivit skulle ha varit föranlett av ytterligare leveranser från S.K. motsägs av att leveranserna från denne i allt väsentligt skedde under september månad.

Vid en samlad bedömning finner HD så många omständigheter tala mot att ett inbrott förekommit, att J.K. inte kan anses ha fullgjort den bevisskyldighet som enligt vad ovan sagts åligger henne.

Bolagets revisionstalan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.